Shōgun

En kompis tipsade mig om denna åttiotalspärla med brasklappen "den är tjock". Det är den sannerligen, jag har förstått att den fysiska boken är på över 1000 sidor. Själv läste jag på e-boksläsaren, fördel när det kommer till böcker man annars kunnat bli trött i armarna av att hålla uppe. Det kändes också som ett projekt att ta sig an denna historiska roman. Men det skulle visa sig väl värt mödan.

Vi befinner oss på 1500-talet. Styrman John Blackthorne seglar under engelsk flagg i syfte att etablera handel med Asien, ett område där portugiserna har monopol eftersom de är de enda som hittat vägen dit. Redan innan boken börjar har Blackthorne tagit sig igenom sju sorger och åtta bedrövelser. I öppningsscenen styr han sitt skepp med all den skicklighet han kan uppbåda, men förliser slutligen strax utanför Japans kust. Hans liv räddas av lokalbefolkningen, men här börjar en kamp för att klara livhanken för sig och sin besättning i detta land vars språk han inte behärskar och vilkets kultur han absolut inte förstår.

Blackthorne är en sympatisk huvudperson. Han är intelligent och driftig och har ibland en nästan osannolik tur. Han har också, praktiskt nog, en tydlig språkbegåvning och pratar redan engelska, holländska, portugisiska och latin flytande. Efter att ha tagit sig igenom de inledande svårigheterna inser han att hans enda chans att klara sig och kanske en dag kunna segla hem igen är att anpassa sig. Anpassa sig, och acceptera att han plötsligt blivit en viktig bricka i spelet om makten i Japan.

Kan man säga att en bok, fast den är bra, är för lång och för spännande? Livshotande situation följer på livshotande situation följer på livshotande situation och jag blir lite matt av allt det nervkittlande. Jag blir inte ens särskilt irriterad när jag får ta en månadslång paus i läsandet för att hinna med mina bokcirkelböcker, även om det ska erkännas att jag får anstränga mig för att minnas vem som intrigerar med vem när jag väl kommer tillbaka. Samtidigt finns det förstås något fint i att det får vara långt, att få följa Blackthorne eller Anjin-san (herr styrman) som han snart kommer att benämnas. Scenen när han efter många om och men återigen får träffa andra européer och plötsligt blir irriterad och äcklad av deras manér, de som nyss var hans, är otrolig.

Utöver att jag då upplever så mycket spänning att jag blir trött finns det ett stort problem med den här boken, och det är slutet. Det känns inte helt genomtänkt, det kommer helt oväntat från ingenting och det varken stimulerar eller tillfredsställer min nyfikenhet. Är det ett av de sämsta slut jag läst? Hårda ord, men kanske kan det vara så.

Jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig Blackthorne, krigsherren Toranaga, Mariko och några av de andra karaktärerna under lång tid framöver. Likaså den bild av ett medeltida Japan som målas upp; jag har inte kollat upp hur autentisk beskrivningen är men den är hur som helst välskriven och trovärdig och genuint fascinerande. Den här boken ligger inte långt ifrån att kvala in på favorithyllan, men jag behöver lite betänketid.

De överblivnas armé (Bortbytingar #1)

Vad boken är

Första delen i en fantasyserie för 9-12 åringar med inslag av nordisk mytologi.

Vad den handlar om

Tre ungdomar får veta att de är bortbytingar. Dorian är älva, Roja är vätte och Gabriel är ett rå. Någon gång under deras tidiga barndom ska de ha blivit utbytta av sina riktiga föräldrar. Genom Väsenverket öppnas en helt ny värld upp. Deras uppgift är nu att skydda planeten och vakta jättarna som allting vilar på. Men en grupp bortbytingar har brutit sig loss och kallar sig De överblivnas armé. De gräver upp begravda lik för att väcka dem till liv igen och rustar för krig. 

Majken, som är myling, kan väcka liv i de döda och Dorian skulle vilja prata med sin syster för att få svar, men när de går till hennes grav är hon uppgrävd. Kanske har De överblivnas armé redan hämtat henne? Han måste till vilket pris som helst in i deras högkvarter och leta, kosta vad det kosta vill. 

Varför jag läste den

På ständig jakt efter en serie som ska ge mig samma adrenalin och känslomässiga engagemang som PAX-serien (min topp 3 bästa fantasy-serier för barn) lät den här lovande. Även min tidigare erfarenhet av Gustav Tegby, debuten Beröringen, spelade in i valet. 

