The Song of Achilles

Kanske borde jag lägga ner min grej med att inte ta reda på något om en bok innan jag bestämmer mig för att läsa den? Antagligen beror den på att jag är rädd att bli färgad av andras åsikter redan på förhand, men å andra sidan leder den till många "jaså en sån bok"-upplevelser.

Madeline Millers The Song of Achilles är en återberättelse av berättelsen om Achilles, den grekiska halvguden. Känd från Homeros Iliaden. Dessa tolkningar, återberättelser, behöver vi dem? Jag blev inte alls imponerad av Neil Gaimans Norse Mythology heller. Precis som med Doktor Glas känner jag: originalet gjorde det bra nog? Kan vi kanske hitta på något nytt istället? Nähä nä. (Att jag sedan inte läst Iliaden/Odysséen i sin helhet, utan lärt mig om grekisk mytologi bland annat genom det gamla PC-spelet Olympens härskare Zeus, är en annan sak.)

The Song of Achilles berättas ur Achilles följeslagare Patroclus perspektiv. I Millers tolkning är de båda älskare, vilket inte ses med blida ögon av Achilles mamma Thetis. Tydligen inte av gemene man heller: tydligen förknippades erotiskt intresse män emellan under antiken till ungdomen och var något man förväntades växa ifrån. För dessa båda personer, som träffas som barn, blir det dock inte så. Det rör sig om en kärlek så stark att det till och med är värt tio års krig för att få vara tillsammans bara lite längre, bara lite till.

Efter en inledande skepsis blir jag berörd, ändå. Patroclus är på många sätt en sympatisk huvudperson, samtidigt som han är villig att offra så mycket och så många för sin Achilles skull. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Han framställs visserligen som alltigenom ärlig på ett spontant sätt: varför skulle jag ljuga? Samtidigt är rykte och status allt för honom, värt mer än andra människors liv.

Men så småningom blir jag berörd, ändå. Patroclus är en huvudsakligen sympatisk huvudperson, och samtidigt villig att offra så mycket, så många, för att få vara med sin Achilles. Achilles är möjligen mindre sympatisk. Hans besatthet av att vara grekernas främsta krigare och harm över att inte vara arméns uttalade ledare må vara en följd av hans halvgudsstatus, men för mig känns den inte direkt trovärdig. Kanske hade Miller kunnat göra mer för att bygga hans karktär åt det hållet, innan hon följer originalets väg mot det oundvikliga slutet?

Är det underhållande? Absolut. Kompisen som rekommenderade boken upplevde att Millers kärlek till originalet genomsyrade boken. Kanske ligger det inget fel i att anpassa en gammal men bra story till ett mer tillgängligt format, för den som inte vill läsa 500 sidor på hexameter, senast översatt till svenska år 1912. Men originellt kan man väl knappast kalla det.

blåmesens 2024

Gott nytt 2025!

Låt oss prata lite snabbt om 2024. Oj, vad jag läste 2024. Läste och läste och läste och stannade på cirka exakt 80 unika titlar (plus 3 påbörjade/pågående). Och bloggen, den har hängt med; jag har bloggat om i stort sett allt. Ni vet alltså redan vad jag läst, med undantag för ett par titlar som jag ska skriva klart om snart.

Hur såg trenderna ut i mitt läsande då? Mja, för att säga det med tre tårtdiagram, ungefär såhär:

Mycket e-böcker i år också. Jag vet inte om jag borde längta efter den fysiska boken? Jag har börjat se den som osmidig; måste vara på rätt plats vid rätt tid för att jag ska kunna läsa. Så mycket enklare att hala fram den förhatliga(?) telefonen och köra igång. Problemet är väl att utbudet, åtminstone om man väljer att läsa mest bibliotekslånad litteratur, blir något begränsat.

