Funny story

 

Barnboksbibliotekarien Daphne blir dumpad av sin gymmande, filmstjärnesnygga fästman Peter. Han inser nämligen under sin egen svensexa att han visst är kär i sin bästa barndomsvän, ändå.

Eftersom Daphne framförallt är en pragmatisk person flyttar hon raskt in hos sagda barndomsväns expojkvän, som alltså blev dumpad exakt samtidigt och av samma anledning. Till exakt ingens förvåning är den nya rummisen, Miles Nowak (du vet att du kollat för mycket vintersport när det stör dig att den manliga huvudpersonen nästan heter Max Novak) mycket trevligare än Peter låtit påskina. När inbjudan till exens bröllop dimper ner i brevlådan råkar Daphne trassla in sig själv i en fejk-dejting-situation med Miles.

Sen går det som det går i romance-böcker.

Handlingen låter superlarvig, jag vet. Och det är den också. Men hantverket är hyfsat, det är relativt lätt att känna med Daphne och ryckas med i hoppet om ett oundvikligen lyckligt slut. Miles är sympatisk och den svårskrivna obligatoriska komplikationen som uppstår mellan det att intresse uppstår och relationen cementeras är... inte den värsta jag läst i alla fall. Samtidigt gör boken ett relativt ytligt intryck på mig. En romance som riktigt drar mig in i sitt universum kan jag läsa två gånger i rad, eller också läser jag om mina favoritscener i alla fall. Den går gången känner jag inget sådant behov. Trots att jag tycker mer om den än både Beach read (i Funny story glorifieras droganvändning i alla fall bara en gång) och You and me on vacation (störiga huvudpersoner). Likvärdig med Happy Place, som jag tydligen inte bloggat om (än)?

Med detta har jag betat av nästan hela Emily Henrys romaceproduktion. (Tyvärr utan att lyckas bli närmare kompis med den där respektive som rekommenderade henne från början.) Återstår endast den senaste, Great big beautiful life, som jag sett kärnfullt beskriven på en annan bokblogg som "ett magplask". Den får nog vänta ett tag.