Ur När jag läser dig, simmar jag - dikter i urval

LÄSA: ÄLSKA

När jag läser dig, simmar jag. Som en björn med starka ramar
knuffar du mig mot lyckan. Du ligger ovanpå mig, du som
slet mig i bitar. Jag förälskade mig i dig in i döden, först bland
de födda. På ett enda ögonblick blev jag ditt hål.

Jag är säker som aldrig tidigare. Du är den allra sista
känslan av uppfyllelse: att veta varifrån längtan kommer.
I dig är jag som i en mjuk grav. Du klipper och belyser varje skikt. Tiden fattar eld och försvinner, jag hör lovsånger

när jag ser på dig. du är sträng och krävande, fast. Och jag kan inte
tala. Jag vet att jag längtar efter dig, hårt grått
stål. För en enda av dina beröringar ger jag allt. Se, eftermiddagssolen

stänker mot väggarna på gårdsplanen i Urbino. Jag har dött
för dig. Jag känner dig och använder dig. Plågoande du rycker upp mig och
tänder eld på mig, alltid. Och in över de platser som du har förstört, flödar paradiset.

Tomaž Šalamun
När jag läser dig, simmar jag - dikter i urval
Rámus förlag, 2010

Bildkälla: Adrian Raymer

Bookfaces!

Mesvänner,

när det kommer till Internetfenomen är jag oftast sist på talgbollen. Men om det är någon mer där ute som ännu inte råkat på fenomenet bookfaces, spara sökordet till nästa gång du har långtråkigt! Inte vet jag om det finns en svensk term för bookfaces, eller om det ens heter det egentligen, men det fungerar i alla fall. Det handlar om folk som sömlöst infogar bokomslag i sin omgivning och effekten kan vara ganska slående.

En vacker dag kommer jag kanske att peta ihop något själv, vem vet, men tills vidare finns här lite kul att klicka på:

Blandat:
https://www.instagram.com/p/5hxSizE1kQ/
https://www.instagram.com/p/sMjQy7kX0a/
https://www.instagram.com/p/4H3khzFQ_3/
https://s-media-cache-ak0.pinimg.com/236x/54/72/1c/54721ced47638e61123285044ffa11c9.jpg

Instagramanvändaren @inzapyuzler är flitig och bra på att matcha kläder:
https://www.instagram.com/p/5Bvpy5NxTb/
https://www.instagram.com/p/4_twVttxYc/
https://www.instagram.com/p/4_fy5RtxV4/

Det här är väl ändå rätt sött:
http://www.pleated-jeans.com/wp-content/uploads/2012/08/book-faces09.jpg

...och slutligen, en alternativ tolkning av begreppet: https://www.instagram.com/p/2UJCNeLJrL/

Steglitsan

Jag tar med mig den överallt, till sydligaste Skåne, över Öresund och sedan och sedan tillbaka genom hela halva Sverige. Jag har fått ta ledigt i tre veckor och väljer att ta med den här som enda lektyr, men jag läser knappt i den. Det finns inte tid eller texten är för liten eller jag är i rörelse. På något vis kan jag inte läsa den när jag är i rörelse, utan måste vara helt stilla. Nå, så blir den äntligen utläst i alla fall, den första boken för året - 782 sidor senare. När jag i det här fallet skriver "äntligen", gör jag det i positiv mening, det är sant.

När vi i romanens inledande kapitel, med den olycksbådande titeln Pojken med dödskalle, får vi veta att jagets mamma dog när han var tretton år. De skulle till hans skola för ett möte, eftersom han hade blivit avstängd, men de tog en omväg och gick på museet, där det sker en explosion. Läsaren av detta inlägg förstår att mamman inte klarade sig, men det gjorde mirakulöst nog Theodore Decker, vår berättare och den vars öde vi får följa i efterföljande tio år. Omtumlad och förvirrad, i den överraskande explosionens efterdyningar, får han en ring från en annan museibesökare och stjäl en vacker tavla från museet. Dessa handlingar är grundläggande för vad som händer senare i Theos liv, ni vet, en fjärils vingslag som skapar en orkan på andra sidan jordklotet-historien. Det är mycket som går att sägas om Theos liv, bland annat att det inte är något som en tonåring eller ens människa bör gå igenom, någonsin. Det är mycket dekadens och destruktivitet, en nedåtgående trend som bara blir värre och värre, och inte så mycket konsthistoria som en annan hade hoppats på och när jag inser det, känns det som att elden jag hållit igång, falnar långsamt.

