The True Love Experiment

Jag läste halva årets Bookerprisvinnare, Samantha Harveys Orbital, som dök upp som sjudagarslån. Den var enormt trög att läsa, och när jag inte kommit mer än halvvägs med 1 dag kvar av lånetiden gav jag upp. Nu ville jag bara ha något lätt, något medryckande. Det fick bli Christina Laurens uppföljare till The Soulmate Equation: The True Love Experiment. Och jag tror jag väntat exakt lagom länge sen sist, för jag blev verkligen fullständigt uppslukad.

Fizzy, 37, en rivig romanceförfattare som spelade rollen som sidekick och bästa vän i The Soulmate Equation, har gått in i en mild depression sedan sist. Hon varken skriver eller dejtar längre och känner att hon blivit just någon sorts bifigur i sitt eget liv.

Connor, 30+, är frånskild sedan åtta år tillbaka och klamrar sig fast vid ett producentjobb som tydligen är det enda som finns på orten där exet och dottern bor. Nu kräver hans odrägliga chef att han producerar en dejtingsåpa istället för de dokumentärer om marina däggdjur han vanligtvis sysslar med. En mardröm, tänker Connor, tills han av en händelse får en idé och med ganska mycket arbete lyckas värva Fizzy att vara såpans huvudperson.

Jag var orolig att Fizzy inte skulle funka som huvudperson, men det visar sig snart att hon faktiskt är om inte roligare än sin väninna Jess, så åtminstone lättsammare. Det känns skönt att slippa Jess, faktiskt. Att Fizzy sedan kanske inte har världens mest framträdande personlighet, och att det faktum att hon är andra generationens invandrare i princip ignoreras, är en annan sak. Kolla bara här på vad Fizzy säger till sin nyfödda systerdotter. Hur stereotyp rom com-hjältinna får man egentligen bli?

"I'm your Auntie Fizzy," I whisper. "I will never let you suffer an ill-fitting bra. I'll tell you when you have food in your teeth. I'm the one you come to when you need clothing advice or spending money. I only ask that you let me vet every person you want to date."

Connor en roligare manlig huvudkarakär än sin motsvarighet River i Soulmate; mer grundad, mindre trumpen och sur. Varför sedan Connor i mitt huvud ser ut som nepobabyn Hector Apelgren är oklart, då Connor enligt texten ska vara svarthårig och grönögd. Antagligen tänkte min På Spåret-tittande hjärna "krallig producent med pappa-aura" och satte likhetstecken mellan de båda. (När jag läst Soulmate Equation kunde jag inte få Benedict Cumberbatch ur huvudet trots att River Peña inte ska se ut som honom heller. Oklart, detta med varför man ibland får en "felaktig" bild av karaktärernas utseende.)

Romanen är skriven med vissa kapitel ur Fizzys perspektiv och andra ur Connors. Ett grepp jag är kraftigt skeptisk till då det lämnar väldigt lite åt fantasin. Så även här, men det funkar ändå bättre än jag från början fruktat. Istället stör jag mig, precis som i Soulmate, på att komplikationen ungefär halvvägs känns... ansträngd. Men det gör å andra sidan många av händelserna i romanen, varför i hela världen tvingar Fizzy med Connor på en hel radda dejter i en oklar "quest for joy" innan inspelningarna ens börjar, till exempel?

Tydligen är detta den 30:e boken Christina och Lauren skriver, ett kärleksbrev till romance säger de, men jag vet inte? Det de skriver till romancegenrens försvar kan lika gärna tolkas emot dem, eller vad säger ni om:

"The thing is, if you ask Jessica Marie Davis Peña what her favorite TV show of all time is, she'll say Breaking Bad or Downton Abbey, because those are socially appropriate answers. No one says their favorite show is Married at First Sight, just like nobody says their favorite restaurant is McDonald's. But somebody's buying those 550 million Big Macs a year."

eller

"C'mon Nat, you've got to admit romance novels are a touch predictable."

"Why? Because the couple ends up together?"

"Exactly."

"That's the rule of the genre, Connor," she says. "Which you would know if you'd bothered to even google it."

I wave her on, hearing the way she's frothing up over this. "Go on. Get it all out."

"You describe them as my 'guilty pleasure'. Do you have any idea how condescending that is?"

"Well, don't they bring you pleasure?" I ask, confused. "How is that condescending?"

"Yes, but why should I feel guilty for reading something that makes me happy?"

I open my mouth to respond, and she pins me with a look so clear in its meaning it might as well be a warning shot fired overhead.

"You treat the things I love as if they're silly or something to be indulged," she says. "My point, Conn, is this: You asked me if it was weird that she's questioning your attitude. But if I see your condescension - and I'm someone who knows what a good man you are in a million other ways - what do you think she saw, when she doesn't know you at all and her entire career is centered around something you believe is beneath you?"

eller

"What did your mum mean about writing a 'real' novel?"

She shrugs, turning to watch the guests move in large numbers now toward the seats. "She means a book with thoughtful suffering."

Själv är jag kluven i debatten. Allt är inte automatiskt bra för att det är omtyckt eller gör folk glada. Exemplet med McDonald's är väl en typisk sådan företeelse. Eller knark. Samtidigt är böcker som denna ett enkelt och relativt harmlöst lyckopiller. Jag betade av boken på mindre än 24 timmar, och läste om upplösningen flera gånger för att den var så mysig. En läsande person jag känner skulle ha kallat den "en rolig bok", för mig låter det som att det skulle vara en komisk bok och det är det ju inte. I boken pratar de om att det ska vara "joyful" och det är väl en rimligare etikett, kanske. Men ni ser ju. Jag hade roligt när jag läste och jag har roligt när jag skriver om det.

Tress of the Emerald sea

Av Brandon Sanderson, en mycket produktiv fantasyförfattare och flitigt läst av många i min bekantskapskrets, har jag tidigare läst två kortromaner: The Emperor's soul och Edgedancer. Detta blev alltså min första fullängdare.

Fönsterputsaren Tress (egentligen Gnarf? Men med smeknamn efter sitt trassliga hår) bor på en ö insvept i smog och är kär i hertigens son. När den senare skickas iväg för att gifta sig och tas till fånga av en ond häxa tvingas Tress ut på havet för att rädda honom. Ett hav inte av vatten, utan av sporer, som vid kontakt med aldrig så lite vatten orsakar explosiva och ofta fatala reaktioner.

Kort sagt skulle man kunna säga att Tress of the Emerald sea är en saga med sensmoralen att det är viktigt att vara snäll och hjälpa varandra. Den är kanske 60% bra, 40% störig. Störigast är berättarrösten, som först verkar vara en tredje person (ej allvetande) men sedan visar sig tillhöra skeppspojken Hoid, som är tråkigt mästrande och onödigt excentrisk (whimsical) på samma gång. Detta drar ner helhetsupplevelsen avsevärt.

En annan irriterande grej är att sporerna, vilka inledningsvis beskrivs som helt livsfarliga, blir tama lite fortare än vad som känns rimligt.

En sak som inte alls är irriterande är de otroliga illustrationerna av Howard Lyles. (OK, jag ljög. Det är irriterande att han gjort Tress hår 100% prinsessigt, 0% trassligt.). Det får mig att önska att jag läst en riktig, fysisk bok istället för på en stackars mobilskärm.

Om du skulle få syn på den här boken någonstans, bläddra en stund och njut. Men att läsa den är ärligt talat inte helt nödvändigt.

Den förlorade sonen

 

I somras, när jag höll på med The Sealey challenge och läste en diktsamling om dagen i augusti, trodde jag att det skulle dröja innan jag skulle orka mig läsa en diktsamling och började därför på en lista med poeter och poesi jag gärna skulle vilja läsa någon gång. Men så finns det poesi som går före allt annat, Bruno K. Öijer är en av dem och tydligen även Caroline Ringskog Ferrada-Noli (CRFN). 

Den förlorade sonen är hennes första diktsamling men med tre tidigare romaner är hon väletablerad i den svenska litteratursfären. Den handlar om hennes bror som gick bort när hon var sjutton och han arton, om ett barn hon förlorat under en graviditet och om en separation och dess efterdyningar i form av skuld och skam. Det var just uppbrottet som jag fann mest rörande att läsa om, för inte är det ofta man får läsa om när kvinnan i ett heterosexuellt förhållande lämnar för en annan man och ännu mer sällan skrivs det nog om det dåliga samvetet för att man förändrar sina barns liv i grunden. 

När CRFN gästade Babel den här hösten sade hon att dikten är självbiografisk och att diktjaget inte alls är hon. Det spelar väl egentligen ingen roll vad som är sant eller inte för all fiktion är väl på sätt och vis både självbiografiskt och påhittat, men det ger en annan spänning i texten när man vet, eller inte vet, vad som kan vara sant (på samma ämne: Systrarna av Jonas Hassen Khemiri).

Den förlorade sonen är även min CRFN-debut. Jessika Gedin i Babel har naturligtvis läst hela hennes bibliografi och i programmet fick jag veta att förlusten av brodern och barnet är visst ett tema som CRFN återvänder till. Det är något jag gärna utforskar lite mer.

Greek lessons

Ännu en Han Kang på digitalt sjudagarslån, kanske innehåller den här färre beskrivningar av ben, blod och slem?

En kvinna som blivit stum går på grekiskalektioner i förhoppningen att återfå talförmågan. En man som håller på att bli blind undervisar i gammelgrekiska.

Så småningom kommunicerar de, så gott de kan. Förutom att det mest blir mannen som håller en lång monolog.

