Web Analytics Bookbirds: Chroniques de l'oiseau à ressort/P1s bokcirkel

måndag 2 maj 2011

Chroniques de l'oiseau à ressort/P1s bokcirkel

När jag fick höra att P1:s bokcirkel skulle läsa Murakami drabbades jag genast av en vansinnig lust att haka på (nej, jag är inte pensionär. Det känns viktigt att påpeka det). Efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra under några dagar inhandlade jag ett pocketexemplar av den aktuella boken, som en liten present till mig själv. Bokcirkelns sammansättning samt bland andra Stjärtmes' och min favoritbokhandlares åsikter om Murakami bidrog till att jag var nästan löjligt entusiastisk inför projektet. Kanske var jag mer peppad då än när jag i förra veckan, åtta dagar efter Bokcirkeln, äntligen korsade mållinjen.

Chroniques de l'oiseau à ressort (eller Fågeln som vrider upp världen som den heter på svenska) handlar om en trettioårig man som heter Toru och som i början av berättelsen verkar vara en i stort sett vanlig kille, möjligtvis något av en toffel. Toru har slutat på sitt jobb utan att riktigt veta varför och spenderar nu dagarna med att städa och laga mat i sitt och hustruns gemensamma lilla hus. Hans passivitet verkar dock snarare dra till sig än stöta ifrån sig märkliga människor och företeelser.

Till en början fann jag romanen lika delar fascinerande och absurd. Jag fäste mig vid ett flertal träffande beskrivningar och formuleringar och jag blev otroligt nyfiken på var i hela världen histoiren var på väg. När det sedan blev dags att lyssna på det efterlängtade första programmet hade jag höga förväntningar. Cirkeln levde upp till huvuddelen av dem; under lagom lång tids trevlig diskussion satte deltagarna ord på mycket av det som jag känt. Peppnivån var med andra ord fortsatt hög.

Redan under andra etappen började jag dock tappa fokus; intrigen blev allt mer märklig samtidigt som väldigt många saker pågick i min egen vardag. Drömmar, konstiga sammanträffanden, övernaturliga inslag och krigshistoria blev alla delar i berättelsen. En morgon går Kumiko hemifrån som vanligt, men hon kommer inte hem igen. Toru blir naturligtvis överraskad, förvånad, orolig men han verkar inte ta några initiativ. Jag frustreras av att Torus liv verkar rusa förbi medan han står bredvid och ser på. Vart tog alla vägen, vem är mannen med gitarrfodralet och vem är barnet som vaknar om natten? Cirkeln, som åtnjöts ihop med hemkokt vaniljsås, lugnar ner mig och visar att jag inte är den enda som är förvirrad.

Från och med fjärde 'läsläxan' började det gå utför om inte med entusiasmen så med läsningen och den tid som ägnades däråt. Visserligen gav Murakami en del svar, men samtidigt hänger ett oroväckande antal trådar lösa. Torus universum växer och antar ogreppbara dimensioner. Men det är inte förrän boken redan är utläst som jag inser att det kanske var en sån där 'svår' bok (typ Blonde) i alla fall. Trots att den börjar med spaghettikok och slutar nästan lika vardagligt.

Ärligt talat kommer jag att sakna cirkeln mer än boken. Jag har ännu inte varit med i någon bokcirkel själv, om man inte räknar ett mycket misslyckat försök att vara med i en internetbokcirkel för några år sedan som gick i stöpet redan efter en bok - den var urdålig -, men jag skulle gärna göra ett försök en dag. Cirkeln har refererat (ibland på ett inte helt adekvat sätt) och dissekerat Chroniques de l'oiseau à ressort men även använt den som avstamp för mer personliga samtal och reflektioner.

Nu tycker ni kanske att det här inlägget inte är mycket att komma dragandes med efter en dryg månads tystnad, eftersom att det sätter bokcirkeln före själva boken. Men programmen är verkligen värda att lyssna på (här), och de har hjälpt mig att ta mig igenom den här boken. Visserligen är jag ganska säker på att jag skulle ha läst ut den på egen hand också, men med radions hjälp har mitt utbyte av den blivit mycket större.

Chroniques de l'oiseau à ressort har nu varit en permanent del av min tillvaro i nästan sju veckors tid. Det kommer inte att bli helt lätt att skiljas från den, särskilt eftersom jag kommer att jämföra det jag läser den närmaste tiden med den. I min oro över att inte hitta någonting som är lika bra finner jag beviset för att jag inte bara tyckte om cirkeln utan även boken. Mer Murakami? Gärna.

2 kommentarer:

  1. Jag har lite samma bokcirkelserfarenheter som du, fast jag är rätt ofta sugen på cirklar, ungefär var gång jag öppnar en bok. Ni kanske borde driva en bokcirkel, på era villkor? Kanske hade det varit trevligt att temporärt ha fler fåglar sjungandes här på er sida,kanske hade det bara varit trevligt. (eller utropstecken)? Pax för azurmes i så fall!

    Murakami har en fördel för oss som tar del i hans värld, precis som många andra stora japanska berättare. Han berättar ofta samma historia om och om igen (Nu låter detta kanske riktigt tråkigt, men samtidigt så har jag inte stött på berättare ens i närheten av de japanska inom detta fält). Din nästa Murakami kommer bli enklare, nästa ännu enklare och till slut så kommer den lilla nyckelfågeln te sig närmast banal mot hur den tedde sig nu. (Inte helt sant dock, den är fortfarande fantastisk även när man lärt sig Murakami innan och utan.

    Ser fram emot en inbjudan till cirkeln, ;)

    SvaraRadera
  2. Personligen är min bästa (och första) Murakami Kafka på stranden (hittills). Misstänker att jag hade behövt en bokcirkel under läsningen av Fågeln som vrider upp världen, för om jag minns rätt så bläddrade jag förbi de sista (hundra? femtio?) sidorna för att komma fram till slutet, som jag inte har något minne av. ...

    SvaraRadera