Föräldrarnas födelse

Fascinerande exposé över vad det inneburit att vara förälder i Sverige från ca 1700 till nu. Det är verkligen superintressant, så varför tar det mig två lån (med en mellanliggande bibliotekskö) att läsa klart?

Maja Larsson förefaller ha gjort ett gediget researcharbete och berättar om allt från barn som dog av att få dricka sur komjölk, helt enkelt för att föräldrarna inte visste att det var farligt, via barnavårdsnämnderna som omhändertog barn på ytterst godtyckliga grunder, hemmafruarna som uppmanades knyta fast sina barn ute på gården så de kunde göra hushållsarbete i lugn och ro... fram till dagens curlingföräldrar. Om tendensen att vilja ge sitt barn en annan typ av uppfostran än den man själv utsattes för, och om skillnader mellan olika samhällsklasser.

 

Intressant nog visar det sig att de tankar och ideal kring föräldraskap vi haft sedan ca 1970 och tills nu egentligen är medelklassens föräldraskapsideal, då det är medelklassen som arbetar med att ta fram material kring hur man tar hand om barn, är sjuksköterskor på BVC, journalister etc.

 

Larsson avslutar det hela med att det finns ett råd som verkar vara bestående och det är att man ska älska sina barn. Gott så. 

Ran

Vad sägs om lite ungdoms-sci fi?

Ran Tronner är en artonåring som lever i Svealand, det vill säga den totalitära återstoden av Sverige, sedan Skåne hamnat under havsytan, Norrland fått permafrost på grund av upphörande Golfström, och demokratin övergivits. Numera är det systemet som gäller, med poängbaserade samhällsklasser (vit ring är bäst, röd ring är sämst; har man blivit avringad är man antingen fredlös eller träl), fullständig övervakning och så lite asatro på det.

Ran själv är på fritt fall genom systemet. Nyss var hon orangeringad, ledde gymnastiktruppen i Sveas unga, hade en rätt vanlig familj och en snygg gulringad kille. Nu har hennes pappa begått ett snedsteg som satt honom i fängelse och resten av familjen i den röda samhällsklassen. Inget mer Sveas unga, bara en evig kamp för att skrapa ihop poäng och återfå det tidigare livet. Men så dyker det upp en bil från Moralenheten och hämtar Rans lillebror Loge. Innan vi vet ordet av är Ran inte längre en vanlig tonåring som ibland bråkar med sin mamma utan fredlös, jagad och med ett enda halmstrå kvar att greppa efter: hon måste rädda sin lillebror.

 

Vad svårt det måste vara att skriva den här typen av dystopisk sci-fi, med tanke på att man alltid kommer att jämföras med de stora verken inom genren. Finns det 1984 i Ran? Japp, massor. Finns det Brave new world? Jodå, en hel del. Finns det referenser till Kallocain? Minst en. Hunger games? Ja det tror jag, fast jag har inte läst Hunger games så jag kan inte säga säkert. Lite Handmaid's tail? Jodå. Kort sagt kommer författarens originalitet att prövas hårt. Håller det? Blir det ett intressant världsbygge?

 

Nja.

 

Det blir okej. Först kommer en rätt cool karta över Svealand. Sedan ett transkriberat tal av en statsminister som låter mycket som ett veckobrev från förskolan. Och inledningen av Rans berättelse är... ja vad ska man säga. Jag får skamsköljningar, flashbacks till en uppsats jag skrev om pesten när jag gick i högstadiet - ungefär den litterära nivån upplever jag att inledningen håller. Klumpigt världsbyggande är det också, jag avundas ingen uppgiften att förmedla något helt annat i lagoma doser. Här funkar det okej, inte bra. Det blir absolut mer läsbart efter hand, men att dessa inledande kapitel ens släppts igenom signalerar ett högt förtroende för läsarens uthållighet. Och då är världsbygget i alla fall bättre än tonårskärleksskildringarna. Jag förstår inte hur det är meningen att jag som läsare ska förstå mig på pojkvännen Brage och hur viktig han är för Ran, då vi får så oerhört lite backstory (och jag inte kan sluta tänka på Bragokex)? Och inte heller hur det kommer sig att Ran blir omedelbart attraherad av den första kille som ställer sig på hennes sida sedan hennes värld vänts upp och ned?

Nästan lika intressant som intrigen är romanens författare. Vem är det egentligen som valt pseudonymen Estrid Klint (är inte Estrid ett tampongmärke? Nehej, de säljer visst rakhyvlar. Och kepsar med titeln "Hot. Horny. Scandi."). En som sålt sexsiffrigt i Sverige, enligt förlaget. Snälla säg att det inte är Läckberg? Det låter inte som hon, men vem vet, lite AI på det så...  Snälla säg också att det inte är någon författare som jag verkligen gillar... Mest rimligt är väl ändå att det är en snubbe eller gubbe som inte vill skrämma bort tonårstjejerna som väl ändå är den här bokens målgrupp. Flashbacks forum säger Arne Dahl, och honom vet jag inget om, så varför inte?

 

Sammanfattningsvis: det här behöver du inte direkt läsa, det finns mer intressant dystopisk sci-fi (även i en svensk kontext, men nu har jag tappat titeln på en roman av någon manlig journalist där två syskon springer runt och gömmer sig på landet bland björkar och rostiga bilar och tvättar sin enda återstående plastkasse om och om igen... Någon som vet?) och det finns kanske också mer intressant ungdomslitteratur. Icke desto mindre är det ett äventyr av typen som kan få dig att drömma riktigt skruvade drömmar om du läser innan läggdags, och vars fåniga detaljer absolut skulle vara kul att diskutera med någon annan som läser. 

 

Det ska komma ytterligare två böcker om Ran. I dessa förväntar jag mig att vi får veta mer om den mystiska motståndsrörelsen Sektionen, som vi ännu vet mycket lite om. 

Liken vi begravde

Jag har inte läst något av Lina Wolff förut. Möjligen har jag hört den mest läsande personen i min omgivning uttala sig negativt om något hon skrivit? Eller var det bara att jag tyckte så illa om titeln på De polyglotta älskarna att jag liksom avskrev Wolff på grund av det? (Polyglott, vilket äckligt ord på en fin sak? Intressant det där med ord man inte gillar. Krämig är ett annat för mig, usch.) Fast hon är så trevlig i Lundströms bokradio lite då och då?

Hur som haver, när Liken vi begravde kom ut blev jag nyfiken och lässugen. Boken lyser fortfarande med sin frånvaro på e-biblioteket, men så snubblade jag över Storytel och där fanns den som e-bok (och som ljudbok naturligtvis, men jag läser hellre med ögonen).

Jolly (berättaren) och hennes syster Peggy är föräldralösa och växer upp hos bonniga fosterföräldrar i en håla i Skåne (Hörby, typ). Familjen bor på en gård med grisstall och bilskrot, fostermor Jenni har också ett deltidsjobb på "Svinsemin". Flickorna går i skolan. Peggy läser, skriver och aspirerar på ett större liv än den lilla orten erbjuder. Samtidigt lever hon ut sina tonårskänslor på ett tämligen destruktivt sätt. Jolly verkar ha svårare att hitta sin plats i världen.

Jag tycker det är svårt att placera den här boken, genremässigt. Det är inte en deckare, det är inte en psykologisk thriller. Jag tror det är meningen att det ska vara mörkt komiskt, men ser sällan det roliga. Det ligger någon sorts orimlighet över det hela, och svängarna är så grovt tilltagna att det inte känns som att jag som läsare förväntas känna att något av detta skulle ha kunnat hända på riktigt. En saga. Jag tänker på begreppet Hillbilly Horror som använts för att beskriva John Ajvide Lindqvists senaste, men ser också Liken vi begravde beskrivas som en burlesk (vad betyder det ens)?

Oavsett vilket var det här nog inte direkt min genre. Inte så att det inte var... kul? att läsa, det var det väl. Absolut inte tråkigt i alla fall. Men för mig personligen kändes alltihop lite meningslöst. Vad är sensmoralen, budskapet, poängen?

Uppdatering: jag skrev den här texten innan boken Augustprisbelönats, men står fast vid mina åsikter. Antagligen är det alltså bara jag som inte ser storheten i verket. 

Heaven

Jag läste Mieko Kawakamis Alla nattens älskare och tyckte den var sval, lite distanserad i sin ton. Sedan fick jag hennes Heaven genom Tranans prenumerationstjänst, och den är allt annat än det. Snarare obehaglig i sin intensitet.

Heaven handlar om en högstadiekille som utsätts för brutal mobbing i skolan. Kanske på grund av att han har ett skelande öga. Alla i skolan - åtminstone barnen - känner till mobbingen men själv har pojken ingen att anförtro sig till. Han bor med sin pappa som sällan är hemma och en styvmamma som för all del verkar OK, men som han inte verkar ha mer än en ytlig relation till. Pojkens liv, i vilket han deltar tämligen passivt, rör sig sävligt framåt.

"Eftersom det inte var någon skola, behövde jag inte träffa någon och det var inte heller någon som såg mig, så mitt liv var lugnt och stillsamt som en möbels."

Pojken är kort sagt ensam. Men så en dag får han en lapp från Kojima, den mobbade flickan i hans klass. Så småningom börjar de träffas utanför skolan, och någon sorts vänskap inleds. Samtidigt eskalerar mobbingen, till vilken Kojima och pojken med det skelande ögat (och en av mobbarna, vars sida av saken vi så småningom får ta del av) har väldigt olika förhållningssätt. Så småningom tvingas huvudpersonen ta ett viktigt beslut.

Den del av denna bok som gjorde det starkaste intrycket på mig var tyvärr en mycket obehaglig misshandelsscen. Det var omöjligt att lägga ifrån sig boken då, trots att jag läste sent på kvällen. Jag behövde liksom få veta om huvudpersonen ens skulle överleva. Därefter går boken i ett betydligt högre tempo.

Slutet kommer abrupt, men jag gillar det ändå. Lagom mycket stannar under ytan och många trådar lämnas lösa. Flera intressanta spår får jag helt enkelt själv fundera över, och själv välja hur jag tror att det gick. Samtidigt löser sig tillräckligt mycket för att det liksom ska kännas färdigt.

Kramar och ramar

Så lökig titel?

Petra Krantz Lindgrens variant av barnuppfostran, eller kanske snarare hur man hanterar konflikter i barnfamiljsvardagen. Krantz Lindgrens arbetssätt är baserat på självbestämmandeteorin, med tre grundpelare: samhörighet, kompetens, självbestämmande. (Är det ett kul sammanträffande att min gamla gymnasieskola hade mottot "Fest kompetens samhörighet", eller var det någon där som var väldigt inne på självbestämmandeteorin?)