Innan dess: fragmentariska bakgrundshistorier, om kvinnan får man knappt veta mer än att hennes mamma dött och vårdnaden av hennes barn tagits ifrån henne (vilket står i baksidetexten, så ingen direkt spoiler). Och att hennes hund dött, spoiler alerrrrt. Mannen flyttade till Tyskland i 15-årsåldern och upplevde att han knäcktes mitt itu. Så kom beskedet om den annalkande blindheten, och ett intressant sidospår om en döv tjej han gillat. Det sidospåret, om än outvecklat, känns som en mer intressant berättelse än den om de båda huvudpersonerna.

Antagligen pågår själva berättelsen under ytan, antagligen är det upp till mig att tolka och läsa in mening. Jag finner ingen. Greek lessons är absolut mildare än Human acts och Vegetarianen, men jag upplever den som en ofullbordad tanke, en idé som blev ett utkast som publicerades halvfärdigt och utan större finess. Inte min grej.

Växla ringar med mörkret

Bruno K. Öijer är väl den poet i Sverige som inte behöver någon presentationstext, varken om honom eller hans verk, trots att det gått ett helt decennium sedan hans släppta poesisamling. Boken pryds av en gammal skrivmaskin upplyst av en ljusslinga i ett mörkt rum/en svart rymd. På fliken innanför baksidan (ursäkta en okunnig) endast ett författarporträtt. 

I Växla ringar med mörkret har Öijer blivit äldre, gammal, och lever inte lika mycket i nuet och framtiden som bland sina minnen och de känns avlägsna och avskalade. Kanske är det jag som inte har utvecklats så mycket, men min bästa Bruno är fortfarande när han skriver om kärleken, vilket påminner mig om att det kanske är dags att friska upp minnet och läsa hans tidigare diktsamlingar som jag minns att jag tyckte om. För när är det egentligen bäst att omfamna mörkret, om inte nu i den allra mörkaste årstiden? 

Här är en av mina favoriter från diktsamlingen:

Början

dikter om olycklig kärlek 

börjar oftast med ett tomt rum

med ett ensamt månljus genom gardinerna 

och ett sorgset regn mot fönstret

så även den här

Dopamine nation

Läkaren Anna Lembke som arbetar med patienter som är missbrukare skriver om hur dopamin och en ständig strävan efter ökad njutning och minskat obehag bara gör oss olyckliga. Detta genom att berätta om patienter hon hjälpt och hur de gjorde för att bryta sitt beroende.

Det är någonting i tonen som inte alls funkar för mig. Inledningen är obehaglig, hon liksom frossar i patienternas elände. Hennes beskrivning av sitt eget självutnämnt tvångsmässiga läsande av romance-böcker jämställs med patienter som missbrukar alkohol eller knark (sorry Lembke men jag tror att din abstinens var ganska enkel att hantera i jämförelse). Och samtidigt finns det något självgott (amerikanskt, antar jag) i hennes beskrivningar av hur hon löst problem, satt upp regler för sina barn osv osv. Vissa öppna dörrar slås in om och om igen och andra plattityder avhandlas på någon sida och utan substans ("sluta fly från världen, vänd dig om och ta dig an den istället."). 

Jaså så får man visst inte göra... Vad hände med "för mycket av det goda kan vara underbart"?

Mest längtade jag efter att boken skulle ta slut och undrade varför jag egentligen reserverat den från första början.

Kalle och chokladfabriken

Omläsning för första gången sedan barndomen, inför musikalen Charlie och Chokladfabriken på Göteborgsoperan. Biblioteksetiketten på bokryggen anger "Rolig / barn" men den är ju inte rolig, snarare läskig och hemsk? Willy Wonka är ju spritt språngande galen och visserligen är det en skara osympatiska barn som får det tveksamma nöjet att besöka hans fabrik, men de hanteras ändå osedvanligt hänsynslöst. Och Kalle, som beter sig, ställer inte en enda av de helt rimliga kritiska frågor som Wonka ändå ignorerar.

Upplevelsen räddas till viss del av Quentin Blakes illustrationer. Älskar Quentin Blake.

What you are looking for is in the library

En korkad bok om en bibliotekarie som lajvar yrkesvägledare. Boken har fem kapitel skrivna ur fem olika personers perspektiv, men alla har samma problem (vantrivs med sitt yrke) och samma dumma, barnsliga uttryck (oavsett om de är 25 och jobbar i butik eller 65 och pensionär). Dessutom kommer de fram till samma sak. Det är repetitivt, fånigt och on-the-nose. Inte min kopp te.

What you are looking for is in the library är skriven av Michiko Aoyama. Möjligen kom den engelska utgåvan ut 2023.

A good girl's guide to murder

Höjden av höstmys måste ha varit när jag och min fjortonåriga lillasyster spenderade en helg med att läsa A good girl's guide to murder och den svenska översättningen parallellt. Hon hade börjat läsa den två månader tidigare och min något snabbare lästakt gjorde att jag på två dagar kom ikapp henne och på söndagen spurtade vi i mål nästan samtidigt. 

Efter att ha läst A good girl's guide to murder har jag insett att deckare borde vara en självklar del av den senare delen av hösten. Den del där det är mer rusk och mörker än sol och promenader under brandgula träd. Det var mycket uppfriskande att den här gången läsa en deckare som inte handlade om en äldre gubbe med missbruks- och/eller relationsproblem som tack vare sin långa tid i branschen löser mysterier utan att lyfta ett finger. Istället är huvudkaraktären A-studenten Pippa Fitz-Amobi som har valt ett lokalt mordfall som ämne till sin extrauppgift (EPQ). 

För fem år sedan försvann Andie Bell och man hittade aldrig hennes kropp, men hennes pojkvän, Salil Singh, ska ha skickat ett bekännelseSMS till sin pappa strax innan han begick självmord i skogen. Fallet avskrevs utan dom, för bevisen ansågs vara tydliga nog och familjen Singh har levt i skuggan sedan dess som släkt till en mördare. Men Pippa är inte lika övertygad om att det var Salil som mördade Andie Bell och det tänker hon bevisa.

Genom bland annat loggar och transkriberingar från intervjuer med personer i Andie Bells liv får vi följa Pippas undersökning i jakten på sanningen på vad som faktiskt hände den där kvällen då Andie sist sågs vid liv. Listan på misstänkta personer blir bara längre och ganska snart får hon det första anonyma hotbrevet som önskar att hon ska sluta lägga sig i.

Som titeln antyder är Pippa Fitz-Amobi en så kallad "duktig flicka" och den beskrivningen är mycket starkt förankrad i hennes karaktär. Det är exempelvis inte en överraskning för hennes föräldrar att hon mycket hellre väljer att lägga tid på sin EPQ än att gå ut och vara med sina kompisar (men obs inte så pass "duktig flicka" att hon inte har kompisar för det har hon!). Att Pippa vågar ta kontakt med personer hon inte känner, en journalist och polis till exempel, och fortsätta gräva, trots det överhängande hotet, är imponerande och visar på mod eller kanske bara en stark övertygelse om att Salil är oskyldig. 

Det är onekligen spännande och jag dras med. Ju närmare svaret Pippa kommer desto farligare blir det. Det blir tydligt att polisen i Kilton inte har gjort sitt jobb - eller är det någon som har röjt undan bevis? Frågorna är många och verkar bara bli fler. Under de sista kapitlena både flämtades det och oj:ades. Den fråga vi båda väntade på att få svar på: Kan en sjuttonårig elev lösa en mordgåta som polisen så lättvindigt skrev av? 

Boken A good girl's guide to murder är Holly Jacksons debutroman som kom ut 2019. I år släpptes den som tv-serie på Netflix. Vi såg första avsnittet direkt efter att vi hade läst klart. Som vanligt är boken bättre och kanske ska man ha lite mer distans till originalverket för att kunna skilja dem. Jag förstår att många grepp som Jackson använder i boken inte blir gångbart när det ska översättas till rörlig bild, men tonen var en helt annan och castingen skavde. Kanske blir den bättre och kanske fortsätter vi se den eller så fortsätter vi vår lilla bokcirkel med att läsa uppföljarna i trilogin.

The Soulmate Equation

På jakt efter chiclit/romance med en Ali Hazelwood-aktig kuliss hittade jag Christina Lauren, tydligen pseudonym för författarduon Christina och Lauren. Deras The Soulmate Equation påminner mer om Marian Keyes än om Ali Hazelwood, men är inte desto mindre en trevlig läsupplevelse.

Jessica "Jess" Davis är 30 och lever i en mysig men skör bubbla innehållande dottern Juno, sin mormor och morfar, bästa kompisen Fizzy och så en frånvarande periodare till mamma. Jess är frilansande statistiker, och på dagarna sitter hon och Fizzy tillsammans på ett fik och jobbar. Fizzy, som för övrigt är underbar, arbetar nämligen som författare. Hon skriver romance, och använder helt samvetslöst allt som sker omkring henne som inspiration. Ett perfekt tillfälle för författarna att kommentera fördomarna kring sitt eget yrke:

""Sounds like the literary world and Fizzy."
His brows went up. "Oh yeah? How so?"
"You wouldn't believe the things people say to her about writing romance. Calling her books 'trashy' and 'guilty' like they're something to be ashamed of. Even in interviews. She's been asked what her father thinks of her writing sex scenes.""