Vad jag ogillade

Aldrig har ett slut känts så långt borta. Jag började fundera på varför jag aldrig blev hooked, för det var inget fel på spänningen, och kom fram till att det kanske var för att ungdomarna handlade individualistiskt snarare än utilitaristiskt. De enda som vann på det var dem själva. Tyckte inte heller Dorian var en speciellt rolig huvudperson att vara med. Jag hade också svårt att hänga med i actionscenerna, men det kan ha varit jag som inte koncentrerade mig.

Vad jag gillade

Folktro och väsen i samtiden. Karaktärerna allt-i-allo-Bodil, huvudet Mimer och mylingen Majken. Att den utspelade sig i Stockholm. Det hade kunnat vara vilken stad som helst, bara tanken att något övernaturligt skulle kunna existera bland betongen är kittlande. Att kärlek mellan samkönade personer inte är något speciellt, den bara är, som vilken kärlek som helst. Slutet, när jag väl kom till den. Det fick mig att vilja läsa tvåan trots allt.

Not in love

Planen var att läsa något med lite mer substans. Jag tänkte att de 6 veckorna kvar i kö för Ali Hazelwoods senaste romance, Not in love, skulle bli precis lagom. Men när den dök upp på "gå före i kön"-hyllan (visst var det där jag hittade Hazelwood från första början? Älskar och hatar den där hyllan) och jag tryckte låna utan att tänka efter. Med tanke på taket på 8 e-lån per månad (som jag i juli slog i med 10 långa dagar kvar av månaden) var det sedan bara att läsa och vara glad.

I Not in love försöker Hazelwood sätta ena foten utanför sin komfortzon. Kanske var hon trött på att skriva samma bok om och om igen? Därför har hon till och med en liten notis i början om att detta inte är en rom-com utan en "erotisk romance". Spontan känsla: va? Vad är skillnaden? Efter att ha läst kan jag konstatera att det verkar finnas en intention att denna bok ska vara mer seriös. Färre dråpliga förväxlingar och mer grävande i karaktärernas stökiga förflutna. Det ska visa sig att jag inte gillar det, men det återkommer vi till senare.

Rue Siebert jobbar med livsmedelskemi. Eftersom hennes uppväxt var fattig och det inte alltid fanns mat på bordet arbetar hon naturligtvis med ett banbrytande projekt som ska få mat att hålla sig längre. Rue är extremt socialt osäker vilket uttrycker sig i att hon uppfattas som kylig och nedlåtande. Därför har hon bara två vänner, varav den ena också är hennes chef. Eftersom det här är ett steg bort från den "klassiska Hazelwooden" är Rue faktiskt inte petite utan lång och kurvig.

Levi... förlåt, Eli heter ju den manliga huvudpersonen den här gången, är som brukligt stor och muskulös, men bär skjorta och glasögon istället för farfarströja (oj, vad osexigt det låter på svenska) och arbetar med finans, eftersom han för många år sedan fick sparken från sin doktorandtjänst inom biokemi. Precis som övriga manliga Hazelwood-huvudpersoner blir han omedelbart, bombsäkert kär och vill från dag ett inget annat än att ta hem Rue till sitt fina hus och laga mat åt henne - dock inte skaffa en kull gulliga barn vilket ju annars är brukligt.

Rue och Eli träffas genom en app för folk som har engångsligg som hobby. Eli reagerar enligt ovan, men precis som Mallory i Check&Mate (som förövrigt namedroppas i denna bok) är Rue övertygad om att hon aldrig kommer att älska och bli älskad. Hon har bara upptäckt att sex utan känslor är kul. Nu blir det på grund av vissa omständigheter inget av detta. Dagen efter deras första möte visar det sig att Elis finansföretag försöker lägga vantarna på företaget Rue arbetar på.

Så följer den vanliga "vi gillar varandra men är inte värda att älskas och det här handlar bara om sex (som för övrigt är rikligt förekommande, möjligen något mindre vanilj än vad det brukar och ganska snark) och vad har den andra personen för intentioner egentligen"-intrigen, och den rullar hela vägen till det lyckliga slutet.

Jag tycker faktiskt inte att det här projektet flyter. Hazelwood försöker fördjupa sina karaktärer, lägga mer tyngd på deras trassliga förflutna och hur det format dem, men det blir bara klyschor och plattityder och närmast karikatyrartat. På så vis påminner den mer om Check&Mate än om Love Hypothesis/Love on the Brain/Love, theoretically. Jag blir inte berörd utan längtar tillbaka till det vanliga formatet. Kanske, fast jag vet inte säkert, är det menat att framstå som mindre orealistiskt än i tidigare böcker - det förekommer trots allt inte en enda fejkad relation. Men jag tycker att den mer allvarsamma intrigen faller platt. Som att det blev en dag-TV-såpa à la Hem till byn och att jag längtar tillbaka till Bridget Jones?