Mitt i sommaren gick mitt e-biblioteks avtal för ny svensk litteratur ut och det verkar som att de inte skaffat något nytt sådant värt namnet. Istället uppmanar de mig att läsa klassiker, för dem behöver de väl inte betala för. Alternativet är att läsa på engelska, och därför har det också blivit mer och mer engelska under hösten.

I mars någongång "upptäckte" (jag har ju läst typ Grottbjörnens folk och Marian Keyes och säkert annat som möjligen skulle kvala in... samt den moderna urmodern Twilight, tidigare) genren romance och totalt blev det ett femtontal böcker inom denna. Skräp eller inte skräp? Jag vet inte. Mattias Ribbing skrev i sin allroundsjälvhjälpsbok Skärmsmart ungefär att en varierad kost är inte det bästa för i den ingår godis och chips och det ska man ju såklart helst inte äta alls, då är stenhård lågkolhydratkost mycket bättre. Ett intressant sätt att missförstå begreppet varierad kost, om du frågar mig. För att dra en parallell till läsning, hade det varit "bättre" att läsa 17 böcker färre och utesluta det lättsmälta? Oklart. Det är en utmärkt genre för att komma igång med läsandet igen när man tappat farten. Men det är också ett utmärkt sätt att fly verkligheten och huruvida detta är något som ska uppmuntras, därom tvista de lärde.

Någon linjegraf kan jag inte åstadkomma då jag inte så noga skrivit upp när jag läst ut vilken bok. För 2025 har jag ambitionen att fylla i läsdagboken vid varje månadsslut. Vi får se hur det går med det.

Några minnesvärda titlar från detta år:
Slöseri
Jag sjunger och bergen dansar
Gone girl
Det jag läst av Ali Hazelwood och Christina Lauren
I'm glad my mom died
Vikarien
Doktor Glas
Hoppas det smakar bra
Bokstavstro (blogginlägg kommer)

Sämst från 2024:
De kallar oss influencers
Orbital

Spretigt, måhända. Ibland funderar jag över om jag borde ha en plan för mitt läsande, använda det för... bildning? Breddning? Oftast landar jag i att jag trivs med att läsa för förströelsen, att grabba tag i vadhelst förefaller tilltalande just i ögonblicket. Så lär det väl alltså fortsätta. Och bloggandet har blivit någon sorts vana igen, så förhoppningsvis kan även den fortsätta under året.

Två ord om övrig kultur: jag såg nästan inga filmer, däribland Truman show som var väldigt sevärd. Och musikmässigt försökte jag förstå hypen kring Taylor Swift men lyckades inte direkt.

Orbital

200 mobilsidor är inte mycket, men när varje sida är en kamp mot uttråkningen känns det som att de aldrig ska ta slut. Lika fort som ISS (där kortromanen utspelar sig) susar runt jorden, lika långsamt går de små inblickarna i personalens respektive tankevärld och liv, insprängda mellan oändliga uppräkningar av vilka länder, kontinenter, landmärken som de kan se genom sina fönster.

Redan från början känner jag typ: tala inte med mig om rymden om du inte är Marcus Wandt. Ett tråkigt inlägg i debatten om huruvida författare måste bottna i det de skriver i, kan jag inte ge Samantha Harvey lite konstnärlig frihet, tack? Sen skriver hon nåt halvkul om hur astronauterna längtar efter nåt meningslöst, typ en matta, och jag ger henne att hon möjligen uttrycker sig vackrare och liksom litterärt smartare än Wandt. Men sen återupptas snoozefesten. Det hade kunnat bli så himla bra, det vardagliga och det existentiella, de små glimtarna ur olika liv. Det hade kunnat bli så bra fast det inte händer så mycket under de 16 snurren (=dygnet) runt jorden som vi följer med ISS.

Istället är det så fruktansvärt långtråkigt att jag håller på att smälla av. Hur fick den här boken årets Bookerpris? Uppenbarligen fattar jag ingenting. Efter att ha stämt av med Goodreads (som tydligen är mitt facit kring hur andra tänker om böcker) konstaterar jag att vi är flera som inte tyckte detta var så intressant. Vissa skyller sig själva ("jag var nog lite trött", "jag förstår att detta är bra men det är inte för mig"), vissa på författaren. Vissa vill bara sprida hat för att två av rymdfararna är ryssar. 