Varje morgon vid åttasnåret kommer en snygg men tystlåten man in på Jess och Fizzys stammishak. Han köper sin kaffe utan att ens titta på någon, och går sedan därifrån igen. En dag får Jess och Fizzy veta att mannen i fråga driver någon sorts matchmakingtjänst. Jess får ett infall, stannar honom när han är påväg ut med sin kaffe och inleder ett samtal. Han lämnar sitt visitkort: Dr River Peña. Redan samma dag åker väninnorna på studiebesök till hans kontor och får reda på att det rör sig om en app som matchar ihop människor baserat på deras DNA. Fizzy skapar sig genast en profil, Jess är mer tveksam.

Så händer det sig ändå att hon skickar in sin DNA, och får en superhög matchning... trumvirvel... med River. Nu vill företagets styrelse betala Jess för att dejta honom i reklamsyfte. Och så börjar ett klassiskt sunny-meets-grumpy fake-relationship-drama... Som också väcker intressanta frågor kring hur det skulle kännas att dejta någon som du statistiskt sett borde passa ihop med. Härligt? Eller mest... pressat och läskigt?

"She laughed. "River is attractive. We can all see that." She made the mistake of instinctively glancing his way when she said this and noticed a tiny muscle twitching upward at the corner of his lips. It made her feel softer, bending toward him, and self-preservation swelled up in her throat. She hated it. "But speaking to him is like having a conversation with a grouchy calculator.""*

Just nu var The Soulmate Equation exakt vad jag ville ha. Jag kan inte låta bli att le medan jag läser, och jag längtar hela dagen till nästa lässtund. Det är fluffigt och gosigt och roligt och dumt. Författarna blandar på ett intressant sätt "show, don't tell" i form av att faktiskt låta River ta hand om Jess istället för att bara prata om att han vill göra det, för att därefter gå rakt på sak och skippa beskrivningar av ögon och hår till förmån för mer direkta beskrivningar som "sex on legs" och "hunk of male magic." Allt är som jag ville ha det utom den obligatoriska komplikationen runt mitten (intressant, men inte så trovärdigt skriven) och epilogen. Epilogen är lökig och orealistisk och jag kan inte förstå varför ingen har strykt den.

Tycker omslaget i färg är så fint att det också får vara med.

I sitt författartack skriver författarna att  "we write to make you happy" och jag kan inte säga annat än att de lyckats. Boken har fått en fristående uppföljare som heter The true love experience och handlar om Fizzy. Jag är inte säker på att hon känns som huvudpersonsmaterial - hon är en underbar sidekick - men jag kommer att sätta upp boken på läslistan ändå. För läsning om några veckor, eftersom romance gör sig bäst i små doser.

* Kan någon berätta för mig vad det innebär att känna självbevarelsedriften välla upp i halsen? Eller är det jag som är dålig på engelska?

Mina ryska vänner

Jag läser Johanna Meléns Mina ryska vänner från 2021, eventuellt som en uppvärmning inför den betydligt nyare Imperiehunger. Melén skriver om sin tid som student i Sankt Petersburg 99-00, kring rysk nutidshistoria och hur hennes bekanta i landet ser på politiken. Det är: jätteintressant och oväntat segt. Jag vet inte varför det tar flera veckor att tugga igenom boken, men det gör det i alla fall.

Skärmsmart

Mattias Ribbing, känd för att ha vunnit en massa tävlingar om vem som kan komma ihåg flest siffror (typ) har skrivit en självhjälpsbok om skärmanvändning.

Ribbing har byggt upp sin bok kring nio hjärnregler. Dessa lyder (mina kommentarer inom parentes):

1. Knäck multitaskingkoden (spoiler alert: sluta multitaska bara)

2. Plats- och tidsdesigna (finare ord för: begränsa) din teknikanvändning

3. Låt riktig egentid lösa dina problem (ha tråkigt, det är bra för hjärnan)

4. Stärk dina närmaste relationer

5. Sömnen som mirakelmedel för hälsa och prestation

6. Använd fysisk prestation för välmående (Hjärnstark fast kortare)

7. Ät mat som ger ork och en skarpare hjärna (köp mina kosttillskott)

8. Lär dig nya saker snabbt och lätt (köp min minneskurs)

9. Lek, var nyfiken och odla dina intressen (spela datorspel det är kul)

Boken börjar alltså lovande med tips om att hjärnan inte kan hantera mer än en skärm i taget, att man kan försöka styra upp sin teknikanvändning genom att placera den på en specifik plats, och att man kan blockera störig teknik när man inte vill bli störd. Ribbing förespråkar att gå från en stimulistyrd teknikanvändning: "telefonen blinkar måste kolla nu" till en viljestyrd sådan. Därefter förespråkar den att ha tråkigt, eftersom hjärnan tydligen jobbar så bra då.  Det börjar lovande med regler om att unitaska, "plats- och tidsdesigna" (=begränsa) sin skärmanvändning och inte tro att man kan bygga upp meningsfulla relationer via sociala medier. Men sen ballar det ur med allmänna råd kring hur man bäst bör leva enligt M. Ribbing. Sömn, mat, biohacking, inlärning, motivation. 

Det är ett evigt tjat om minnestävlingar och Grand Master of Memory-titeln och jag undrar osökt om Ribbing har något på fötterna utöver sina expriment med sig själv och en hög andra självhjälpsböcker. Känslan att det är en populärvetenskaplig metastudie av andra populärvetenskapliga böcker och hur mycket substans finns det egentligen kvar då? Ironiskt då att Ribbing själv erkänner att han inte fixade att läsa ut en amerikansk bok om gamification för att den var för tom på innehåll, eller något ditåt.

Min entusiasm avtar ju längre jag kommer. Är det helt enkelt för att jag inte håller med? Eller är det för att det faktiskt inte är relevant för bokens tema? Jag ville ha en bok om hantering av skärmar, inte om hur jag ska maxa min hjärna för att eventuellt kunna tävla i minne eller skriva en halvdan bok. Ett liv fokuserat på att maxa mig själv känns... torftigt.

Jag vidhåller att kapitel 1-3 är intressanta. Sen man man sluta läsa.

Avslutande funderingar:

Varför läsa Hjärnstark när du kan få den sammanfattad av Mattias Ribbing?

Vem blir sugen på att läsa Ribbings bok om föräldraskap efter att i denna bok fått kännedom om att den kom till när han trippade på "yogasimning" och (laglig) svampmix?

Tidigare avhandlat om skärmanvändning, och faktiskt sämre: Smartare än din telefon.

Minnesteatern

Trädgården är en plats där tiden står stilla och festerna eviga. Härskarklassen är precis så brutal och vidrig som man blir av makt. Betjänterna är barn som gått vilse och infångats, tvingade till att tjäna tills den dag de blir för gamla och blir härskarnas jaktbyten. I denna värld finns Tistel och Dora. Tistel är en av betjänterna som har avgett ett löfte att skydda Dora, som är av annan sort men ändå som en syster. Snart har Tistel nått åldern för att utsättas för jakt och en rymningsaktion måste planeras. En dag hittar en av de vidrigaste, Augusta, en klocka och börjar ställa förbjudna frågor. Denna händelse leder till ett sökande efter ursprung och en jakt efter ett namn, mellan tid och rum över något som liknar svenska fjäll och skogar. 

Jag har ingen annan beskrivning på denna läsning än "rasande", för det känns som att det var längesen som jag läste något i en sådan här oerhörd fart och med munnen på vid gavel. Det är med fasa jag läser hur de hungriga härskarna utsätter barnen för fara utan att känna någon skuld och fascination över hur handlingen fortskrider. Det är en saga utan dess like. Jag vet ännu inte om jag kommer hämta mig? 

Världen i romanen saknar ände, både upp och ner och ut och in, och även om några frågor om den besvaras, kan jag inte säga att jag helt förstår den. Inget eller ingen är vad den utger sig att vara, endast kärleken mellan Dora och Tistel verkar vara sann och där vill jag stanna. Minnesteatern har jag inte ens nämnt, men den har en viktig roll i historien som Karin Tidbeck har byggt upp. Eftersom romanen till viss del utspelar sig i en värld som liknar vår, får den mig att börja hoppas att det finns en gnutta sanning i den ändå, för alla historier som glöms bort och försvinner.

Språket är både rått och poetiskt, hårt och skört på samma gång. Om jag skulle ha någon invändning, så är det kanske att världsuppbyggnaden känns för hastigt förklarat och karaktärerna är något endimensionella, men det spär på känslan av saga och kanske är det vad som krävs för denna historia. 

Jag valde den här boken till vår bokcirkel för att jag har varit nyfiken på Tidbeck ett tag och jag är så, så glad att jag gjorde det. Det är alltid svårt att välja böcker till en bokcirkel, jag har begått många tabbar i det hänseendet, och det ska bli spännande att höra vad de andra tyckte. 

Karin Tidbeck är en sällsynt svensk författare som är mer känd utomlands än i sitt eget hemland. Den här boken har översatts till svenskan, av Andreas Vesterlund, men jag hoppas naturligtvis att resten av litteratursverige ska få upp ögonen för hen, så att hens texter ska slippa genomgå en översättning.

L'envol

Jag ville uppleva kicken av fransk ljudbok igen. Helst ville jag inte ha något som var för långt, och så ville jag ha en uppläsare som jag gillar. Den enda jag känner till är Françoise Cadol, så jag sökte på henne och tog något som lämpligt ut. Kanske skulle jag ha kollat lite noggrannare innan jag lånade just den här, för det visar sig att det här rör  sig om dubbla uppläsare: Cadol, men också författaren själv, Aurélie Valognes.

Romanen L'envol (som är svåröversatt men betyder ungefär starten, flykten, frisläppandet) är nämligen skriven med växlande perspektiv - ett stycke ur mammans perspektiv, nästa ur dotterns, tillbaka till mamman, och så vidare. Inte som en dialog, utan som att de berättar varsin historia och vi som lyssnar får båda perspektiven. Till en början är det inte helt lätt att hänga med, men efter en stund vänjer jag mig.

