Web Analytics Bookbirds: Steglitsan

måndag 25 januari 2016

Steglitsan

Jag tar med mig den överallt, till sydligaste Skåne, över Öresund och sedan och sedan tillbaka genom hela halva Sverige. Jag har fått ta ledigt i tre veckor och väljer att ta med den här som enda lektyr, men jag läser knappt i den. Det finns inte tid eller texten är för liten eller jag är i rörelse. På något vis kan jag inte läsa den när jag är i rörelse, utan måste vara helt stilla. Nå, så blir den äntligen utläst i alla fall, den första boken för året - 782 sidor senare. När jag i det här fallet skriver "äntligen", gör jag det i positiv mening, det är sant.


När vi i romanens inledande kapitel, med den olycksbådande titeln Pojken med dödskalle, får vi veta att jagets mamma dog när han var tretton år. De skulle till hans skola för ett möte, eftersom han hade blivit avstängd, men de tog en omväg och gick på museet, där det sker en explosion. Läsaren av detta inlägg förstår att mamman inte klarade sig, men det gjorde mirakulöst nog Theodore Decker, vår berättare och den vars öde vi får följa i efterföljande tio år. Omtumlad och förvirrad, i den överraskande explosionens efterdyningar, får han en ring från en annan museibesökare och stjäl en vacker tavla från museet. Dessa handlingar är grundläggande för vad som händer senare i Theos liv, ni vet, en fjärils vingslag som skapar en orkan på andra sidan jordklotet-historien. Det är mycket som går att sägas om Theos liv, bland annat att det inte är något som en tonåring eller ens människa bör gå igenom, någonsin. Det är mycket dekadens och destruktivitet, en nedåtgående trend som bara blir värre och värre, och inte så mycket konsthistoria som en annan hade hoppats på och när jag inser det, känns det som att elden jag hållit igång, falnar långsamt.

Även om jag bara hade läst en av Donna Tartts tidigare romaner, den mycket hyllade The secret history (på svenska Den hemliga historien), och retrospektivt endast minns som "måttligt bra", var mina förväntningar ändå höga på Steglitsan. Ni kan inte ana hur många gånger jag har vägt den i handen och övervägt ta med den hem, men övertalat mig själv att vänta, ett gott vin mår bra av att lagras länge. Rykten och omdömen lyfte Steglitsan till skyarna, i samma takt som mina förhoppningar. Och jag ska väl säga att Steglitsan inte möter mina förväntningar fullt ut. Det är en långdragen berättelse, men Tartt lyckas ändå flera gånger om vända historien till någonting oväntat. Jag högaktar Donna Tartt, trots att jag efter varje första läsning inte förstår. Det är först när jag går tillbaka för att skriva det här inlägget som alla bitar faller på plats och det är på sätt och vis en lättnad. Att läsa Steglitsan har varit en fröjd och det är för att veta vad som egentligen hände med Theo som jag ville läsa ut den.

Det bästa med romanen är, förutom Theos vapendragare Boris - älskade Boris, som jag tvivlat och varit förtvivlad över - det förnöjsamma att få vara i denna värld så länge, långdragheten till trots. Det bästa är också de sista kapitlen i upplösningen, litteraturhänvisningarna till bland annat Idioten, om Ödet och så Theos monolog kring existensens varande och varför vissa gör saker mot sig själva fast de vet att det är dåligt. Monologen är något grumlig, obegriplig, men ändå är det den som fastnar hos mig längst.

Andra böcker av Donna Tartt på Bookbirds:
- The Secret history [Obs! Inlägget verkar vara skrivet i ett febrigt tillstånd. Nu när jag har läst vad jag skrivit i det här inlägget, bara minuter efter att jag läst ut Steglitsan vill jag påpeka att även detta är skrivet i affekt. Det är som om det är något med Tartt som gör att jag hetsar upp mig, blir febrig.]

5 kommentarer:

  1. Vilken jättefin recension! (Tur att jag har dig som håller standarden uppe här...) OCH BILDEN SEN! *smiley med hjärtögon*
    Ska nog läsa Steglitsan så småningom jag med.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är inte så tokig du heller, b. <3

      Radera
  2. Fint att läsa dina tankar! För mig är Tartt lite av en husgud, jag tycker att hon är fantastisk (ett intryck som inte förminskades när jag fick träffa henne på riktigt). Men jag förstår att all hype kanske snarare blir skadlig.

    Håller med dig förresten; åh gud, Boris. Det mest fantastiska med Tartt tycker jag är hennes karaktärer - för mig är det nästan obegripligt att Theo och Boris faktiskt inte finns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om jag bryr mig så mycket att Theo inte finns, men Boris Boris Boris <3.

      Jag älskar att Tartt knöt ihop Camus citat om livets absurditet som hon använde i början med Theos pessimism i slutet, som en cirkel som slöts, även om det kanske var ett väldigt långt hopp däremellan, nästan apart.

      Radera
  3. Boris är på något vis själen i den boken (Tartt beskrev honom också som jokern, "the loose cannon"). <3

    Det hade jag inte tänkt på, men det är ju sant!

    SvaraRadera