blåmesens 2015

Spontan känsla inför denna årslista: men va, är det nyår igen?!
2015 har rusat förbi i ett rasande tempo och jag, med blicken fäst vid horisonten, hänger knappt med.

Läsandet har behållit sin stackars perifera position i tillvaron. Antalet utlästa böcker säger kanske egentligen inte så mycket, men i år landar jag på 45. Blandad kompott: några klassiker (På västfronten intet nytt, Pride and prejudice, To kill a mockingbird, Främlingen), några gamla favoriter (Den mörka materian, Narnia) och några nya favoriter: Expeditionen, Cloud atlas, The children act.

8 ynka böcker lästes på engelska, det blev visst ingenting alls på franska i år. Under de sista skälvande dagarna smög det sig åtminstone in en Nobelpristagare; jag lovar att jag ska berätta mer om Svetlana Aleksijevitjs De sista vittnena snart (nej, alltså, nä, det är inte ett nyårslöfte). En annan reportagebok som aldrig nådde bloggen men var oväntat bra är förresten Persson/Schibbyes 438 dagar.

Annars då? En milstolpe passerades när Stjärtmes och jag tog oss ut på andra sidan evighetsprojektet IQ84, jag testade att försöka trigga min läsmotivation genom att läsa biblioteksböcker med kö på (det gick sådär). Såg inte värst mycket filmer men årets spellista blev i alla fall bra. När jag tänker efter är det mycket som varit bra i just kulturkonsumtionsväg under året. Till skillnad från i världen allmänt.

Nästa år kommer fler milstolpar att passera. Eventuellt fler cirklar att hetsläsa till. Och så ska jag läsa Allt jag inte minns. (Och somligt som jag lagt på minnet eller skrivit upp.) (Förlåt, jag kunde inte låta bli.)

Två bokmärken, en god jul

*

The Martian

Handligen i Andy Weirs roman The Martian beskrivs enklast såhär: en sci fi- version av Robinson Kruse. Astronauten Mark Watney blir strandad på Mars efter att hans kollegor nödevakuerat planeten på grund av en storm, i tron att han är död. I likhet med Kruse är han fullständigt ensam utan möjlighet att kommunicera med omvärlden. Att han dessutom befinner sig på en planet där utomhustemperaturen ligger runt minus 70°C, atmosfären i stort sett är ett vakuum och det här med begränsade resurser är ett faktum gör inte direkt saken bättre.

Man hade kunnat tänka sig att Watney skulle ge upp, men då hade det som ni väl redan gissat inte blivit mycket till intrig. Istället tar han sig beväpnad med sina kunskaper inom mekanik och botanik samt sin obändiga optimism an uppdraget att överleva.

Det jag tycker bäst om i The Martian är just historien, äventyrsberättelsen. Hur Mark gång på gång stöter på svårigheter som tycks oövervinnerliga, och gång på gång använder fantasi och kreativitet för att lösa problemet i fråga. Ibland går det kanske lite osannolikt bra, men ofta följs en triumf av ett nytt nederlag att hantera. Sol efter sol (där en sol är den marsianska versionen av ett dygn) kämpar Mark vidare för att kanske inte bli den första människan som dör på Mars.

Utöver spänningen i själva händelseförloppet verkar Weir ha gjort grundlig research. Visserligen har det förstås inte företagits några bemannade expeditioner till Mars ännu, men utrustningen, NASA:s arbete och övrig omgivning återges på ett trovärdigt om än ibland lite väl utförligt sätt. Utöver det finns en trevlig komisk timing i boken, små glimtar av humor mitt i det kluriga och svåra.

Det som fattas är möjligen ett lite större djup. Det görs vissa försök att gå under ytan hos Watney och även hos hans astronautkollegor, men det hjälper inte. Det blir ändå mer av en thriller än något annat. Språket är även det en smula platt; möjligen korrekt, men inte direkt intressant. Därmed är detta heller ingen klar blåmesfavorit, även om det inte är någon dålig bok.

Låt oss nu ta ett ögonblick till att prata om det här med filmatisering. Boken The Martian kom ut 2011 och var tydligen en storsäljare, men jag och troligen många med mig hade aldrig vetat om att den fanns om det inte vore för den filmatisering med Matt Damon i huvudrollen som hade premiär tidigare i år. Jag såg filmen först och tyckte att den var över förväntan; lite svulstigt amerikansk ibland men i stort sett en bra film. Såhär i efterhand kan jag också säga att filmen är boken trogen ner på ganska fin detaljnivå, så jag skulle föreslå följande i det här fallet: välj. Antingen får du se filmen, eller också läsa boken. Och frågan är om ändå inte filmen drar längsta strået i just det här fallet.

Bonus: trailern (som innehåller betydligt fler spoilers än jag levererat i detta inlägg, och även är direkt missvisande stundtals, men som även visar några av de storslagna bilder som gör filmen mycket sevärd) hittar ni här.

The Martian finns översatt till svenska, då med titeln Ensam på Mars.

favoriter från förr, II

Idag är på dagen sju år sedan vi gjorde vårt första inlägg här på Bookbirds. Sedan dess har vi skrivit mer än 550 inlägg om högt och lågt, men mest om böcker. Här är därför några av våra gamla favoriter som vi vill lyfta fram. Grattis Bookbirds och tack internet, för allt. Du är bäst.

MAYA av JOSTEIN GAARDER

"Ännu en gång väver Jostein skickligt samman fakta, verklighet och fantasi. Maya har en grund i evolutionens tecken och det har skrivits om boken att det är en hyllning till universum." 

- Stjärtmes, mars 2009

TILLSAMMANS ÄR MAN MINDRE ENSAM av ANNA GAVALDA

"Tillsammans är man mindre ensam tar mig till Paris bakgator i en vindsvåning, som mer känns som en liten skrubb, där Camille bor. Hon är städerska och när hon är sjuk räddas hon av Philippe. Han bor på någon våning under i en alldeles för stor lägenhet tillsammans med hyresgästen Franck. Det är nästan som om Camille ramlar in i deras vardag och vänder den upp och ner, samtidigt som jag ramlar in i deras varje gång jag öppnar boken." 

- Stjärtmes, maj 2009

HEY DOLLY av AMANDA SVENSSON

"Kom igen, det tar bara någon timme. Säg hej till Dolly."

- blåmesen, januari 2009

DAGARNAS SKUM av BORIS VIAN

"Allting som i den här samtiden skulle ses som underligt, påhittat rentav, är en självklarhet i Dagarnas skum. Att mössen i köket tycker om 'att dansa till det klingande ljudet av ljusstrålarna på kranarna' och att det går att göra drinkar genom att spela olika melodier på ett piano (så kallade pianococktails), är ingenting som ifrågasätts. Beskrivningarna är som stjärnfall." 

- Stjärtmes, april 2013

Läs också:

- Favoriter från förr (första inlägget)
- Kulturkollo listar 100 bra böcker för unga

- Ut ur bubblan, in i världen (om att läsa utanför sin bekvämlighetszon) 

Bilder av Alice Axinder

Lördagslänkar; bokhyllor, neonskyltar, Penguin Platform m.m.

När internet är som ett eget universum i sig, är man nödgad att sprida vidare sådant som är bra.  Under rubriken "Lördagslänkar" kommer jag med jämna mellanrum (haha) att göra just det. Här är mina senast sparade bokmärken.