Även om jag bara hade läst en av Donna Tartts tidigare romaner, den mycket hyllade The secret history (på svenska Den hemliga historien), och retrospektivt endast minns som "måttligt bra", var mina förväntningar ändå höga på Steglitsan. Ni kan inte ana hur många gånger jag har vägt den i handen och övervägt ta med den hem, men övertalat mig själv att vänta, ett gott vin mår bra av att lagras länge. Rykten och omdömen lyfte Steglitsan till skyarna, i samma takt som mina förhoppningar. Och jag ska väl säga att Steglitsan inte möter mina förväntningar fullt ut. Det är en långdragen berättelse, men Tartt lyckas ändå flera gånger om vända historien till någonting oväntat. Jag högaktar Donna Tartt, trots att jag efter varje första läsning inte förstår. Det är först när jag går tillbaka för att skriva det här inlägget som alla bitar faller på plats och det är på sätt och vis en lättnad. Att läsa Steglitsan har varit en fröjd och det är för att veta vad som egentligen hände med Theo som jag ville läsa ut den.

Det bästa med romanen är, förutom Theos vapendragare Boris - älskade Boris, som jag tvivlat och varit förtvivlad över - det förnöjsamma att få vara i denna värld så länge, långdragheten till trots. Det bästa är också de sista kapitlen i upplösningen, litteraturhänvisningarna till bland annat Idioten, om Ödet och så Theos monolog kring existensens varande och varför vissa gör saker mot sig själva fast de vet att det är dåligt. Monologen är något grumlig, obegriplig, men ändå är det den som fastnar hos mig längst.

Andra böcker av Donna Tartt på Bookbirds:
- The Secret history [Obs! Inlägget verkar vara skrivet i ett febrigt tillstånd. Nu när jag har läst vad jag skrivit i det här inlägget, bara minuter efter att jag läst ut Steglitsan vill jag påpeka att även detta är skrivet i affekt. Det är som om det är något med Tartt som gör att jag hetsar upp mig, blir febrig.]

De sista vittnena

Förra årets Nobelpristagare i litteratur heter Svetlana Aleksijevitj. Om henne visste jag, innan hon tillkännagavs som pristagare: ingenting. Nåväl, det är förstås inget ovanligt i det. Och med tanke på att biblioteksköerna fortfarande ringlar långa åtminstone på min ort verkar det som att jag bara är en av dem som blivit nyfiken.

De sista vittnena består av 100 personer, som var barn vid östfronten under andra världskriget. Aleksijevitj har under en lång period intervjuat och så småningom transkriberat deras berättelser om vad som hände när kriget kom.

Ett är säkert: det är jobbig läsning. Inte på grund av språket, som känns naturligt, pratigt. Utan för att det är så plågsamma minnen som de berättande delar med sig av. Tillsammans blir de 100 berättelserna liksom för mycket för att man ska orka med. Man får ta lite i taget. Varva med annat. Äta kola och spela spel med tjocka släkten. Läsa vidare.

Aleksijevitj lär ha sagt att alla hennes böcker handlar om kärlek, och bara om kärlek. Jo, visst finns den där. Men det är ju också därför det gör så ont att läsa...

Tydligen finns det åsikter om att det inte var "ett sådant Nobelpris"  som Aleksijevitjs som den ryskspråkiga världen önskade sig, att man skulle anse att det rör sig om "simpla transkriptioner". Jag håller inte med.

Såhär i efterhand har jag fått reda på att Aleksijevitj inte är så känd i sitt hemland, Vitryssland, men även att hon tycker att verkligheten överträffar allt hon möjligen skulle kunna dikta ihop. Det är därför hennes verk, Utopins röster, består av dokumentära skildringar (tack P1, för att ni levererar).

Jag missade visst att fixa en bild på boken, men det gör väl inte så mycket - förlaget Ersatz har av oklar anledning gjort samtliga omslag till Aleksijevitjs böcker ganska trista.

Stjärtmes läsårsresumé för 2015

Så här dagen efter att min vän smsade mig om Alan Rickmans död, känns världen fortfarande grå. Men här kommer slutligen en sorts sammanfattning över vad jag läste förra året.


