Web Analytics Bookbirds: Great house

torsdag 5 maj 2011

Great house

Hur mycket jag än vänder och vrider på det, verkar jag inte kunna hitta rätt, för att på bästa sätt beskriva Nicole Krauss' senaste roman, Great house (på svenska: Det stora huset). Den har en svårförklarad komplexitet som är både utsökt och trasslig/omvägar. Litegrann: en tät skog att gå vilse i, för att den inte har ett specifikt slut.

Det slutar med att jag ritar en karta. Som börjar vid Nadia, den ensamma författaren, men det är inte säkert att det är där berättelsen startar. Nadia är en av fem jagperspektiv, som får utrymme mellan dessa pärmar. För att hålla dem isär, binder jag sidenband vid deras handleder, lägger detaljer på minnet; tonlägen, namn, färger. Alla dessa historier blir som öar i ett stort hav. De handlar om relationer till människor och ting, att minnas och att längta/sakna; den ena starkare än den andra.

Det är meningen att kartan ska hjälpa mig att inte förlora mig i all information, som att slänga smulor på vägen där jag går. Och ändå gör jag det, tappar bort huvudleden, om det nu finns en sådan när ingenting sker i kronologisk ordning. Jag får lista ut vägen ur skogen själv, lägga färdigt pusslet på egen hand. Antingen det eller att bli uppäten av hajar eller kannibaler.

Från ett fågelperspektiv ser jag sakta men säkert hur alltfler av dessa öar kopplas ihop med varandra. Det är fascinerande, hur de förbinder sig med, och påverkas av, varandra, något de inte vet om själva.

Ursäkta förvirringen mellan skog/hav(öar) (även om det finns likheter dem emellan, läs novellen Musiken av Johanna Ekström i Titta hon kryper), jag är själv fortfarande något bortkommen och det som i början skulle vara ett försök att "skriva mig loss" från Great house har fallerat totalt. Jag försökte redan efter två-tredjedelar ta en paus från läsningen, men jag kunde inte sluta tänka på pappan och Dov, Isabella och Yoav,Lotte och Arthur, och det där omnämnda skrivbordet och Daniel Varsky, vem det nu var. Kan. Inte. Sluta.


/Sammanfattningsvis: inget omedelbart bombnedslag som Kärlekens historia, men vad den växer fortgående och efteråt. Sträcker sig högre upp, längre in. Nu när jag läser inlägget om Kärlekens historia (för första gången på år) slås jag av likheterna som, på sätt och vis, även är olikheter. Nicole Krauss, I adore you./

3 kommentarer:

  1. Ang. att beskriva romanen, Nicole Krauss vägrade själv (under intervjun på Internationell författarscen i tisdags) att beskriva romanen för att hon anser att det inte går. Alltså, det går inte! :)

    SvaraRadera
  2. Appropå benrakningen, du vågar! sätt ett litet mål, en vecka utan hyvel? Jag hejar på dig.

    SvaraRadera
  3. Åh. Jag har inte vågat läsa den här än. Av rädsla att bli besviken. Men jag tycker om hur du beskriver den, så kanske.

    SvaraRadera