Nu är jag i alla fall klar med Ali Hazelwood, i alla fall för i år. Jag har läst alla hennes vuxenromaner utom Bride, men den har vampyrtema och det känner jag inte för. Inte heller är jag sugen på hennes kortromaner. Kanske dags att ta den där läsperioden med mindre fluff och mer innehåll?

The Sealey challenge (25-31)

Jag gick i mål. Jag skulle kunna skriva något om hur fyra veckor också är en menscykel -  något om att det började och slutade med blod och något om hur det märktes på mitt engagemang under veckorna. Sista veckan var jag lat och läste tre diktsamlingar på en dag istället. Sista veckan kanske var den svagaste veckan under hela utmaningen, jag undrar om det hade varit en skillnad om jag hade gett varje diktsamling lite mer tid, eller om jag hade tyckt lika ändå.

På det stora hela har det varit en salig blandning av poeter men en ganska tydlig uppdelning av kön och världsdel. Även om jag i nuläget är rätt less på att läsa kryptiska texter kommer jag nog se på den här utmaningen med längtansfulla ögon, kanske redan om ett år, för det har varit givande trots allt. Tack för att ni hängde med! Min nästa poesieskapad blir förmodligen på Bokmässan i Göteborg. Det ser jag fram emot.

The Sealey challenge → dag 1-8, 9-16, 17-24

Dag 25-31 ↓
25. Leva trots allt av Yu Xiu Ha

"... Ett liv är alldeles för kort för kärleken. / Det är inte ens tillräckligt långt för att tänka på dig. / Du finns här. / Det gör mitt liv omöjligt att leva. / Mitt liv har ingenting med dig att göra. / Jag vill leva. Det är det viktigaste."

26. Moder Justitia av Ida Eklöf 

Läste jag den försent (är jag för gammal) eller vad är det jag inte förstår. Diktsamlingen står i ungdomshyllan på mitt bibliotek. Dikterna handlar lika mycket om att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle som att vara mamma, samtidigt är språket ungdomligt, milt sagt. Kan ju vara att jag har fått ta del av många värre öden under den här månaden, som gör att Moder Justitia bleknar i jämförelse. 

27. Helium av Bart Moeyaert 

Dikter om barndomen. "Tänk om felet inte är / min trånga rock. Tänk om / hela världen passar, / men inte för mig. Tänk om / det snart visar sig / att jag i åratal saknats / därute i rymden. ... / 

28. Prologer av Elnaz Baghlanian

Diktjaget väntar barn och tankar om rötter och historia börjar komma. Den handlar om flykt och föräldrarnas uppoffring för att hon skulle få allt hon ville ha i det nya landet, men att det bara skapade ett stort gap mellan dem. Och om en mamma som tappar minnet, förlorar det nya språket. Den här tyckte jag om.

29. Överlevorna av Matilda Södergran

30. Stamina av Bella Batistini

Skriven under pseudonym. Korta dikter/rader betraktelser/tankar/upplevelser inifrån ett fängelse. Nja.

31. Räkneboken av Ida Linde

Fragmentarisk, osammanhängande, men den har Något. Jag blev nyfiken på Ida Lindes romaner efter att ha läst denna.

The princess and the grilled cheese

Lady Camembert måste hitta någon att gifta sig, annars förlorar hon arvet från sin sjuke fader, eftersom kvinnor inte får ärva. Men ingen känns rätt och helst skulle hon nog vilja leva utan en man. Tiden rinner ut för Count Camembert och det finns bara en sak att göra om hon vill leva i frihet och rikedom: byta identitet, flytta till en ny stad och leva som en man. Till hennes nya liv följer betjänten Feta med och hon får fullt upp med att ha koll på att den nya Count Camembert håller låg profil och inte avslöjar sig. De flyttar till kungadömet Fromage och gör inget väsen av sig - tills Cam blir alldeles för rastlös och går på bal hos prinsessan Brie. 

Balens tema är "No Fur", men Cam dyker upp i något som ser ut som päls. Att det är fuskpäls, säger han först när han har fått prinsessans - och alla närvarandes - uppmärksamhet. Prinsessan är vacker och Cam charmar alla med sin karisma. Ni kan nog lista ut fortsättningen: Gnistor uppstår. Förvecklingar utvecklas och nöts. Man tror att de har alla hinder i världen emot sig, men kärlek är inget man kan stoppa! Amor vincit omnia!