Gabrielle bor i hyresrätt i en förort till Paris, har jobbat inom hemtjänsten sedan hon var 17 och är ensamstående mamma till Lili. Gabrielle formar villigt hela sitt liv efter Lili och överöser henne med kärlek. I början, när Lili är liten, är de ett dream team, lyckliga i sin egen lilla bubbla. Men så småningom kommer tonåren med sin ofrånkomliga(?) schism mellan barn och förälder, och inte blir det bättre av att Lili är ett ambitiöst och vetgirigt barn, ständigt på väg uppåt. Redan när hon börjar gymnasiet befinner sig i miljöer hennes mamma inte känner till. Båda tror att den andra är missnöjd och hellre hade velat ha en annan mamma/dotter, samtidigt som de tycker att de själva fått den bästa dotter/mamma man kunnat föreställa sig.

När Lili efter flera års enorma kraftuppbåd tar examen från högskolan skriver hon ett avslutningstal om och till sin mamma, och hur tacksam och stolt hon är över henne, men modet sviker; pappret stannar kvar i fickan. Därefter flyttar hon till London där hon fortsätter att jobba av själ och hjärta. Gabrielle undrar när hon ska ta sig tid för sig själv, och om hon är lycklig. Lili är helt uppslukad av karriären, men lyckas ändå haffa en man och få ett barn, bara för att sedan fortsätta jobba med full gas. Inte förrän Gabrielle drabbas av en stroke tvingas hon fundera över hur hon egentligen vill leva sitt liv.

I den efterföljande författarintervjun (är detta vanligt i franska ljudböcker? Jag tror aldrig jag varit med om det för en svensk dito) berättar Valognes att startskottet för romanen var en intervju med en journalist som skrev en bok om barn som uppnått en annan samhällsklass än den föräldrarna befinner sig i. Berättelsen är alltså baserad på en sann historia. Det är för övrigt Valognes nionde roman, och något utanför hennes vanliga genre som är "comédie"... feelgood? Kanske. Själv hade jag aldrig tidigare hört talas om Valognes, som heller inte översatts till svenska.

Så vad tycker jag då? Jag kom med tiden att uppskatta formatet, att de båda kvinnorna som berättar från varsitt håll. Det som jag till en början upplevde som så förvirrande. Det är fint att få höra de båda rösterna och lite extra intressant blir det hur det hos Lili så småningom börjar dyka upp ord och begrepp som jag inte känner till. Hennes franska växer ifrån min, medan Gabrielles förblir begriplig. Jag uppskattar också den nyanserade bild som målas upp av Gabrielles och Lilis relation. Problemet är bara att det ibland, särskilt framåt slutet, blir lite väl sentimentalt och smetigt. Lilis klassresa är intressant, men hennes drivkrafter beskrivs bara skissartat.

Valognes har velat göra sin och mammans relation rättvisa, och även skildra sin egen upplevelse av klassresa och att aldrig riktigt höra till... Men jag tror det hade kunnat bli en ännu bättre roman om hon vågat avvika lite mer från sanningen, kanske till och med vrida om kniven med ett olyckligt slut?

Slutbetyget blir således... 3+/5? Egentligen ganska mellanmjölk, men franskan och allt vad den ger mig ger ett stort plus i kanten.

Human acts

Jag ska villigt erkänna att jag inte hurrade när Han Kang fick årets Nobelpris i litteratur. Visst, kul med någon jag kände till och hade läst, men Vegetarianen var så obehaglig. Den fick mig att må illa och det brutala i den kändes så... oväntat? Omotiverat?

Efter att ha plöjt Human acts som jag hittade på sjudagarslån på e-bibblan måste jag dock revidera min åsikt kring Han Kangs författarskap. Human acts kan inte heller kallas trevlig läsning, det är en roman starkt präglad av övervåld, tortyr och brutalitet. Samtidigt får jag en känsla av att allt är noga avvägt och att varje våldsbeskrivning passerat nålsögat; att boken inte kan skrivas utan den. Som att läsa Svetlana Aleksijevitj, eller böcker om Förintelsen. Det är inte roligt, men det är viktigt. Upprörande. Berörande.

Human acts handlar om ett demokratiskt uppror i Gwangju i Sydkorea, i maj 1980. I sex delar följer den fem personer som hamnade i arméns skottlinje och så den författare som skrivit om dem. Författaren själv bodde i Gwangju som barn men flyttade därifrån en tid innan revolten. Hon behandlar sina karaktärer, benämnda pojken, pojkens vän, redaktören, fabriksflickan samt pojkens mamma, varsamt. De som överlever massakern tillåts att ifrågasätta och göra motstånd när de ombeds att berätta sina historier: det gör för ont, vad ska det vara bra för, jag klarar inte av det. 

Han Kang söker efter svar på frågorna om varför. Varför, hur, kan människor göra sådant mot andra människor som armén och poliserna vars arbetsuppgift det var att slå ned upproret gjorde? Varför, hur, kan människor välja att fortsätta visa motstånd trots de enorma riskerna och kostnaderna?

Särskilt berörd blir jag av berättelsen om pojkens vän och hur hans vilsna själ betraktar det som händer sedan den lämnat kroppen, och om regissören som hittar ett sätt att visa upp en pjäs kring händelserna trots att den censurerats till oigenkännlighet. Någonstans i eländet finns det poesi.

Slutligen kring språket: för mig var det en stor fördel att läsa denna bok på engelska, språket blev ett extra lager mellan eländet och mig. Att läsa den på svenska hade varit alltför påträngande. Den svenska titeln är, för den som är intresserad, Levande och döda.

Ja, jag hade nog lite tur ändå. Det här är en bok som jag kommer att minnas.

Hoppas det smakar bra

Jag stänger boken med ett "wow", utan att riktigt veta varför.

Junko Takase har skrivit en roman som huvudsakligen handlar om tre kollegor på ett företag som arbetar med förpackningsdesign. Mest handlar det om Nitani-san, vars mest utmärkande drag kanske är att han är fullständigt ointresserad av mat. Han äter mest snabbnudlar och önskar att det fanns ett piller man kunde ta istället för att äta. I övrigt jobbar han mest, Det finns någon sorts slumrande intresse för litteratur, men det är oklart i vilken utsträckning han faktiskt ägnar sig åt det. Det verkar mest vara jobba, äta snabbnudlar och scrolla mobil, sova, repetera. Samtidigt verkar han vara lågmält arg på det mesta.

"/.../ Men Nitani-san kände på sig att han ändå skulle jobba här fram till pensionen, så det spelade nog ingen roll. Det var 30 år fram till dess. Om pensionsåldern höjdes till 70 år innebar det att det var närmare 40 år kvar. Lång tid Lång tid, men inte så svindlande lång. Inte längre. Fortsatte man bara att äta och sova, vakna och äta, skulle dagarna gå fort. Och rätt var det var hade all tid förflutit."

På samma kontor hittar vi Oshio-san. Hon tycker om mat, på en rimlig nivå. Och sitt jobb, också på vad som verkar vara en rimlig nivå. Kanske tycker hon allra mest om att prestera. Hon tycker dock inte om personer som hon upplever inte drar sitt strå till stacken. Därför är hon öppet arg på den tredje huvudpersonen, Ashikawa-san.

Ashikawa-san verkar vara just en sådan person som inte bidrar lika mycket som alla andra. Hon verkar sätta en stolthet i att vara lite av ett våp, och går ofta hem "tidigt" (vilket väl skulle vara normal tid för oss, men inte i Japan där man förväntas jobba helt sjuka dagar) på grund av huvudvärk... För att sedan komma tillbaka dagen därpå med prydligt förpackade hembakta sötsaker som alla förväntas ooh:a och aah:a över. "Varken ryggrad eller pannben. En känsla lika grumlig som vattnet på botten av en odiskad kastrull tog form i hans inre när orden kom till honom. Då gav han upp alla sina ansträngningar att respektera henne." så tänker Nitani om Ashikawa. Ändå börjar han, av oklara skäl, dejta henne.

I början av romanen tror jag att det skulle bli ett solklart fall av "je suis Ashikawa-san", den som värderar annat än jobbet och gör tveksamma prioriteringar som att baka istället för att jobba. Men såhär med facit i hand kan jag känna igen mig i vissa drag hos alla tre karaktärer. I Nitani-sans pragmatiska inställning till jobbet (typ det är inte speciellt kul men vad ska man annars göra om dagarna), i Oshio-sans irritation över att man ska behöva göra sådant ståhej över fikan på jobbet, och irritation över folk som smiter undan och ökar belastningen på alla andra. I Ashikawa-sans baknörderi.

Arbetskulturen står i bjärt konstrast mot den västerländska; att arbeta från tidig morgon till midnatt måndag-söndag är väl olagligt här, eller i alla fall verkligen inte något som förväntas av en (eller vad vet jag om hur det är att jobba på typ McKinsey, har hört att det ska vara gräsligt). Matkulturen däremot har definitivt sina likheter. De få personer som inte alls är intresserade av mat lär ha det lika besvärligt här som Nitani-san har det i Japan. Själv blir jag också lite generad av allt för mycket uppmärksamhet kring något jag tagit med till jobbfikan. Fika och var glad men lägg ner ooh- och aah:andet...