Följaktligen: Krantz Lindgren menar att det finns fem mål de flesta föräldrar som söker hjälp hos henne (eller gjorde innan hon blev känd antar jag, numera föreläser hon bara) önskar uppnå. Typ att barnet ska 1) må bra, 2) ha en god relation till föräldrarna, 3) följa normer, 4) göra saker som är bra för dem långsiktigt, och 5) utforska och utöva sådant som de tycker är lustfyllt. För att uppnå dessa mål gäller det att jobba med fest, kompetens och samhörighet... jag menar samhörighet, kompetens och självbestämmande. Detta för att hjälpa barnet skapa en inre motivation för rätt saker.

Mycket av det hon skriver låter rimligt och intressant, men jag upplever att det ofta blir för mycket på en gång. Kanske har hon inte avsett att man ska läsa boken i ett svep (som man ju får göra om man lånat på biblioteket och vet att det är lång kö) utan snarare att man ska läsa, implementera, återkomma. En del känns också som upprepning från hennes tidigare bok, Med känsla för barns självkänsla.

Intressant nog nämner hon i efterordet att hon under arbetet med boken gick in i en depression. Jag säger inte att denna orsakades av att hennes metoder ställer väldigt höga krav på föräldrar... eller gör jag det?

En sak som irriterar mig är att barnen i Krantz Lindgrens böcker är så rimliga och rationella. Typ så fort du börjar anstränga dig för att vara gullig och lyssna och fråga vad de vill så löser sig det mesta. Min upplevelse från verkligheten är att det sällan är så det ser ut.

Tre av fem, men kanske läste jag den bara... för fort? 

Ett annat sätt att prenumerera på läsning: Storytel

För att få tillgång till en viss barnfilm tecknar jag en gratis provmånad på en strömningstjänst och får då en månad på ljudbokstjänsten Storytel på köpet.

Först tänker jag inte ens aktivera Storytel. Ljudboksströmning, bah. Vad hände med läskunnigheten hos befolkningen? Alternativt: vad hände med min koncentrationsförmåga, jag zonar ju bara ut om jag försöker lyssna istället för att läsa. Men sedan inser jag att de kanske har e-böcker också, och visst har de det. Kanske till och med Liken vi begravde som aldrig tycks dyka upp på e-bibblan? Absolut. Och så kom det sig att jag provade på Storytel.

Ur ett e-boksperspektiv skulle jag säga att Storytels mobilapp är sådär. Jag orkar i och för sig inte göra några specialinställningar av hur texten ska se ut, det blir sällan lysande resultat oavsett på en så liten skärm. Det irriterar mig att appen inte är mer intuitiv kring bokhylla och bokmärken - jag är väl allt för van vid Libby. Utbudet hos Storytel när det gäller nytt och svenskt är däremot bra. I princip allt jag sökt och kammat noll för, eller får stå i flera månader i kö för på e-biblioteket, finns.

En intressant funktion hos Storytel är "synced reading", alltså att vissa böcker låter dig kombinera läsning och lyssning. Du kan när du vill i e-boken trycka "Lyssna från här" för att starta ljudboken istället. Jag utgår från att e-boken också kommer att bläddra fram till rätt ställe efter avslutad lyssning. Man kan alltså välja samma bok när man plockar disk som när man eventuellt kraschar i soffan med en bok efteråt. Jag har inte provat, men nog är det en spännande tanke?

När jag läst ut min första bok, Liken vi begravde, dyker det upp något i stil med

"Du har avslutat din första story, bra jobbat 😍"

Usch?! Jag läser för att jag älskar det, jag vill inte bli infantiliserad och gejmifierad eller ens bedömd i det här sammanhanget.

Är jag frestad att fortsätta prenumerera? Lite. Det är inte så dyrt (flexvarianten ligger i nuläget på 50kr/månad, då med en begränsning på 20 timmar per månad men gäller den bara lyssning, eller även e-boksläsning?), särskilt inte jämfört med om jag skulle köpa alla e-böcker jag ville läsa. Plötsligt är massor av nya svenska romaner tillgängliga, nu direkt med detsamma. Å andra sidan har jag upptäckt en del intressanta böcker genom e-biblioteket genom att helt enkelt klicka runt när det jag ville ha inte fanns eller var utlånat, lite som på ett fysiskt bibliotek antar jag. Och det obegränsade utbudet ger mig viss beslutsångest.

 

Tyvärr är Storytel inte kompatibelt med min e-boksläsare (Kobo har en egen prenumerationstjänst och den innehåller garanterat ingenting som är nytt och svenskt) så den senare skulle då bli tämligen oanvändbar och jag skulle vara utelämnad till läsning på telefonen - inte lika trevligt.

 

Jag blir också fundersam kring själva strömningsekonomin. Vad ska jag välja för att författaren ska få betalt för sitt arbete? Vad tjänar en författare mest på? En såld tryckt bok? En såld e-bok? Hur mycket (eller lite) får de egentligen per utlån och per strömning? 

Funny story

 

Barnboksbibliotekarien Daphne blir dumpad av sin gymmande, filmstjärnesnygga fästman Peter. Han inser nämligen under sin egen svensexa att han visst är kär i sin bästa barndomsvän, ändå.

Eftersom Daphne framförallt är en pragmatisk person flyttar hon raskt in hos sagda barndomsväns expojkvän, som alltså blev dumpad exakt samtidigt och av samma anledning. Till exakt ingens förvåning är den nya rummisen, Miles Nowak (du vet att du kollat för mycket vintersport när det stör dig att den manliga huvudpersonen nästan heter Max Novak) mycket trevligare än Peter låtit påskina. När inbjudan till exens bröllop dimper ner i brevlådan råkar Daphne trassla in sig själv i en fejk-dejting-situation med Miles.

Sen går det som det går i romance-böcker.

Handlingen låter superlarvig, jag vet. Och det är den också. Men hantverket är hyfsat, det är relativt lätt att känna med Daphne och ryckas med i hoppet om ett oundvikligen lyckligt slut. Miles är sympatisk och den svårskrivna obligatoriska komplikationen som uppstår mellan det att intresse uppstår och relationen cementeras är... inte den värsta jag läst i alla fall. Samtidigt gör boken ett relativt ytligt intryck på mig. En romance som riktigt drar mig in i sitt universum kan jag läsa två gånger i rad, eller också läser jag om mina favoritscener i alla fall. Den går gången känner jag inget sådant behov. Trots att jag tycker mer om den än både Beach read (i Funny story glorifieras droganvändning i alla fall bara en gång) och You and me on vacation (störiga huvudpersoner). Likvärdig med Happy Place, som jag tydligen inte bloggat om (än)?

Med detta har jag betat av nästan hela Emily Henrys romaceproduktion. (Tyvärr utan att lyckas bli närmare kompis med den där respektive som rekommenderade henne från början.) Återstår endast den senaste, Great big beautiful life, som jag sett kärnfullt beskriven på en annan bokblogg som "ett magplask". Den får nog vänta ett tag.

Ett liv värt att leva

Augustprisbelönad (2024) sakprosa av psykiatriläkaren Christian Rück om självmord. Rück skisserar självmordets historia, funderar över eutanasi/dödshjälp/assisterat självmord, och belyser viss forskning kring suicidprevention.

Det är intressant, men lite spretigt. Vissa ämnen berörs på vad jag upplever vara ett ytligt sätt (varför självmord begås t ex), andra får mer utrymme (dödshjälp mm). Jag saknar också en tydlig röd tråd från början till slut.

Ett par saker fastnar för mig. Som att självmord kräver hög intellektuell kapacitet, varför djur inte ägnar sig åt det (lämmeltåg är tydligen en bluff) och intellektuell funktionsnedsättning är en skyddsfaktor. Att Nederländerna tillåter dödshjälp för den som mår psykiskt dåligt, något både jag och Rück har lite svårt att acceptera. Att suicid ofta är en impulsiv handling och att suicidprevention kan vara så enkelt som att sätta upp ett staket som hindrar någon från att hoppa; forskning visar att den som övervägt att hoppa faktiskt inte bara kommer att gå till ett annat ställe. Ett gräsligt citat från ett larmsamtal från en 20-nånting-åring som tagit gift men ångrat sig "jag är bara 23, jag vill inte dö såhär". Hen klarade sig inte och trots den fullständiga anonymiseringen känns det på något sätt integritetskränkande att publicera samtalet? Eller också vill jag bara inte höra, för att det är för hemskt.

Rück diskuterar själv i slutet av boken huruvida det är etiskt korrekt att skriva en sådan här bok, då medial uppmärksamhet kring suicid har visat sig tillfälligt öka risken att fler tar detta oåterkalleliga beslut. Han menar dock att så länge man inte beskriver några konkreta tillvägagångssätt överväger nyttan risken.

Sakprosa är en intressant genre. Kanske en jag borde utforska ytterligare framöver.

Margo's got money trouble

Jag vet inte riktigt varför jag valde att läsa den här boken, trots att den verkligen låter som en såndär BookTok-bok som jag inte gillar? Någonstans måste jag ha läst en positiv recension, eller också blev jag helt enkelt nyfiken på premissen: ung tjej som nyss fått barn startar OnlyFans-karriär för att försörja sig och får hjälp av sin pappa som hållit på med wrestling. För det låter som något som jag tror att jag skulle gilla? (Obs, sarkasm.) Ja, jag vet inte. Läste gjorde jag i alla fall.

Rufi Thorpe är en amerikansk författarinna som inte verkar ha någon egen Wikipediasida men enligt nätet i övrigt verkar hon i alla fall ha publicerat ett par romaner före denna, som i sin tur tydligen ska bli TV-serie.

Åter till handlingen, då. Huvudpersonen Margo har en affär med sin universitetsprofessor, inte för att hon gillar honom utan för att... hon inte har något bättre för sig? Känner sig smickrad? Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det hela. Hon blir oplanerat gravid och bestämmer sig för att behålla barnet, på något oklara grunder typ "det är bättre att inte göra abort än att göra abort" och "jag vill ha barnet". Hon verkar därmot inte ha tänkt längre än näsan räcker kring typ att de hon delar lägenhet med kanske inte har lust att höra en bebis skrika halva nätterna eller att man inte kan ta med sig en bebis till sitt dåligt betalda extrajobb. Jag antar att hon ska framstå som naiv, men helt ärligt känns det inte supertrovärdigt.

När barnet som får namnet Bodhi (som i Bodhisatva, utan att det någonstans framkommer varför Margo tycker att det känns som ett rimligt ord att välja) föds får hon alltså problem, bland annat med pengar.

Lösningarna kommer i form av att hennes frånvarande pappa med förflutet inom wrestlingbranschen flyttar in, och ett OnlyFans-konto. Nu är problemet "bara" att samhället tycker att det inte låter toppen för ett barn att växa upp med en mamma som är sexarbetare och en morfar som hållit på med wrestling, och gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för Margo.

Romanen växlar mellan första och tredje person, Margo berättar men menar att vissa delar är för jobbiga att skriva i första person. Något oväntat innehåller romanen också en del litteraturtekniska utvikningar som ibland passar perfekt in och ibland sticker i ögonen. I en passage nämner Margo att alla berättelser vilar på någon sorts underliggande sanning och vad i hela världen kan det egentligen vara som ligger till grund för den här märkliga sagan?

Thorpe gör ett riktigt bra jobb med att faktiskt få mig att tro att allt kommer att gå åt skogen för Margo, men, spoiler alert, alltihop slutar lyckligt. För man kan vara sexarbetare och psykiskt frisk, vilket är ett av de tydliga budskapen i boken.

Twilight, igen, och ett nytt poddtips på temat

Inlägget ingen efterfrågat någonsin: det är mörkt, det regnar, det är en bra tid på året för snuttefiltsläsning. Så jag läser om Twilight (eller OK, jag läser bara om bok 2-4 i serien eftersom det är dem som ligger blott alltför lättillgängligt i min e-boksläsare). Igen. Patetiskt, jag vet... Men på ett sätt också skönt att det liksom fortfarande funkar, att det fortfarande är mysigt att läsa trots att jag läst dem så många gånger förut. Jaja, min hjärna krymper säkert för varje omläsning; jag bryr mig bara inte just nu.

Snuttefiltsläsningen triggades eventuellt av att jag påbörjat en ny Twilightpodd: Three books one plot. En podd där de två värdarna och en inbjuden gäst tillsammans läser tre böcker med samma handling (Twilight, Life and Death och Midnight Sun) kapitel för kapitel. Mycket trams utlovas, framför allt är det ofta hysteriskt knäppa detaljer som ändrats när Twilight (originalet) jämförs med Life and Death (samma bok, fast nästan alla karaktärer har bytt kön - huvudpersonerna heter nu Beau Swan och Edythe Cullen). Perfekt för en trött hjärna.

All fours

Så hade jag äntligen köat färdigt till vårens stora snackis, Miranda Julys klimakterieroman All fours. Jag var helt inställd på att jag inte skulle tycka om den, eftersom jag visste att huvudpersonen skulle go loco och lämna sin man och sitt barn för att istället inreda ett hotellrum och ligga runt, typ, och insåg under läsningens gång att det är mindre själva liggandet och mer otroheten och försummandet av föräldraskapet som jag har instinktivt svårt för. Otrohet är ju extremt osexigt? Eller är det bara jag?

När jag kommit förbi den puckeln (mässandes "kör vidare bara kör vidare bara" när hon börjar ens fundera på att avbryta sin planerade road trip och istället hänga i en håla en halvtimme hemifrån i två veckor - fast att jag redan vet att det kommer att hända) tycker jag ändå att det är rätt okej läsning. Okej, huvudpersonen är cringe när hon förälskar sig i en yngre muskulös man och hela hennes liv plötsligt handlar om honom. Möjligen en följd av att hon inte var så tillfreds i sitt liv pre urballning heller, vilket i sin tur möjligen då ska bero på klimakteriet. Men det är också lite... roligt? När hon helt plötsligt börjar träna flera gånger i veckan för att hon ska få snyggare rumpa till nåt hon ska posta på Instagram. Jag vill minnas att jag markerat ett gäng dråpligt roliga formuleringar boken igenom, men har visst hunnit återlämna den innan det här skrivs.

Det jag tycker allra mest om i den här boken är för övrigt huvudpersonens kompis Jordi och deras nästintill gränslösa vänskap. Inget är hemligt, allt är tillåtet och Jordi har en så underbar balans mellan att acceptera huvudpersonens nycker och infall och samtidigt försöka varsamt guida henne och se till att hon inte river upp hela sin tillvaro utan att först ha tänkt igenom det hela. Jag vill vara någons Jordi. Och ha en Jordi själv.

Utöver det gör väl boken det den i någon mån syftar till: väcker en tidigare vag skräck för klimakteriet till liv och amplifierar den rejält. Tänk om jag också en dag kommer att vakna upp och ha blivit en knäpp tant som lägger upp videos där jag dansar i trosor på nätet? Kanske inte. Kanske har jag ett lugnare grundtillstånd och kommer därför inte att spåra ur lika fullständigt? Oavsett vad som händer, kommer det ju att hända mig med.

Jag ger All fours en stark trea. Glad att jag läst, även om det kanske varit värt att betala för att läsa den redan när alla fortfarande pratade om den. 

Songs for other people's weddings

Jag har dragit mig för att skriva om den här boken, som är ett samarbetsprojekt mellan den amerikanska författaren David Levithan och den svenska singer-songwritern Jens Lekman. Eftersom jag gillar båda, kanske framförallt den senare, såg så mycket fram emot släppet av boken och den relaterade skivan... och sen tyckte att båda var typ "helt okej". Jag ville så gärna att det skulle vara så bra!

J, en fiktiv artist löst baserad på Jens Lekman, sjunger på bröllop. För att få in pengar, men också på grund av någon sorts ömhet gentemot sina medmänniskor. I denna bok får vi hänga med på 11 olika bröllop, samtidigt som vi får följa Js eget vemodiga kärleksliv. Till varje bröllop finns minst en låt som man kan lyssna på om man scannar en QR-kod i början av boken. Dessa är: också helt okej. Vissa av dem återfinns också på skivan Songs for other people's weddings, som dock innehåller en massa spår som inte framförs i boken utan mer beskriver bokens handling.

Romanens text flyter bra, men berättelsen är lite spretig. Den röda tråden är relationen mellan J och flickvännen V, och den når inte riktigt hela vägen in för mig. Sen känns det också lite konstigt med en bok som till stor del utspelar sig i Sverige men är på engelska - men det är ju likadant med Jens Lekmans låtar.

Egentligen kan man nog skippa den här boken och bara lyssna på den (enligt mig) bästa, episka låten Wedding in Leipzig. Jag önskar att boken var mer som den. Å andra sidan önskar jag mig någon att prata om boken med: vilka kapitel kan ha börjat som text, och vilka kan ha börjat som låt? Vilka scener tror vi att Jens har snott från verkligheten och vilka är ren fiktion? Vilket bröllop hade du valt om du var tvungen att gifta dig med boken som förlaga? Och vilka av relationerna i boken träffar dig hårdast?

Möjligen en bokcirkelbok, således. Min egen sådan är dock vilande för tillfället. 

Jag är ledsen, David och Jens, jag ville att det här skulle vara årets läsupplevelse. Kanske kan Jens Lekman åka på skrivhelg med Annika Norlin och utforska sitt eget eventuella författarskap? Jag vill så gärna tro att Lekman precis som Norlin skulle kunna använda samma lysande kreativitet som i musiken för att skriva briljant prosa.

The wedding people

Phoebe är deprimerad (hennes man stack med hennes enda kompis, hennes jobb är sådär, hennes katt dog just) och åker till ett flådigt hotell för att ta sitt liv. Naturligtvis råkar ett sexdagarsbröllop just ha påbörjats på nämnda hotell, och självklart råkar Phoebe hamna i hissen med den blivande bruden, och självklart blir det inget självmord utan oväntad vänskap och bröllopsfest istället.

Vänta, sa jag bröllopsfest? Jag menade klyschfest. Nästan 600 (digitala) sidor fyllda upp och ned med klokskaper i stil med

"/.../ she spent the last few years overwhelmed by the things she could not do /.../. It's time, she knows, to imagine the things she can do." eller

"She can feel herself wanting to hide things /.../ because total honesty is terrifying."

Är det bara jag (som är för gammal, som läst detta förut, som borde inse någon gång att jag inte kommer att gilla det som trendar på BookTook) eller är alltihop bara banalt, förutsägbart och ooriginellt?

Det finns en del intressanta element, typ den ganska osköna bruden Lila och hennes ganska obefintliga karaktärsutveckling. En del av bifigurerna är också spännande, men ges liksom för mycket utrymme för att vara bifigurer.

Men nä, usch, läs nåt annat.

The wedding people (Bröllopsgästerna i svensk översättning) är skriven av Alison Espach, som tydligen är 40+ och professor i engelska.

En magisk man

Denna bok faller, kanske inte oväntat med tanke på omslagsbilden, under kategorin NSFW, alltså not safe for work. Antagligen inte safe för kollektivtrafiken heller, åtminstone inte om du är av det pryda och/eller lättgenerade slaget. Stjärtmes och jag messade såhär om Miranda Julys All fours häromdagen:

Kanske är det istället denna bok, Maria Maunsbachs En magisk man, som är 50 shades för kulturtanter? Vi följer relationen mellan en till en början namnlös berättare och hennes magiska man, flyttgubben tillika den tidigare thaiboxaren Mikael, mannen med lår så extraordinära att de omnämns över 100 gånger på 400 sidor, från dess början till dess oundvikliga slut. Relationen är minst sagt fysisk och det är svårt att komma ifrån att jag bitvis faktiskt tycker romanen går över gränsen och blir äcklig. Fattar inte poängen med att läsa alla de här sexfantasierna, varför skulle det vara intressant för mig? Jag överväger till och med att ge upp.

Men mot slutet av boken, sista femtedelen kanske, så händer ändå något. Kanske särskilt när vi plötsligt får Mikaels perspektiv och den tidigare namnlösa hon får ett namn och en utsida. Jag ser plötsligt relationen som mejslats ut med sådan omsorg. Försöker alltså Maunsbach skildra en relation genom att beskriva det sexuella umgänget? Som en motpol mot allt meningslöst sex som inte driver handling? Måste det vara så onödigt explicit, äckligt och långrandigt.

Jag har inte läst Maunsbach tidigare och lägger raskt märke till att hon skriver som någon ur sin (min) generation vilket känns... hemtamt och oväntat på samma gång. Jag förväntar mig liksom inte att i en bok som recenseras i de stora dagstidningarna få läsa att en av huvudpersonerna "dör för" en viss sorts korv. Bitvis är hon också rolig, när hon till exempel väljer att beskriva en person som en rälig aladåb eller en genmanipulerad tomat. Och ibland så väldigt relaterbar, som när hon berättar om Mikaels ex att "hon var dansare (jävla as)".

 

Här kommer ett par liknelser, en visdom och ett typexempel på hur Maunsbachs prosa kan se ut:

"Begäret var mycket likt en puttrande kola, en långsamt tjocknande knäcksmet - söt, het, seg och oemotståndlig."

"Det är bara lyckliga familjer som döper sitt husdjur efter en köttprodukt."