Kanske är det inte en slump att jag på kort tid lyckas få boken på sjudagarslån två gånger för att ingen av de 20+ personer som står i kö på den vill ha den just nu? När jag inte lyckats läsa mer än halva boken under den första sjudagarsperioden tänkte jag att detta skulle bli en övning i den ädla konsten DNF, att lämna något halvfärdigt, att överge ett projekt, att tänka "äh, jag gillar den inte, jag struntar i att läsa klart". Men när den dök upp en andra gång ville jag ändå ge den en andra chans. Det hjälpte inte.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som misstänker att de har saker de tänkt göra eller kolla upp, men glömt bort dem. Så fort jag börjar läsa poppar det upp något annat i huvudet, något som är mer intressant än texten framför mig. Hur var det nu med den där födelsedagspresenten? Är det inte dags att göra rent filtret i spisfläkten nu, förresten? Kanske skulle gå igenom strumplådan och rensa ut dem med hål. Och hur gick det egentligen med den där historien jag läste om i nyheterna för ett halvår sedan, vad är senaste nytt där? Här får du något som är så tråkigt att läsa att alternativen plötsligt framstår som lockande.

The Love that Split the World

Jag försöker bygga någon sorts egen vänskap med min kompis trevliga sambo, och utnyttjar det faktum att hon också läser. Hittills går det sådär. Inom genren feelgood/chiclit/romance har hon flera gånger rekommenderat mig den storsäljande författarinnan Emily Henry. Så jag ställde mig i kö på hennes debutroman på biblioteket. 

Hade jag gjort mina 30 sekunder av förstudie via Google hade jag vetat vad det rörde sig om för bok, men som det nu var, var jag var verkligen inte beredd på att det skulle visa sig vara en ungdomsbok (YA) med övernaturliga inslag. Därför blev jag inledningsvis också något besviken. Men snart har Henry lyckats skapa någon sorts intresse, någon sorts sug, som gör det svårt att lägga ifrån mig boken.

Handlingen börjar ungefär såhär: Natalies sista år på high school är snart slut. Snart ska hon bort, bort från småstaden Union, hon ska till Brown och hitta sig själv. Men så dyker det, förstås, upp en kille. En kille som hon aldrig sett förut, och som liksom flimrar fram när hon som minst anar det. Killen visar sig heta Beau (ett förnamn som jag tycker mycket illa om, sannolikt för att jag inte fattar hur man uttalar det på engelska? Och för att det är knäppt att heta "vacker" kanske, men det gör väl alla som heter Bella också och det är väl ett okej namn), och han och Natalie fattar omedelbart tycke för varandra. Men hur kommer det sig att de, jämnåriga och uppvuxna i samma lilla håla på landet, aldrig träffats förut? Kan det ha något att göra med att Natalie ibland råkar blinka till och plötsligt står på en stäpp med lugnt betande bisonoxar på? Eller med den konstiga tanten hon brukar drömma om, hon som berättar (min egen åsikt) skittråkiga berättelser hämtade från First nations?

Utöver själva pojke-möter-flicka-romance-intrigen, och de övernaturliga inslagen, är också Natalies bakgrund ett tema. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma (som hon träffat typ en gång) tillhör ursprungsfolket och bor på ett reservat. Natalie har ägnat hela sin uppväxt som adopterad till att anpassa sig och passa in, och längtar nu efter att komma iväg men också återkoppla till sitt ursprung. Som en av de karaktärer hon så småningom träffar på påpekar, är många av Natalies tonårskval inte alls beroende av det faktum att hon är adopterad, utan är helt enkelt helt vanliga tonårsproblem. Vem har inte varit i artonårsåldern och längtat vansinnigt efter att få flytta hemifrån och bli någon annan?