Det jag inte gillar något vidare med den här boken är att den då och då, utan förvarning, skiftar perspektiv från Nitani-san till Oshio-san. Utöver att göra mig förvirrad tycker jag heller inte att Oshio-sans perspektiv tillför något. Jag antar att Takase ville ge sig själv möjligheten att beskriva Nitani-san utifrån, visa läsaren hur en mindre extrem karaktär ser på honom, men jag tycker att det framgår utmärkt ändå. Och om det nu ska växlas perspektiv, varför i hela friden får vi inte komma in i Ashikawa-sans huvud? Det hade varit betydligt intressantare om ni frågar mig.

Allt annat gillar jag, och Hoppas det smakar bra seglar rakt in på min favoritlista.

Shades of blue

Shades of Blue är en antologi där ett tjugotal amerikanska författare skriver på tema depression, självmord och nedstämdhet. Hur kända författarna är vet jag inte; jag hade inte hört ett enda namn tidigare (och hoppade nonchalant över kapitlet på slutet där det står lite om var och en, så inte blev jag klokare heller). Redaktör är Amy Ferris.

Berättelser om hur antidepressiva är livsviktigt ("att tro att det skulle räcka med yoga är naivt") samsas med berättelser om hur just yoga blivit vägen ut ("jag har aldrig velat ta mediciner"). Berättelser om missbruk. Berättelser om barn till förintelseöverlevare (många). Berättelser om AIDS-epidemin. Kanske en författare har tagit till sig att man inte behövde skriva om självmordstankar och skrev om hur hon var ledsen för att hennes välartade son som hon fortfarande hade en mycket nära relation till flyttat hemifrån. Det sticker verkligen ut. Det är mycket droger, misär och elände annars.

Jag läser den här boken för att få perspektiv, för att nyansera min bild av depression... Men på något sätt missar den målet. Ingen hinner i sitt kapitel gå tillräckligt djupt för att jag verkligen ska förstå hur det känns. Eller också går det kanske aldrig att förstå fullt ut, om man själv aldrig varit på samma djup? 

Bidragande till att boken känns irrelevant för mig är att många av berättelserna utspelar sig för länge sedan. De beskriver det stigma kring psykisk ohälsa som boken vill motverka, men som inte längre ser ut som det gjorde för 50 år sedan. Kanske har det kulturella också sin del, kanske hade jag tyckt att det varit mer intressant att läsa en antologi om svenska författares depressiva episoder. Jag kan inte tänka mig något annat än att det finns tillräckligt många drabbade i den yrkeskåren för att det skulle gå att producera en sådan. Tyvärr.

Boken vill att läsaren ska känna sig mindre ensam, och vill inge hopp. Den riktar sig alltså inte till mig. Kanske är det till syvende och sist därför boken inte riktigt når mig?

jag for ner till göteborg och gick på bokmässa

Det har nu gått mer än fyra veckor sedan jag kom hem från bokmässan i Göteborg. Mina känslor för bokmässan är tveeggade. Det är kanske för att det varje gång jag har varit där blir så tydligt att jag arbetar med något jag också har som ett fritidsintresse - läsningen - för alla gånger har min vistelse varit villkorad. Det har alltid skett genom jobbet, men nu var det ännu tydligare riktlinjer: vi skulle ha barnfokus, för att det var det som stod i vår ansökan om dessa fortbildningspengar. Och bara den begränsningen gör att min egen lust hämmas.

Visserligen känns det som att vi alltid får för kort tid på mässan, men i år var det faktiskt extra lite tid - en dag och några timmar andra dagen - som jag olyckligt disponerade mycket dåligt. Jag skyller det på dåligt förarbete. Läsningen har inte varit på topp det senaste och tiden för att förbereda hade varit knapp. Fast i ärlighetens namn har bokmässeresorna till Göteborg börjat handla mindre om själva bokmässan och mer om att hinna träffa vänner : - )

Tåget avgick från Hudiksvall tidigt på onsdagen och var framme på eftermiddagen. Hotellet vi bodde på var litet och mitt rum hade utsikt mot ett bostadsområde med förskola. Jag hann med en kort runda på stan, hamna i en störtskur och se utställningen med Ilon Wiklands illustrationer på konstmuseet innan jag mötte upp några av mina kollegor på en sån där samtidstypisk restaurang där man skulle beställa minst 3 smårätter från menyn för att få en hel måltid. Det var mycket trevligt och maten var jättegod. 

Torsdagen var första mässdagen. Vi hade fått seminariekort och min plan var att fokusera på endast seminarierna. Av tidigare erfarenhet vet jag följande: jag går alltid vilse i mässhallen, det är alldeles för surrigt på mässgolvet för att ta in information och programpunkterna handlar oftast om att förlagen gör pr för deras utgivning. I ett seminarierum får man sitta ner på sköna stolar. Det är tyst i rummet. Fokus är på de på scenen. Oftast författare som blir utfrågade kring ett specifikt ämne i deras arbete. Men det finns nackdelar med seminarierna också. De upptar mycket mer tid i ens schema och om man känner mitt i att det här inte var något för mig, är det pinsamt att gå ut ur rummet. Jag är kanske luttrad, men jag känner också ofta att titlarna på seminarierna och presentationstexten lovar mer än vad de ger. 

Jag gick till exempel på ett seminarium som hette Lekens landskap där två bilderboksförfattare skulle ha ett "samtal om att skildra barns fantasifulla utforskande i text och bild", men det blev inte så intressant som jag hade hoppats för en av författarna jobbade med utgångspunkten "jag tänker inte så mycket när jag målar". Något mer substans var önskvärt. Mer substans hade jag också önskat av kulturministern och skolministern, som deltog i två andra seminarier jag gick på, bland annat en som hette Varför är det så viktigt att hela Sverige läser? Det var absolut bara gamla nyheter.

Torsdagen avslutades åtminstone med ett bra seminarium - Varför ska vuxna läsa bilderböcker? med Anna Höglund och Baek Heena. Frågan snuddades vid bara en kort sekund för att sen övergå till Höglunds och Heenas verk och arbete bakom. Samtalet kändes ledigt mellan två skapande konstnärer på ett språk som ingen av dem kan flytande. Det var ett rart ögonblick.

På kvällen skulle jag och blåmesen ses, men hon fick förhinder så jag gav mig ut på en löprunda istället. Influerad av Julia hade jag fått spring i benen, men inte hittat tillfälle och tänkte att det är kanske lättare att börja i en stad där ingen känner mig. Efter löprundan gick jag och två kollegor till den vietnamesiska restaurangen som låg bara alldeles runt hörnet på hotellet. Det var också jättegott och jättetrevligt. Om det är något mina kollegor pratar om från när vi var i Göteborg så är det maten vi åt. 

På fredagen avverkade jag ett seminarium om huruvida folk har slutat bry sig (om klimatet t ex) och ett trevligt scenprogram med Ellen Strömberg och Johan Ehn, modererat av Johanna Lundin, innan jag avrundade hela mässvistelsen med att träffa några av mina boi-kompisar från universitetstiden. Är mycket glad över att Bokmässan finns, så att det finns tillfälle att ses även när vi bor flera mil ifrån varandra. Fredagen var också avresedagen och efter lunchen hanns det inte med så mycket mer innan jag tog mina proppfyllda väskor och gick mot tågstationen.

I mina väskor hade jag följande böcker som jag hade köpt och fått signerade: Magiska godiskulor av Baek Heena, Skuggan av Anna Höglund, Ingen början inget slut av Ellen Strömberg och Pythian Pratar av Liv Strömqvist. Tre av fyra böcker är redan utlästa. Tack för den här gången, Göteborg.

Qui a tué mon père

En text skriven för teater av Édouard Louis, som skriver om sin pappa i små fragment. Ljudboken är på blott 1.5 timme, så det är en tunn liten bok vi talar om. Innehållet är dock stort. Jag vet att jag brukar säga att författarinläsning inte är min grej* men här funkar det. Louis pratar tydligt och det är det viktigaste när jag ska lyssna på franska.

Louis pratar om sin pappa, i små fragment. Pappan, ett barn av sin tid. Med ett liv präglat av fattigdom, brist, frånvaro. Av allt som inte var, inte blev. Den stela synen på manlighet som trasade sönder deras relation. När pappan är i femtioårsåldern återknyter far och son kontakten. Nu kan de prata. Men pappans kropp är trasig, han är femtio men kan inte ens andas utan hjälp. Hur blev det så? Louis listar de politiska reformer som steg för steg pressat fadern ner mot marken. Namnger de personer som steg för steg monterat ner de sociala skyddsnäten och därmed berövat pappan återstoden av sitt liv.

Han formulerar också en intressant tanke kring att de som bestämmer, politikerna, påverkas så lite av sin egen politik. Att de som känner av besluten, som kan fira med en biltur till havet för att skolstartsbidraget höjts med 1000 kronor, är så långt från makten. Att de driver igenom beslut som påverkar dem så lite, men som för andra är skillnaden mellan liv och död.

Efter själva boken följer en kort intervju med författaren, vilket är hjälpsamt samtidigt som det egentligen inte tillför särskilt mycket. Texten står utmärkt på egna ben.

Denna bok finns översatt till svenska, under titeln Vem dödade min far. I en svensk kontext kan också nämnas att den tjänade som inspiration för Patrik Lundbergs bok Fjärilsvägen, som vad jag förstått handlar om hans mamma och hur samhället behandlat henne. Jag vill minnas att jag läst någon kritisk text om antingen Louis eller Lundberg, där någon av dem anklagades för att mest bara gnälla. Det tycker jag inte man kan säga om Qui a tué mon père.