Nuckan

Ett tiotal korta texter om ofrivilligt singelskap, av Malin Lindroth. Lindroth funderar över den äldre ogifta kvinnans status i samhället och, förvånansvärt befriat från bitterhet, över de 15 "förbindelser" hon avverkat i vuxen ålder utan att det blev något.

Boken låg i e-bibblans kategori "Böcker du kan läsa på en dag" och det visade sig stämma bra, till skillnad från Peter Handkes A sorrow beyond dreams från samma kategori som jag kämpade med i veckor.

Ett citat ur en av texterna: "Inte blev det bättre av att så många av de män som vevade på om vår "arbetsrelation" inte alltid kände av gränsen mellan sex och korrekturläsning." Yikes.

Härverk

Rörig bok med mörk humor som kan läsas i en sittning, om Hedda som är i 25-årsåldern och har ett stökigt liv. Är det för att hennes pappa haft ett så konstigt förhållande till pengar? Eller har både han och hon någon sorts psykisk diagnos? Bipolaritet?

Vi kastas mellan hennes nuvarande tillvaro som till stor del kretsar kring en hopplös masteruppsats som hon hållit på med i fyra(!) år och som hon verkar helt oförmögen att göra något av, samt det faktum att hon just blivit gravid, och hennes barndom. De fyra åren med uppsatsen, och övriga år tillhörande vuxenlivet, får vi tyvärr inte veta så mycket om.

Det här var inte direkt någon favorit, men heller absolut inte dåligt. 

The women

Wow, vilken uppslukande läsupplevelse.

Att läsa är att resa, enligt en viss bokhandels slogan, och den här boken tar mig från ett stökigt tåg till ett fältsjukhus i Vietnam på bråkdelen av en sekund (om och om igen). Efter en kort inledning som ger en hastig bild av huvudpersonen Frances "Frankie" McGraths uppväxt i ett överklasshem på Coronado Island, är det nämligen där vi hamnar. Frankie tar 21 år gammal värvning som sjuksköterska i amerikanska armén. 

Redan i förordet (och säkert på bokens baksida, om man tittat på den) berättar författaren Kristin Hannah att boken kommer att behandla den suboptimala situationen för krigsveteranerna. Den vetskapen lägger sig som ytterligare ett lager av misär över den omänskliga värld Frankie kastas in i i bokens första del. Arbetsförhållandena är krävande, levnadsstandarden tveksam, skräcken förhärskande. Efter några omtumlande första veckor skriver hon hem om den meningsfullhet hon känner. Detta med sjukvården som Frankies kall i livet återkommer boken igenom och tyvärr bottnar det inte riktigt i mig som läsare. De små stunderna av glädje och stolthet försvinner liksom in bland beskrivningarna av de många skadade hon träffar, och ser.

Vid sin sida i Vietnam har hon rumskompisarna tillika de mer rutinerade armésjuksjöterskorna Ethel och Barb, och ett gäng killar, främst läkare. Ethel och Barb lotsar med så mycket varsamhet de förmår uppbåda Ethel in i sitt nya liv. Ett liv som består av skift som aldrig tycks ta slut, men där det också finns lite utrymme för förströelse. Trots att vi tidigt får veta att det är förknippat med livsfara att färdas i helikopter okynnesflygs det till diverse fester, när sjukhusarbetarna inte dränker sina sorger på den lokala officerspuben vill säga. Tyvärr får Frankie aldrig någon ny, "yngre" kompis, hon tar sig liksom aldrig an att handleda någon in i Vietnamlivet. Oschysst och tråkigt, men är det en miss av Hannah eller beskriver hon helt enkelt Frankies psykiska förfall? Redan innan bokens första del slutar undrar Frankie med all rätta:

How could she go from red alert sirens and saving lives to butter knives and champagne glasses?

I bokens andra del kommer Frankie alltså hem till USA igen. Ett USA som varken verkar uppskatta eller ens vill veta av Frankies insats för sitt land. Som inte värderar den sjuksköterskeerfarenhet hon skaffat sig över huvud taget. Det rör sig också om en Frankie med grav PTSD. Det blir en lång, skakig resa mot att återvända till ett vanligt liv. Frankie anstränger sig för att passa in, men det är svårt och än värre blir det av att till och med hennes föräldrar helst låtsas som att Vietnam aldrig ens hänt. Och när Frankie äntligen slås av insikten att hon behöver hjälp, och tar sig till en klinik för krigsveteraner, möts hon av kalla handen för "det fanns inga kvinnor i Vietnam".

Som läsare kastas jag, precis som Frankie själv, mellan hopp och förtvivlan, om och om igen. Sällan har jag kännt en så stark önskan om ett lyckligt slut.

 

I flera dagar är The women det enda jag kan tänka på. Jag söker och får se bilder, hittar Facebookgrupper för de som jobbade på det ena eller andra av fältsjukhusen. 60-talet känns plötsligt inte så avlägset ändå. Olika scener ur boken spelas upp för mitt inre, om och om igen. Till slut ger jag efter och börjar läsa om boken, men inser raskt att jag kan hoppa över allt som händer innan hon flygs till Vietnam, och inte orkar med det som händer efter att hon kommit hem igen. Är Hannah helt enkelt bäst på action?

 

Sedan läser jag om slutet igen, och gråter.

 

Om jag ska ta på mig de kritiska glasögonen en liten stund, så känns titeln The women något missvisande. Vi får inte veta mycket om någon annan kvinna än just huvudpersonen Frankie. Inte ens de bästa vännerna Ethel och Barb får vi komma speciellt nära. Det förekommer också vid flera tillfällen att Frankie bara råkar snubbla över precis den information hon behöver vid precis det tillfälle det behövs för att handlingen ska gå ihop - så kallad plot convenience, något jag trodde huvudsakligen mindre erfarna författare använde sig av?

 

När jag läste All the light we cannot see funderade jag lite över misery lit och att skriva om krig. När det gäller denna roman finns det ett tydligt syfte att öka uppmärksamheten kring en marginaliserad grupp - kvinnorna som tjänstgjorde i Vietnam, och till viss del även deras manliga kollergor. Och samtidigt som det absolut fungerar - jag visste väldigt lite om Vietnamkriget, nu vet jag lite mer och är betydligt mer intresserad - skaver det liksom lite att göra underhålling av krig och trauma.

 

Oavsett vilket hoppas jag att världen utvecklats sedan dess. Att människor som arbetar i krigssituationer inte skickas direkt från kriget till sitt hem utan får hjälp. Att deras föräldrar bokar en psykologtid istället för en klipptid när de inte verkar må bra.

 

Med viss tvekan, kanske främst en ängslan över att bekräfta min egen boksmak som basic, lägger jag den här boken under Mesarnas favoriter. Läs du med och se om du håller med mig?

Det handlar om dig

Ibland läser jag Sandra Beijers blogg. Jag har en kompis som bojkottar den för att hon tycker SB reser för mycket. Kanske borde man. Hur som helst läser jag något av hennes mest omtyckta blogginlägg, tycker hon skriver bra, och blir lite nyfiken på hennes böcker. En snabb Internetsökning avslöjar att SB på 90-talet hette Alexandra Körlof?! och att hennes första bok heter "Det handlar om dig" (som textraden ur Veronica Maggios Alla mina låtar).

Det handlar om dig handlar (egentligen) om en icke namngiven rödhårig tonåring i Stockholm som ägnar sin fritid åt att rökasupahångla. När hon är 15 blir hon förtjust i en kille i parallellklassen (du) som har mörka ögon, pratar flytande ryska och har tveksam musiksmak. De två blir så småningom ett par, men eftersom huvudpersonen inte kan låta bli att rökasupahångla ens när pojkvännen ligger hemma sjuk går relationen strax i stöpet. Resten av boken är huvudpersonen ledsen och trånande.

Bokens kapitel är mycket korta, de flesta ryms på en mobilskärm. Språket är huvudsakligen enkelt och utan utsvävningar. I e-boksversionen förekommer ett flertal särskrivningar som stör mig något oerhört, men jag misstänker att de inte kommer från Sandra eller ens originalboken utan från just e-bokskonverteringen.

Jag antar att Beijer vill beskriva hur det är att vara tonåring, eller möjligen tonåring i Stockholm, eller tonåring i Stockholm och kär. Min första tanke är att det här kommer att kännas som TV-serien Skam: en berättelse om allt andra tonåringar än jag hade för sig. Men tyvärr känns den här tonåringens liv så... orimligt? Jag blir väl helt enkelt inte tillräckligt uppslukad, känner inte det huvudpersonen känner. Jag antar att jag var och förblir alltför vettig för att kunna relatera.

Testosteron

Selma Brodrej, journalist född 1995, funderar över mansrollen samtidigt som hon glatt berättar hur strulig hon var under tonåren. Hon citerar och kommenterar friskt kring diverse mer eller mindre färska artiklar och böcker på ämnet, och knyter där det funkar ihop teserna med sitt eget liv. Hon diskuterar huruvida det är skit att vara man idag, huruvida det är rättvist att det är skit att vara man nu eftersom det så länge varit skit att vara kvinna, huskvinnor, feminism, incels och tradwives. Manlighet, feminism, dubbelbestraffning.

Jag kan inte direkt påstå att jag blev så mycket klokare eller fick några nya insikter kring ämnet könsroller under första halvan av 2020-talet, men jag tyckte absolut att essäerna var om inte intressanta så åtminstone underhållande. Och: deprimerande. Det verkar verkligen inte lätt att vara kille. (Men å andra sidan är det heller inte lätt att vara människa och av det följer ju naturligt att det varken är lätt att vara kvinna eller man eller för den delen icke-binär.)

Med knäppta händer på Pressbyråns kundtoalett

Hilda är 18, aktivt kristen och gravid. Med tre potentiella pappor, Mamma Mia!-style. Författaren Anneli Adamsdotter behöver ungefär en sida för att få mig fullständigt uppslukad (och konstatera att ingen som är 18 kommer att tycka det här känns relevant/fräscht/verkligt eftersom jag känner igen alla Hildas referenser och jag är inte direkt 18 längre).

Men även om jag inte kan sluta utan sträcker mig efter (den digitala) boken om och om igen, blir det liksom inte bättre än öppningsscenen och jag känner instinktivt långt i förväg att jag inte kommer att tycka om slutet.

Det gör jag inte heller. Det är för mycket, för gulligt, för "allt ordnar sig", för "att få en bebis gör en automagiskt lycklig".

Jag är kanske bara inte på humör för lyckliga slut just nu? 

Jag känner för övrigt inte till något Pressbyrån som de facto har en kundtoalett, men jag kanske bara haft otur?

Tranans lilla prenumeration, 1.75 år senare

I början av 2024 blev jag med bokprenumeration för första gången sedan jag var barn. Trots min strävan att äga färre ting (inklusive böcker) och min kraftigt minskade konsumtion av fysiska böcker, till förmån för digitala sådana.