+ Our (Bare) Shelves, Our Selves
Teddy Wayne skriver om hur fysiska böcker i ett hem kan påverka ett barns förhållande till läsning och jämför detta med att lyssna på musik digitalt:

"Consider the difference between listening to music digitally versus on a record player or CD. On the former, you’re more likely to download or stream only the singles you want to hear from an album. The latter requires enough of an investment — of acquiring it, but also of energy in playing it — that you stand a better chance of committing and listening to the entire album."

+ DIY Neon Sign
En obligatorisk länk från min favorithemsida Rookie Magazine. Här är en länk till hur man gör sin egna neonskylt.

+ Massolits smutsiga vidriga lögn om "Kvinnan på tåget"
Jag Älskar att Marcus Stenberg numera bloggar på Bokhora. Hans inlägg är ofta väl genomförda och underhållande. I detta inlägg skriver han om falsk marknadsföring, storytelling och vad som är en "debut".

+ Jag läser för att jag älskar att läsa - inte för att jag är ensam och tragisk
Linnea skriver om den vanligaste missuppfattningen andra har om introverta personer.

+ Penguin Platform
Det var åtta månader sedan som bokförlaget Penguin lanserade denna youtube-kanal som inriktar sig på ungdomsromaner, främst utgivna på det egna förlaget naturligtvis. Jag har bara hunnit kika på några videor, men har gillat det jag sett hittills.

Pssst!

Under mörka vinterkvällar vill jag helst ligga under ett täcke och läsa tills jag somnar. En annan önskan är att det, när jag vaknar, ska vara en ljus vårdag i början av april, men det händer naturligtvis cirkus aldrig. Det finns dock saker i livet som gör att det känns lite ljusare, till exempel böcker som behandlar livets stora frågor på ett milt och tryggt sätt. Pssst!, skriven av Annette Herzog och illustrerad av Katrine Clante, är just en sådan bok. Jag hittade den först hos Prickiga Paula och vill nu tipsa hela världen om denna. Världen behöver den här.


Viola är tolv år och verkar tänka väldigt mycket. Med ena benet i barndomen och andra i ungdomen, har både hon och hennes liv förändrats mycket genom åren. Var var hon innan hon var hon och vem kommer hon att vara senare? Vad händer efter döden? Frågor som kan få en annan att vilja försvinna under jorden, men som inte alls är farliga i den här boken för Viola, Herzog och Clante håller dig i handen.

2014 fick Pssst! Pingpriset för bästa Tecknad serie för barn- och ungdom och året innan fick Katrine Clante motta danska kulturministeriets illustratörpris för verket. Välförtjänt!

Tre utlästa.

Gökens rop av Robert Galbraith (Deckare, Skönlitteratur)

Det är möjligen föga överraskande att den första deckaren jag läser på år och dar skulle vara mesarnas barndomsboksdrottning J. K. Rowling under täckmantel, men att jag ännu inte orkat läsa hennes första roman för vuxna, Den tomma stolen, är dock en annan femma. Gökens rop var ingenting livsomvälvande och berörde mig inte på en nivå som jag skulle kalla djupt, men det var ändå en läsning som jag fann trivsam och ville vara kvar i.

Vid bokens inledning har huvudpersonen, privatdetektiv Cormoran Strike, sett bättre dagar. En nyss avslutad relation har gjort att han numer sover på en tältsäng inne på sitt kontor och eftersom jobben han får betalar dåligt, samlas räkningarna på hög. Han har inte ens råd att ha en assistent. Så dör en supermodell i staden; polisen tror att hon begick självmord, men hennes styvbror tror annorlunda och anställer Strike, som var god vän med styvbroderns avlidne bror. Relationerna i denna berörda familjekonstellation, må vid denna inledning verka rörig och än rörigare blir det, när Strike ska reda ut huruvida Lula Landry hoppade självmant från sin balkong eller mördades. Lulas styvbror betalar mer än bra och Strike har råd till att anställa Robin Ellacott som underbetald assistent.

Persongalleriet är stort, karaktärerna är minst lika många som det finns fingrar på två händer, men de blir aldrig ihopblandade på ett jobbigt sätt. Tempot är långsamt, men på ett mysigt höstlondonaktigt vis. Berättarperspektivet växlar mellan Strike och Ellacott, men fokuserar mest på privatdetektiven ändå. Om jag kommer att läsa de nästföljande romanerna i serien? Ja, förmodligen.

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin (Skönlitteratur)
Först när en mor försvinner, uppmärksammar de andra i familjen hur mycket hon betydde för dem. Typexempel 1: en av hennes döttrar som likställt henne med köket, eftersom hon alltid höll till där, undrar vad mamman egentligen ville göra med sitt liv och om hon ens ville vara i köket. Typexempel 2: pappan upptäcker att han alltid har gått flera steg före henne, eftersom hon var långsammare, och om han inte hade gjort det, bara den här gången, skulle mamman inte vara försvunnen, eftersom de två befann sig på en tågstation när mamman försvann.

Det är mycket som jag som växte upp i västvärlden blir arg på när jag läser den här boken, som arrangerade äktenskap och att man som mor förväntas ge upp sitt egna liv för sin man och sina barn. Men mitt i det tragiska finns det också något bitterljuvt. När familjemedlemmarna inser att de har försummat den som hållit ihop dem, inser de också hur mycket hon har betytt för dem och hur lite de vet om henne.

Jag läste den här till en bokcirkel och när en av deltagarna skulle beskriva den sa hon att den var "hjärtskärande". I överlag tycker jag att romanen var bra. Jag tycker också att den varierade berättarstilen var ett spännande grepp och som tillförde en ny dimension i texten.

Sent i november av Tove Jansson (Skönlitteratur)
Jag läste även den här till en bokcirkel, den här gången med ett gäng Tove Jansson-fantaster och samtalsämnena berörde allt ifrån julkalender till serietidningar och bilderböcker. Det här var första gången jag läste Sent i november och en ska vara beredd på att den är ganska olik de andra kapitelböckerna i serien. I förra boken, Pappan och havet, har familjen begett sig till en ö och bosatt sig i fyren där. Sent i november är den avslutande boken och istället för familjen får vi istället följa ett gäng karaktärer, som av olika anledningar har sökt sig till huset i Mumindalen, för att där upptäcka att huset står tomt. Det enda de kan luta sig mot är varandras sällskap och det skapar en viss dissonans.

I deras försök att iscensätta stämningen när familjen är där, försöker Filifjonkan och Hemulen efterlikna Muminmamman respektive Muminpappan och det blir en aning komiskt, eftersom det inte bara handlar om att t ex ordna en stor fest utomhus eller försöka bygga ett hus i ett träd. Det sägs också att Sent i november handlar om Janssons egna avslut med muminvärlden, att Homsan Toft, som har allt svårare att framkalla muminfamiljens soliga värme framför sig, skulle vara Tove själv.

Sent i november har en sorglig underton. Ingenting är som det brukar vara. Det annalkas inga katastrofer, det är höst och kallt och familjen är inte där. Men ska man fokusera på det som verkligen händer mellan framsida och baksida, tycker jag att man kan se det som ett socialt experiment: vad händer när man samlar personer som inte har en direkt koppling till varandra och där den gemensamma nämnaren inte finns i rummet? 

Läsardieten

Tidningen Svensk bokhandel avslutar varje nummer med att en känd person inom den litterära världen får svara på ett gäng frågor om dennes litteraturkonsumtion. I senaste numret är det Mats Strandberg som bland annat berättar att den bästa platsen för läsning är i en tyst avdelning på tåget. Här är ett axplock från frågelistan och mina svar:

Senast köpta bok
Ett sommarpaket från Novellix, innehållandes noveller från Karin Boye, Jonas Karlsson, Marcel Proust och Karolina Ramqvist.

