The book of lost things

Det har gått en vecka sedan jag läste ut den, men jag tänker fortfarande på den lite då och då. Det bästa sättet att ta sig an The book of lost things av John Connolly är nog att inte veta något alls på förhand. Men okej då, om ni insisterar:

Det är krigstid och tolvårige David flyttar tillsammans med sin pappa in i den nya styvmoderns gamla hus på landet för att ta skydd. Det är inte långt efter att han har förlorat sin mor i sjukdom och styvmamman är sköterskan som tog hand om henne under hennes sista dagar. Ganska snart får David beskedet att han ska bli storebror. Det är mycket ilska och sorg som ackumuleras inom honom och avståndet mellan honom och de vuxna växer. Han tar sin tillflykt i böckernas värld och i hans sovrum på vinden finns det många av dem. Det visar sig att hans sovrum en gång har tillhört en släkting till styvmamman, men han försvann när han var barn och kunde aldrig återfinnas.

Det börjar hända underliga saker, som det ju oftast gör och den här berättelsen är inte annorlunda. Böckerna börjar viska saker till David, han får blackouts och minns inte vad han har gjort. En gång när han ser på sitt rum utifrån trädgården, tror han att han ser "a crooked man" röra sig därinne. Han hör också sin döda mammas röst som ber om hjälp. Det riktigt märkliga börjar dock när han försvinner in i ett hål under en flygattack och kommer ut i en skog där han aldrig varit förut, men på något sätt vet han att hans mamma finns därinne någonstans.

Den unga åldern på huvudkaraktären till trots, ska inte boken misstas för att vara en berättelse för barn. John Connolly har blandat kända sagor med en stor dos brutalitet som inte är något för de nervsvaga. I skogen lurpassar förmänskligade vargar, troll och andra faror som vi känner igen från sagorna. Men i The book of lost things är hoten inte inlindade i bomull med lyckliga slut, utan riktiga och bits med alla tänder, redo att döda. 

Det tog en och en halv månad innan jag slog igen boken. Jag brukar ge en bok cirka två veckor innan jag ger upp och om det inte hade varit för en oklar envishet, från min sida, och oförutsägbara vändningar, från den tidigare nämnde Connolly, hade den nog inte blivit utläst. Detaljerna är redan utsuddade, men hjärtklappningen man får när man tar sig igenom en stor och snårig skog med livshotande faror, hänger kvar. 

This is going to hurt

90% beskrivning av och (i någon mån berättigat) gnäll över arbetsvillkoren för läkare i Storbritannien.
5% läkarlingo.
5% halvgrova skämt.

Korta dagboksanteckningar från sedemera TV-manusförfattaren Adam Kays förhållandevis korta (6 år) karriär inom läkaryrket. Syftet verkar vara att underhålla samt belysa orimligheten i hur läkare, åtminstone innan de uppnått specialiststatus, arbetar och (inte) lever. Underhållningsbiten funkade sådär på mig. Visst fnissade jag ett par gånger men på det stora hela blev jag mest ledsen. Och störde mig på att han klagade så mycket över att han "valt fel karriär som 16-åring".

Kommer absolut inte att läsa igen.

Allegro pastell

Jag läste först om denna bok inne på Sardellens fina blogg, som Stjärtmes tipsat mig om, men förstod aldrig om hon läst den, tänkte läsa den eller bara skämtade om att läsa den. Mer än så behövs ibland inte när jag ska välja en ny bok i biblioteksappen.

Det står på omslaget att det är en ultimat samtidsroman. Efter att ha tagit mig igenom berättelsen om den lovande författarinnan Tanja Arnheim och den typ tio år äldre webbdesignern Jerome Daimler (vars namn jag har så oförklarligt svårt för, mest för att jag inte kan föreställa mig hur Jerome uttalas på tyska?), inte utan visst nöje, men ändå med en övervägande känsla av "jaha ja" - likgiltighet, kanske, undrar jag därför vad som definierar en samtidsroman.

Här är två gissningar från min sida:

1. Huvudpersonen/huvudpersonerna nyttjar droger

2. Romanen innehåller frekventa referenser till, och/eller utdrag från, sociala medier

Detta baserar sig lite löst på denna roman, Just nu är jag här och möjligen Hur fan gör man slut?, och får mig återigen att undra om jag liksom missar min samtid? Samtidigt kan jag inte tänka mig att alla i min ålder mest tänker på knark och Instagram? Eller?

Bubblare:

3. Mycket snack om vad man äter och

4. hur man tränar.

Detta lilla utdrag slog trots allt an något hos mig:

Det motsvarade absolut normen att inte ha någon kontakt med människor man en gång i tiden hyst starka känslor för. Precis som det motsvarade normen att behöva uträtta meningslöst arbete, ha aversioner mot främmande människor och vara mobilberoende. Jerome la armen över sina slutna ögon. Det var verkligen ingen bra kväll.

Om någon mot förmodan hittar hit och också läst boken är jag mycket nyfiken på vad ni tror att titeln Allegro Pastell egentligen refererar till. Mitt förslag (skulle göra detta vitt, men formateringsalternativen när man bloggar från telefonen lämnar verkligen en del övrigt att önska): Jeromes hemsideprojekt.

Hur fan gör man slut?

Av Emma Arpstrand.

300 sidor om hur huvudpersonen Eira typ aldrig gillat sin sambo men inte vågar göra slut. Mest funderar jag över varför varenda beskrivning av huvudpersonens utekväll inkluderar beskrivning av hennes toalettbesök.

Jag tror det är meningen att det ska vara en humoristisk bok med igenkänningsfaktor, men tycker inte den når hela vägen fram.

blåmesens 2023

2023 var året när jag började läsa igen*. 

Jag tröttnade på att slöscrolla Internet och laddade ner bibliotekets e-boksapp. Och plötsligt blev det omöjliga möjligt. Med godtycklig formatering på en mobilskärm, för all del. Men någonstans i somras jag började läsa, och jag kunde inte sluta.

Någon exakt lista över vad som lästs har det inte blivit, med två olika biblioteksappar och några pappersböcker och lite raderad historik är jag mer än lovligt osäker på vad jag läst, men jag vet att det är 25+ böcker. Här kommer ett godtyckligt urval/en serie mikrobloggar** (understrukna gillade jag lite extra):

Just nu är jag här (Isabelle Ståhl): Om det här är en bok som beskriver min generation, så tillhör jag nog en annan.

Världen som väntar (Peter Alestig): Om hur livet i Sverige kan se ut på 10-20 års sikt. Önskar att författaren hade skippat introkapitel à la P3 Dystopia, för mig ger de boken ett mindre trovärdigt intryck.

Häng City (Mikael Yvesand): Rätt kul bok, men jag tror inte att den kommer att bli någon klassiker.

Jävla Karlar (Andrev Walden): Jamen den var väl rätt bra tror jag? Blev inte besviken, och hade höga förväntningar då jag brukar gilla författarens texter i DN.

Stjärnlösa nätter, Blod rödare än rött, Bortom solens strålar (Arkan Asaad): Det säger säkert mer om mig än om böckerna, och temat (hederskultur bl a) är säkert jätteviktigt och relevant för många. Men det enda jag kan tänka på (okej, hur platt böckerna är skrivna också) är: vilka arroganta, ynkliga krakar till manliga karaktärer.

En enkel till Indien (Cassandra Brunstedt): Läste denna för att jag läst att boken skrevs under en föräldraledighet. Önskade nästan att den skulle vara dålig? Men den var stabil feel good. Feel good, som tomma kalorier. Stundtals ljuvlig att konsumera, men eftersmaken är äckel. Uppföljaren (Lyckliga gatan tur och retur) var inget vidare.

Förinta världen inatt (Stina Jackson): Feel bad i tegelstensformat. Ingen är, eller blir, lycklig. Inget är svart, vitt, rätt eller fel. Den här gillade jag! Och tyckte dessutom slutet var toppen.