Så hur har det funkat med den lilla prenumerationen från Tranans bokförlag.?

Visst har det varit mysigt att få små bokpaket i brevlådan då och då, men bortsett från den första boken - Jag sjunger och bergen dansar - har resten inte blivit några direkta wow-upplevelser. Det har snarare varit den typ av böcker jag absolut hade kunnat låna på biblioteket och glatt återlämna efter läsning. Dessutom har det fysiska formatet tyvärr ställt till det för mig. När jag läser är det helt enkelt ofta i en miljö där en fysisk bok inte är tillgänglig, eller ens lämplig (målet att läsa rimligt har inte direkt kommit närmare). Därför blir Tranan-böckerna liggande, i värsta fall oöppnade, i bästa fall halvlästa, och jag gör dem inte rättvisa.

2024 bjöd utöver Jag sjunger... på Efterklang, Aska i munnen och Hissen i Saigon. Jag bestämmer mig för att det var kul att prova men att jag inte ska fortsätta. Tyvärr har jag missat att prenumerationen automatiskt förnyas om man inte checkat ur en ruta på hemsidan jag aldrig brytt mig om att logga in på. Ytterligare ett år således, håhå jaja.

Av 2025 års böcker har jag hittills bara läst Bonsai och den var så... fragmentariskt koncentrerad, kan något vara det? Att jag liksom inte fick något grepp om den. Jag får läsa om och återkomma. Därefter har även Tillbaka till Haifa och Heaven trillat in, och nu återstår alltså bara en enda liten bok. Jag har nämligen redan sagt upp prenumerationen på grund av ovanstående.

Tack för den här tiden Tranan, kanske kommer jag tillbaka en dag? Oavsett vilket kommer jag att fortsätta kolla Tranans hemsida för lästips.

Här är två saker jag hade önskat mig för att vilja fortsätta prenumerera:

* Digital prenumeration. Jag hade absolut kunnat tänka mig att få en e-bok istället för en fysisk bok. Jag vet, jag vet, jag kan ju klicka in och köpa en e-bok själv fyra gånger om året i så fall. Men just att få något som är nytt/aktuellt, och slippa välja själv? Inte mig emot.

* Cirkulär prenumeration. Att det med boken skulle komma en fraktetikett så att jag efter avslutad läsning (helst utan deadline) kunde skicka boken vidare till någon annan som ville läsa den. Jag hade inte brytt mig om att få något betalt, bara att själv slippa hitta någon som vill ha boken men ändå veta att den kom till användning. (Ja, jag vet att Akademibokhandelns Låna och läs har ungefär det här konceptet fast utan skickandet. Men de har ju inte Tranans urval.)

Mamma i soffa

Jag ville ha nåt att läsa som varken var självhjälp eller romance. Helst något hyfsat lätt, kanske roligt. Under Bibliotekarien rekommenderar hittade jag Jerker Virdborgs Mamma i soffa, som skulle handla om en mamma som satte sig i en soffa och inte ville gå därifrån. Det lät väl... absurt? Så kanske den då?

Vad jag inte var beredd på var den allmänt kusliga stämningen som jag upplevde genomsyrade boken. Jag kommer återkommande att tänka på en skräcknovell jag läste i en gratistidning en sommar för många år sedan, där en psykotjej släppte loss sina kamphundar på ett helt varuhus för att hämnas på sin kille (om någon vet vilken jag menar får ni gärna lämna en kommentar, det vore intressant att se om jag fortfarande tycker den är lika otäck). Mamman sitter i en soffa i ett övergivet möbelvaruhus och för det mesta händer ingenting mer än att hennes barn försöker övertala henne att gå därifrån, men jag bara väntar på att det ska hända något riktigt otrevligt. Vad är det för skum bil som dyker upp på parkeringen, varför verkar expediten så osugen på att åka hem, hur mycket pengar ska barnen skinnas på innan historien är över, vad är det i storebror Pierres mystiska gula IKEA-kasse, varför kan syskonen inte bara ringa psyket eller polisen, varför laddar Davids telefon ur hela tiden?

Många av frågorna blir endast delvis besvarade och det lämnas upp till läsaren att tolka om detta är någon sorts magi i farten eller om det bara är en massa sammanträffanden och psykiska tillstånd. När boken tar slut upplever jag mest en stor lättnad över att släppas ut ur kusligheten. Det här var inte vad jag trodde att jag skulle få läsa, och lite för obehagligt för min smak. Inte desto mindre en kort läsupplevelse som jag tror att jag kommer att minnas.

De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel

Bästsäljare av Ruth Kvarnström-Jones. Tre tankar:

Jag gillar verkligen inte titeln, den låter så enormt lökig.

Jag vet heller inte om jag gillar fiktiviserad historia (se All the light we cannot see). Vem är på riktigt och vem är påhittad?

I övrigt är det lättläst och feelgood där inga problem är olösbara. (Fast när jag googlar den legendariska hotelldirektrisen Wilhelmina Skogh efteråt visar det sig att hon dog ensam och fattig? Vart tog den spännande historien vägen?)

Deep end

Tydligen glömde jag publicera detta inlägg i mars, när jag läste boken. Varsågod nu istället. Här hittar du alla inlägg om Ali Hazelwood (plus några till).

Kunde inte låta bli Ali Hazelwoods nya trots att jag var övertygad om att jag inte skulle gilla den så mycket eftersom det är en "college sports romance" och jag avskydde Icebreaker. När hon dessutom nämner i introt att det blir kink-inslag känner jag mest för att lägga benen på ryggen.

Men jag läser ändå. Scarlett Vandermeer (Vandy kallad) pluggar någon sorts förberedande linje för att ta sig in på läkarutbildningen, samtidigt som hon tävlar i simhopp. Tyvärr håller hon fortfarande på att återhämta sig från en tidigare skada och vet inte om simhoppningskarriären redan är över. Visserligen verkar hon inte ha haft några planer på att fortsätta med simhopp efter college, men oavsett vilket verkar hon skräckslagen inför tanken på att inte längre hoppa - eventuellt för att hela hennes sociala liv kretsar kring sporten.

Så råkar hon höra sin lagkapten, Penelope, ha någon sorts gräl med sin pojkvän, den berömde olympiske simmaren (tillika svensken!) Lukas Blomqvist. Det visar sig röra oenighet kring sexuella preferenser, och när paret så småningom tar en paus blir Scarlett motvilligt intresserad. The plot chickens.

Som vanligt försöker Hazelwood ge sina karaktärer ytterligare djup genom att ge dem diverse trauma som bagage (psykiskt kontrollerande förälder alt. förälder som dött i cancer) och det går typ sådär. Hon älskar att låta sina tidigare karaktärer göra cameos (i denna bok nämns åtminstone Olive och Adam och Dr Rodriguez från The Love Hypothesis... ytterligare något namn känns bekant men jag blir osäker).

En extra pikant detalj för mig blir naturligtvis detta med den manliga huvudpersonens nationalitet. Jag suckar av lättnad varje gång Hazelwood inte klantar till det, men ibland blir det ändå en smula skrattretande. Som att Lukas gång på gång hävisar till Scarlett som ett troll, för att detta skulle han något med tur att göra... inte så sannolikt, va? Hazelwood använder också ordet "mysig" på ett tveksamt sätt. Allra roligast blir det när hon ska hitta på karaktärsnamn. Lukas Blomqvist, absolut. Lukas äldre bröder? Jan (kom igen, Jan, för en... 90-talist?), Oskar och vad hette den tredje... Lennart kanske, eller Kjell? Hallå? Händer inte det här med cyklisk namnanvändning i USA eller Italien? Hade hon kunnat ringa en svensk och kolla upp rimliga namn kanske? Lukas landslagskompisar: Johan, Ebbe, Gösta?! och Dora? Det skämtas också friskt om den svenska kungen, men Hazelwood verkar ha missat att han är mycket sportintresserad och definitivt känner till svenska OS-medaljörer.

På det stora hela tycker jag ändå bättre om denna än om Check & mate eller Not in love, men sämre än de första tre mer rom-com-aktiga romanerna (The Love Hypothesis, Love on the Brain, Love theoretically).

All the light we cannot see

Det blev sommar och jag hittade äntligen en smula driv att läsa klart denna tegelsten av Anthony Doerr. En smula är allt som behövs för när man väl börjat läsa är det verkligen inte svårt att fortsätta.

Det är andra världskriget. I Frankrike flyr den blinda flickan Marie-Laure från Paris, tillsammans med sin pappa som är låssmed på ett museum och bär en tung börda i sin ficka. De kommer så småningom till den lilla kuststaden Saint Malo där de inkvarteras hos Marie-Laures gammelfarbror i väntan på att kriget ska ta slut.

På ett barnhem i en gruvort i Tyskland bor Walter Pfennig, tillsammans med sin syster Jutta och en drös andra barn. För att slippa skickas ner i gruvan där hans pappa krossades till döds ansöker han till en av Nazitysklands elitskolor, där han så småningom får utveckla metoder för att bekämpa motståndarnas radiokommunikation.

Eftersom vi hoppar hejvilt fram och tillbaka i tiden står det tidigt klart att de båda protagonisterna kommer att befinna sig på samma plats vid samma tillfälle, men kommer de att träffas? Hur, och varför? Vem kommer att leva, vem kommer att dö?

Jag lånade den här boken (digitalt, det blev någon bugg i min e-boksläsare som gjorde att jag kunde fortsätta läsa i flera månader efter att bibliotekslånet egentligen gått ut, så länge jag inte synkroniserade läsaren) för att den i en podcast om Twilight användes som exempel på vad som, till skillnad från Twilight, är bra litteratur. Därför funderar jag också mycket. Varför anses detta bra, och romance dåligt? Visst är detta mindre förutsägbart, det följer ingen färdig mall, och det berör allvarliga teman. Liv, död, mening, medmänsklighet. Icke desto mindre är ju även detta en påhittad saga, och när det dessutom gränsar till misery lit funderar jag lite på varför. Varför skriver man alls en bok? (För att man har något att berätta, för att underhålla, eller bara för att det är kul?) Vad är så att säga meningen med allt?

Jag vet inte.

All the light we cannot see är i alla fall mycket välskriven och genomtänkt. Läsvärd, om du är sugen på en sorglig saga i tegelstensformat.

Utan att du vet

Jag tyckte så mycket om Brevet från dig, och nu tog jag mig äntligen an Lena Sjöbergs nästa poesisamling för unga. Stjärtmes har skrivit om den här.

Kärlek, krigs- och klimatångest.