Därför köpte jag den
För att det var blåmesens födelsedag!

Läser helst
Samtida kärlekshistorier som gör ont, men också texter som får mig att omvärdera mig och min relation till världen. Våldsamma dramer går också före i kön.

Bokmärken eller hundöron
Bokmärken i biblioteksböcker och hundöron (samt gärna understrykningar och anteckningar) i mina egna.

Omslag eller baksidestext
På sistone har jag ägnat allt mindre tid på att läsa baksidetexten, eftersom jag oftast har läst om böckerna på förhand någon annanstans. När det gäller böcker som är helt nya för mig lutar jag mig mer åt omslag än åt baksidetext.

Favoritformat, alla kategorier
Jag vill säga något av det mjukare hållet, som en pocketbok som lätt slinker ner i jackfickan, men måste nog säga inbundet eftersom de är smidigast att läsa samtidigt som man äter, dessutom läser jag dåligt när jag åker kommunalt.

Bästa soundtracket till läsning
Moddi. Tycker också mycket om att lyssna på Yann Tiersens Sur le fil från hans Amelie-soundtrack och Love Antells blandband.

Bästa platsen för läsning
I sängen, mest för att mitt huvud blir för tungt efter en stunds läsning att jag måste vila det mot någonting mjukt.

Bästa tilltugget
Äppelbåtar eller surskallar.

Den roligaste bok jag läst
Jag skrattade jättemycket när jag första gången läste Paper towns av John Green, annars brukar jag säga Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams, men det var väldigt längesedan jag läste den.

Sämsta filmadaption
Det här är den knepigaste frågan av alla. Jag ser film väldigt sällan och när jag väl gör det somnar jag cirka hälften av gångerna, om det inte är en skräckfilm för då sitter jag på nålar filmen igenom. Mitt minne är också beklagligt/jättebra, för att jag har jättelätt att se text och adaption av text som två skilda verk. Jag blev av någon okänd anledning besviken på The Perks of being a wallflower som på annat håll har blivit hyllad. Jag tyckte inte att den nådde fram riktigt.

Så får jag boktips
Från personer jag följer på diverse sociala medier, även från tidningar, radio och TV. Jag tror att jag är den enda som blir oinspirerad när jag går in i en bokhandel, det enda jag är intresserad av där är anteckningsböcker och pennor.

Mvh
En lite förkyld och höstdeppig mes

Det går an

På däcket till en ångbåt som tuffar ut från Stockholm fångar en ung kvinna underofficer Alberts intresse. Istället för att frottera sig med salongspassagerarna på båten, vilket han troligtvis skulle komma undan med, påbörjar han snart nog uppvaktningsförsök. Kvinnan, som visar sig heta Sara Videbeck och vara glasmästardotter från Lidköping, är till en början mystisk, då hon genom att växla mellan hatt och schalett gör sitt civilstånd oklart. Hon är också lätt besvärlig, då hon först kastar ett smycke som Albert köper åt henne i sjön och sedan insisterar på att betala sin del i den gemensamma fika som intas då båten har ett kortare uppehåll i Strängnäs.

Första försöken går alltså bet, men snart nog kommer de unga tu i samspråk och det slutar med att resan med ångbåt från Stockholm till Arboga åtföljs av en gemensam resa med häst och vagn söderut. Albert, som egentligen är utsänd för att göra en översyn av diverse gods, följer med Sara hela vägen till Lidköping. De bryr sig inte om att gästgiverierna ibland tar dem för ett gift par, och innan resan - och boken - når sitt slut har de hunnit förälska sig i varandra, och Sara Videbeck, som är en självständig och bestämd person, har hunnit diktera villkoren för deras eventuella fortsatta förhållande.

Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an utgavs första gången för 176 år sedan, alltså 1839. Visserligen visste jag om det - det står på pärmens insida - men jag hade inte riktigt tagit det till mig innan jag började läsa. Resultatet av detta blev att jag blev tvungen att konsultera Wikipedia för att försäkra mig om att jag verkligen förstått vad boken handlade om. Utan att på förhand ha satt sig in i hur Sverige såg ut då boken skrevs är samhällskritiken som är huvudtemat i boken nämligen inte alls lika tydlig som den en gång var.

Så vad är det då Almqvist går till attack mot i boken? Jo, först och främst äktenskapet. Det förhållande som Sara Videbeck förespråkar med glöd, där de ingalunda ska gifta sig utan istället ha någon form av särboskap där de har skiljd egendom och träffar varandra lite lagom mycket, är idag inte speciellt provokativt. Annat var det 1839. Almqvist förlorade enligt ovan nämnda källa sitt jobb på grund av boken, samtidigt som han framöver kom att betraktas som en "osedlighetsförfattare". Det andra föremålet för Almqvists kritik var skråsystemet, som avskaffades mindre än tio år senare.

Det är inte bara att Almqvists förslag på hur samhället skulle kunna fungera i dessa två aspekter nu på sätt och vis realiserats som gör boken modern, sina år till trots. Skildringen av hur Albert försöker ragga upp Sara hade, om ett par ord bara bytts ut, lika gärna kunnat äga rum idag, och jag kan ibland inte låta bli att dra på mun då jag livligt kan föreställa mig några av mina vänner och bekanta i rollerna som den flirtige charmören och den avvisande tjejen. Som liten nätt kärlekshistoria är Det går an alltså läsvärd även för en mes med bristande kunskaper i svensk historia.

Bookbirds läser: 1Q84, tredje delen (kapitel 25-31)

5 oktober 2015 avslutade vi vår odyssé i 1Q84-världen, ett projekt som började i januari 2012. Här kommer en reviderad version av vår sista diskussion. Varning för spoilers, men det vet ni nog redan. För hela historien från början, tryck här.

blåmesen: Vi kan kanske konstatera att slutet var tämligen icke-överraskande för någon som läst Murakami förut? Väldigt många lösa trådar som bara släpps där de är, och så är det bra så... Men vi kan ju ta det från början. Först fick vi närvara när U dog. Och Ta var superbrutal och psykopatisk
Stjärtmes: Nånting säger mig att A betydde mycket för Ta, varför skulle han annars göra det?
blåmesen: Ja, det verkar som att de fick en ganska nära relation i slutändan. Fast det var ju också hans jobb att skydda A

Stjärtmes: Little People kröp ut ur Us döda kropp. Min fråga: Har Little People agerat genom U? De har varit ganska tysta rakt igenom boken, fram tills då
blåmesen: Precis efter att Munkhuvudet fått en plötslig insikt om att U var i T:s hus, och åkt därifrån trots order om att inte göra det. Jag tror inte det... Men vem vet? Kanske var de hans sjätte sinne? Det som gjorde att han nästan alltid gissade rätt.
Stjärtmes: Ja, det trodde jag också

blåmesen: Sedan tycker jag också att det är mycket! frustrerande att vi lämnas med scenen där Little People spinner en luftpuppa för U, men aldrig får veta mer än så
Stjärtmes: Ja!!!_Varför_ vill de ha en U-puppa?
blåmesen: Ja, det undrar jag också. Hur var han värdefull för dem?
Stjärtmes: Och skulle A vara en puppebehållare?
blåmesen: Och vad händer med en puppebehållare i en värld där Little people kanske inte finns?
Stjärtmes: men little people finns väl där 1Q är? eller menar du A?

