Bruno K. Öijer är väl den poet i Sverige som inte behöver någon presentationstext, varken om honom eller hans verk, trots att det gått ett helt decennium sedan hans släppta poesisamling. Boken pryds av en gammal skrivmaskin upplyst av en ljusslinga i ett mörkt rum/en svart rymd. På fliken innanför baksidan (ursäkta en okunnig) endast ett författarporträtt.
I Växla ringar med mörkret har Öijer blivit äldre, gammal, och lever inte lika mycket i nuet och framtiden som bland sina minnen och de känns avlägsna och avskalade. Kanske är det jag som inte har utvecklats så mycket, men min bästa Bruno är fortfarande när han skriver om kärleken, vilket påminner mig om att det kanske är dags att friska upp minnet och läsa hans tidigare diktsamlingar som jag minns att jag tyckte om. För när är det egentligen bäst att omfamna mörkret, om inte nu i den allra mörkaste årstiden?
Här är en av mina favoriter från diktsamlingen:
Början
dikter om olycklig kärlek
börjar oftast med ett tomt rum
med ett ensamt månljus genom gardinerna
och ett sorgset regn mot fönstret
så även den här
Fint att du är på förnamnsnivå med Bruno! Jag har inte läst något alls av honom, men blir lite sugen när du säger att du gillar hans tidigare samlingar.
SvaraRadera