Slutligen erkänner jag villigt att det är en kick för mig att lyssna på fransk ljudbok och inse att jag faktiskt förstår, även om det kräver rejäl koncentration. På vissa sätt är det till och med bättre än att läsa vanligt, eftersom det liksom tvingar mig att hålla styrfart. Kanske kompenseras något av det jag förlorar i förståelse av att jag får ta del av originalspråkets formuleringar, nyanser, ord, ljud. Det är musik i mina öron.

* I min ungdom lyssnade jag på författarinläsningen av Duck City av Lena Andersson och inget ont om den senare (eller det skulle väl vara att hon skriver mycket i tidningen som jag absolut inte håller med om i så fall) men det hade varit så mycket trevligare om hon lämnat det jobbet till en skådespelare. Istället uthärdade jag hennes släpiga, tonlösa röst och sedan dess har jag i möjligaste mån strävat efter att undvika att lyssna på författarinlästa böcker.

Netanyahus

Tranan sålde in denna bok fint på sin hemsida. Det ska finnas humor, det ska ges nytt ljus på historien och så vidare. Pulizerprisbelönad är den också. Och tydligen den första bok av författaren Joshua Cohen som översatts till svenska.

Tur för mig att den fanns på svenska, för språket är åt det akademiska hållet och jag får anstränga mig tillräckligt utan att dessutom behöva byta språk. Tyvärr läste jag boken på telefonen, då den av tekniska skäl inte gick att synka till läsplattan (någon gång ska jag skriva mer om min läsplatta och dess för- och nackdelar). En typisk mening ur Netanyahus täcker typ halva min mobilskärm och det lilla formatet gjorde det faktiskt svårare och mindre njutbart att läsa.

Läsa om vaddå, kanske du undrar nu. Utgångspunkten för denna roman var tydligen en anekdot Harold Bloom berättat för författaren om när Benjamin Netanyahus pappa sökte jobb på ett universitet i USA och Bloom fick det tveksamma nöjet att guida honom och, skulle det visa sig, hans familj. I romanen har detta uppdrag istället givits till den fiktiva och intetsägande historikern Ruben Blum.

Min bedöming är att Netanyahus lider av ojämnt tempo. Mer än halva boken läggs på att bygga upp scenen; introducera den tämligen menlösa familjen Blum. Det går trögt. Så fort familjen Netanyahu faktiskt gör entré skiftar både stil och tempo drastiskt. Det är ett riktigt lust-karaktärsmord på hela familjen: Ben-zion som är en lågbegåvad, kompromisslös agitator som saknar akademisk fallenhet och vett och sans, hustrun Tzila är "elak och bryter", barnen är vilda "jehuer" som inte kan vistas i möblerade rum.

Vad är syftet? Att roa? Att förklara, ge ytterligare bakgrund till Benjamin Netanyahu? Jag förväntade mig båda och känner att jag inte riktigt fick någondera. Men jag lärde mig stava till Netanyahu, och det är ju alltid något.

Råd till dig som är stressad och trött

Säg att du är en ängslig tant utan att säga att du är en ängslig tant.

Två psykologer inriktade på stress, Giorgio Grossi (som låter som en mysfarbror, med mycket lätt brytning) och Åsa Jeding (låter precis som Ann Wilson som var domare i Let's Dance förr) pratar provocerande långsamt om saker man själv kan göra för att känna sig mindre stressad och trött.

Utöver grundläggande egenvård: sov på natten, ät regelbundet, träffa människor och rör på dig som skummas igenom i början har Grossi/Jeding följande fem råd:

1. Ta mikropauser. Visst blir man lite provocerad av förslaget att detta skulle göra skillnad? Grossi/Jeding trycker på att mikropausen ska belasta det du inte belastar under huvudaktiviteten. Typ om du har ett kognitivt krävande jobb, ta fysiskt aktiva mikropauser och vice versa. Man kan alltså inte pausa från ett kontorsjobb genom att för nöjes skull skriva ett inlägg på sin bokblogg... eller genom att kolla telefonen. Typiskt.

2. "Unitaska": gör en sak i taget. Bara en sak i taget. Ingen podd när du diskar med andra ord. Öva mindfulness istället. Typiskt.

3. Försök göra dina dagar randiga: ett mer grafiskt sätt att beskriva att det är bra att växla mellan mentalt och fysiskt krävande aktiviteter under dagen.

4. Acceptera dina tankar och känslor: träna på att observera och låta vara. "Just nu har jag en tanke som säger att jag gjorde bort mig", "just nu har jag en känsla av oro". Lägg ner racketen istället för att lägga energi på tanketennis ("jag gjorde bort mig", "nej det var inte så farligt", "jo jag är en klant", "jag kan göra bättre ifrån mig nästa gång" etc etc - ingen sida kommer ändå att vinna.)

5. Prioritera: fundera ut riktningen i din livskompass. Hur vill du vara i dina relationer, hur vill du vara i ditt arbetsliv, hur vill du vara på din fritid? Observera att det inte rör sig om att sätta upp mål, utan om att ha en bild av vilken riktning du vill gå i.

Dåliga råd? Absolut inte. Nya råd? Nej, men en bra repetition av saker jag redan hört. Tråkiga råd? Kanske lite. Det finns väl helt enkelt inga roliga sätt att bli mindre trött/stressad.

Boken innehåller flera enkla, konkreta övningar som man rekommenderas att göra flera gånger och enligt uppgift enkelt ska hitta tillbaka till genom titelspåren i ljudboken. Dessa existerar dessvärre inte i biblioteksvarianten, och jag släpper omedelbart tanken på att upprepa en enda av dem.

En intressant diskrepans i boken: att de pratar om att göra förändringar gradvis genom myrsteg. Och sedan säger saker som: från och med nu ska du i en hel vecka ta mikropauser slaviskt enligt timer, först därefter kan du anpassa efter vad som passar dig.

Well. Självhjälp är vad självhjälp är, men den här boken kändes rimlig.

Fru Gregorius

Eftersom jag nyligen läst Doktor Glas blev jag nyfiken på denna nya lilla roman av Åsa Nilsonne. Fru Gregorius är Nilsonnes tolkning av den klassiska romanen, skildrad från Helga Gregorius perspektiv och utifrån premissen att Doktor Glas helt och hållet missförstått hela situationen kring makarna Gregorius äktenskap.

Jag ställer mig tveksam till detta romanprojekt. Naturligtvis kan Nilsonne inte skriva på 1890-talssvenska, och hon har tydligen fått hjälp att rensa texten från anakronismer, men det känns ändå fel när hon skriver saker som:

"Kvinnors skvaller", säger männen föraktfullt.

Och bakom föraktet anar jag en oro.

Det skulle förvåna mig om deras manliga nätverk - polisens system med tjallare, eller militärens med spioner - var lika omfattande och lika pålitliga som våra."

Både orden och många moderna feministiska åsikter gör att Helga känns fejk och att alltihop känns som en efterhandskonstruktion, vilket det ju för all del också är.

I en Harry Potter-podcast som jag lyssnar på när jag behöver vila huvudet återkoms det ständigt till vad som är canon (kan man översätta det med kanon? Känns inte helt 100), alltså finns bekräftat i böckerna, och head canon, något man som läsare bestämt sig för att tro även om det inte kan bevisas. Det här känns som Åsa Nilsonnes head canon kring Doktor Glas och för min del hade det faktiskt fått stanna därvid.

Även om Fru Gregorius innehåller ett gäng gulliga blinkningar till originaltexten, som

och

blir den knappast ens en blek kopia av originalet. Vilket kanske säger mer om Doktor Glas än om Fru Gregorius. Den förra har ändå blivit en klassiker av en anledning.

Tydligen har även Bengt Ohlsson skrivit spinoffs, först en om Gregorius och nu en om Helga. Lite nyfiken blir jag, men misstänker att jag skulle bli precis lika besviken av dem.

Dunning-Kruger-effekten

Flera gånger har jag scrollat förbi denna roman i kategorin "Bibliotekarierna tipsar" i e-biblioteket för att jag trodde att det var en fackbok om Dunning-Kruger-effekten. Dunning-Kruger-effekten är enkelt forumlerat fenomenet att man kan vara för dum för att fatta att man är dum. Det var alltså inte en fackbok om detta Andrés Stoopendaal hade skrivit, utan en roman om en snart trettioårig Göteborgares framfart under värmeböljan 2018.

Huvudpersonen ägnar sig under denna period åt att jobba deltid på en kommunal enhet som lyder under MSB, supa, skriva, fundera över sig själv och ta hand om sin flickväns hund. I ärlighetens namn händer inte särskilt mycket. Vi får ta del av huvudpersonens överlägsna, pretentiösa tankar, uttryckta i alldeles för långa meningar och med massor av "svåra" ord. Exempel: "Dels, som jag uppfattade det, denna (för hennes egen klass) fullständigt hemtama och hem-lika lyx och dels - dold - som en ytterst obscen leksak i ett Kinder- eller snarare Fabergéägg - inom denna suveräna manifestation av status, rikedom och prestige, kultur och impeccable taste - dess fullständiga, hemliga och o-hem-lika motsats: Missbrukets trasor och trasighet; en veritabel cancersvulst."

I början tycker jag att det är lite kul, jag ler i mjugg åt det högtravande, tänker att det definitivt är huvudpersonen som är så dum att han tror han är smart. Men efter ett tag blir jag ganska less, det är mycket snack och lite verkstad. Särskilt uttråkad blir jag av den så kallade Houellebecq-texten som är ett av huvudpersonens egna alster. Helt klart är huvudpersonen mer intresserad av teorier än vad jag tydligen är. Jag är väl vad han beskriver som en normie, eller till och med en NPC.

Efter en blöt festkväll inträffar dock en nära ögat-upplevelse som får huvudpersonen att börja ifrågasätta sina livsval. Han tar en paus från supandet och förefaller börja uppskatta sin omgivning mer. Kanske påbörjar han sin resa mot att också bli en normie och gilla läget? Kanske är det en s k bildningsroman, kanske inte. Jag tycker liksom inte att huvudpersonen känns genuin, eller autentisk som han skulle ha sagt, varken före eller efter sin lilla inre resa. Det känns som att han bara spelar.

Det här tar jag med mig från denna bok: kanske lärde jag mig lite mer om Jordan B. Peterson? Jag började definitivt fundera på om jag borde läsa något av Houellebecq, även om denna bok kanske snarast är ett argument mot.

Kan inte säga att jag rekommenderar denna bok men den skulle säkert vara intressant att jämföra med exempelvis J.D. Salingers Catcher in the rye.

Efterklang

Fysiska böcker. Något av det bästa som finns, eller hur? Och ändå så styvmoderligt behandlade i blåmesens bo för tillfället. Något man läser en snutt i någon gång ibland, så att man nästan glömmer bort vad boken handlar om mellan varven. Inte som med de elektroniska böckerna, näbben i luren varje dag, kontinuitet. Är det formatet, eller är det innehållet?

Efterklang av An Yu kom med posten i maj, och det dröjde inte länge innan jag öppnade den. Men den hade inte samma omedelbara dragningskraft på mig som Slöseri eller Jag sjunger och bergen dansar. Jag fick liksom treva mig fram genom den här boken. Lite trögt kändes det. Ibland glimmar det till, något väcker mitt intresse, någon rad känns extra klok, handlingen tar ett språng i någon riktning, men så falnar det igen.

Huvudpersonen heter Song Yan och verkar vara en grav people-pleaser. Eftersom hennes pappa är konsertpianist har hon ägnat en stor del av sitt liv åt att försöka gå i hans fotspår, men numera arbetar hon som pianolärare för barn. Hon är gift med Bowen (oklart om detta är ett för- eller ett efternamn och vad han möjligen heter mer) som mest verkar vara intresserad av sitt jobb och att hålla allt jobbigt han gått igenom tidigare i livet prydligt nedtryckt under ytan. När boken tar sin början har Song Yan, Bowen och den senares mamma just flyttat till en ny lägenhet. Att bo med svärmor är inte friktionsfritt, men det är väl i ärlighetens namn inte heller förhållandet med maken. Så börjar Song Yan drömma om nån sorts svampspöke, och det börjar komma underliga leveranser av svamp till dörren. Dessa leder så småningom till ett oväntat möte, som i samklang med ett oväntat telefonsamtal vänder Song Yangs tillvaro över ända.

Jag har försökt låta bli att läsa recensioner för att inte bli påverkad innan jag läst klart, men när jag scrollat förbi denna titel i e-boksappen har det stått något om "man vet aldrig vad som ska hända på nästa sida" och det kan jag hålla med om. Kanske är det därför det känns trögt, jag vet inte vart jag är på väg och kan tydligen inte vila i det.

När jag skrev om Alla nattens älskare kommenterade Stjärtmes att upprätthållande av status quo verkar vara intressant i litteratur från öster. Något sådant behöver man inte oroa sig för här. Däremot finns definitivt obekymret kring vad som är verkligt och inte, som jag känner igen från Haruki Murakami. Vad är på riktigt, vad är en dröm eller en fantasi? Vad är i själva verket en metafor? Det verkar inte spela så stor roll.

An Yu skriver på engelska och i original heter denna bok Ghost music. Efterklang är väl inte en dålig översättning, men... tappar man inte något, ändå? (Av någon anledning börjar jag nynna på Anna Järvinens Nattmusik, utan att ens minnas att den hette just så). På samma sätt har raderna som gjorde svamparna till toner på ett notblad blivit oregelbundna och mjuka och kanske ska föreställa stiliserat mycel istället. Antagligen är det också för att boken är skriven på engelska som den helt saknar kommentarer gällande den kinesiska kulturen eller språket. Visst kan jag googla tecknet för svala (宴... eller möjligen 燕) och visst framgår det av texten vad en jianbing är. Men jag uppskattar nog faktiskt handhållningen man ofta får genom ett par väl valda ö.a.

The night tiger

Via en av mina bästa källor för utländsk litteratur, tidskriften Karavan, hittade jag 2020 denna oupptäckta diamant. Yangsze Choo är enligt tidskriften en av Malaysias mest intressanta samtidsförfattare just nu och som gärna skriver utifrån en historisk kontext blandat med vidskepelse och gamla sägner, som hon gör i The night tiger. 

Handlingen utspelar sig i 1930-talets Malaysia, som under denna tid var en brittisk koloni. Läsaren får främst följa två personer, tjänstepojken Ren och den unga tjejen Ji Lin, vars vägar är förutbestämda att mötas.

Romanen inleds med att Rens husbonde tvingar honom att avge ett löfte, strax innan han dör: att återföra hans förlorade finger till hans grav och gräva ner det med resten av kroppen. Det är en gammal kinesisk vidskeplighet som säger att om inte den döda kroppens alla delar återbördas ner till jorden efter 49 dagar, kommer själen att vara vilse på jorden för evigt.

Den unga tjejen Ji Lin jobbar om dagarna som lärling hos en sömmerska, men på kvällarna jobbar hon i hemlighet på en danshall, kanske nattklubb? (eng: "dance hall") för att tjäna ihop extra pengar så att hennes mamma kan betala av sin skuld från mahjongspel. En kväll, hennes 44:e på nattklubben, dansar hon tango med en försäljare som inte kan hålla händerna i styr. När han gjorde en skarp vridning förlorade hon balansen och var tvungen att ta tag i hans ficka, i vilken hon fann en liten cylinder av glas som hon tog. Först efteråt, när försäljaren hade gått, vågade hon öppna handen och upptäckte att i cylindern låg ett torkat avhugget finger.

Det är nu ett tag sedan jag läste ut The night tiger, men jag vill minnas att jag tyckte att det var spännande ända fram till sista sidan. Historien är sprängfylld med östasiatisk vidskepelse, förutom ovannämnda finns det till exempel också en tro att tigrar som äter tillräckligt många människor själv kan förvandla sig till en människa och gå bland dem som vem som helst. Ett annat exempel är att siffran fyra för med sig otur, eftersom ordet på kinesiska låter som ordet "dö" - tänk er då att Ji Lins otur börjar på hennes 44:e arbetsdag, vilket måste betyda dubbelt så mycket otur. 

The woman in me

Jag vet inte vad jag vill läsa just nu, läser för att fly återgången till vardagen, låt postsemesterångesten vara över snart, snälla? Så jag läser Britney Spears självbiografi.

The woman in me, skriven av Spears och okända samarbetspartners, har ett direkt tilltal och går rakt på sak. Det är tydligt att språket och stilen är enkelt, fritt från finesser. Kanske är meningen att det ska kännas som att man sitter och lyssnar på Britney som pratar om sitt liv? Helt klart är att Britney inte har några större litterära ambitioner; hon vill bara ge sin sida av saken.

Spears tar oss igenom sitt liv, från uppväxten i småstaden Kentwood, Louisiana, präglad av relativ fattigdom och en alkoholiserad pappa men också av glädjen i att sjunga, dansa, spela basket. Vid fem års ålder vinner hon en första lokal danstävling och så småningom börjar hon åka på auditions för större uppdrag. Hon beskriver sitt genomslag vid femton års ålder och hur hon i det stadiet hade någon sorts kontroll över sitt arbete, till exempel själv fick bestämma hur videon till ...Baby one more time skulle se ut. Samtidigt inleds en livslång destruktiv relation med pressen.

Så småningom kommer vi till 2008, året för det berömda sammanbrott som ledde till att hon sattes under förmyndarskap i tretton(!) år. Enligt henne själv bad hon domstolen att ge henne vilken förmyndare (eller är det god man) som helst, bara inte hennes pappa. Såklart blir det ändå han som får uppdraget och, enligt Britneys uppgift, genast börjar styra hennes liv med järnhand. Om hon säger nej och inte samarbetar hotas hon genast med att inte få träffa sina barn mer.

Jag betvivlar inte att vi får höra Spears sanning, säkert censurerad av någon som vet vad man kan och inte kan skriva utan legala påföljder, men ändå med ett stort mått av frihet. Ändå är det svårt att förstå hur hon hamnade i denna legala soppa och inte förmådde ta sig ur den. Det är uppenbart att hon mådde jättedåligt, vilket hon också själv skriver. Mycket av det hon beskriver att hennes familj tvingade henne till - läkarbesök, terapi, vad som ändå låter som en rimlig mängd motion - låter också som rimliga hälsofrämjande åtgärder. Andra, som att detaljstyra vad hon fick och inte fick äta, och sätta henne på att jobba och turnéra intensivt, verkar ytterst tveksamma. Hur mycket av hennes beskrivning av det själadödande förmyndarskapet är det hon upplevde i stunden, hur mycket är anpassat efter #FreeBritney-rörelsens uppfattning?