blåmesen: Jo, jag tänkte på A. Eller så var det Little people som "förstörde" hela Us liv?
Stjärtmes: Vem vet hur lång tid little people har verkat
blåmesen: Då var kanske berättelsen om A och T i de här sista kapitlen mindre spännande
Stjärtmes: Du menar onödiga?
blåmesen: Okej! Kanske inte onödiga men... det hände liksom inte så mycket spännande
Stjärtmes: Haha. Just det. De hade sex. Jag hämtade boken nu. A verkar vara något mindre besatt av bröst.
blåmesen: Jag vet inte. Min anteckning för sista kapitlet: A&T klättrar uppför nödtrappan och kommer till en värld med en måne (men felvänd Essoskylt?). Sen ligger de med varandra. Slut!
Blev nog lite besviken över att det liksom inte var ett mer... nyskapande? slut
Stjärtmes: Jag förstod inte heller skylten!
blåmesen: Jamen, det är väl helt enkelt så att han inte vill berätta för oss om de kom tillbaka till sin egen värld eller om de kom till en ny

Stjärtmes: Men hallå, visst tog inte året slut då? Varför sluta där? M kanske blev trött på sin utdragna historia. 
blåmesen: Tror också han blev lite trött på det. Dessutom hade han ju redan dragit över antalet kapitel, jfr:t med bok 1 och 2
Stjärtmes: Vad tyckte du om att han behöll kapitelindelningen trots att det föll helt när U dog?
blåmesen: Jag vet inte... vad skulle han göra liksom? Då hade han ju ändå med ett U-kapitel där U var stendöd
Stjärtmes: Och i ett A kapitel handlade det bara om T, kanske bra för mystiken ändå
blåmesen: Jo, om man nu råkar läsa kapiteltitlarna i förväg

Stjärtmes: Jag känner mig en aning.. besviken? Otillfredsställd?
blåmesen: Jag är också besviken. Trodde det skulle vara enbart skönt att ha läst klart men... näe...
Stjärtmes: Nä, tråkigt att det blev så!
blåmesen: Verkligen! Å andra sidan får väl jag, som gillar lyckliga slut, helt enkelt gilla att det blev ett någotsånär lyckligt slut
Stjärtmesen: Ja, det är väl så nära ett lyckligt slut en M-roman kan komma. De är säkra, samtidigt osäkra

blåmesen: Mm. Det enda som är säkert är att A och T fick varandra till slut. Och att de var precis etthundra procent säkra, trots att de träffats typ en gång förut.
Stjärtmes: Om livet ändå var så enkelt att man bara visste, men tråkigt om man skulle behöva vänta i tjugo år för att träffa den rätta igen
blåmesen: Ja, eller hur! Så nu är det slut med 1Q...
Stjärtmes: What to do. Jo men vi ska ju läsa Of mice and men!

Tidigare diskuterade kapitel:
1-6, 7-12, 13-18, 19-24

Elefantens undran

I en bortglömd mapp från i somras hittar jag tre bilder till ett inlägg om en av de finaste böckerna som jag har läst i år. Den heter Elefantens undran och är skriven av Leen Van Den Berg, samt illustrerad av Kaatje Vermiere. 

Alla möjliga varelser har som alla andra år samlats på en kulle. Den här gången har elefanten en fråga, "Hur vet man att man älskar någon?" Och alla, inklusive stjärnorna och äppelträdet, försöker besvara dennes undran.

"'När jag ser min älskling rodnar jag,' viskade äpplet blygt."

Men det finns också en dyster sida, för det är inte alla som har hittat kärleken. Vandraren tror sig veta, ibland, men tappar bort det senare. Och Myran som har fått hoppa in som sekreterare för att sköldpaddan måste passa sin fru som blivit sjuk, har inte tid att stanna ens för en kopp te och förstår inte varför hon känner sig ensam.

I bokhögen till vänster, uppifrån: 
Himmel och helvete av Jón Kalmam Stefánsson // Vitsvit av Athena Farrokhzad // Mumin och tillvarons gåta av Jukka Laajarinne // Husfrid av Alison Bechdel // Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky 

Jag är ledsen för att jag inte har tagit bilder som gör illustrationerna rättvisa, men samtidigt undrar jag om det går att göra. Det matta pappret och de dova färgerna, går nog inte att riktigt förmedla, utan måste ses i verkligheten och läsas om och om igen.

Jag föder rådjuret

Jag föder rådjuret är egentligen den avslutande delen i en dikttrilogi av Jila Mossaed, som bor i Sverige sedan 1986 och är en av många iranier som lever i exil, men det är den första diktsamling som jag läser av Mossaed och jag blev kär från första raden. Det är någonting förenklat i Jila Mossaeds poesi som gör innehållet lättförståeligt och samtidigt träffande. Vissa är väldigt konkreta, medan andra är flytande och drömska. Det handlar om minnen från flykt och smärta, om en värld helt olik den vi är bekant med i Sverige. Berättarjaget känner att hon måste berätta, för om ingen gör det kommer ingen att veta.

De tältar
nya kroppar tältar varje dag
i öknen
de har inga hus längre
Vi bygger hus
åt er
snart
snart
Vi har gjort det förut
vi bygger och
vi förstör 

Jag mår illa
Jag spyr över alla ord
som döljer sanningen 

Djupa Ro

Det är drygt ett år sedan Paula, David, Ludde och Tove tog studenten. Tre av fyra stack. Tove, och kompisgängets femte medlem Jonathan som gick årskursen under övriga, blev kvar i hålan där de vuxit upp.

Nu är de åter tillsammans hemma i lilla Ingelstad.
För att Jonathan är död och ska begravas.

Huvudtemat i Djupa Ro, vilket inte torde komma som någon överraskning efter ovan beskrivning, är sorg. Hur hanterar man det här med att någon som bara alltid varit med inte längre är det, och aldrig kommer att vara det igen? Vad gör man när det inte går att göra något alls?

Boken handlar också om: att komma tillbaka till det där stället som man inte riktigt vet vad man ska kalla längre (hem-hemma?), att inse att man kanske inte känner sina vänner så bra som man trodde, vilken relation man har till sina föräldrar, vad man egentligen ska göra med sitt liv, och lite sånt.

Jag läste Djupa Ro mest för att jag länge följt dess upphovskvinna Lisa Bjärbos blogg, och tycker den är festlig (av någon anledning har det inte blivit av att jag läst hennes tidigare böcker, men den här gången kändes det som att det var dags). Den gavs ut nu i september så jag fick nöjet att ställa mig i bibliotekskö för första gången på flera år. Det var dock inte med tanke på den stackars längtande läsaren efter mig som jag sträckläste den, utan för att... den är... spännande? Ordvalet känns fel i sammanhanget, men det är det bästa jag kan komma på. Innehållsrik nog att hålla mig vaken på bussen klockan 05.18 på morgonen. Intressant nog att läsa ut när man är så trött att ögonlocken håller på att falla igen stup i kvarten.

Med risk för att fokusera mer på läsupplevelse än på litteraturen i sig noterar jag att jag trots att boken involverar döden och mitt andranamn är lipsillen inte fäller en ynka tår. Jag vet inte varför, men är lite lättad över att det inte blir gråtfest à la Jag saknar dig, jag saknar dig eller Boktjuven. Jag är också lättad över att Bjärbo utelämnar den klassiska scenen där huvudpersonen till slut inser vad som hänt och äntligen brister i hjärtskärande gråt. Visst gråter David, som är den som berättar historien för oss. Men på ett mer naturligt och mindre teatraliskt sätt, som åtminstone i mina ögon är betydligt mer realistiskt.