Första dikterna slår mig som banala och jag undrar om jag blivit för gammal. Sen tar det sig lite, men jag känner inte samma omedelbara kärlek som till Brevet (som jag köpte till slut, och när jag nu läste om den slog mig några av dikterna i den också som banala. Jag har nog blivit gammal, helt enkelt).

Ugglor i mossen: tankar om idiom

En liten, liten bok av Horace Engdahl. Den handlar om idiom men hänger inte direkt ihop. I vissa texter förklarar han ett idiom med tio andra, i andra gör han någon personlig reflektion. Jag visste för övrigt inte att han bodde i Göteborg. Oklar målgrupp, det skulle väl vara jag i så fall?

Omöjliga varelser

Den första fantasyromanen på länge som kultursidorna hos de stora dags- och kvällstidningarna skrivit om? En internationell bästsäljare och prisad till höger och vänster. Den blev omtalad i bookstagram-kretsar för att det svenska förlaget valt ett omslag som ska locka även äldre, dvs inte bara mellanåldern, och därför kanske siktade fel? Jag har inte alls följt utvecklingen, om den faktiskt når allåldern, som den i Sverige marknadsförs som, eller om den lockar någon alls. Den hamnade till slut i mina händer också, för ja, nyfikenheten skulle ha sitt. 

Konstruktionen är en klassisk fantasy-stomme: En pojke, som alltid varit annorlunda i relation till resten av världen, upptäcker att han har ett större syfte och som har gått i arv i generationer. En flicka, som har fått sin familj mördad, jagas av en okänd mördare. De två möts och ska på något otroligt sätt rädda världen, som består av både "den vanliga" och den där magin kommer ifrån och skyddas 

Det är en ondska som sprider sig, som dödar magiska varelser för deras magi. Om barnen misslyckas med sitt uppdrag kommer mörkret att ta över, magin och det som håller ihop världarna att försvinna. 

De är tack och lov inte ensamma på denna färd över arkipelagen, i riktning mot ondskans mitt. Några trubbiga men älskvärda karaktärer är också med och riskerar sina liv för dessa barn, vilket inte gör dem mindre omtyckta.

Läsningen gick trögt i början, det var som att jag inte riktigt blev övertygad av att det här var "sant". När man läser en fantasyberättelse vet man initialt att inget av det är sant, tröskeln är därför redan från början hög, och det är någonting med språket och uppbyggnaden av världen som inte riktigt tar mig över. 

Jag minns att jag under läsningen funderade på om dagens tioåringar skulle förstå, för språket är ibland lite egendomligt (ålderdomligt?), samtidigt som jag tyckte att den kändes barnslig, utan djup. Och alla dessa varelser! Nej, jag fick ingen koll och iddes inte heller alltid bläddra tillbaka till översikten i början, så jag fick se dem framför mig i blindo eller få läsningen upphackad. Nära 400 sidor till trots, var det som om sidorna ändå inte räckte till. 

I höst kommer uppföljaren på svenska. Om jag kommer att läsa den? Möjligt, om hypen blir tillräckligt stor. När jag läser baksidetexten låter det som en upprepning av den första snarare än en fortsättning och den har jag ju redan läst.

Problematic summer romance

Våren/försommaren 2025: jobbet, jobbet. All the light we cannot see ligger halvläst på nattduksbordet, jag har helt tappat ordningen på vad jag läst hittills i år, och det enda jag orkar läsa nu är romance. Kanske blir det ett sammandrag här så småningom, antagligen inte. Jag kan i alla fall konstatera att romance som ljudbok precis som väntat inte alls är min grej.

Under en scrolla runt i e-biblioteket och leta efter romance jag tror jag kan gilla upptäcker jag att Ali Hazelwood släpper en "vanlig" romance i slutet av maj. Som den fan girl jag tydligen är (och inte bara jag) lyckas jag få låna boken typ två dagar efter att den kommit ut.

Problematic summer romance (älskar att titeln är så rakt på sak, och att den låter som ett arbetsnamn som blivit kvar) handlar om Maya Killgore. Maya är lillasyster till Eli Killgore, känd från Hazelwoods tidigare roman Not in love, och kär i samma brors kollega. Problematiskt: därför att hon är 22 och brorsans kollega, Conor Harkness, 15 år äldre. Problematiskt: därför att Maya och Conor efter att han ryckt ut till hennes hjälp för tre år sedan pratat i telefon nästan varje dag, förutom de senaste tio månaderna när han ghostat henne fullständigt. Nu måste de båda tillbringa en vecka i samma hus på Sicilien med anledning av Eli och Rues bröllop. Resten är nästan exakt vad du kan tänka dig.

Problematic summer romance är inte lika rom com-ig som hennes inledande trilogi, men heller inte lika... tradig som Not in love. Den ligger någonstans däremellan och utgör som väntat en avslappnande lässtund. Jag vet inte vad det är jag gillar med Hazelwoods sätt att skriva, men något är det. Delvis är det väl den akademiska miljön, som här tyvärr mest skymtar fram i periferin. På något sätt får den det hela att kännas något mindre dumt.

 

Jag läser den inte två gånger i rad, men väl en gång med stort nöje innan jag går vidare med omläsning av äldre Hazelwood-romaner. Tacksam för verklighetsflykten. 

Drömmen om ett liv

Jag gick in i mars med högt ställda förväntningar, men av dessa införlivades inga, även bokcirkelboken Drömmen om ett liv av Sun Axelsson lästes ut i all hast samma dag som träffen skulle vara, i början av april.

Jag visste ingenting på förhand om varken Sun eller boken. Den är första boken i en självbiografisk romantrilogi och handlar om Suns barndom fram till att hon tar studenten. Uppväxten är inte alltid lätt, med en sjuk mamma som dessutom var tyska, i efterkrigstidens värld och äldre avundsamma syskon.

Med Agneta Pleijels romantrilogi relativt färsk i minnet kunde inte tankarna undgå att ständigt dras ditåt, men Sun gav ut sina böcker 1978-89, många decennier före Pleijel. Båda är de skrivna på ett sätt där författaren är närvarande, ibland skriver de om att skriva en självbiografi. I Suns fall, så tidigt att det inte är självklart för kvinnor att få ge ut sina memoarer. 

Sun skriver så drömskt ibland att vissa meningar får mig att vilja stanna upp och hämta andan, men det blir ibland så mycket att jag istället irrar mig bort och, måste jag pinsamt erkänna, somnar med boken öppen. Hade jag inte haft en deadline skulle nog boken fortfarande vara outläst. Visst finns det något tilltalande med att läsa om ett liv som är långt ifrån ens eget i en tid som knappt går att föreställa sig längre, men den här gjorde mig sömnig. Kanske blir det mer spännande sen, till exempel var Sun under långa perioder både i Grekland och Chile under tiden då det var väldigt stökigt i landet (militärkuppen i Chile och när Grekland styrdes av en junta) som hon också skrev böcker om, men jag väljer att inte fortsätta med trilogin, åtminstone inte nu.

Sanningens kalas

En roman om medelålders kvinnor som är otrogna. Romanens huvudperson heter Isabel. Isabel har en man som jobbar utomlands, ett hus, två barn som hon bor med men som inte direkt deltar i handlingen, en mamma som hon har en något trasslig relation till, och ett jobb i receptionen på stadshuset i Stockholm.

I receptionen jobbar även Maggan, en jämnårig och färgstark kvinna. Maggan och Isabel har båda ihop det med folk de träffat på kontoret. Maggan använder Isabel som täckmantel var och varannan dag, medan Isabel håller sitt vänsterprassel hemligt. 

Denna roman, skriven av radioprogramledaren Marie Lundström, har ett Mycket Konstigt Tempo. Först händer ingenting, sedan faller folk bokstavligen som käglor åt höger och vänster. Eftersom Lundström i Lundströms bokradio brukar vara ganska rolig förväntade jag mig nog mer humor. Istället präglas min läsning av en genomgående känsla av att inte kunna relatera pga inte riktigt lika medelålders kvinna.

Typ okej roman ändå, tror jag.

You and me on vacation

Jag kör vidare med mitt Emily Henry-projekt och det tar sig. Denna romance checkar av följande boxar: liten/lång (small and tall), vresig/solig (grumpy and sunshine) och vänner till älskare (friends to lovers).

Alex och Poppy träffas för första gången när de börjar på universitetet, men lär känna varandra först när de ska åka hem för sommarlov. En oväntad vänskap och en tradition, sommarresan, uppstår.

Tio år senare är Poppy deprimerad. Hennes drömjobb som resejournalist är inte kul längre och hon vet inte vad hon ska göra av sitt liv. När var egentligen senaste gången hon var lycklig? ...Jo, visst var det på den senaste sommarresan. Några sms och vita lögner senare planeras ytterligare en sommarresa. Men är det egentligen resan som gör Poppy så uppåt, eller är det Alex?

Det bästa med den här boken är eventuellt att karaktärerna är välavvägt imperfekta. Poppy är ganska störig. Alex är verkligen vresig. De har, på pappret, olika ambitioner och önskemål för sina liv. De är ganska olika mig. Men den här gången lyckas Henry ändå få mig att bry mig om karaktärerna en smula, tillräckligt för att göra boken intressant i alla fall.

Sedan är det en romance, när allt kommer omkring, enligt genrens alla regler, och det är inte den bästa jag någonsin läst.

Where the crawdads sing

Den korta versionen: överskattad bästsäljare.

Kya växer upp i ett skjul i ett träsk (marsh, inte swamp, hur man nu skiljer på dessa på svenska) med sin familj. Då denna inkluderar en supande, misshandlande far droppar familjemedlemmarna av en efter en: först de mycket äldre syskonen, sedan mamma, sedan närmsta brorsan Jodie. Till sist kommer inte heller pappan tillbaka. Kya är då typ sju och lämnas att klara sig själv, med lite hjälp från butiksinnehavaren Jumpin'. Till skolan går hon inte eftersom hon på sin första dag där blev utskrattad av de andra barnen. Nej, hon gräver upp musslor, odlar kålrötter, äter majsgröt och håller sig för sig själv.

Av en lycklig slump träffar hon en dag fiskarsonen Tate när hon är ute med båten och efter några år blir de vänner. Tate har en instinktiv förståelse för och kärlek till Kya och när han inser att hon inte kan läsa tar han på sig uppgiften att lära henne det. I flera år han han hennes enda sällskap... Tills han drar till universitetet och upplever att han måste välja mellan livet som akademiker och livet med Kya i träsket. Han väljer det förra, och Kya står återigen ensam kvar.

I ren desperation inleder hon en relation med traktens player, Chase Andrews. Huruvida Chase till en början mest söker en utmaning eller faktiskt är intresserad av "träsktjejen" som hon kallas i byn, är oklart. Hur som helst kommer han tillbaka till Kya om och om igen, med ljuva ord om giftermål och hus. Tills hon en dag ser hans förlovningsannons i tidningen. Snart är de istället bittra fiender.