Enligt mina anteckningar läste jag 102 titlar, vilket verkar helt otroligt då jag sedan begynnelsen av nedtecknandet, år 2008, aldrig kommit över 90-strecket, men ser man sedan efter hur många bilderböcker jag läste förstår man kanske hur jag lyckades.

Totalt: 102 titlar

Varav bilderböcker: 30

Varav facklitteratur: 12

Varav tecknade serier: 12

Sedan var det mycket som bibliotekspersonal skulle kalla "kapitelböcker för yngre", hcf, men jag har slagit ihop samtliga "kapitelböcker" under beteckningen "romaner" och landade på siffran 38.

Någon månad in på året formulerade jag mina mål som jag skulle ha som motivation till variation och organisation vid val av böcker jag skulle läsa. Jag insåg redan vid skrivandets stund av dessa mål att jag var väldigt optimistisk. Aldrig i livet att jag skulle se det som en utmaning på liv och död och mycket riktigt, slutade jag efter några månader att mäta böckerna jag läste till exempel. Jag tappade lusten, prioriterade annat. Det är okej det också, för man ska läsa det man har lust med.

Här är målen jag skrev upp, tillsammans med slutresultatet.

• Läsa en meter böcker

Efter juni slutade jag mäta böcker. Dels för att det blev krångligt att hålla reda på och dels för att bilderböcker inte är så mycket att mäta. Efter juni hade jag läst 72 cm, i genomsnitt 12 cm/mån. Det skulle ha blivit 144 cm på tolv månader. Jag hade med andra ord klarat detta mål :-) Synd att jag inte fick något riktmärke på hur många centimeter jag läser bara.

• Läsa färdigt minst en serie på minst tre delar

Min intention var att läsa Cărtărescus Orbitór-trilogi, men jag läste istället första delen i Jón Kalman Stefanssóns serie om Pojken, Himmel och helvete. Och tyckte jättemycket om den! Framförallt språket, beskrivningarna om livet, döden och litteraturen och känslan jag fick av det iskalla Island. Tyvärr läste jag inte resterande delar, men förhoppningsvis gör jag det under 2016. 

• Läsa tidigare olästa författare

I mitt mål skrev jag att minst hälften av de författare jag läste 2015 skulle vara personer som jag inte hade läst något tidigare av, vilket jag faktiskt gjorde! Det här var dock hemskt svårt att sammanställa, eftersom några av böckerna var skrivna av mer än en person. Det jag har gjort är att vid samarbeten, räkna författarna som singulära i mitt protokoll, dvs en. Skulle samarbetena innehålla författare jag inte läst av något innan, räknade jag dem till de olästa. När det var en pseudonym (läs Robert Galbraith) räknade jag denna under icke-pseudonym (i det här fallet J. K. Rowling, som jag har läst otaliga gånger). Då blev resultatet så här: 22 kända, 65 nya.

• Läsa minst 12 böcker på ett annat språk än svenska

Jag läste två böcker på engelska. Sedan blev det inga fler, vilket jag är något besviken på.

Harry Potter and the Philosopher's stone, J. K. Rowling

A guide to the birds of East Africa, Nicholas Drayson

• Läsa minst 12 böcker utgivna 2015

Här är de jag läste i alfabetisk ordning efter titeln:

*Allt jag inte minns, Jonas Hassen Khemiri

*Att vara jag, Anna Höglund

*Den ökända historien om Frankie Landau-Banks, E. Lockhart

Det glödande lövet, Daishu Ma

Det här är hjärtat, Bodil Malmsten

Djupa Ro, Lisa Bjärbo (recension av blåmesen)

Du föll och jag föll för dig, Lina Stoltz

Hönan som drömde om att flyga, Sun-Mi Hwang

Indianlekar, Felicia Stenroth

*Jag föder rådjuret, Jila Mossaed

*Män förklarar saker för mig, Rebecca Solnit

*När Felix blev stor, Jan Lööf

*När vargarna kommer, Jessica Schiefauer

Rosa Candida, Auður Ava Ólafsdóttir

*Sexjournalen, Karolina Hansson & Elina Pahnke (red.)

Vi bara lyder, Roland Paulsen

*Vita, Öjvind och ingenting, Sara Lundberg

Totalt: 17 stycken. De jag tyckte bäst om är markerade med (*).