The princess and the grilled cheese av Deya Muniz är en grafisk roman med, som ni kanske redan räknat ut, förvånansvärt många ordlekar kring allt som har med ost att göra. Det är en hyllning till både toasten och kärleken. Det är gulligt och roligt och queer. Perfekt lektyr till lunchrasten.

Fler tips på tecknade serier på Bookbirds:

• The prince and the dressmaker av Jen Wang
• Spinning av Tillie Walden
• Psst! av Annette Herzog och Katrine Clante
• Jane, räven och jag av Fanny Britt och Isabelle Arsenault

The Sealey challenge (17-24)

The Sealey challenge → Dag 1-8, 9-16

Det märks att det är tredje veckan av fyra på utmaningen. Jag har slappnat av och läser inte lika koncentrerat. Det kan också bero på att jag har läst så mycket nonsens att min hjärna blir alldeles dimmig och fattar noll av allt. Jag längtar efter att läsa romaner igen! Med fullständiga meningar och en handling som är begriplig! Och inte ha någon deadline! Det är vad jag ser fram emot mest av allt: Att få läsa i min egen långsamma takt igen. 

Dag 17-24 ↓

17. Åttonde landet av Jila Mossaed

Vill så gärna tycka om den här, för jag gillade Jag föder rådjuret mycket. Men den här begrep jag inte. Jag läste den till och med två gånger för jag tror att det är något jag missar, den är lite för kryptisk. 

18. Bara för dig av Tove Ditlevsen

Har varit nyfiken på Ditlevsen ett tag och blev glad när jag såg att hon också hade skrivit dikter. Hon hade ett tufft liv, enligt Wikipedia. Hon gifte sig fyra gånger, med den tredje mannen blev hon narkoman, med den fjärde var hon drogfri men på grund av tvångstankar och depressioner gjorde hon flera självmordsförsök och lyckades till slut. Efter sig lämnade hon, förutom barn, även bland annat en självbiografisk trilogi som jag skulle vilja läsa någon gång.

19. Kollektiv minnesförlust av Koleka Putuma

Viktig och intressant, men lite spretig. "Evangeliet / är hur vitheten bryter sig in i våra hem / och tvingar oss på knä." 

20. Bärandet av Ada Limón

Om sorg över att inte kunna få barn och sorg över alltings utplånande av människohänder. Fina naturbetraktelser. Vill gärna läsa mer av Limón. 

21. Du är inte full du är fylld av Lina Ekdahl

Jag fann den här svamlig. Det var lite hit och dit, men sen mot slutet tolkade jag det som att det kanske är en onykter person som pratar? I vilket fall, inte det bästa jag läst.

22. Aases död av Aase Berg

Det är inte Aases fel, men på ett sätt är det. När jag läser Aases död blir jag arg, för att poesi får vara så här svår och ändå bli utgiven. Fattade faktiskt inget och efter att ha haft många sådana rann bägaren över, tyvärr. Pluspoäng för undervattenstemat.

23. Dagbok från fängelset av Ho Chi Minh

"Att tolka en poet är att med hjälp av inlevelse, fantasi och kunskaper försöka inte bara att förstå en dikt - texten - utan också de omständigheter som ligger bakom denna text." Förordet är skrivet av översättaren Jan Kunicki som beskriver arbetet med diktsamlingen och ger en bakgrundshistoria för oss som inte var med. Detta är endast en tolkning från en polsk översättning av de dikter som Ho Chi Minh skrev under sin fängelseperiod i Kina, eftersom han skrev dikterna på klassisk kinesiska och översättaren inte kunde det. Under arbetet med denna tolkning, hann Ho Chi Minh dö av sviterna från bland annat tiden i fängelse i Kina, där han var i 13 månader och förflyttades till fots iförd bojor mellan olika fängelser. Vietnam har en sårig historia som fransk koloni och slagfält. När diktsamlingen gavs ut på svenska första gången, 1970, pågick fortfarande Vietnamkriget. 

"Erkänner man krav på j ä m l i k h e t och r ä t t v i s a, måste man handla därefter.

I det privata livet.

På arbetsplatsen.

Inom Sveriges gränser och på det internationella planet.

Konkret, verklighetsnära.

Alla, tillsammans. 

Ingen borde längre ha råd att leva på bekostnad av andra." (Jan Kunicki).