Henry har ett bra driv i sitt berättande och jag upplever stilen som visuell, flera av scenerna kan jag liksom se framför mig. Det är mycket dialog, mycket beskrivningar, och de övernaturliga inslagen beskrivs på ett sätt som jag lätt kan föreställa mig gestaltas med specialeffekter i en TV-serie eller liknande. Den som föreslog för henne att hon skulle börja skriva romance måste ha känt sig som världens smartaste person: perfekt för hennes sätt att skriva, men med en mycket större målgrupp.

Min helhetsuppfattning av den här boken är kluven. I efterordet beskriver hon själv boken som "wild, weird, sprawling and sometimes slow" och det stämmer ganska bra. Den ÄR knäpp. Den ÄR oerhört långsam bitvis. Den är bitvis spännande. Den kastar sig huvudstupa in i underliga existentiella frågor som Natalie på grund av sin omedelbara livsomvälvande förälskelse i Beau knappt ens behöver fundera över. Och den har ett mycket märkligt slut, ett slut som lämnar mycket åt fantasin. Kanske på ett bra sätt.

Nästa gång jag läser Emily Henry blir det något ur hennes vuxensortiment. Det ska bli spännande om formatet passar henne lika väl som jag tror.

Intermezzo

 'Tis the season... för att bilda mig en ny uppfattning om författare jag trodde att jag inte tyckte om? Först Han Kang, nu: Sally Rooney, vars Normala människor inte alls imponerade på mig. Hade jag inte fått Intermezzo i present hade jag antagligen aldrig valt den, och då hade jag missat något.

Intermezzo handlar om bröderna Ivan och Peter Koubek. Peter: tiotalet år äldre än sin lillebror, attraktiv, social advokat med tvivelaktiga vanor och komplicerat kärleksliv. Ivan: utbildad fysiker, frilansande dataanalytiker och (före detta?) schackbegåvning. Bröderna, som bor i Dublin, har sällan dragit jämnt och inte blir det lättare när deras pappa går bort i cancer när bröderna är 22 respektive 36 år gamla.

Till en början hatar jag Rooneys sätt att skriva Peter: korthugget, med ofullständiga, skissartade meningar, gärna omkastad ordföljd. Eller är det bara att jag omedelbart tycker illa om Peter för att han tar droger och har en relation med en tio år yngre kvinna som han mest verkar vilja ha på grund av hennes utseende? När han börjar träffa sin exflickvän, som det tog slut med i samband med att hon var med om en olycka som berövade henne mycket av sin kroppsliga frihet, blir jag liksom lättad, plötsligt känns det feelgood? Men naturligtvis varar det inte.

Lättare är att tycka om Ivan, som formulerar sig lite mer normalt (om än med väldigt många obviously), och hans intresse för Margaret, som visserligen är betydligt äldre och relativt nyligen separerad, men oerhört trevlig och rimlig. Även här känns det bitvis feelgood.

Efter att vi fått lära känna bröderna, och fått uppleva en period av relativt lugn, går vi in i en mindre kris där det är bråk, missförstånd, elände, depression... Ska alltihop sluta i tragedi?

När boken är slut följer en 2-3 sidor lång lista över alla verk Rooney medvetet citerat eller parafraserat och jag blir motvilligt imponerad. Det är Shakespeare, Woolsworth, Yeats, Joyce, Wittgenstein... jag får en känsla av att om jag skulle börja härifrån och leta mig vidare till respektive verk, så skulle jag så småningom också sitta på en del av det kulturella kapital som Peter och Sylvia (exflickvännen) verkar ha i överflöd. Kanske finns det en förhoppning om att inspirera till vidare läsning?

Messiah Hallberg i Cyklopernas land tog upp Intermezzo för några veckor sedan och tyckte att den var väldigt bra, med brasklappen att han har ganska basic smak. Kanske är det en bok som är lätt att tycka om. Det är lätt att sugas in i handlingen, karaktärerna känns trovärdiga. Man börjar snabbt ömma för dem.