Det har varit ett helt okej bra-år. Några "wow"-upplevelser som var ungefär lika många som de jag inte borde ha läst ut. Jag vill avsluta den här sammanfattningen med några hedersomnämnanden, sådana som inte har blivit uppmärksammade tidigare i detta inlägg, för att de helt enkelt är jättebra:

Annas himmel, Stian Hole
Elefantens undran, Leen van den Berg & Kaatje Vermiere

Katten och kimonon, Nancy Peña
Lisa för själen, Sisela Lindblom

Maken, Gun-Britt Sundström

Mitt dåliga samvete, Stina Hjelm

Pssst!, Annette Herzog & Katrine Clante

Samlade pjäser, Sarah Kane

Sandvargen, Åsa Lind

Vitsvit, Athena Farrokshad

The children act

Fiona Mayes närmar sig sextioårsåldern och är, framför allt annat, domare i Storbritanniens högsta domstol. På hennes skrivbord hamnar familjeärenden av varierande etisk komplexitet: vem ska få vårdnaden, vem ska få välja skola, vem ska få leva och på vems bekostnad?

Fiona har varit yrkesverksam länge, men fortfarande dyker det upp fall som tränger sig in under huden på henne. En dag får hon ta hand om fallet med Adam, som är 17 år och har fått leukemi. Kruxet är att han tillhör Jehovas vittnen och att både han själv och hans föräldrar motsätter sig att han ska få de blodtransfusioner han behöver. Eftersom det ännu återstår några månader till hans artonårsdag finns det möjlighet för rätten att ta beslut om att transfusionerna ska genomföras, men vad är egentligen rätt?

Även om Adam får stor plats i romanen och fallet hinner ta flera oväntade vändningar hinner läsaren också få reda på en hel del om Fionas liv i övrigt, både yrkesmässigt och privat. Hur hon prioriterat sin karriär, så några barn blev det aldrig tid för. Hur hennes äktenskap knakar i fogarna medan anteckningarna om ett utlåtande som ska vara klart imorgon är utspridda på golvet runt soffan. Hur känslor och tankar kan rusa okontrollerat på insidan medan allt till det yttre förefaller normalt.

McEwan skriver kompakt. Varje mening, varje rad är tung av innehåll. Romanen håller läsaren i ett järngrepp från första sidan till den sista och slutet! Slutet, som jag förstås inte borde nämna här, men som är allt vad man kunnat önska sig i form av sorgligt, lyckligt, vackert. En värdig ände på en i mina ögon fantastisk bok.


I svensk översättning heter boken Domaren.

All the birds, singing

Jake Whyte är född och uppvuxen i Australien, men bor nu på en karg, väderbiten ö någonstans i Storbritannien tillsammans med sin hund, som heter Dog, och sina får.

Vad gör hon där?! Varför så ensam? (Vem döper sin hund till Dog?)

Evie Wyld rullar på ett elegant sätt upp sin berättelse åt två håll samtidigt: vartannat kapitel tar oss framåt, från bokens startpunkt sett. Vartannat tar oss däremot bakåt, vilket gör att vi ofrånkomligen, lite i sänder, tar kommer allt närmre vad som kan få någon att vilja lämna allt långt bakom sig... Ni kan kanske gissa att det inte är så trevligt, alltid. Men det är väldigt välskrivet, Wyld har utöver en viss originalitet förmågan att lämna ut exakt rätt mängd information, och lämna lagom många trådar lösa. Dessutom verkar hon vara väl insatt i det här med får.

Jag vet inte vad som egentligen gör att jag ändå inte vill utnämna den här boken till en mesfavorit. Läs, så kan vi diskutera?

"Det var en skimrande plåga som lyfte mig högt ovanför den vindsvepta staden, som en pappersdrake - och mitt huvud var bland regnmolnen, mitt hjärta i skyn."

Hej från årets tredje dag. Nu när det nya året har inletts vore en resumé av det gångna på plats, men mina anteckningar av vad jag har läst är inte pålitliga, så jag tänker därför vänta med en sammanfattning ett litet tag till. Idag lägger jag pussel och läser i Steglitsan av Donna Tartt som jag påbörjade i slutet av december. Jag har läst dryga hälften i en pocketupplaga där texten är på gränsen till att vara för liten och undrar mest när det "riktiga" äventyret ska ta fart, det som på baksidan beskrivs med: "[t]avlan kommer att dra in Theo i konstens kriminella undre värld". Inte för att de första 376 sidorna har varit tråkiga, tvärtom, men jag hade hoppats på mer konst än så här.