Skam den som ger sig (Charlotte Kalla och Johan Esk). Gillar Kalla. Gillar Esk. Inte imponerad av boken. Önskar att jag inte köpt den, för jag kommer inte att vilja läsa den igen.

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet (Heidi Linde): om jag någon gång får för mycket fritid ska jag göra ett inlägg om "vad vi parafraserar när vi parafraserar Raymond Carver". Det här var norskt och intetsägande.

Changer l'eau des fleurs (Valérie Perrin): Jag provade att läsa en ljudbok på franska och blev smått euforisk när DET GICK. Romanen var av typen fransk feel good. Någon invecklad, och med lite för mycket detaljer framåt slutet (inget lämnades åt fantasin), men en positiv läsupplevelse. Möjligen det enda skönlitterära jag läst på främmande språk i år.

Stacken (Annika Norlin): Jag gillar ju Annika Norlin - från början som artist men även hennes sätt att skriva. Intrigen är dessutom intressant, om än något osannolik. En intressant motsättning till denna brist på realism är att jag fortfarande är tvärilsk på en av karaktärerna efter avslutad läsning.

Kvällens röster (Natalia Ginzburg): Lånade denna eftersom den var på nån lista i DN och utlovades vara kort. Gillade! Dialogerna (som ibland får vara monologer) är verkligen skickligt skrivna. Dessutom beter sig huvudpersonerna vuxet och tar rimliga beslut? Ovanligt.

Yellowface (RF Kuang). Uuuuuh. Mådde fysiskt illa 90% av den hastiga (går det att läsa den på annat sätt?) läsningen av denna roman. Med risk att spoila: otäckare huvudperson får man leta efter.

Systrarna (Jonas Hassen Khemiri). Jag hade fått för mig att jag inte gillar JHK. Sen hörde jag en intervju och blev sugen. När jag väl börjat läsa kunde jag inte sluta, jag måste bara få veta hur det skulle gå! Trollbunden ända fram till slutet, som jag upplevde som lite abrupt, förhastat, plötsligt, helt enkelt inte riktigt som ett slut.

Stargate: en julberättelse (Ingvild H. Rishøi): Spoiler i vitt här: två barn som det är synd om lägger sig och dör under en gran. Jaha. Berörde mig inte det minsta.


2024 ska bli året då jag slutar (nåja, drar ner på att) läsa igen.

Varför då, undrar ni. För att jag läser på stulen tid. Jag läser medan jag väntar på att barn ska somna (okej). Jag läser på toa (ibland okej). I omklädningsrummet på jobbet (knappast okej). Istället för att sova (inte bra). Samtidigt som jag lagar mat (inte heller bra). Medan livet susar förbi omkring mig (upp till läsaren). Det finns helt enkelt inte plats.

 

* Annat än böcker för barn 0-6 år, vill säga. Dessa kan också, i enstaka fall, ha oväntad verkshöjd.

** Om Threads inte varit ägt av Meta = Facebook, kanske en bok-mikroblogg hade varit något? Min tröskel för att uppdatera härinne verkar ha växt sig kämpahög.

Herrgårdens hemlighet

 

Den första boken som jag startar min andra bokslukarålder med är första boken i Elin Säfströms fanasyserie Sunnanvinda, Herrgårdens hemlighet. Den är lämpligt nog skriven för yngre bokslukare, men fungerar även som botemedel för oss äldre vars läsning varit på upphällningen en längre tid.

Miranda har förlorat en förälder och den som är kvar är frånvarande, begravd i jobb. I skolan är hon ensam och utanför. Men så börjar William i klassen och hennes hopp tänds, kanske att de kan bli två i utanförskapen? I början verkar det inte så, till skillnad från Miranda verkar han ha lätt att få kompisar, men senare upptäcker hon att han sitter och läser en Sagan om ringen-bok, en av hennes favoriter. Det ena leder till det andra, eller ska jag säga: den ena katten leder till en annan, och plötsligt står Miranda utanför den öde herrgården Sunnanvinda. När hon stiger in genom dörren blir det början på något magiskt och hon kommer att behöva ta ett svårt beslut som gäller liv och död, men det vet hon inte då.