I ett parallellt spår får vi följa utredningen av Andrews död, ett par år senare. Han hittas nedanför ett gammalt torn och det finns inga spår däromkring - inte ens hans egna fotspår i leran - vilket väcker den lokala polisens intresse...

Delia Owens roman är någon sorts mix av extrem Misery Lit, Robinson Kruse och en deckare. Jag gillar den inget särskilt, men ska villigt erkänna att den är svår att lägga ifrån sig, innan den är slut. Den hade varit betydligt bättre utan slutet, och ännu bättre utan (spoiler i vitt) scenen där hon får ångest av tanken på att dö när och för att någon annan bestämt det: höjden av höjden av hypokrisi av någon som överlagt mördat en annan person.

Kompisen som rekommenderade den tyckte särskilt om naturbeskrivningarna, samt skildringen av den extrema ensamhet Kya drabbas av. Själv tror jag den kan passa bra som bokcirkelbok.

Bortfall

Nästa bok i projekt bokhyllerensning. En deckare kan väl passa när man är sjuk och inte orkar anstränga sig?

Jag blir omedelbart påmind om varför jag inte är något deckarfan. Det är något med hela formatet som känns trött, glåmigt. Det hjälper inte att Ingrid Hedström hittat på en spännande berättelse med många trådar att nysta i och lagom många karaktärer att misstänka. Det känns så hopplöst osannolikt alltihop, skådespelardiplomatpowerkvinnan Astrid, hennes före detta skolkamrat värsting-Carina, granntants-Hildur, rättrådiga läkar-Gabriela.

Allt utspelar sig så som man hade kunnat föreställa sig. Jag förstår att man kan gilla det, visst är det lite som att läsa kombinerat med att lösa korsord, man försöker lista ut hur allt hänger ihop. I slutändan ändå utlämnad till Hedströms godtycke; strax före upplösningen utelämnas medvetet information för att det liksom ska bli en tillräckligt spännande scen.

En annan bok på rensningslistan, också av Ingrid Hedström, är Gick obemärkt förbi som handlar om den typ av "sinnesslöanstalter" som avvikande människor hamnade på förr. Den kom med av misstag en gång när jag beställde böcker och kundtjänst sa att jag fick behålla den. Antagligen är den boken en direkt följd av hennes research inför den här deckaren. Jag har hört att den ska vara Mycket Deppig, så jag avvaktar nog med den tills ljuset kommer åter.

Under tiden kan jag ju fundera på vad jag ska göra med Bortfall nu när jag läst den. Biblioteket verkar ha skrotat den utgallringshylla som förr kommit väl till pass.

Love and other words

Dags för hjärnavkoppling i form av Christina Lauren igen. Denna gång i form av en gullig men mycket osannolik berättelse om två boknördiga personer som blivit vänner som barn och ett par i tonåren, men sedan kommit ifrån varandra. Elva år senare möts de igen av en slump och inser att de helt enkelt inte har förmågan att älska någon annan person. Återstår att montera ner de tillfälliga, mentalt avstängda liv de tillbringat ett årtionde i och lösa upp den knut som från början skiljde dem åt.

Den kvinnliga huvudpersonen i Love and other words heter Macy. Jag kan knappt tänka mig ett mindre spännande namn? Det låter som ett barn för mig. Lite som namnet Linus. Något som skaver än värre är dock att Macys pappa ska föreställa dansk och de små och felaktiga markörerna för detta. Han heter Duncan (inte danskt, väl?), han kallar Macy för min lille blomst vilket inte känns så sannolikt, och det görs en stor grej av tända sitt danska kalenderlys på julen. Alltihop känns mycket ansträngt. Skärpning på Danmarksresearchen.

Jämfört med till exempel The True Love Experiment är Love and other words inte lika rolig. Den har också ett lägre tempo och en något mer vardaglig bakgrundsmiljö. Jag föredrar nog den lite mer urballade TTLE ändå. Ursäkta akronymen.

Utgåvan jag lånar från e-bibblan har både en extra epilog (som mest innehåller extra sexscener och ett utbroderande av det lyckliga slutet) och en guide för bokcirklar som jag inte ens brydde mig om att gå igenom då jag knappast kan tänka mig en bok jag mindre gärna läst i grupp. Lite väl stora skor att fylla för en sådan här bok, tycker jag.

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen

Efter att den omtalats i SVT:s Kontrapunkt (som jag nyligen upptäckt och inte bestämt om jag gillar ännu) fick jag äntligen tummen ur att läsa Agota Kristofs Den stora skrivboken. Inte förrän efter avslutad läsning inser jag att den är skriven på franska och att jag alltså hade kunnat välja originalspråk... om den varianten nu funnits i e-biblioteket. Det som finns i e-biblioteket är istället den ganska nya svenska översättningen, i form av en flerpack med alla tre böckerna i serien i en och samma e-bok.

Jag önskar att de inte hade kommit i trepack. Vad hade jag hunnit tänka om jag fått en liten paus mellan verken? Hur mycket lättare hade det inte varit att skriva ett blogginlägg om jag inte behövt bekymra mig över att vad jag än säger om del två och tre kommer att avslöja mer än jag vill om del ett och dess slut?

Första delen således, Den stora skrivboken. Två tvillingpojkar, Lucas och Claus, 11 år gamla, skickas hem till sin mormor på landet. Pappan är inkallad; mamman kan inte längre hitta tillräckligt med mat i den stora staden. Mormodern tar sig motvilligt an pojkarna och ger dem visserligen mat och husrum men absolut ingen kärlek. Pojkarna får klara sig själva och istället för att leka övar de sig i alla färdigheter de som krigsbarn behöver kunna: tåla våld, ovett, hunger, grymhet med mera. Pojkarna har ett otvivelaktigt födgeni men de lär sig mycket som man önskar att inget barn kände till. Kriget tar verkligen fram det sämsta både hos dem och de vuxna som förekommer i deras nya miljö.

Tvillingarna lever i en total symbios, allt berättas i vi- form, i form av de texter de författar när de övar sig i uppsatsskrivning. Två timmar på ett givet ämne, inget subjektivt tyckande. Bara de godkända versionerna hamnar i pojkarnas stora skrivbok.

Att krig är vidrigt vet vi, men sällan har det varit så vidrigt skildrat som i Den stora skrivboken. Det känns lite som The shining, att jag liksom läser samtidigt som jag vill titta bort eller sätta handen framför ögonen. Kanske är det också därför jag blir så chockad av det som händer i slutet av Den stora skrivboken, och ytterligare chockad av det som uppdagas i Beviset och Den tredje lögnen. Jag vill inte skriva om det, för jag vill inte att någon mot sin vilja ska få veta vad som händer, jag vill att fler ska få den vavavavavavava?!-upplevelse som jag själv drabbades av.

Den här tragiska trilogin var verkligen något i hästväg. Med mycket att säga både om krig, flykt, exil och själva skrivandet som ett sätt att hantera livet.

Glaskupan

När Malin föreslog Sylvia Plaths Glaskupan till bokcirkeln, trodde jag att jag redan hade läst den (och i så fall för mer än tio år sedan), men jag mindes nog fel eller så hade jag raderat den helt och hållet från minnet (vilket inte heller vore otroligt). 

Den inleds med att huvudpersonen, Esther Greenwood, befinner sig i New York. Hon är en av få som valts ut för att göra praktik på en tidning och får gå på modevisningar och middagar. Det är många beskrivningar på klädsel och utseende, kaviar och champagne som flödar. När hon kommer hem får hon veta att hon inte fick plats på en skrivkurs till hösten. Skrivkursen hade inneburit ett steg mot en dröm i uppfyllelse och en flytt hemifrån.

Hennes mamma, som blev ensamstående med två barn när Esther var yngre, föreslår för Esther att hon kan ta en kurs i stenografi, för att bli ekonomiskt oberoende från den där mannen hon eventuellt kommer att gifta sig med i framtiden. Även det blir ett misslyckande och Esthers himmel blir bara mörkare. Snart hamnar hon på behandlingshem och får elchocker mot sin depression.

Det är inte lätt att skriva om en roman som har blivit hyllad och fått klassikerstatus, men ok:
Jag tycker inte att den har åldrats väl alls och kanske är det så att både jag och den är för gamla för varandra. Översättningen från 1974 ger en bild av tidsandan, ord som "marsipanfrukt", "avokadopäron" och "barnbörd" är ord som hänger kvar i minnet. Jag skulle kunna skriva något om huvudpersonens relation till mamman, vilket säkert var en bidragande orsak till den psykiska ohälsan, eller något om Buddy som är en avbild av den "perfekte amerikanska pojkvännen", eller om det svårtolkade slutet, men det som främst stannar kvar är en fadd bismak av rasism efter en scen där n-ordet användes. Jag kan inte tänka på något annat när jag tänker på Glaskupan. Om nu boken ska leva vidare vore det på sin plats med en nyöversättning. 

I bokcirkeln diskuterade vi mycket om slutet men också om Sylvia Plaths olyckliga öde. Det finns många beröringspunkter mellan Sylvia och hennes alter ego, men där Sylvia lämnade Esthers liv öppet, avslutade hon sitt eget. 

The Obesity Code

Njurläkaren Jason Fung framför teorin att övervikt styrs av hormoner, främst insulin och insulinresistansen som i sin tur är en följd av att vi äter (ultraprocessad mat) både för mycket och för ofta. Lösningen på problemet skulle vara att fasta ett par dagar i veckan.

Jag önskar att boken haft en redaktör, och att den redaktören varit villig att ta en fight. The Obesity Code är lång och full av upprepningar. Likt Don Quijote vevar Fung hejvilt åt alla möjliga håll med en spretig, svårläst bok som resultat. Dessutom får jag intrycket att han plockar russinen både ur vilka studier han nämner och vilka resultat dessa visat. Lite som ett sånt där skolarbete när man googlar fram källor som understryker det man tyckte från start. Inte sällan "bevisar" han sina egna hypoteser med "utifrån egen erfarenhet"/"många av mina patienter har upplevt...".

I en intressant kontrast ligger han också bakom blogginlägg betitlade "Why we are getting fat: it's the insulin, stupid!" samtidigt som han erkänner att inte ens hans egen "fetma är hormonellt"-teori kan förklara mer än kanske 30% av anledningen till att någon blir tjock.

Den här boken tycker jag inte att någon behöver läsa, faktiskt. Och för att använda min egen anekdotiska bevisföring blir ingen särskilt trevlig att umgås med av att gå utan mat i flera dagar.

