Heaven

Jag läste Mieko Kawakamis Alla nattens älskare och tyckte den var sval, lite distanserad i sin ton. Sedan fick jag hennes Heaven genom Tranans prenumerationstjänst, och den är allt annat än det. Snarare obehaglig i sin intensitet.

Heaven handlar om en högstadiekille som utsätts för brutal mobbing i skolan. Kanske på grund av att han har ett skelande öga. Alla i skolan - åtminstone barnen - känner till mobbingen men själv har pojken ingen att anförtro sig till. Han bor med sin pappa som sällan är hemma och en styvmamma som för all del verkar OK, men som han inte verkar ha mer än en ytlig relation till. Pojkens liv, i vilket han deltar tämligen passivt, rör sig sävligt framåt.

"Eftersom det inte var någon skola, behövde jag inte träffa någon och det var inte heller någon som såg mig, så mitt liv var lugnt och stillsamt som en möbels."

Pojken är kort sagt ensam. Men så en dag får han en lapp från Kojima, den mobbade flickan i hans klass. Så småningom börjar de träffas utanför skolan, och någon sorts vänskap inleds. Samtidigt eskalerar mobbingen, till vilken Kojima och pojken med det skelande ögat (och en av mobbarna, vars sida av saken vi så småningom får ta del av) har väldigt olika förhållningssätt. Så småningom tvingas huvudpersonen ta ett viktigt beslut.

Den del av denna bok som gjorde det starkaste intrycket på mig var tyvärr en mycket obehaglig misshandelsscen. Det var omöjligt att lägga ifrån sig boken då, trots att jag läste sent på kvällen. Jag behövde liksom få veta om huvudpersonen ens skulle överleva. Därefter går boken i ett betydligt högre tempo.

Slutet kommer abrupt, men jag gillar det ändå. Lagom mycket stannar under ytan och många trådar lämnas lösa. Flera intressanta spår får jag helt enkelt själv fundera över, och själv välja hur jag tror att det gick. Samtidigt löser sig tillräckligt mycket för att det liksom ska kännas färdigt.