Har jag fått en tydligare uppfattning om vem Britney Spears egentligen är, efter att ha läst hennes biografi? Absolut inte, snarare är jag mer förvirrad. Inte heller förstår jag vad hon menar med kvinnan inom sig, den hon strävar efter att befria. Vad jag fick var dock en sammanfattning av hennes karriär som absolut inte var ointressant. Britneys första skiva var en av de första i min lilla samling, men när hon gled från pop mot r'n'b/edm/dance blev jag allt mindre intresserad av hennes musik. Den här boken fyllde i några av mina popkulturella kunskapsluckor.

the princess saves herself in this one

Inspirerad av Stjärtmes poesimaraton i form av The Sealey Challenge börjar jag scrolla igenom kategorin Poesi i e-boksappen. 300 titlar finns tillgängliga, varav en del på språk jag inte behärskar. Mycket är klassiskt, Iliaden, Edith Södergran, Harry Martinson. Jag scrollar, letar efter något som inte känns läskigt. Är jag rädd för poesi? Rädd att känna mig dum när jag inte förstår? Rädd att tycka att det är platt fast det egentligen är för att det underförstådda flög över mitt huvud?

Min ängslan inför genren och den lilla mängd poesi jag läst hör kanske ihop, en självförstärkande loop. Mina bästa är i ungdomsgenren, Jinx av Margaret Wild, Brevet från dig av Lena Sjöberg. Men Aniara av Harry Martinson gjorde också ett intryck. Kanske ett fan av "poesi-romanen" med andra ord? Heter det så? Och diskbänksrealismen, bokstavligt nästan, i Solja Krapu, fast jag bara läst enstaka dikter, Det började så oskyldigt med diskbänken, Jag behöver busschauffören, tack kulturlägret jag gick på en sommar i högstadiet.

Med detta som hela mitt poesibagage chansar jag på the princess saves herself in this one från 2016 av amerikanska Amanda Lovelace. Boken är tillägnad Harry Potter, även om hans namn aldrig nämns rakt ut - gissar att Lovelace inte är ett fan av JK Rowlings åsikter om könstillhörighet, och det är fint. I fyra delar beskriver hon först en strulig barndom, präglad av psykisk misshandel, ätstörningar, ensamhet. Sedan sorgen när döden börjar härja familjen, och en destruktiv första kärleksrelation. Slutligen den självräddning titeln hänvisar till... men läser man texten låter det onekligen som att en ny kille, en som tar världen med storm och blir hennes prince charming genom att kliva över den ribba som det otrevliga exet placerat lägre än lägst:

"I. he calls me
   gorgeous.

 II. he reads
      all my favorite books
      & then asks for
      more.

III. he knows
      exactly how to make my coffee.
      ("light & sweet,
       just like you," i
       always joke to him)

IV. he asks me
      how i am doing
      every single day
      & he
      genuinely
      cares to hear
      the answer.

 V. best of all,
     i know he will
     still love me
     when he
     wakes up
     tomorrow morning.

- five things you made me think weren't possible"

har en hel del med den saken att göra. Den sista delen, you, handlar inte så mycket om författarens liv utan är något av ett ostrukturerat peptalk till läsaren och tilltalar mig inte särskilt.

Det här var absolut ingen favorit. Inte för att jag upplever att jag inte förstår, utan för att det inte tillför mig något, knappt förmår beröra mig. Visserligen är det intressant att se hur poesi (om det nu är vad vi har i denna bok) kan förmedla mycket med få ord. Uppväxtskildringen får mig att tänka på I'm glad my mom died. Sedan får klyschor om att vara en älva i converse mig att rysa.

I min osäkerhet kollar jag ibland vad andra tyckt om en titel jag läst genom att gå in på Goodreads och läsa recensionerna. I nio fall av tio hittar jag någon som uttryckt det jag känner fast roligare, kortare, mer mitt i prick, så det är inget vidare för bloggmotivationen... Men det finns något fint i att hitta andra som läst samma verk och känt samma sak, i det här fallet: typ inget. Många tycker att det känns som MySpace på 00-talet och jag håller med. Andra säger att det inte/är poesi/för/att man/m i s s b r u k a r/space och/enter -missunsam kritik. Där kan jag inte uttala mig, för jag vet inte vad poesi är.

På Goodreads ser jag också många säga att det här är ungefär som Rupi Kaurs Mjölk & Honung, som jag funderade på men efter lite efterforskningar (på Sandra Beijers blogg) kom fram till att jag antagligen inte skulle uppskatta särskilt mycket. Så jag gör en mental anteckning att hålla mig borta från den, nästa gång jag vågar mig på poesi.

Shōgun

En kompis tipsade mig om denna åttiotalspärla med brasklappen "den är tjock". Det är den sannerligen, jag har förstått att den fysiska boken är på över 1000 sidor. Själv läste jag på e-boksläsaren, fördel när det kommer till böcker man annars kunnat bli trött i armarna av att hålla uppe. Det kändes också som ett projekt att ta sig an denna historiska roman. Men det skulle visa sig väl värt mödan.

Vi befinner oss på 1500-talet. Styrman John Blackthorne seglar under engelsk flagg i syfte att etablera handel med Asien, ett område där portugiserna har monopol eftersom de är de enda som hittat vägen dit. Redan innan boken börjar har Blackthorne tagit sig igenom sju sorger och åtta bedrövelser. I öppningsscenen styr han sitt skepp med all den skicklighet han kan uppbåda, men förliser slutligen strax utanför Japans kust. Hans liv räddas av lokalbefolkningen, men här börjar en kamp för att klara livhanken för sig och sin besättning i detta land vars språk han inte behärskar och vilkets kultur han absolut inte förstår.

Blackthorne är en sympatisk huvudperson. Han är intelligent och driftig och har ibland en nästan osannolik tur. Han har också, praktiskt nog, en tydlig språkbegåvning och pratar redan engelska, holländska, portugisiska och latin flytande. Efter att ha tagit sig igenom de inledande svårigheterna inser han att hans enda chans att klara sig och kanske en dag kunna segla hem igen är att anpassa sig. Anpassa sig, och acceptera att han plötsligt blivit en viktig bricka i spelet om makten i Japan.

Kan man säga att en bok, fast den är bra, är för lång och för spännande? Livshotande situation följer på livshotande situation följer på livshotande situation och jag blir lite matt av allt det nervkittlande. Jag blir inte ens särskilt irriterad när jag får ta en månadslång paus i läsandet för att hinna med mina bokcirkelböcker, även om det ska erkännas att jag får anstränga mig för att minnas vem som intrigerar med vem när jag väl kommer tillbaka. Samtidigt finns det förstås något fint i att det får vara långt, att få följa Blackthorne eller Anjin-san (herr styrman) som han snart kommer att benämnas. Scenen när han efter många om och men återigen får träffa andra européer och plötsligt blir irriterad och äcklad av deras manér, de som nyss var hans, är otrolig.

Utöver att jag då upplever så mycket spänning att jag blir trött finns det ett stort problem med den här boken, och det är slutet. Det känns inte helt genomtänkt, det kommer helt oväntat från ingenting och det varken stimulerar eller tillfredsställer min nyfikenhet. Är det ett av de sämsta slut jag läst? Hårda ord, men kanske kan det vara så.

Jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig Blackthorne, krigsherren Toranaga, Mariko och några av de andra karaktärerna under lång tid framöver. Likaså den bild av ett medeltida Japan som målas upp; jag har inte kollat upp hur autentisk beskrivningen är men den är hur som helst välskriven och trovärdig och genuint fascinerande. Den här boken ligger inte långt ifrån att kvala in på favorithyllan, men jag behöver lite betänketid.

De överblivnas armé (Bortbytingar #1)

Vad boken är

Första delen i en fantasyserie för 9-12 åringar med inslag av nordisk mytologi.

Vad den handlar om

Tre ungdomar får veta att de är bortbytingar. Dorian är älva, Roja är vätte och Gabriel är ett rå. Någon gång under deras tidiga barndom ska de ha blivit utbytta av sina riktiga föräldrar. Genom Väsenverket öppnas en helt ny värld upp. Deras uppgift är nu att skydda planeten och vakta jättarna som allting vilar på. Men en grupp bortbytingar har brutit sig loss och kallar sig De överblivnas armé. De gräver upp begravda lik för att väcka dem till liv igen och rustar för krig. 

Majken, som är myling, kan väcka liv i de döda och Dorian skulle vilja prata med sin syster för att få svar, men när de går till hennes grav är hon uppgrävd. Kanske har De överblivnas armé redan hämtat henne? Han måste till vilket pris som helst in i deras högkvarter och leta, kosta vad det kosta vill. 

Varför jag läste den

På ständig jakt efter en serie som ska ge mig samma adrenalin och känslomässiga engagemang som PAX-serien (min topp 3 bästa fantasy-serier för barn) lät den här lovande. Även min tidigare erfarenhet av Gustav Tegby, debuten Beröringen, spelade in i valet. 

Vad jag ogillade

Aldrig har ett slut känts så långt borta. Jag började fundera på varför jag aldrig blev hooked, för det var inget fel på spänningen, och kom fram till att det kanske var för att ungdomarna handlade individualistiskt snarare än utilitaristiskt. De enda som vann på det var dem själva. Tyckte inte heller Dorian var en speciellt rolig huvudperson att vara med. Jag hade också svårt att hänga med i actionscenerna, men det kan ha varit jag som inte koncentrerade mig.

Vad jag gillade

Folktro och väsen i samtiden. Karaktärerna allt-i-allo-Bodil, huvudet Mimer och mylingen Majken. Att den utspelade sig i Stockholm. Det hade kunnat vara vilken stad som helst, bara tanken att något övernaturligt skulle kunna existera bland betongen är kittlande. Att kärlek mellan samkönade personer inte är något speciellt, den bara är, som vilken kärlek som helst. Slutet, när jag väl kom till den. Det fick mig att vilja läsa tvåan trots allt.