En sak Bjärbo för övrigt ofta kommenterar är hur frågorna man får i egenskap av ungdomsboksförfattare skiljer sig från de frågor som ställs till tja, författare rätt och slätt. Det kan förstås anses lite underligt. Men det är ändå något med den här boken som skriker ungdomsbok, och jag tror inte att det är att David använder uttryck som "scrolla i minnet". Kanske någonting med hur känslorna tillåts löpa amok på ett annat sätt än i en vanlig roman? Eller något med att det lite oftare än vanligt är första gången karaktärerna konfronteras med vissa situationer?

För att summera denna något spretiga text som helt i enlighet med tillvaron just nu författats i ett tillstånd av sockerdämpad tröttma, så är Djupa Ro: snygg (se bild ovan), lättläst, trovärdig, med ett viktigt tema. Den är dock även: tämligen slätstruken och sticker inte ut hakan så mycket.

Mer av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Allt jag säger är sant

Allt jag inte minns

Det här är min vanligaste tanke: Tiden går för fort. Min kropp som är uppväxt med den skånska höstens mjuka intåg är i chocktillstånd, sedan hösten i en handvändning tog ett stadigt grepp om Hälsingland. Mörkret som faller innan middagstid dränerar mig på ork, jag slocknar så fort lampan släcks. En annan kan tro att jag inte läser något, men det gör jag, i mängder. Och så mycket bra. Jag blir som uppslukad i varje historia och det är helt fantastiskt, men när jag stänger boken är det som att jag vaknar ur en dröm och minns bara: känslan.

Endast känslan kan jag gå runt med i flera dagar efteråt, men sakna ord att beskriva vad det är jag känner och varför, det vill säga beskriva händelser i romaner från det jag precis har läst. Förr var det här ett problem, men på den senaste tiden är det som att både hjärna och hjärta har kommit överens om att strunta i det. Jag kan pausa från en bok i flera dagar och återuppta läsningen från där jag slutat, fastän minnet är fragmentariskt. Det här är ett "problem" som jag har haft i perioder och senast sedan i somras, men har inte kunnat tillkännage eller vågat erkänna. Mitt läsbeteende har förändrats, kanske även behovet av att minnas tingen som tingen är. Det är nuförtiden efemärt. Kanske går det över, kanske inte.

Jag tror det var hos Sartre jag först stötte på uttrycket att minnet skulle vara förrädiskt, att varje gång man ser tillbaka förlorar man en liten del av det, eftersom minnet förändras efter hand som tiden går. Detaljer läggs till och tas bort och beblandas med andras minnen av samma händelse. Ens minne av en händelse är aldrig lika autentisk som den gången du faktiskt var där. Jag måste ha varit i mina sena tonår när jag läste det första gången och det påverkade mig som den ofullkomliga vanskliga varelse jag var och är än.

Det är Sartre jag tänker på när jag läser Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Jag läser den inte, utan snarare blir jag som besatt. Jag minns att jag tyckte att titeln var tvetydlig, att det den innehöll var vittnesmål från personer i Samuels närhet, om Samuel och deras relation till Samuel, för att en författare ville ta reda på vad det var som hände med Samuel den olyckliga dagen. Samtidigt var det också en berättelse om en författare som samlade in denna information för att färdigställa ett manus till en bok. Det är ett sammelsurium av röster och endast det de säger, saker de minns, avslöjar vilka de är. Allt jag inte minns är på sätt och vis en ofärdig och färdig roman i självklar Khemirianda. För den som inte har en aning om hur Khemiri skriver, vill jag beskriva det som adekvat inadekvat. I hans tidigare verk lekte han väldigt mycket med språket, medan handlingarna på något sätt inte var lika central, om än mycket viktiga, medan Allt jag inte minns är långsammare och visar på sätt och vis upp en mer mogen Khemiri, där hans lekfullhet ibland glimtar till som för att visa att just det där fortfarande finns kvar i hans karaktärer.

"Det var som om våra hjärnor hade spelat musik i ett tidigare liv, dom hade övat skalor och stämt sina neuroner i samma tonart och nu när de äntligen återsågs kunde dom jamma loss helt utan noter."

Det är mycket jag imponeras av i Allt jag inte minns, allt från upplägg och språk till känslan av autencitet. Men en sak som jag alltid återkommer till när jag tänker på romanen är Vandads och Laides olika berättelser kring samma period; vem har egentligen rätt? Kan det finnas ett rätt eller fel, likt Platons idévärld, om vi inte vet vad sanningen är? Vandad skildras som en kille med trubbel, svårt att få jobb och har ett kriminellt förflutet, medan Laide är den som har alla saker på plats. Det är svårt att ha sympatier med Laide, som känns kall och verkar redan ha lämnat Samuel bakom sig, men hennes berättelse om deras kärlek är ändå den jag är mest svag för, som den obotlige romantiker jag är.

Romanens upplösning är också den värd att nämna. Det är en där titelns påstående Allt jag inte minns ställs på sin spets, för var går egentligen gränsen mellan vad som är mitt och vad som är påhittat? Det är det här som är en av Khemiris starkaste sidor, enligt mig. Hur han alltid lyckas dra det fiktivas gränser ett steg längre.

Bookbirds läser: IQ84, tredje boken (kapitel 19-24)

Måndag 21 september 2015
Reviderad konversation. Innehåller spoilers!

Stjärtmes: Det gick undan väldigt mycket den här gången, eller är det jag som inbillar mig?
blåmesen: De sista två kapitlen var väldigt korta, så jag tror det kan vara det som gör att det kändes som att det gick fort.
Stjärtmes: Jag tycker att de började prata i gåtor igen.

blåmesen: Jag tycker det känns lite som nån slags fars. De springer om varandra hela tiden.

Stjärtmes: Minns du vad som hände i Ushikawas första kapitel för denna gång? Det har helt försvunnit ur mitt minne.

blåmesen: Jag har anteckningar... Jo! Dels tänkte han som vanligt lite på sitt liv och var allmänt ledsam och osympatisk. Fukaeri "stirrade in i hans själ" och han kände sig alldeles konstig ett tag. Blev bättre när Tengo kom hem. Och så upptäckte han de två månarna!

Stjärtmes: Ah just det. Han blev typ kär i Fukaeri? Eller det var något hon gjorde med honom?

blåmesen: Jag trodde också att han blev kär i henne först, men det var lite oklart. Jag vill också minnas att jag blev lätt frustrerad över att även U äter lätta middagar och stretchar regelbundet. Hade varit befriande om någon enda av Murakamis karaktärer kunde typ... äta pommes, och skita i hur hen ser ut

Stjärtmes: Det ligger väl i Murakamis estetik antar jag. Jag undrar om han är en sådan själv?

blåmesen: Jamen det är han! Han springer ju ultramaraton och sådär. Har sagt att det ska stå på hans gravsten att "Han gick i alla fall aldrig".

Stjärtmes: Sen satt ju U där och fånstirrade på månarna, så att A fick syn på honom. "Lyckodockskallen". Är det förresten inte konstigt att U:s historia berättas efter alla andra? När man får läsa hans del så vet vi redan vad som har hänt typ? I alla fall hos de andra. Aomame gick till Tengo. Sen fick vi läsa hur U upptäcker att Aomame går ut från deras byggnad, när vi kom till U.

blåmesen: Jo, i och för sig. Det är lite asynkront. Hur som helst. A gick ut! Och hittade Tengos lägenhet, som var tom eftersom Tengo var ute och åt med sin redaktör. /.../ Och så lyckades ju U få ett fotografi av A OCH gissa att det var A. Han verkar tidvis ganska kass på sitt jobb, men han är sjukt träffsäker i sina hypoteser.

Stjärtmes: Måste vara något sjätte sinne som Murakami försöker få oss att tro på .

blåmesen: Men det missar ju mycket praktiskt i så fall, som när T gav sig av till katternas stad för att hans pappa dog.