I början är läsningen stapplande, men sedan dras även jag med och kan inte sluta. Det är en historia om vänskap och sorg med övernaturliga inslag. Inte mig emot. Ge mig magi, tårar och spänning och jag är fast. Nu väntar jag spänt på fortsättningen.

Antiken

Sedan flera år är jag med i en bokcirkel bestående av mig och några kollegor. Vi läser cirka en bok i månaden, förutom under sommarsemestrarna. Det händer att jag inte hinner läsa ut boken i tid, men går ändå på träffarna, med risk för att få slutet förstört, inte bara på grund av fikat och det sociala sammanhanget, utan för att det alltid är något som sker med boken vi ska ha läst. Bokcirkelns magi är att den förvandlar texten från en isolerad och abstrakt upplevelse till att bli mer begriplig och bättre av samtalet, när man sätter ord på känslor och tillsammans slätar ut eventuella frågetecken. Det fascinerar mig alltid hur samma ord kan väcka olika känslor och tankar hos olika personer.

 

Till novembers bokcirkelträff läste vi Antiken, Hanna Johanssons debutroman. 

Som så många gånger läser jag ut den i sista sekunden, men den här gången vet jag inte om det beror på drivet i berättelsen, Hanna Johanssons språk eller för att det är knappt om tid. Jag rusar mig igenom de sista sidorna, kan inte/vill inte/får inte sluta.

Antiken utspelar sig under några månader i den grekiska staden Ermoupoli. I centrum finns ett diffust berättarjag som genom ett frilansjobb kommer i kontakt med konstnären Helena. Berättarjaget ska skriva ett porträtt och det slutar med att Helena avskyr utkastet och skriver ett nytt. De börjar ses fast de inte längre behöver det, när artikeln är klar och publicerad. Berättarjaget avbokar sina planer för att kunna träffa Helena, som frågar om de kan ses, inte sällan inom en timme. 

Ganska snart får vi veta att Helena, från ett tidigare förhållande, har en dotter med problem i skolan. Berättarjaget blir avundsjuk på dottern Olga, på relationen mellan mor och dotter, och hon tänker att hon hade varit en mycket bättre dotter än Olga. Avundsjukan växer sig än större, när Helena annonserar att hon och Olga ska spendera sommaren i deras sommarhus i Ermoupoli. Kanske kommer det göra gott för Olga att åka bort från Sverige ett tag. Det dröjer dock inte länge förrän Helena ringer berättarjaget och ber henne komma ner till dem. Och ingen annan fråga gör berättarjaget lyckligare.

Om Helena får vi veta mycket, om jaget nästan ingenting (i en passage uttrycker berättarjaget om lättnaden när en hårddisk från en förgången tid försvunnit, för då är bevisen för historien raderad och kan berättas om med egna ord: "[...] nu kunde jag skapa ett nytt liv åt mig själv"). Perspektivet är så centrerat att inga andra blickar, utom den läsaren får se genom berättarjaget, att det är svårt att få en helhetsbild av situationen. Hur ser egentligen Helena på deras relation? Är den ömsesidig eller känner Helena att hon är i maktposition? 

Miljöbeskrivningarna gör omgivningen tydlig, jag kan nästan känna saltvattenvindarna från stenstranden och se apelsinträden i trädgården framför mig, fast jag inte varit vid Medelhavet en enda gång i mitt liv. Allt kretsar kring Helena, som både kräver uppassning och att bli lämnad ifred för sina konstprojekt. Men där finns också Olga, som ofta håller sig för sig själv, på taket med en bok. 

Det är när berättarjagets fokus byts mot modern Helena till dottern Olga som det blir intressant, för då blir positionerna i spelet också annorlunda. Då byggs spänningen upp och jag håller andan i väntan på att något ska hända.

Avslutningsvis gav samtliga i bokklubben boken en stark 4, för spänningen och för språket, men slutet drog ner det. Vi var  allihop överens om att berättarjaget kändes mycket osympatisk, men övertygande. Jag besöker gärna Johanssons värld igen.