Det är inte utan att jag fick fundera när jag märkte upp det här inlägget. Mesarnas favoriter eller inte? Men som vanligt kan jag inte riktigt bestämma mig. Däremot är jag nöjd att ha boken i min ägo och ser fram emot att så småningom kunna läsa om den.

The True Love Experiment

Jag läste halva årets Bookerprisvinnare, Samantha Harveys Orbital, som dök upp som sjudagarslån. Den var enormt trög att läsa, och när jag inte kommit mer än halvvägs med 1 dag kvar av lånetiden gav jag upp. Nu ville jag bara ha något lätt, något medryckande. Det fick bli Christina Laurens uppföljare till The Soulmate Equation: The True Love Experiment. Och jag tror jag väntat exakt lagom länge sen sist, för jag blev verkligen fullständigt uppslukad.

Fizzy, 37, en rivig romanceförfattare som spelade rollen som sidekick och bästa vän i The Soulmate Equation, har gått in i en mild depression sedan sist. Hon varken skriver eller dejtar längre och känner att hon blivit just någon sorts bifigur i sitt eget liv.

Connor, 30+, är frånskild sedan åtta år tillbaka och klamrar sig fast vid ett producentjobb som tydligen är det enda som finns på orten där exet och dottern bor. Nu kräver hans odrägliga chef att han producerar en dejtingsåpa istället för de dokumentärer om marina däggdjur han vanligtvis sysslar med. En mardröm, tänker Connor, tills han av en händelse får en idé och med ganska mycket arbete lyckas värva Fizzy att vara såpans huvudperson.

Jag var orolig att Fizzy inte skulle funka som huvudperson, men det visar sig snart att hon faktiskt är om inte roligare än sin väninna Jess, så åtminstone lättsammare. Det känns skönt att slippa Jess, faktiskt. Att Fizzy sedan kanske inte har världens mest framträdande personlighet, och att det faktum att hon är andra generationens invandrare i princip ignoreras, är en annan sak. Kolla bara här på vad Fizzy säger till sin nyfödda systerdotter. Hur stereotyp rom com-hjältinna får man egentligen bli?

"I'm your Auntie Fizzy," I whisper. "I will never let you suffer an ill-fitting bra. I'll tell you when you have food in your teeth. I'm the one you come to when you need clothing advice or spending money. I only ask that you let me vet every person you want to date."

Connor en roligare manlig huvudkarakär än sin motsvarighet River i Soulmate; mer grundad, mindre trumpen och sur. Varför sedan Connor i mitt huvud ser ut som nepobabyn Hector Apelgren är oklart, då Connor enligt texten ska vara svarthårig och grönögd. Antagligen tänkte min På Spåret-tittande hjärna "krallig producent med pappa-aura" och satte likhetstecken mellan de båda. (När jag läst Soulmate Equation kunde jag inte få Benedict Cumberbatch ur huvudet trots att River Peña inte ska se ut som honom heller. Oklart, detta med varför man ibland får en "felaktig" bild av karaktärernas utseende.)

Romanen är skriven med vissa kapitel ur Fizzys perspektiv och andra ur Connors. Ett grepp jag är kraftigt skeptisk till då det lämnar väldigt lite åt fantasin. Så även här, men det funkar ändå bättre än jag från början fruktat. Istället stör jag mig, precis som i Soulmate, på att komplikationen ungefär halvvägs känns... ansträngd. Men det gör å andra sidan många av händelserna i romanen, varför i hela världen tvingar Fizzy med Connor på en hel radda dejter i en oklar "quest for joy" innan inspelningarna ens börjar, till exempel?

Tydligen är detta den 30:e boken Christina och Lauren skriver, ett kärleksbrev till romance säger de, men jag vet inte? Det de skriver till romancegenrens försvar kan lika gärna tolkas emot dem, eller vad säger ni om:

"The thing is, if you ask Jessica Marie Davis Peña what her favorite TV show of all time is, she'll say Breaking Bad or Downton Abbey, because those are socially appropriate answers. No one says their favorite show is Married at First Sight, just like nobody says their favorite restaurant is McDonald's. But somebody's buying those 550 million Big Macs a year."

eller

"C'mon Nat, you've got to admit romance novels are a touch predictable."

"Why? Because the couple ends up together?"

"Exactly."

"That's the rule of the genre, Connor," she says. "Which you would know if you'd bothered to even google it."

I wave her on, hearing the way she's frothing up over this. "Go on. Get it all out."

"You describe them as my 'guilty pleasure'. Do you have any idea how condescending that is?"

"Well, don't they bring you pleasure?" I ask, confused. "How is that condescending?"

"Yes, but why should I feel guilty for reading something that makes me happy?"

I open my mouth to respond, and she pins me with a look so clear in its meaning it might as well be a warning shot fired overhead.

"You treat the things I love as if they're silly or something to be indulged," she says. "My point, Conn, is this: You asked me if it was weird that she's questioning your attitude. But if I see your condescension - and I'm someone who knows what a good man you are in a million other ways - what do you think she saw, when she doesn't know you at all and her entire career is centered around something you believe is beneath you?"

eller

"What did your mum mean about writing a 'real' novel?"

She shrugs, turning to watch the guests move in large numbers now toward the seats. "She means a book with thoughtful suffering."

Själv är jag kluven i debatten. Allt är inte automatiskt bra för att det är omtyckt eller gör folk glada. Exemplet med McDonald's är väl en typisk sådan företeelse. Eller knark. Samtidigt är böcker som denna ett enkelt och relativt harmlöst lyckopiller. Jag betade av boken på mindre än 24 timmar, och läste om upplösningen flera gånger för att den var så mysig. En läsande person jag känner skulle ha kallat den "en rolig bok", för mig låter det som att det skulle vara en komisk bok och det är det ju inte. I boken pratar de om att det ska vara "joyful" och det är väl en rimligare etikett, kanske. Men ni ser ju. Jag hade roligt när jag läste och jag har roligt när jag skriver om det.

Tress of the Emerald sea

Av Brandon Sanderson, en mycket produktiv fantasyförfattare och flitigt läst av många i min bekantskapskrets, har jag tidigare läst två kortromaner: The Emperor's soul och Edgedancer. Detta blev alltså min första fullängdare.

Fönsterputsaren Tress (egentligen Gnarf? Men med smeknamn efter sitt trassliga hår) bor på en ö insvept i smog och är kär i hertigens son. När den senare skickas iväg för att gifta sig och tas till fånga av en ond häxa tvingas Tress ut på havet för att rädda honom. Ett hav inte av vatten, utan av sporer, som vid kontakt med aldrig så lite vatten orsakar explosiva och ofta fatala reaktioner.

Kort sagt skulle man kunna säga att Tress of the Emerald sea är en saga med sensmoralen att det är viktigt att vara snäll och hjälpa varandra. Den är kanske 60% bra, 40% störig. Störigast är berättarrösten, som först verkar vara en tredje person (ej allvetande) men sedan visar sig tillhöra skeppspojken Hoid, som är tråkigt mästrande och onödigt excentrisk (whimsical) på samma gång. Detta drar ner helhetsupplevelsen avsevärt.

En annan irriterande grej är att sporerna, vilka inledningsvis beskrivs som helt livsfarliga, blir tama lite fortare än vad som känns rimligt.

En sak som inte alls är irriterande är de otroliga illustrationerna av Howard Lyles. (OK, jag ljög. Det är irriterande att han gjort Tress hår 100% prinsessigt, 0% trassligt.). Det får mig att önska att jag läst en riktig, fysisk bok istället för på en stackars mobilskärm.

Om du skulle få syn på den här boken någonstans, bläddra en stund och njut. Men att läsa den är ärligt talat inte helt nödvändigt.