Stjärtmes: ja. Pratet om dörren som öppnades med Kumi var way above my ork. Men det måste ligga en slags symbolik i det. Sade inte ledaren något liknande?

blåmesen: Det gör det säkert. Jag orkade inte heller fundera över det. Men jag blev väldigt nyfiken över att Kumi så tydligt mindes att hon blev strypt i sitt förra liv. Ts mamma? As älskarinna?

Stjärtmes: Ja!!!

/.../

Stjärtmes: Varför måste det vara så konstigt?

blåmesen: För att det är Murakami? Det kändes också som att vi fick nån sorts bekräftelse på att det var Ts pappa som var NHK-spöket när en av systrarna berättade att han brukade knacka i sängkanten.

Stjärtmes: Exakt. Men han gjorde det inte när T var hos honom. Fast han var väl hos Fukaeri? T kanske inte var närvarande då iofs.

blåmesen: Precis. Händelsemässigt börjar vi närma oss slutet på det här avsnittet. U blev ju också överfallen av Tamaru? i sin lägenhet - oväntat!

Stjärtmes: ja. Jag älskade att han konstaterade att han måste vara "ett proffs" för att han inte hade märkt att låset var mixtrat.

blåmesen: Men tror du också att det är Ta? Skulle Ta verkligen säga något sådant som "Så lätt dör du inte"?

Stjärtmesa: Han kanske vill ha information av honom! Du har rätt i att det låter lite olikt T.

blåmesen: Jo, det är klart. Han vill ju veta vem han arbetar för och sådär. Men vi har väl inte riktigt fått se Ta:s "professionella" sida tidigare, förutom i försvarssammanhang. Ser fram emot att få veta om det är Ta och se vad som kommer att hända för de båda... Ser mindre fram emot födelsen av A:s barn, som väl i och för sig antagligen inte kommer att vara med i boken. Men det låter ju verkligen som att hennes livmoder blivit en luftpuppa, även om hon själv inte tror det?

Stjärtmes: jaa, men hon kanske är i något förnekelse/förälskelse-stadium. M blev himla meta när A började prata om historier.

blåmesen: Det är ju ganska mycket metavarning över det här med att boken T skriver kanske är det vi läser eller är det det eller vem vet sjukt oklart och sådär.

Stjärtmes: Speciellt nu när det har varit en närvarande berättare! om än väldigt kort

blåmesen: Men att hon först nu inser att hon kan "vara med och skriva historien" fast hon inte vet hur kanske förklarar lite varför hon varit så passiv tidigare? Att hon bara känt sig som någon som hamnat mitt i något hon egentligen inte hörde hemma i.

Stjärtmes: ja... som att berättelsen skrivs i realtid?

blåmesen: Nåt ditåt. Fast nu har ju T heller inte skrivit på vad som känns som länge? Tydligen var han ju bara hemma två dagar innan han fick åka tillbaka till katternas stad.

Stjärtmes: De kanske skriver sista kapitlet tillsammans, A och T. HEHE.

blåmesen: Det vore ju inte helt otippat...

blåmesen: När jag satt och läste idag träffade jag en kompis som varit bortrest länge och som hälsade mig med "Jag läser också den där boken! Fast jag har läst typ lika mycket som du har kvar!" och så blev han helt paff när jag berättade att det fanns tre böcker...

Stjärtmes: Idag frågade en arbetskollega om jag tyckte att den var bra. Jag sa nej.

blåmesen: Oj. Det var hårt. Den har ändå varit bra... ibland. Själv brukar jag hålla mig till konstig.

Stjärtmes: Det har varit lite för trassligt den här gången. Fast jag svarade om tredje boken. jag vet inte om hon menade serien, eller vad hon menade. Frågan "är den där bra?" kan besvaras multipelt i detta fallet.

blåmesen: Jag lutar åt ett superlyckligt smörslut i alla fall. ❤

Stjärtmes: jag kan inte säga om det är typiskt eller otypiskt M med cheesy endings?

blåmesen: Skulle säga att det är otypiskt? Fast det är heller inte vanligt med misärslut.

fler diskuterade kapitel » 1-6, 7-12, 13-18, 25-31

Bookbirds läser: 1Q84, tredje boken (kapitel 13-18)

13 september 2015
Reviderad konversation.
Innehåller spoilers!

Stjärtmes: Men VAR ska vi börja? Med att ushikawa är ett störo?

blåmesen: Jag har kommit till nivån i 1Q där jag läser till 90% för att vi ska diskutera och till 10% för att jag bryr mig om vad som ska hända. Tycker att det är långsamt och många trådar att hålla i

Stjärtmes: Samma här.

blåmesen: Den inställningen påverkar antagligen "hur" vi läser lite också, eller?

Stjärtmes: Men ärligt talat så är Ushikawas kapitel inte roliga längre

blåmesen: Beror inte det mest på att Ushikawa verkar vara en så tragisk person?

Stjärtmes: Det murakami gör med U är tvärtemot det han beskriver "sina" kvinnor. Apropå: Tolv skäl till varför Murakami inte fick nobelpriset

blåmesen: Inte säker på att jag förstår hur du menar?

Stjärtmes: Han beskriver U som sorglig och oälskad, medan hans kvinnor är snygga?? oj kanske för länge tänkt-tanke

blåmesen: Alla hans kvinnor är ju inte direkt snygga... 

blåmesen: Min notering om U efter kapitlet där hans liv börjar beskrivas mer ingående är att han är "en spillra av en människa"

Stjärtmes: Att han är mindre än en människa?

blåmesen: Snarare att hans liv verkar ha rämnat helt och hållet, han har ingenting kvar av sin karriär eller sin familj eller sina drömmar. Tycker att Murakami göttar sig lite för mycket i U:s patetiska/tragiska liv. Eller är det meningen att hans fulhet/tomma tillvaro ska symbolisera något?

Stjärtmes: Är det meningen att man ska känna igen sig?

blåmesen: Det hoppas jag inte

Stjärtmes: Väga Us liv med Tengos?

blåmesen: Jag vet inte. Jag förstår inte riktigt poängen, faktiskt

Något som var intressant i ett av U:s kapitel var dock att han fick påhälsning av NHK-mannen, och att NHK-mannen inte verkar ha någon fysisk form

Stjärtmes: Jag fattar ingenting med 1Q längre. NHKmannen är min största mardröm just nu

blåmesen: ... som i att du tycker han är läskig på riktigt?

Stjärtmes: Ja!!!

blåmesen: Ojdå. Jag tycker bara han är lite obehaglig. 

Stjärtmes: Tycker det är konstigt att U inte bytte namnskylt på dörren

blåmesen: Tengo kanske hade känt igen hans namn?

Stjärtmes: Men skulle Tengo lägga märke?

blåmesen: Det är väl inte omöjligt? Men jag tror att det är Ts pappas medvetande som är ute och knackar dörr. Och att det symboliserar något! Är mycket för symbolik just nu tydligen. Samtliga av de som fått påhälsning av herr NHK är ju sådana som frivilligt hållit sig instängda. Kanske en del av dem själva som tycker att de inte kan hålla sig gömda sådär för alltid, om man lever så måste man ut i världen och göra rätt för sig?

Stjärtmes: Men att de får besök av samma person?

blåmesen: Är förstås konstigt, men det är ju allt i 1Q84

Stjärtmes: NHK-mannen är på sätt och vis alla tres största rädsla, kanske? Att bli upptäckta

blåmesen: Mm, och på något sätt: att risken för att bli upptäck kommer inifrån. NHK-mannen kan ju inte göra något annat än att stå och knacka, så länge de inte gör något själva så är de trygga

[...]