24. Öckenvandrare av Elisabeth Rynell

Elisabeth Rynell har länge varit på min att läsa-lista och denna diktsamling gav mersmak.

Ut ur min kropp

Kulturskribenten Sara Meidells bok om dennes anorexi dök upp i e-boksappen. Jag minns att boken blev en snackis när den kom ut 2022, då den anklagades för att glorifiera ätstörningen i fråga. Jag var därför nyfiken men orolig, funderade på när det kunde passa att läsa, tänk om det skulle medföra ökat missnöje med den stackars kroppen jag innebor och som inte förtjänar något ont? Men till sist rycker jag plåstret och läser. Och förstår helt den debatt som uppstod.

Ut ur min kropp handlar alltså om den ätstörning som Sara Meidell dragits med sedan hon var barn. Om interventioner, om läkarbesök. Om situationer som försvårats av hennes ovilja att äta och hur hon hanterat dem. Insprängt i texten finns stycken om självsvältens historia, framförallt i förhållande till kreativitet och kultur. Mest får vi dock ta del av Saras tankar om allt detta.

Jag upplever att det finns ett genomgående fokus på det Meidell vunnit, vänta, fortfarande vinner på sin ätstörning. Att den kontroll hon utövar över sitt ätande ger henne en känsla av makt, av framgång, av superioritet. Hon skriver att hon och andra som svälter sig uppvisar "en inre styrka som förtjänar all beundran". Om hur hon vet att hon kommer att vara bra på att föda barn för att hon är så fantastisk på att lida i tysthet. Att icke-ätandet sedan på många sätt går stick i stäv med själva livet får liksom stå tillbaka. Det finns journalanteckningar från återkommande läkarbesök som Meidell själv tagit initiativ till och som rimligtvis innebär att hon oroat sig för sin hälsa. Samtidigt vet hon ju vad som är fel, även när hon söker för symtom hon tror kan bero på stress, eller cancer. Hon beskriver hur hon blir bättre och bättre på att återge hela sin ätstörningshistorik vid varje ny vårdkontakt. Hon skildrar däremot aldrig den lust att sluta svälta sig som väl måste finnas där någonstans i periferin. Jag frågar mig varför hon ens bryr sig om att söka vård. Finns det ett hopp, bara det att hon inte skriver om det? Är det underförstått?

När jag läser Ut ur min kropp undrar jag om det kan ses som ett  försvarstal för anorexin. Hur sjukt skulle inte det vara? I efterhand känns det dock inte så, jag kan zooma ut och läsa in någon sorts desperation i alla rader om hur svälten ger henne klarhet, ökat fokus, inte behöver hon ägna energi åt trivialiteter som mat. Alltid tid att lyssna ordentligt på barnens berättelser. 

Ska man se det med de positiva glasögonen kan man kanske säga att boken ger en bild av hur det kan se ut inne i huvudet på någon som är drabbad, hur den personen tänker, vad den vinner på sin sjukdom. Varför den vill stanna kvar där. Säkert är den nyttig läsning för de som inom sitt yrke möter personer med anorexi. Möjligen även för anhöriga. Men det inte finns något lyckligt slut. Meidell vägrar följa den utstakade mallen för den här sortens böcker (jag var sjuk, nu är jag frisk, oh så skönt, vänd dig hit om du lider av en ätstörning, det finns hjälp att få) och redan från start framstår hon som benhårt övertygad om att hon aldrig kan bli frisk, om hon ens betraktar sig själv som sjuk. Det inger en vag hopplöshet, blir till en bok som man inte vill se i "fel" händer. Och det var väl där den hetska debatten kring boken tog avstamp, antar jag.

"Det svåra att förklara för den som aldrig längtat efter fallen eller bara har vittnesmål från dem som skadat sig illa, är hur vackert det också är när man faller.

Varför vill vi som faller gång på gång inte berätta om allt detta? Är vi rädda för att lura någon, att råka vara så övertygande att människor som varken har behov av fallen eller någon egen dragning mot kanten ändå luras dit. Att vi sedan ska stå där med ansvar för att ha förstört andras liv än vårt eget, som för övrigt aldrig var annat än det enda rätta för oss."

Med det sagt känner jag själv ingen som helst lust att börja utöva självsvält efter att ha läst den här boken. Onödigt att boken innehåller handfasta tips på hur man gör för att undvika att äta, men de berör mig inte, jag står stadigt här på utsidan. Respekterar Meidells rätt att berätta sin historia. Respekterar kritikernas rätt att ifrågasätta utgivningen.