Orbital

200 mobilsidor är inte mycket, men när varje sida är en kamp mot uttråkningen känns det som att de aldrig ska ta slut. Lika fort som ISS (där kortromanen utspelar sig) susar runt jorden, lika långsamt går de små inblickarna i personalens respektive tankevärld och liv, insprängda mellan oändliga uppräkningar av vilka länder, kontinenter, landmärken som de kan se genom sina fönster.

Redan från början känner jag typ: tala inte med mig om rymden om du inte är Marcus Wandt. Ett tråkigt inlägg i debatten om huruvida författare måste bottna i det de skriver i, kan jag inte ge Samantha Harvey lite konstnärlig frihet, tack? Sen skriver hon nåt halvkul om hur astronauterna längtar efter nåt meningslöst, typ en matta, och jag ger henne att hon möjligen uttrycker sig vackrare och liksom litterärt smartare än Wandt. Men sen återupptas snoozefesten. Det hade kunnat bli så himla bra, det vardagliga och det existentiella, de små glimtarna ur olika liv. Det hade kunnat bli så bra fast det inte händer så mycket under de 16 snurren (=dygnet) runt jorden som vi följer med ISS.

Istället är det så fruktansvärt långtråkigt att jag håller på att smälla av. Hur fick den här boken årets Bookerpris? Uppenbarligen fattar jag ingenting. Efter att ha stämt av med Goodreads (som tydligen är mitt facit kring hur andra tänker om böcker) konstaterar jag att vi är flera som inte tyckte detta var så intressant. Vissa skyller sig själva ("jag var nog lite trött", "jag förstår att detta är bra men det är inte för mig"), vissa på författaren. Vissa vill bara sprida hat för att två av rymdfararna är ryssar. 

Kanske är det inte en slump att jag på kort tid lyckas få boken på sjudagarslån två gånger för att ingen av de 20+ personer som står i kö på den vill ha den just nu? När jag inte lyckats läsa mer än halva boken under den första sjudagarsperioden tänkte jag att detta skulle bli en övning i den ädla konsten DNF, att lämna något halvfärdigt, att överge ett projekt, att tänka "äh, jag gillar den inte, jag struntar i att läsa klart". Men när den dök upp en andra gång ville jag ändå ge den en andra chans. Det hjälpte inte.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som misstänker att de har saker de tänkt göra eller kolla upp, men glömt bort dem. Så fort jag börjar läsa poppar det upp något annat i huvudet, något som är mer intressant än texten framför mig. Hur var det nu med den där födelsedagspresenten? Är det inte dags att göra rent filtret i spisfläkten nu, förresten? Kanske skulle gå igenom strumplådan och rensa ut dem med hål. Och hur gick det egentligen med den där historien jag läste om i nyheterna för ett halvår sedan, vad är senaste nytt där? Här får du något som är så tråkigt att läsa att alternativen plötsligt framstår som lockande.