Stjärtmes: MEN ok. Ska vi fortsätta med att konstatera att Aomame har blivit heeeelt knäppp?

blåmesen: Har hon? Hon blev väl bara lite spontanreligiös och konstaterade att hon + tanten "tappat vreden"?

Stjärtmes: Men att hon, trots att det inte finns någon logik, tror att "det här lilla livet" hon bär på är Tengos. Vad tycker du förresten om upprepandet av "det lilla livet"

blåmesen: Vet inte riktigt vad jag ska tro. Kanske normalt att bli knäpp när man är gravid? He he.

Stjärtmes: Har vi något mer att tillägga re: Aomame?

blåmesen: Mja. Det var ju väldigt spännande att hon och Tengo lyckades missa varandra helt knappt!

Trodde först att detta var ett tecken på att de befann sig i olika världar

Stjärtmes: Typiskt va.☺

 Och att hon var en hårsmån från att bli upptäckt av U..

blåmesen: Och i samma veva fick vi ett inslag av någon sorts allvetande berättarröst som bara 'hej, jag är här nu i en halv sida och inte mer i hela bokserien'

Stjärtmes: Jag kan vara ärlig och säga att jag gav ifrån mig ett "!!!!"

blåmesen: A tror ju också att Sakigake är ute efter hennes barn?

Stjärtmes: Nu ja, efter att ha pratat med Tamaru

blåmesen: Även innan? Hon drömde ju mardrömmar om att ha blivit kidnappad av någon som bara väntade på barnet

Stjärtmes: Jaha! Men nu var det en fjäril med (puppaaa)

blåmesen: Det tänkte jag inte ens på... Men antar att vi är eniga om att det är T som är den mest intressanta karaktären för närvarande?

Stjärtmes: Ja, kul att se att munkhuvudet och den andra också jobbar. "kul"-kul

blåmesen: Vet inte om jag tycker det är bekvämt eller konstigt att samtliga som kommer i kontakt med ledarens livvakter väljer samma smeknamn för dem?

Stjärtmes: Konstigt såklart, men samtidigt är det ju fiktion ...

blåmesen: Jo, det är klart.

blåmesen: Tror du att den Fukaeri som skrev Luftpuppan är maza eller dota?

Stjärtmes: Jag har ingen aning!! Hon kan ju uppenbarligen agera själv osv

blåmesen: Jo, fast det har väl ändå känts som att det är något fel på henne

blåmesen: Nu när jag tänker efter är kanske T inte heller så spännande. Har inte hänt så mycket där heller, mer än att han träffat Komatsu och fått reda på att Sakigake vill att de ska återgå till sina normala pre-Luftpuppan liv

Stjärtmes: Lite segt också att det inte är förrän nu han funderar på maza/dota? Eller har han gjort det innan också? när han / vi läste Luftpuppan?

blåmesen: Jag har aldrig tänkt tanken förut faktiskt

Stjärtmes: Du och jag har ju diskuterat maza/dota-fukaeri innan (Här! stjs anm.)

blåmesen: Det har vi nog. Det hade jag i så fall glömt. Till förra träffen hade jag typ glömt att F var ledarens dotter

Stjärtmes: Ahh den här bokcirkeln :))

blåmesen: Mm. Jo.

blåmesen: Börjar luta åt att det ändå blir ett lyckligt slut på 1Q

Stjärtmes: Det känns bra att det börjar dra ihop sig

blåmesen: Så trött på alla karaktärer. Kan inte minnas att jag läst någon bokserie där jag bara känt att jag fått nog av karaktärerna

Stjärtmes: Murakami är ju känd och älskad för att inte hasta sig fram med sina handlingar

blåmesen: Ja, och när det bara är en bok är det mindre av ett problem i mina ögon. Nu har han inte-hastat i tre tjocka volymer

Stjärtmes: Ja, dessutom tappat i tempo katastrofalt. Jag vill bara att den ska ta slut. 

blåmesen: Peppnivå i fotknölshöjd m a o. När nästa träff? Ska vi dela på två eller ska vi läsa ut skiten tills dess?

Stjärtmes: Jag tycker att vi delar på två ändå??

blåmesen: Kanske bäst

Bookbirds läser: 1Q84, tredje boken (kapitel 7-12)

25 augusti 2015
Reviderad konversation. Innehåller spoilers!

Stjärtmes: Allt är skruvat
blåmesen: JA ALLT ÄR SKRUVAT. Men det känns ändå som att saker börjar falla på plats?
Stjärtmes: Jag vet inte var vi ska börja
blåmesen: Med A?
Stjärtmes: Att hon är gravid !!!
blåmesen: Ja, hon har visst lyckats bli distansgravid med Tengo på något sätt
Stjärtmes: Det är inte helt otroligt att hon blev gravid samma natt som T hade sex med F. Var det samma natt som hon mördade sektledaren?
blåmesen: Det var ju samma natt, den med åskvädret. Japp. Så tidsmässigt stämmer det, och om man släpper krav på normal biologi och sådär så är det väl acceptabelt. Men hur i hela världen kom hon på tanken att T kunde vara pappan egentligen?
Stjärtmes: För att hon är knäpp. Nä, jag har ingen aning. Det är så himla långsökt. Det kanske bara är en önskan?
blåmesen: Möjligen. Det är också intressant att hon tar beskedet med ett sådant jämnmod. De flesta skulle väl bli rätt rädda om de upptäckte att de var gravida trots att de inte haft sex? Eller börjat fundera över eventuella övergrepp eller nåt ditåt?

Stjärtmes: och att hon vill behålla det för att hon tror att det är hennes och tangos kärleksbarn
blåmesen: Undrar om vi kommer att få veta hur det går, boken slutar ju i december och barnet är beräknat till juni
Stjärtmes: Varför sa hon maza till den? Det var läskigt tyckte jag. Jag var till och med tvungen att smsa dig när jag hade läst färdigt det kapitlet
blåmesen: Nej, hon sa dota och den/det/hen svarade maza. Det är ju typ "daughter/mother"?
Stjärtmes: Men varför valde översättaren att behålla dota/maza här?
blåmesen: Jag tror att det liksom inte är riktiga ord på japanska heller, utan påhittade utifrån engelskan. Tror det fanns en *ÖA om detta i ettan eller tvåan! Borde vara i tvåan? Bläddrar igenom lite snabbt.

blåmesen: Kan inte hitta det sådär på rak arm, får efterforska till nästa gång. Vad tror du förresten om det vi fick veta om att Tamaru kanske har ett sjuttonårigt barn? Vad tillför det?
Stjärtmes: Inte att det är Fukaeri väl?
blåmesen: Hon är ju ledarens barn
Stjärtmes: Men hon är det enda barnet vi känner till, eller?
blåmesen: Jag fick spontant känslan av att det var någon sorts stilgrepp från Murakamis sida, att det skulle belysa hur A såg på sitt eget barn
Stjärtmes: Som en slags kontrast?
blåmesen: Men jag har också funderat mycket på vad som är syftet med olika stycken och vad M egentligen försöker säga med dem.

blåmesen: Okej, så A sitter i sin lägenhet med sitt märkliga barn och beter sig inte vad vi skulle kalla normalt. T då!
Stjärtmes: T har precis spenderat veckor hos sin pappa som ligger i koma och upplevt ännu ett märkligt ”samlag” med en tjej
blåmesen: Men han har också rökt hasch och fått nån sorts vision
Stjärtmes: det har jag inte skrivit ner! vad såg han?
blåmesen: Han såg Aomame! Och så sa någon/något till honom att han måste lämna katternas stad innan det blev för sent
Stjärtmes: Såg han a i hennes ”riktiga” tillstånd?
blåmesen: Gillade för övrigt beskrivningen av hur hans hjärna svängde långsamt "som om man lutat på en skål med risgrynsgröt" under inverkan av drogen

blåmesen: Han såg A som barn, hon sa att han måste hitta henne
Stjärtmes: Jaa just det. Jag kan inte riktigt greppa allt konstigt så det bara fladdrar förbi
blåmesen: Men innan han åkte hem gick han till sin pappa, och misstänkte honom högt för att nyttja sitt medvetande till att vara NHK-mannen! GALEEET
Stjärtmes: Ja det tyckte jag var läskigt!!!! Inte heller helt otroligt ????
blåmesen: Förstår inte a) hur han förstod att det eventuellt var så eller b) hur han förstod att det var viktig att han bad honom sluta med det? Om han bara trott att NHK-mannen terroriserade honom hade det väl inte varit någon fara, men om han nu lyckades så 'räddar' han ju A också?
Stjärtmes: Jag hoppas att jag aldrig stöter på någon som Nhk-mannen
blåmesen: Ja, det låter verkligen som en mardrömsgestalt

Stjärtmes: Tycker du att M börjar lägga ut svaren lite för lätt?
blåmesen: Blir också lite misstänksam...
Stjärtmes: eller så försöker han förleda oss bara?
blåmesen: Här är också [Ushikawa] ett utmärkt drag, eftersom han liksom återupptäcker saker som man som läsare redan fått veta men i många fall glömt. Jag hade till exempel glömt att Fukaeri var ledarens barn
Stjärtmes: Jag har glömt hur U kom i kontakt med T? i vilket syfte var det?
blåmesen: Var det inte så att han på nåt sätt fick reda på att T hade kontakt med Fukaeri? Jag minns inte heller detaljerna. Glömska klubben
Stjärtmes: U måste i så fall haft någon slags kontakt med sekten innan mordet på ledaren
blåmesen: Det hade han ju. Han gjorde ju t ex undersökningen av A innan de gick med på att låta henne behandla ledaren

blåmesen: Intressant också att U verkar bli allt mer avundsjuk på T ju mer han får reda på om honom
Stjärtmes: HAHA, jag har skrivit ”Tengo knarkar. Pånyttfödelse etc.” men fattar ingenting. Såg han sig själv födas?
blåmesen: Jag vågade inte börja läsa direkt efter förra cirkeln, för jag vågade inte lita på att jag skulle komma ihåg till idag.
blåmesen: Det var väl sjuksystern han rökte med som började svamla om att hon var pånyttfödd, att hon visste hur det kändes att dö osv.

Stjärtmes: ja, att U verkar bli mer avundsjuk på T är intressant! Märkte du förresten hur ingående M valde att beskriva Us ansikte? Han stannade verkligen kvar vid Us utseende
blåmesen: Ja, jag funderade på hur det var viktigt. (Han verkar ju onekligen tämligen ful)
Stjärtmes: Att folk inte vill sätta sig bredvid honom är kanske extremt
blåmesen: Jag förstår inte riktigt hur han lyckas göra undersökningar utan att folk blir misstänksamma om han nu har ett så egenartat utseende

Stjärtmes: Jag undrar vad han ska göra nu! Leta upp T? Det är ju inte så svårt
blåmesen: Ja, han ska väl börja följa efter T... som ju kommer att leda honom till A, ingen tvekan om det med tanke på hur nära varandra de verkar vara precis där vi slutade. Det sista som hände var väl att T tänkte att han måste gå till ett ställe där han kan se månen, känns inte helt osannolikt att han går till lekplatsen som A sitter och spanar på
Stjärtmes: Omg
blåmesen: (Men de kan väl inte träffas än? Det är ju mer än halva boken kvar?)

Stjärtmes: Hur ska U hitta A om A befinner sig i 1Q?
blåmesen: Jag förställer mig något sånthär: T och A finner varandra och flyr tillsammans med sitt ofödda barn ut ur 1Q-världen
Stjärtmes: Lamt
blåmesen: Hah! Nä, lyckliga slut är väl fint?
Stjärtmes: Befinner sig U också i 1Q? Spelar det någon roll i vilken värld de befinner sig i? Det är typ samma ändå?
blåmesen: Jag vet inte! A verkar inte tro det
Stjärtmes: Vi kanske inte ska fördjupa oss i skillnaderna mellan 1Q och 1984
det känns som ett hopplöst fall
blåmesen: Det gör det... Men kanske kanske att vi kommer att få veta det en vacker dag ändå!
Stjärtmes: Ja, ska vi knyta ihop säcken för den här gången?

fler diskuterade kapitel » 1-6, 13-18, 19-24, 25-31

Bookbirds kreativa processer

Ninni från Bokstaden gav oss fyra frågor om våra kreativa processer. Läs mer här.

How does your work differ from others in your genre?
En av de största skillnaderna är antagligen att vi är två som delar detta utrymme. Vi hjälps åt att inspirera varandra och fylla bloggen med ett innehåll som hade varit omöjligt om vi bloggade separat. Jag tror inte heller att vi hade hållit på i alla dessa år, om vi inte hade bloggat tillsammans.

How does your writing/creative process work? 
Våra skrivprocesser är ganska lika varandra. Det händer att vi skriver ner några korta anteckningar på exempelvis post-it-lappar för att komma ihåg vilka karaktärer som är vilka, men annars skriver vi inläggen direkt i bloggen. Ibland skriver blåmesen noggranna utkast och reviderar en lång tid innan hon slutligen blir nöjd och publicerar, men oftast försöker hon skriva ner sina tankar innan de försvinner. För mig kan det ta flera dagar/veckor/månader innan jag skriver om en bok som jag har läst. Är det en bok med ett innehåll som är svårt att hålla reda på, skriver vi även ner strukturen på boken. När blåmesen läste Cloud atlas gjorde hon en lista med huvudpersoner, deras epok, deras yrke och hur deras historia berättades.

Why do you write or create what you do?
Så här säger blåmesen om detta:
"Bara att prata om bloggandet som en kreativ process gör mig lätt nervös och får mig att känna att jag kanske borde lägga ner, men om pressen kommer från delandet av bloggen så är det också där drivkraften finns: ligger till stor del i kontakten."

Jag håller med. Utan den här bloggen hade jag och blåmesen nog inte haft lika mycket kontakt med varandra. Jag vågar nästan säga att det är tack vare bloggen som vi just nu t ex läser 1Q84 tillsammans. Sedan har vi kontakten med andra likasinnade som också är intresserade av litteratur, det har varit en fantastiskt fin bonus :-) Internet är bäst.

What are you working on at the moment?
Jobbar och jobbar... Vi har båda hur mycket som helst som vi skulle vilja läsa, men vet att det inte kommer att finnas varken tid eller ork till allt i världen. Nu när höstterminen har börjat, kommer blåmesen inte ha så mycket tid över till annat än att plugga, äta och sova. Blåmesen saknar till och med en sänglampa...

För egen del när det gäller bloggen, försöker jag ta fram en slags struktur/schema över framtida inlägg eftersom jag (typ) ligger back med böcker jag läst och vill berätta om, men inte hunnit skriva om. Det kan hända att jag också jobbar på ett citatprojekt, men jag kan inte lova för mycket! Vi kommer att slutföra vårt 1Q84-projekt, så långt är klart.