En omtalad bok, inte sant? Jag vill till och med minnas att jag sett någon (författare? Eller kanske bara någon kändis) nämna den som sin favoritbok. Och att jag hört att den ska vara speciell, på något sätt. Jag minns också att den gamla svenska pocketutgåvan, den med grönt omslag, fanns i mitt barndomshem. Nu har jag äntligen läst boken och mitt omdöme blir följande: fattar inte riktigt hypen.
The Secret History av Donna Tartt, först utgiven 1992, kretsar kring en grupp ungdomar som studerar Klassiska studier (gammelgrekiska, latin, antik historia och kultur) på Hampden University i Vermont: fem med härkomst från överklassen och så berättaren, Richard Papen, som vuxit upp i Plano, Texas, och vars pappa jobbar på en bensinmack. Richard börjar nu låtsas att han är från Californien (där han gått på college) och att även han kommer från förmögna omständigheter trots att han egentligen fått stipendium för att ens kunna studera. Han vill gärna läsa grekiska och efter att ha assisterat några av de fem i järngänget med en grekiskaläxa tar läraren, den karismatiska men underliga Julian Morrow, även honom under sina vingar.
De sex eleverna för en isolerad tillvaro på universitetet, de umgås enbart med varandra och har alla föreläsningar tillsammans utom en. Alla har sina bördor att bära; Richard som ljuger om sin bakgrund och uppväxt och gärna lite annat också ("jag har en talang för det", konstaterar han tidigt), tvillingarna Charles och Camilla som är föräldralösa och verkar ha ett närmast osunt starkt band till varandra, Henry som har allvarlig migrän och är helt oförmögen att bry sig om något annat än sina studier, Francis som är homosexuell, Bunny som trots sin flotta inramning är ständigt luspank. När fyra av de sex är med om något som till varje pris måste hållas hemligt, bildas explosiva spänningar i gruppen.
Jag tycker att Tartt gör ett bra jobb med att hålla spänningen uppe i denna roman. Hon inleder med att beskriva ett mord, som vi sedan steg för steg får lära känna motivet till. En tredjedel in i boken är vi tillbaka där vi startade och kastas in i efterdyningarna, också de högst intressanta och bitvis nagelbitande. En psykologisk thriller, med extra många beskrivningar av väder, miljö och plugg, ungefär. Jag har absolut inte tråkigt när jag läser, och har inga svårigheter med att läsa färdigt. Jag kan också tänka mig att boken skulle lämpa sig utmärkt för diskussion då karaktärerna defintivt inte är svartvita, inte ens när de filtreras genom Richards ögon, och framförallt inte Richard själv.
Så varför fattar jag inte hypen? Det låter väl som en bra bok?
Ja, jo. En bra bok, absolut. Men inget sådär särskilt, inte något jag längtar efter att läsa igen, inte något jag kommer att gå och fundera över när jag vilar huvudet (tror jag). Ingenting jag kommer att rekommendera vidare. Det var liksom ingenting som... utmärkte sig?
Kanske var den bättre för 30 år sedan?
.jpg)