Tre böcker jag vill läsa i mars

Ett tecken på att boken jag läser just nu är för långrandig: snabba böcker tränger sig mellan. Ett annat är att jag drömmer om andra böcker, så jag lånar hem böcker som bara blir liggande i väntan på att jag ska få tid till dem. Att jag skriver om det nu kanske är ett tecken på att jag borde lägga ner den tråkiga boken och börja på en ny. Här är en lista på tre böcker jag vill läsa i mars:

1. Sour Heart av Jenny Zhang
Ett av mina mål det här året är att läsa mer på engelska, dels för att öva mig på språket och dels för att det finns så mycket litteratur som inte översätts. Jenny Zhangs Sour heart är en samling berättelser som sträcker sig över generationer och kontinenter om migration och kulturkrockar och om hur det är att ha ett hem och behöva lämna det.

2. Lewis Resa av Per Olov Enquist
Ett annat mål är att läsa så många av mina egna böcker som möjligt. När vi flyttade in i huset för lite mer än ett år sedan fick vi de förra ägarnas bibliotek på köpet. Det var ganska många hyllmetrar om hästar, hundar och matematiska uträkningar, böcker på ryska, franska och tyska, men också en del böcker av författare som jag tänkt läsa och som jag skulle vilja läsa först innan jag eventuellt rensar bort dem. Lewis resa av Per Olov Enquist är en sådan bok. P-O är en favorit sedan länge och det var ett tag sedan jag läste något av honom. Den här romanen tickar också i en annan box jag har som mål det här året och det är att läsa minst fyra böcker på minst fyrahundra sidor.

3. Drömmen om ett liv av Sun Axelsson
Nästa bok till bokcirkeln. Ska vara utläst till den 1 april!

The Midnight Library

På temat bibliotek hittade jag bästsäljaren The Midnight Library av Matt Haig. Precis som What you're looking for is in the library (som det för övrigt visar sig att en väninna älskar; hon hävdar att något gått förlorat i översättningen och det är därför alla karaktärer låter så töntiga) faller den under banal feelgood. Samtidigt finns här något som jag uppskattar.

Nora Seed är 35 och efter en dålig dag (katten dog/fick sparken) bestämmer hon sig för att ta sitt liv. Hon hamnar i ett nattbibliotek där hennes gamla skolbibliotekarie tar emot henne och ber henne prova alternativa liv; livet hon fått om hon valt att fortsätta tävlingssimma, livet hon fått om hon satsat på musiken, livet hon fått om hon följt exets dröm om att starta pub. Alla dessa liv finns i böckerna på hyllorna och när Nora öppnar dem hamnar hon i dessa liv, ända tills känslan av skav blir för stor och hon återvänder till biblioteket.

Problemet är bara att Nora kastas in i dessa liv utan förberedelse. Plötsligt står hon på en stor scen och ska uppträda, men kan inte låten. Plötsligt ska hon intervjuas, men har inte varit med om det liv frågorna handlar om. Inte konstigt att man inte trivs i ett liv man inte själv fått vara med och bygga upp? Alltså kastar Nora bort liv efter liv på godtyckliga grunder; är min bror död i det här livet? Glöm det! Är min kompis död i det här livet? Glöm det! Låg jag med en random kille i det här i övrigt spännande livet? Glöm det!

Slutet är oändligt förutsägbart (spoiler: hon väljer såklart att återvända till sitt gamla liv) och ändå blir jag faktiskt glad och hade till och med kunnat tänka mig att läsa mer happily ever after. Det blir en påminnelse om att uppskatta alla de små saker i livet som faktiskt betyder något, och att vara snäll mot den version av en själv som fattade besluten man kanske i efterhand hade velat ändra på.

The mountain is you

Brianna Wiest* menar att det är oss själva vi behöver överkomma för att bli lyckligare. Om vi kan överkomma det berg som uppstås när undanträngda behov krockar med öh vad var det nu igen, andra undanträngda behov? De behov vi tror att vi har? Vår vardag? Minns inte ens, så den metaforen kan inte ha varit så väldigt klockren,  så ska allt bli bra. Låter det klyschigt? Bra. För The mountain is you är sex timmar klyschor staplade på varandra. Jag hade ingen aning om att det ens gick att lista så här många tomma ord på ett och samma ställe.

De råd hon ger är av typen "om du är orolig över din ekonomi, se till att buffertspara" eller "om du har svårt att knyta nära band till andra kan det vara för att du blivit sviken och då ska du släppa det." eller "ingen tänker på dig, alla tänker på sig själva precis som du" eller "ha meningsfulla relationer" eller "det är inte hur man har det, det är hur man tar det".

Jag förstår inte varför jag inte bara slutade lyssna efter de första 5, 10, 60 minuterna. Jag väntade väl på att det skulle komma något som kändes värt, antar jag. Det gjorde det aldrig. De här 6 timmarna av mitt liv (som visserligen kombinerades med att hänga tvätt, plocka disk och sånt) får jag aldrig tillbaka. Gör inte om mitt misstag.

Kan jag redan ha läst 2025 års sämsta bok? Nu känns det som att den enda vägen att gå bär uppåt.

* Efter att ha läst och skrivit detta inlägg googlar jag Brianna Wiest och det visar sig att hon är en 30-årig Instagramkändis utan någon som helst relevant utbildning eller erfarenhet. Inte så konstigt att detta inte gav mig något. Herregud nu måste jag VERKLIGEN sluta läsa böcker utan att kolla upp dem ordentligt i förväg. (Till mitt försvar hade den här boken skyhögt betyg på Goodreads. Note to self: sluta läsa saker som trendar på Goodreads och Tiktok.)

Pojke av trä

Om någon kommer med en rekommendation för alla PAX-fans hugger jag direkt. Nu var det en kollega som beskrev Martin Olczaks nya serie för mellanåldern exakt så och det tog inte mer än 2 timmar totalt för mig att läsa ut den första boken i en planerad serie om sex delar. 

För kontext: jag läste PAX-serien, av Åsa Larsson och Ingela Korsell, illustrerad av Henrik Jonsson, första gången 2018 och den hamnade snabbt på listan över favoriter of all time. Sedan läste jag den igen 2020 inför en resa till Strängnäs/Mariefred, där serien utspelar sig. Vad PAX har: spänning, intriger, barn som far illa, vuxna som hjälper och stjälper, uråldrig ondska som vaknat till liv, barn som är hjältar och cliffhangers som får en att vilja fortsätta. PAX genialitet ligger också i att det egentligen är en lång bok som är uppdelad i 10 delar, så man måste läsa alla böcker och man måste läsa dem i ordning. 

Martin Olczak är populär bland barn, inte minst för serierna om Jack som står huller om buller på bibliotekets bokhyllor för att de är så många och ingen har koll på vilken del som tillhör vilken serie. Nu gör han en serie som Lina Blixt har illustrerat, för barn i slukaråldern, 9-12 år, och 30-plussare som mig. 

I baksidetexten står det väldigt lite om handlingen och jag tyckte att det var bra, men för att ändå berätta lite, utan att avslöja för mycket har vi två huvudpersoner: Hedda och Max. Hedda är tjejen som det viskas om bakom ryggen. Hon har bara svarta kläder och måste smussla med sin läsning för hennes mamma tycker att hon läser för mycket. Hennes favoritplats på skolan är det övergivna biblioteket. Max är med i klassens populära gäng som inte är snäll mot Hedda. Något händer som gör att Max måste fråga Hedda om hjälp och det blir början på serien "Fruktansvärda grejer som ingen får veta".

Om jag ska säga någonting negativt om första boken så är det kanske att illustrationerna inte tillför något för mig? Lina Blixt är en duktig illustratör, men jag hade kunnat vara utan dem. 

Hög på adrenalin lånade jag snabbt del 2 och 3 som fanns inne. Jag har ingen aning om hur den här berg- och dalbanan ska sluta, men är gärna med till sista sidan.

The Secret History

En omtalad bok, inte sant? Jag vill till och med minnas att jag sett någon (författare? Eller kanske bara någon kändis) nämna den som sin favoritbok. Och att jag hört att den ska vara speciell, på något sätt. Jag minns också att den gamla svenska pocketutgåvan, den med grönt omslag, fanns i mitt barndomshem. Nu har jag äntligen läst boken och mitt omdöme blir följande: fattar inte riktigt hypen.

The Secret History av Donna Tartt, först utgiven 1992, kretsar kring en grupp ungdomar som studerar Klassiska studier (gammelgrekiska, latin, antik historia och kultur) på Hampden University i Vermont: fem med härkomst från överklassen och så berättaren, Richard Papen, som vuxit upp i Plano, Texas, och vars pappa jobbar på en bensinmack. Richard börjar nu låtsas att han är från Californien (där han gått på college) och att även han kommer från förmögna omständigheter trots att han egentligen fått stipendium för att ens kunna studera. Han vill gärna läsa grekiska och efter att ha assisterat några av de fem i järngänget med en grekiskaläxa tar läraren, den karismatiska men underliga Julian Morrow, även honom under sina vingar.

De sex eleverna för en isolerad tillvaro på universitetet, de umgås enbart med varandra och har alla föreläsningar tillsammans utom en. Alla har sina bördor att bära; Richard som ljuger om sin bakgrund och uppväxt och gärna lite annat också ("jag har en talang för det", konstaterar han tidigt), tvillingarna Charles och Camilla som är föräldralösa och verkar ha ett närmast osunt starkt band till varandra, Henry som har allvarlig migrän och är helt oförmögen att bry sig om något annat än sina studier, Francis som är homosexuell, Bunny som trots sin flotta inramning är ständigt luspank. När fyra av de sex är med om något som till varje pris måste hållas hemligt, bildas explosiva spänningar i gruppen.

Jag tycker att Tartt gör ett bra jobb med att hålla spänningen uppe i denna roman. Hon inleder med att beskriva ett mord, som vi sedan steg för steg får lära känna motivet till. En tredjedel in i boken är vi tillbaka där vi startade och kastas in i efterdyningarna, också de högst intressanta och bitvis nagelbitande. En psykologisk thriller, med extra många beskrivningar av väder, miljö och plugg, ungefär. Jag har absolut inte tråkigt när jag läser, och har inga svårigheter med att läsa färdigt. Jag kan också tänka mig att boken skulle lämpa sig utmärkt för diskussion då karaktärerna defintivt inte är svartvita, inte ens när de filtreras genom Richards ögon, och framförallt inte Richard själv.

Så varför fattar jag inte hypen? Det låter väl som en bra bok?

Ja, jo. En bra bok, absolut. Men inget sådär särskilt, inte något jag längtar efter att läsa igen, inte något jag kommer att gå och fundera över när jag vilar huvudet (tror jag). Ingenting jag kommer att rekommendera vidare. Det var liksom ingenting som... utmärkte sig?

Kanske var den bättre för 30 år sedan?