Jag vet inte riktigt varför jag valde att läsa den här boken, trots att den verkligen låter som en såndär BookTok-bok som jag inte gillar? Någonstans måste jag ha läst en positiv recension, eller också blev jag helt enkelt nyfiken på premissen: ung tjej som nyss fått barn startar OnlyFans-karriär för att försörja sig och får hjälp av sin pappa som hållit på med wrestling. För det låter som något som jag tror att jag skulle gilla? (Obs, sarkasm.) Ja, jag vet inte. Läste gjorde jag i alla fall.
Rufi Thorpe är en amerikansk författarinna som inte verkar ha någon egen Wikipediasida men enligt nätet i övrigt verkar hon i alla fall ha publicerat ett par romaner före denna, som i sin tur tydligen ska bli TV-serie.
Åter till handlingen, då. Huvudpersonen Margo har en affär med sin universitetsprofessor, inte för att hon gillar honom utan för att... hon inte har något bättre för sig? Känner sig smickrad? Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det hela. Hon blir oplanerat gravid och bestämmer sig för att behålla barnet, på något oklara grunder typ "det är bättre att inte göra abort än att göra abort" och "jag vill ha barnet". Hon verkar därmot inte ha tänkt längre än näsan räcker kring typ att de hon delar lägenhet med kanske inte har lust att höra en bebis skrika halva nätterna eller att man inte kan ta med sig en bebis till sitt dåligt betalda extrajobb. Jag antar att hon ska framstå som naiv, men helt ärligt känns det inte supertrovärdigt.
När barnet som får namnet Bodhi (som i Bodhisatva, utan att det någonstans framkommer varför Margo tycker att det känns som ett rimligt ord att välja) föds får hon alltså problem, bland annat med pengar.
Lösningarna kommer i form av att hennes frånvarande pappa med förflutet inom wrestlingbranschen flyttar in, och ett OnlyFans-konto. Nu är problemet "bara" att samhället tycker att det inte låter toppen för ett barn att växa upp med en mamma som är sexarbetare och en morfar som hållit på med wrestling, och gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för Margo.
Romanen växlar mellan första och tredje person, Margo berättar men menar att vissa delar är för jobbiga att skriva i första person. Något oväntat innehåller romanen också en del litteraturtekniska utvikningar som ibland passar perfekt in och ibland sticker i ögonen. I en passage nämner Margo att alla berättelser vilar på någon sorts underliggande sanning och vad i hela världen kan det egentligen vara som ligger till grund för den här märkliga sagan?
Thorpe gör ett riktigt bra jobb med att faktiskt få mig att tro att allt kommer att gå åt skogen för Margo, men, spoiler alert, alltihop slutar lyckligt. För man kan vara sexarbetare och psykiskt frisk, vilket är ett av de tydliga budskapen i boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar