Web Analytics Bookbirds: Tant Julia och författaren

tisdag 19 juli 2011

Tant Julia och författaren

Mario Vargas Llosa har skrivit denna roliga bok som verkar ha kraftiga självbiografiska inslag. Nu kanske du tycker att 'rolig bok' är ett väldigt tomt uttryck, eller att det inte är ett epitet som passar en nobelpristagare. Men se där har du fel. Tant Julia och författaren är faktiskt både lättläst och humoristisk. Och sedan struntar jag i att min klassificering av boken som just rolig nedsänker mig till 'ståplatspublik' i Aftonbladets ögon.*


Handlingen kretsar kring de två centrala inslag i juridikstudentens/radiojournalistens/novellskribentens Mario "Varguitas" liv, nämligen den bolivianska kvinnan som han kallar Tant Julia, då hon är syster till hans morbrors fru eller något ditåt, och som kommer till Peru för att söka sig en ny man efter sin skillsmässa, och så författaren, den likaledes bolivianske Pedro Camacho som skriver radiopjäser som han träffar genom sitt arbete.

Trots att Mario är blott 18 år och alltså ännu inte myndig i lagens ögon blir han förälskad i den mer än tio år äldre Tant Julia. Han börjar som hennes mer eller mindre ofrivilliga biosällskap, men snart utvecklas det hela till en romans som det omaka paret tvingas hålla hemligt för att inte riskera att ställa till med skandal i släkten.

Insprängt i denna kärleksberättelse är utdrag ur Pedro Camachos mycket underhållande radioföljetonger med de mest fantastiska inslag (typ som har det gemensamt att huvudpersonerna nästan uteslutande är "i blomman av sin ålder: femtioårsåldern", samt är "rättskaffenheten och godheten själv", i god fysisk form och har vissa rent fysiska attribut typ genomträngande blick.

Jag började strax oroa mig över att jag inte kunde hålla koll på alla spanska namn, och minnas vem som var läkare, vem som var råttutrotare och vem som sålde läkemedel. Jag kände mig som min lilla farmor som tyckte att det var jobbigt att hålla ordning på allt för många utländska namn - nog var det lättare med de svenska, allt. Men inte ens i min ensamma läsning är jag ensam om problemet, för den hårt arbetande och omåttligt populäre Pedro Camacho får snart själv svårigheter med att hålla ordning på alla sina karaktärer, det börjar snart spåra ur, frågetecken (bokstavliga och bildliga) dyker upp i texterna.

Sammantaget blir boken spännande (ska Mario och Julia få varandra till slut? Hur ska det gå med Marios juridikstudier, som han inte är ett dugg intresserad av? Och ska han få sparken från jobbet på radionyheterna på grund av sin kollegas vurm för att ägna sändningarna enbart åt olyckor?), rolig (främst genom radioföljetongerna som verkligen är något i hästväg) och charmig. En pärla!

*Saxat från bokens baksida: "Om än något 'lättviktigare' har den samma grundhemlighet: att på Shakespeare-dramats vis kunna upplevas på olika nivåer, från melodram för ståplatspubliken till symbolism för läktarnas konnässörer." - Aftonbladet

1 kommentar:

  1. Håller med om att detta är en underbar roman. Många år sedan jag läste den, men skulle gärna läsa om den. Han skriver ju på väldigt olika sätt. Läs Bockfesten en helt annan typ av roman, men mästerlig!!

    SvaraRadera