Tranan sålde in denna bok fint på sin hemsida. Det ska finnas humor, det ska ges nytt ljus på historien och så vidare. Pulizerprisbelönad är den också. Och tydligen den första bok av författaren Joshua Cohen som översatts till svenska.
Tur för mig att den fanns på svenska, för språket är åt det akademiska hållet och jag får anstränga mig tillräckligt utan att dessutom behöva byta språk. Tyvärr läste jag boken på telefonen, då den av tekniska skäl inte gick att synka till läsplattan (någon gång ska jag skriva mer om min läsplatta och dess för- och nackdelar). En typisk mening ur Netanyahus täcker typ halva min mobilskärm och det lilla formatet gjorde det faktiskt svårare och mindre njutbart att läsa.
Läsa om vaddå, kanske du undrar nu. Utgångspunkten för denna roman var tydligen en anekdot Harold Bloom berättat för författaren om när Benjamin Netanyahus pappa sökte jobb på ett universitet i USA och Bloom fick det tveksamma nöjet att guida honom och, skulle det visa sig, hans familj. I romanen har detta uppdrag istället givits till den fiktiva och intetsägande historikern Ruben Blum.
Min bedöming är att Netanyahus lider av ojämnt tempo. Mer än halva boken läggs på att bygga upp scenen; introducera den tämligen menlösa familjen Blum. Det går trögt. Så fort familjen Netanyahu faktiskt gör entré skiftar både stil och tempo drastiskt. Det är ett riktigt lust-karaktärsmord på hela familjen, från Ben-zion (en lågbegåvad, kompromisslös agitator som saknar akademisk fallenhet och vett och sans, hustrun Tzila är "elak och bryter", barnen är vilda "jehuer" som inte kan vistas i möblerade rum.
Vad är syftet? Att roa? Att förklara, ge ytterligare bakgrund till Benjamin Netanyahu? Jag förväntade mig båda och känner att jag inte riktigt fick någondera. Men jag lärde mig stava till Netanyahu, och det är ju alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar