Intermezzo

 'Tis the season... för att bilda mig en ny uppfattning om författare jag trodde att jag inte tyckte om? Först Han Kang, nu: Sally Rooney, vars Normala människor inte alls imponerade på mig. Hade jag inte fått Intermezzo i present hade jag antagligen aldrig valt den, och då hade jag missat något.

Intermezzo handlar om bröderna Ivan och Peter Koubek. Peter: tiotalet år äldre än sin lillebror, attraktiv, social advokat med tvivelaktiga vanor och komplicerat kärleksliv. Ivan: utbildad fysiker, frilansande dataanalytiker och (före detta?) schackbegåvning. Bröderna, som bor i Dublin, har sällan dragit jämnt och inte blir det lättare när deras pappa går bort i cancer när bröderna är 22 respektive 36 år gamla.

Till en början hatar jag Rooneys sätt att skriva Peter: korthugget, med ofullständiga, skissartade meningar, gärna omkastad ordföljd. Eller är det bara att jag omedelbart tycker illa om Peter för att han tar droger och har en relation med en tio år yngre kvinna som han mest verkar vilja ha på grund av hennes utseende? När han börjar träffa sin exflickvän, som det tog slut med i samband med att hon var med om en olycka som berövade henne mycket av sin kroppsliga frihet, blir jag liksom lättad, plötsligt känns det feelgood? Men naturligtvis varar det inte.

Lättare är att tycka om Ivan, som formulerar sig lite mer normalt (om än med väldigt många obviously), och hans intresse för Margaret, som visserligen är betydligt äldre och relativt nyligen separerad, men oerhört trevlig och rimlig. Även här känns det bitvis feelgood.

Efter att vi fått lära känna bröderna, och fått uppleva en period av relativt lugn, går vi in i en mindre kris där det är bråk, missförstånd, elände, depression... Ska alltihop sluta i tragedi?

När boken är slut följer en 2-3 sidor lång lista över alla verk Rooney medvetet citerat eller parafraserat och jag blir motvilligt imponerad. Det är Shakespeare, Woolsworth, Yeats, Joyce, Wittgenstein... jag får en känsla av att om jag skulle börja härifrån och leta mig vidare till respektive verk, så skulle jag så småningom också sitta på en del av det kulturella kapital som Peter och Sylvia (exflickvännen) verkar ha i överflöd. Kanske finns det en förhoppning om att inspirera till vidare läsning?

Messiah Hallberg i Cyklopernas land tog upp Intermezzo för några veckor sedan och tyckte att den var väldigt bra, med brasklappen att han har ganska basic smak. Kanske är det en bok som är lätt att tycka om. Det är lätt att sugas in i handlingen, karaktärerna känns trovärdiga. Man börjar snabbt ömma för dem.

Det är inte utan att jag fick fundera när jag märkte upp det här inlägget. Mesarnas favoriter eller inte? Men som vanligt kan jag inte riktigt bestämma mig. Däremot är jag nöjd att ha boken i min ägo och ser fram emot att så småningom kunna läsa om den.