"Ah, yes," said Rose Mbikwa, looking up at the large dark bird with elegant tail soaring high above the car park of the Nairobi Museum, "a black kite. Which is, of course, not black but brown."
Den huvudsakliga berättelsen handlar om Mr Malik, en änkeman, som är intresserad av fåglar och av Rose Mbikwa, guiden som har lett fågelskådningsexkursioner nästan varje tisdag i sexton år. Men så plötsligt en tisdag dyker Mr Maliks ärkerival, Harry Khan, upp. Han är en skitstövel, rent ut sagt, en typ med mycket pengar och som inte döljer det. Snart är det dags för en årlig gala också, och Mr Malik har inte vågat fråga Rose än om hon skulle vilja gå med honom. Det här får dock Khan veta, Khan som också vill bjuda Rose till galan, och för att inte göra Rose förnärmad, föreslår ägaren till baren de är i, att de ska tävla. Under en vecka ska de två skriva ner alla vilda fåglar de ser och den som ser flest fåglar under denna vecka vinner och får slutligen fråga Rose. Under den här tiden får ingen av dem ha någon kontakt med Rose och den här tävlingen ska hållas hemlig. Både Mr Malik och Harry Khan råkar ut för mer eller mindre små olyckor under den här veckan och det är väldigt jämnt fram till sista dagen.Just harmlös, är något jag skulle vilja beskriva den här berättelsen. Den är som ett möte mellan P.G. Wodehouse och Alexander McCall Smith, det säger jag inte bara för att det är ett citat av Joanne Harris på ett klistermärke på omslaget. Berättaren är ett allvetande "jag" som vänder sig direkt till läsaren, den säger till exempel "vi" och menar både jaget och läsaren. Berättaren är dock ingen karaktär i boken, utan dess roll är just att berätta historien. Det ger en väldigt inkluderande och gemytlig känsla som kan uppstå när man läser barnböcker. Men det finns också inslag av allvar mitt i all sötma. Mr Malik skriver till exempel under pseudonym om politiken i landet, med informationen han får från en som jobbar som chaufför åt politikerna. Och den som säger att läsning av skönlitteratur inte ger kunskap har fel. Ibland kan man läsa meningar som dessa:
"Is it an endearing quirk among European explorers to imagine that every geographical feature they clap eyes on for the first time is in need of a new name, or is it just a plain silly one? As far as I understand it, humans have been knocking around this part of Africa for - give or take a birthday candle - three million years. The existence of a large wet patch smack in the middle of them had not gone unnoticed. How large? Bigger than Lake Michigan, bigger than Tasmania, bigger than Connecticut, Massachusetts, Vermont and Rhode Island all rolled into one. It is so big that people on one side gave it one name, people on the other side gave it another name and people in between gave it several more. But that didn't matter to Dr Livingstone. Along he came and he didn't ask the locals what they called this large lake at the top end of the Nile. He gave it another name, in honour of the elder of a tribe of white people on a small island five thousand miles away. Endearing, or silly? I really can't decide."Om författaren själv, Nicholas Drayson, vet jag ingenting. Denne man saknar till och med en egen Wikipedia-sida. Men på Boktipset får jag veta att det finns en uppföljare till den här lilla godbit, som går under titeln A guide to the beasts of East Africa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar