The Soulmate Equation

På jakt efter chiclit/romance med en Ali Hazelwood-aktig kuliss hittade jag Christina Lauren, tydligen pseudonym för författarduon Christina och Lauren. Deras The Soulmate Equation påminner mer om Marian Keyes än om Ali Hazelwood, men är inte desto mindre en trevlig läsupplevelse.

Jessica "Jess" Davis är 30 och lever i en mysig men skör bubbla innehållande dottern Juno, sin mormor och morfar, bästa kompisen Fizzy och så en frånvarande periodare till mamma. Jess är frilansande statistiker, och på dagarna sitter hon och Fizzy tillsammans på ett fik och jobbar. Fizzy, som för övrigt är underbar, arbetar nämligen som författare. Hon skriver romance, och använder helt samvetslöst allt som sker omkring henne som inspiration. Ett perfekt tillfälle för författarna att kommentera fördomarna kring sitt eget yrke:

""Sounds like the literary world and Fizzy."
His brows went up. "Oh yeah? How so?"
"You wouldn't believe the things people say to her about writing romance. Calling her books 'trashy' and 'guilty' like they're something to be ashamed of. Even in interviews. She's been asked what her father thinks of her writing sex scenes.""

Varje morgon vid åttasnåret kommer en snygg men tystlåten man in på Jess och Fizzys stammishak. Han köper sin kaffe utan att ens titta på någon, och går sedan därifrån igen. En dag får Jess och Fizzy veta att mannen i fråga driver någon sorts matchmakingtjänst. Jess får ett infall, stannar honom när han är påväg ut med sin kaffe och inleder ett samtal. Han lämnar sitt visitkort: Dr River Peña. Redan samma dag åker väninnorna på studiebesök till hans kontor och får reda på att det rör sig om en app som matchar ihop människor baserat på deras DNA. Fizzy skapar sig genast en profil, Jess är mer tveksam.

Så händer det sig ändå att hon skickar in sin DNA, och får en superhög matchning... trumvirvel... med River. Nu vill företagets styrelse betala Jess för att dejta honom i reklamsyfte. Och så börjar ett klassiskt sunny-meets-grumpy fake-relationship-drama... Som också väcker intressanta frågor kring hur det skulle kännas att dejta någon som du statistiskt sett borde passa ihop med. Härligt? Eller mest... pressat och läskigt?

"She laughed. "River is attractive. We can all see that." She made the mistake of instinctively glancing his way when she said this and noticed a tiny muscle twitching upward at the corner of his lips. It made her feel softer, bending toward him, and self-preservation swelled up in her throat. She hated it. "But speaking to him is like having a conversation with a grouchy calculator.""*

Just nu var The Soulmate Equation exakt vad jag ville ha. Jag kan inte låta bli att le medan jag läser, och jag längtar hela dagen till nästa lässtund. Det är fluffigt och gosigt och roligt och dumt. Författarna blandar på ett intressant sätt "show, don't tell" i form av att faktiskt låta River ta hand om Jess istället för att bara prata om att han vill göra det, för att därefter gå rakt på sak och skippa beskrivningar av ögon och hår till förmån för mer direkta beskrivningar som "sex on legs" och "hunk of male magic." Allt är som jag ville ha det utom den obligatoriska komplikationen runt mitten (intressant, men inte så trovärdigt skriven) och epilogen. Epilogen är lökig och orealistisk och jag kan inte förstå varför ingen har strykt den.

Tycker omslaget i färg är så fint att det också får vara med.

I sitt författartack skriver författarna att  "we write to make you happy" och jag kan inte säga annat än att de lyckats. Boken har fått en fristående uppföljare som heter The true love experience och handlar om Fizzy. Jag är inte säker på att hon känns som huvudpersonsmaterial - hon är en underbar sidekick - men jag kommer att sätta upp boken på läslistan ändå. För läsning om några veckor, eftersom romance gör sig bäst i små doser.

* Kan någon berätta för mig vad det innebär att känna självbevarelsedriften välla upp i halsen? Eller är det jag som är dålig på engelska?

Love and other words

Dags för hjärnavkoppling i form av Christina Lauren igen. Denna gång i form av en gullig men mycket osannolik berättelse om två boknördiga personer som blivit vänner som barn och ett par i tonåren, men sedan kommit ifrån varandra. Elva år senare möts de igen av en slump och inser att de helt enkelt inte har förmågan att älska någon annan person. Återstår att montera ner de tillfälliga, mentalt avstängda liv de tillbringat ett årtionde i och lösa upp den knut som från början skiljde dem åt.

Den kvinnliga huvudpersonen i Love and other words heter Macy. Jag kan knappt tänka mig ett mindre spännande namn? Det låter som ett barn för mig. Lite som namnet Linus. Något som skaver än värre är dock att Macys pappa ska föreställa dansk och de små och felaktiga markörerna för detta. Han heter Duncan (inte danskt, väl?), han kallar Macy för min lille blomst vilket inte känns så sannolikt, och det görs en stor grej av tända sitt danska kalenderlys på julen. Alltihop känns mycket ansträngt. Skärpning på Danmarksresearchen.

Jämfört med till exempel The True Love Experiment är Love and other words inte lika rolig. Den har också ett lägre tempo och en något mer vardaglig bakgrundsmiljö. Jag föredrar nog den lite mer urballade TTLE ändå. Ursäkta akronymen.

Utgåvan jag lånar från e-bibblan har både en extra epilog (som mest innehåller extra sexscener och ett utbroderande av det lyckliga slutet) och en guide för bokcirklar som jag inte ens brydde mig om att gå igenom då jag knappast kan tänka mig en bok jag mindre gärna läst i grupp. Lite väl stora skor att fylla för en sådan här bok, tycker jag.

blåmesens 2024

Gott nytt 2025!

Låt oss prata lite snabbt om 2024. Oj, vad jag läste 2024. Läste och läste och läste och stannade på cirka exakt 80 unika titlar (plus 3 påbörjade/pågående). Och bloggen, den har hängt med; jag har bloggat om i stort sett allt. Ni vet alltså redan vad jag läst, med undantag för ett par titlar som jag ska skriva klart om snart.

Hur såg trenderna ut i mitt läsande då? Mja, för att säga det med tre tårtdiagram, ungefär såhär:

Mycket e-böcker i år också. Jag vet inte om jag borde längta efter den fysiska boken? Jag har börjat se den som osmidig; måste vara på rätt plats vid rätt tid för att jag ska kunna läsa. Så mycket enklare att hala fram den förhatliga(?) telefonen och köra igång. Problemet är väl att utbudet, åtminstone om man väljer att läsa mest bibliotekslånad litteratur, blir något begränsat.

Mitt i sommaren gick mitt e-biblioteks avtal för ny svensk litteratur ut och det verkar som att de inte skaffat något nytt sådant värt namnet. Istället uppmanar de mig att läsa klassiker, för dem behöver de väl inte betala för. Alternativet är att läsa på engelska, och därför har det också blivit mer och mer engelska under hösten.

I mars någongång "upptäckte" (jag har ju läst typ Grottbjörnens folk och Marian Keyes och säkert annat som möjligen skulle kvala in... samt den moderna urmodern Twilight, tidigare) genren romance och totalt blev det ett femtontal böcker inom denna. Skräp eller inte skräp? Jag vet inte. Mattias Ribbing skrev i sin allroundsjälvhjälpsbok Skärmsmart ungefär att en varierad kost är inte det bästa för i den ingår godis och chips och det ska man ju såklart helst inte äta alls, då är stenhård lågkolhydratkost mycket bättre. Ett intressant sätt att missförstå begreppet varierad kost, om du frågar mig. För att dra en parallell till läsning, hade det varit "bättre" att läsa 17 böcker färre och utesluta det lättsmälta? Oklart. Det är en utmärkt genre för att komma igång med läsandet igen när man tappat farten. Men det är också ett utmärkt sätt att fly verkligheten och huruvida detta är något som ska uppmuntras, därom tvista de lärde.

Någon linjegraf kan jag inte åstadkomma då jag inte så noga skrivit upp när jag läst ut vilken bok. För 2025 har jag ambitionen att fylla i läsdagboken vid varje månadsslut. Vi får se hur det går med det.

Några minnesvärda titlar från detta år:
Slöseri
Jag sjunger och bergen dansar
Gone girl
Det jag läst av Ali Hazelwood och Christina Lauren
I'm glad my mom died
Vikarien
Doktor Glas
Hoppas det smakar bra
Bokstavstro (blogginlägg kommer)

Sämst från 2024:
De kallar oss influencers
Orbital

Spretigt, måhända. Ibland funderar jag över om jag borde ha en plan för mitt läsande, använda det för... bildning? Breddning? Oftast landar jag i att jag trivs med att läsa för förströelsen, att grabba tag i vadhelst förefaller tilltalande just i ögonblicket. Så lär det väl alltså fortsätta. Och bloggandet har blivit någon sorts vana igen, så förhoppningsvis kan även den fortsätta under året.

Två ord om övrig kultur: jag såg nästan inga filmer, däribland Truman show som var väldigt sevärd. Och musikmässigt försökte jag förstå hypen kring Taylor Swift men lyckades inte direkt.

The True Love Experiment

Jag läste halva årets Bookerprisvinnare, Samantha Harveys Orbital, som dök upp som sjudagarslån. Den var enormt trög att läsa, och när jag inte kommit mer än halvvägs med 1 dag kvar av lånetiden gav jag upp. Nu ville jag bara ha något lätt, något medryckande. Det fick bli Christina Laurens uppföljare till The Soulmate Equation: The True Love Experiment. Och jag tror jag väntat exakt lagom länge sen sist, för jag blev verkligen fullständigt uppslukad.

Fizzy, 37, en rivig romanceförfattare som spelade rollen som sidekick och bästa vän i The Soulmate Equation, har gått in i en mild depression sedan sist. Hon varken skriver eller dejtar längre och känner att hon blivit just någon sorts bifigur i sitt eget liv.

Connor, 30+, är frånskild sedan åtta år tillbaka och klamrar sig fast vid ett producentjobb som tydligen är det enda som finns på orten där exet och dottern bor. Nu kräver hans odrägliga chef att han producerar en dejtingsåpa istället för de dokumentärer om marina däggdjur han vanligtvis sysslar med. En mardröm, tänker Connor, tills han av en händelse får en idé och med ganska mycket arbete lyckas värva Fizzy att vara såpans huvudperson.

Jag var orolig att Fizzy inte skulle funka som huvudperson, men det visar sig snart att hon faktiskt är om inte roligare än sin väninna Jess, så åtminstone lättsammare. Det känns skönt att slippa Jess, faktiskt. Att Fizzy sedan kanske inte har världens mest framträdande personlighet, och att det faktum att hon är andra generationens invandrare i princip ignoreras, är en annan sak. Kolla bara här på vad Fizzy säger till sin nyfödda systerdotter. Hur stereotyp rom com-hjältinna får man egentligen bli?

"I'm your Auntie Fizzy," I whisper. "I will never let you suffer an ill-fitting bra. I'll tell you when you have food in your teeth. I'm the one you come to when you need clothing advice or spending money. I only ask that you let me vet every person you want to date."

Connor en roligare manlig huvudkarakär än sin motsvarighet River i Soulmate; mer grundad, mindre trumpen och sur. Varför sedan Connor i mitt huvud ser ut som nepobabyn Hector Apelgren är oklart, då Connor enligt texten ska vara svarthårig och grönögd. Antagligen tänkte min På Spåret-tittande hjärna "krallig producent med pappa-aura" och satte likhetstecken mellan de båda. (När jag läst Soulmate Equation kunde jag inte få Benedict Cumberbatch ur huvudet trots att River Peña inte ska se ut som honom heller. Oklart, detta med varför man ibland får en "felaktig" bild av karaktärernas utseende.)

Romanen är skriven med vissa kapitel ur Fizzys perspektiv och andra ur Connors. Ett grepp jag är kraftigt skeptisk till då det lämnar väldigt lite åt fantasin. Så även här, men det funkar ändå bättre än jag från början fruktat. Istället stör jag mig, precis som i Soulmate, på att komplikationen ungefär halvvägs känns... ansträngd. Men det gör å andra sidan många av händelserna i romanen, varför i hela världen tvingar Fizzy med Connor på en hel radda dejter i en oklar "quest for joy" innan inspelningarna ens börjar, till exempel?

Tydligen är detta den 30:e boken Christina och Lauren skriver, ett kärleksbrev till romance säger de, men jag vet inte? Det de skriver till romancegenrens försvar kan lika gärna tolkas emot dem, eller vad säger ni om:

"The thing is, if you ask Jessica Marie Davis Peña what her favorite TV show of all time is, she'll say Breaking Bad or Downton Abbey, because those are socially appropriate answers. No one says their favorite show is Married at First Sight, just like nobody says their favorite restaurant is McDonald's. But somebody's buying those 550 million Big Macs a year."

eller

"C'mon Nat, you've got to admit romance novels are a touch predictable."

"Why? Because the couple ends up together?"

"Exactly."

"That's the rule of the genre, Connor," she says. "Which you would know if you'd bothered to even google it."

I wave her on, hearing the way she's frothing up over this. "Go on. Get it all out."

"You describe them as my 'guilty pleasure'. Do you have any idea how condescending that is?"

"Well, don't they bring you pleasure?" I ask, confused. "How is that condescending?"

"Yes, but why should I feel guilty for reading something that makes me happy?"

I open my mouth to respond, and she pins me with a look so clear in its meaning it might as well be a warning shot fired overhead.

"You treat the things I love as if they're silly or something to be indulged," she says. "My point, Conn, is this: You asked me if it was weird that she's questioning your attitude. But if I see your condescension - and I'm someone who knows what a good man you are in a million other ways - what do you think she saw, when she doesn't know you at all and her entire career is centered around something you believe is beneath you?"

eller

"What did your mum mean about writing a 'real' novel?"

She shrugs, turning to watch the guests move in large numbers now toward the seats. "She means a book with thoughtful suffering."

Själv är jag kluven i debatten. Allt är inte automatiskt bra för att det är omtyckt eller gör folk glada. Exemplet med McDonald's är väl en typisk sådan företeelse. Eller knark. Samtidigt är böcker som denna ett enkelt och relativt harmlöst lyckopiller. Jag betade av boken på mindre än 24 timmar, och läste om upplösningen flera gånger för att den var så mysig. En läsande person jag känner skulle ha kallat den "en rolig bok", för mig låter det som att det skulle vara en komisk bok och det är det ju inte. I boken pratar de om att det ska vara "joyful" och det är väl en rimligare etikett, kanske. Men ni ser ju. Jag hade roligt när jag läste och jag har roligt när jag skriver om det.