Fizzy, 37, en rivig romanceförfattare som spelade rollen som sidekick och bästa vän i The Soulmate Equation, har gått in i en mild depression sedan sist. Hon varken skriver eller dejtar längre och känner att hon blivit just någon sorts bifigur i sitt eget liv.
Connor, 30+, är frånskild sedan åtta år tillbaka och klamrar sig fast vid ett producentjobb som tydligen är det enda som finns på orten där exet och dottern bor. Nu kräver hans odrägliga chef att han producerar en dejtingsåpa istället för de dokumentärer om marina däggdjur han vanligtvis sysslar med. En mardröm, tänker Connor, tills han av en händelse får en idé och med ganska mycket arbete lyckas värva Fizzy att vara såpans huvudperson.
Jag var orolig att Fizzy inte skulle funka som huvudperson, men det visar sig snart att hon faktiskt är om inte roligare än sin väninna Jess, så åtminstone lättsammare. Det känns skönt att slippa Jess, faktiskt. Att Fizzy sedan kanske inte har världens mest framträdande personlighet, och att det faktum att hon är andra generationens invandrare i princip ignoreras, är en annan sak. Kolla bara här på vad Fizzy säger till sin nyfödda systerdotter. Hur stereotyp rom com-hjältinna får man egentligen bli?
"I'm your Auntie Fizzy," I whisper. "I will never let you suffer an ill-fitting bra. I'll tell you when you have food in your teeth. I'm the one you come to when you need clothing advice or spending money. I only ask that you let me vet every person you want to date."
Connor en roligare manlig huvudkarakär än sin motsvarighet River i Soulmate; mer grundad, mindre trumpen och sur. Varför sedan Connor i mitt huvud ser ut som nepobabyn Hector Apelgren är oklart, då Connor enligt texten ska vara svarthårig och grönögd. Antagligen tänkte min På Spåret-tittande hjärna "krallig producent med pappa-aura" och satte likhetstecken mellan de båda. (När jag läst Soulmate Equation kunde jag inte få Benedict Cumberbatch ur huvudet trots att River Peña inte ska se ut som honom heller. Oklart, detta med varför man ibland får en "felaktig" bild av karaktärernas utseende.)
Romanen är skriven med vissa kapitel ur Fizzys perspektiv och andra ur Connors. Ett grepp jag är kraftigt skeptisk till då det lämnar väldigt lite åt fantasin. Så även här, men det funkar ändå bättre än jag från början fruktat. Istället stör jag mig, precis som i Soulmate, på att komplikationen ungefär halvvägs känns... ansträngd. Men det gör å andra sidan många av händelserna i romanen, varför i hela världen tvingar Fizzy med Connor på en hel radda dejter i en oklar "quest for joy" innan inspelningarna ens börjar, till exempel?
Tydligen är detta den 30:e boken Christina och Lauren skriver, ett kärleksbrev till romance säger de, men jag vet inte? Det de skriver till romancegenrens försvar kan lika gärna tolkas emot dem, eller vad säger ni om:
"The thing is, if you ask Jessica Marie Davis Peña what her favorite TV show of all time is, she'll say Breaking Bad or Downton Abbey, because those are socially appropriate answers. No one says their favorite show is Married at First Sight, just like nobody says their favorite restaurant is McDonald's. But somebody's buying those 550 million Big Macs a year."
eller
"C'mon Nat, you've got to admit romance novels are a touch predictable."
"Why? Because the couple ends up together?"
"Exactly."
"That's the rule of the genre, Connor," she says. "Which you would know if you'd bothered to even google it."
I wave her on, hearing the way she's frothing up over this. "Go on. Get it all out."
"You describe them as my 'guilty pleasure'. Do you have any idea how condescending that is?"
"Well, don't they bring you pleasure?" I ask, confused. "How is that condescending?"
"Yes, but why should I feel guilty for reading something that makes me happy?"
I open my mouth to respond, and she pins me with a look so clear in its meaning it might as well be a warning shot fired overhead.
"You treat the things I love as if they're silly or something to be indulged," she says. "My point, Conn, is this: You asked me if it was weird that she's questioning your attitude. But if I see your condescension - and I'm someone who knows what a good man you are in a million other ways - what do you think she saw, when she doesn't know you at all and her entire career is centered around something you believe is beneath you?"
eller
"What did your mum mean about writing a 'real' novel?"
She shrugs, turning to watch the guests move in large numbers now toward the seats. "She means a book with thoughtful suffering."
Själv är jag kluven i debatten. Allt är inte automatiskt bra för att det är omtyckt eller gör folk glada. Exemplet med McDonald's är väl en typisk sådan företeelse. Eller knark. Samtidigt är böcker som denna ett enkelt och relativt harmlöst lyckopiller. Jag betade av boken på mindre än 24 timmar, och läste om upplösningen flera gånger för att den var så mysig. En läsande person jag känner skulle ha kallat den "en rolig bok", för mig låter det som att det skulle vara en komisk bok och det är det ju inte. I boken pratar de om att det ska vara "joyful" och det är väl en rimligare etikett, kanske. Men ni ser ju. Jag hade roligt när jag läste och jag har roligt när jag skriver om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar