Shades of Blue är en antologi där ett tjugotal amerikanska författare skriver på tema depression, självmord och nedstämdhet. Hur kända författarna är vet jag inte; jag hade inte hört ett enda namn tidigare (och hoppade nonchalant över kapitlet på slutet där det står lite om var och en, så inte blev jag klokare heller). Redaktör är Amy Ferris.
Berättelser om hur antidepressiva är livsviktigt ("att tro att det skulle räcka med yoga är naivt") samsas med berättelser om hur just yoga blivit vägen ut ("jag har aldrig velat ta mediciner"). Berättelser om missbruk. Berättelser om barn till förintelseöverlevare (många). Berättelser om AIDS-epidemin. Kanske en författare har tagit till sig att man inte behövde skriva om självmordstankar och skrev om hur hon var ledsen för att hennes välartade son som hon fortfarande hade en mycket nära relation till flyttat hemifrån. Det sticker verkligen ut. Det är mycket droger, misär och elände annars.
Jag läser den här boken för att få perspektiv, för att nyansera min bild av depression... Men på något sätt missar den målet. Ingen hinner i sitt kapitel gå tillräckligt djupt för att jag verkligen ska förstå hur det känns. Eller också går det kanske aldrig att förstå fullt ut, om man själv aldrig varit på samma djup?
Bidragande till att boken känns irrelevant för mig är att många av berättelserna utspelar sig för länge sedan. De beskriver det stigma kring psykisk ohälsa som boken vill motverka, men som inte längre ser ut som det gjorde för 50 år sedan. Kanske har det kulturella också sin del, kanske hade jag tyckt att det varit mer intressant att läsa en antologi om svenska författares depressiva episoder. Jag kan inte tänka mig något annat än att det finns tillräckligt många drabbade i den yrkeskåren för att det skulle gå att producera en sådan. Tyvärr.
Boken vill att läsaren ska känna sig mindre ensam, och vill inge hopp. Den riktar sig alltså inte till mig. Kanske är det till syvende och sist därför boken inte riktigt når mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar