The princess and the grilled cheese

Lady Camembert måste hitta någon att gifta sig, annars förlorar hon arvet från sin sjuke fader, eftersom kvinnor inte får ärva. Men ingen känns rätt och helst skulle hon nog vilja leva utan en man. Tiden rinner ut för Count Camembert och det finns bara en sak att göra om hon vill leva i frihet och rikedom: byta identitet, flytta till en ny stad och leva som en man. Till hennes nya liv följer betjänten Feta med och hon får fullt upp med att ha koll på att den nya Count Camembert håller låg profil och inte avslöjar sig. De flyttar till kungadömet Fromage och gör inget väsen av sig - tills Cam blir alldeles för rastlös och går på bal hos prinsessan Brie. 

Balens tema är "No Fur", men Cam dyker upp i något som ser ut som päls. Att det är fuskpäls, säger han först när han har fått prinsessans - och alla närvarandes - uppmärksamhet. Prinsessan är vacker och Cam charmar alla med sin karisma. Ni kan nog lista ut fortsättningen: Gnistor uppstår. Förvecklingar utvecklas och nöts. Man tror att de har alla hinder i världen emot sig, men kärlek är inget man kan stoppa! Amor vincit omnia!

The princess and the grilled cheese av Deya Muniz är en grafisk roman med, som ni kanske redan räknat ut, förvånansvärt många ordlekar kring allt som har med ost att göra. Det är en hyllning till både toasten och kärleken. Det är gulligt och roligt och queer. Perfekt lektyr till lunchrasten.


Fler tips på tecknade serier på Bookbirds:




The Sealey challenge (17-24)



The Sealey challenge → Dag 1-89-16

Det märks att det är tredje veckan av fyra på utmaningen. Jag har slappnat av och läser inte lika koncentrerat. Det kan också bero på att jag har läst så mycket nonsens att min hjärna blir alldeles dimmig och fattar noll av allt. Jag längtar efter att läsa romaner igen! Med fullständiga meningar och en handling som är begriplig! Och inte ha någon deadline! Det är vad jag ser fram emot mest av allt: Att få läsa i min egen långsamma takt igen. 

Dag 17-24 ↓

17. Åttonde landet av Jila Mossaed

Vill så gärna tycka om den här, för jag gillade Jag föder rådjuret mycket. Men den här begrep jag inte. Jag läste den till och med två gånger för jag tror att det är något jag missar, den är lite för kryptisk. 


18. Bara för dig av Tove Ditlevsen

Har varit nyfiken på Ditlevsen ett tag och blev glad när jag såg att hon också hade skrivit dikter. Hon hade ett tufft liv, enligt Wikipedia. Hon gifte sig fyra gånger, med den tredje mannen blev hon narkoman, med den fjärde var hon drogfri men på grund av tvångstankar och depressioner gjorde hon flera självmordsförsök och lyckades till slut. Efter sig lämnade hon, förutom barn, även bland annat en självbiografisk trilogi som jag skulle vilja läsa någon gång.


19. Kollektiv minnesförlust av Koleka Putuma

Viktig och intressant, men lite spretig. "Evangeliet / är hur vitheten bryter sig in i våra hem / och tvingar oss på knä." 


20. Bärandet av Ada Limón

Om sorg över att inte kunna få barn och sorg över alltings utplånande av människohänder. Fina naturbetraktelser. Vill gärna läsa mer av Limón. 



21. Du är inte full du är fylld av Lina Ekdahl

Jag fann den här svamlig. Det var lite hit och dit, men sen mot slutet tolkade jag det som att det kanske är en onykter person som pratar? I vilket fall, inte det bästa jag läst.

22. Aases död av Aase Berg
Det är inte Aases fel, men på ett sätt är det. När jag läser Aases död blir jag arg, för att poesi får vara så här svår och ändå bli utgiven. Fattade faktiskt inget och efter att ha haft många sådana rann bägaren över, tyvärr. Pluspoäng för undervattenstemat.

23. Dagbok från fängelset av Ho Chi Minh

"Att tolka en poet är att med hjälp av inlevelse, fantasi och kunskaper försöka inte bara att förstå en dikt - texten - utan också de omständigheter som ligger bakom denna text." Förordet är skrivet av översättaren Jan Kunicki som beskriver arbetet med diktsamlingen och ger en bakgrundshistoria för oss som inte var med. Detta är endast en tolkning från en polsk översättning av de dikter som Ho Chi Minh skrev under sin fängelseperiod i Kina, eftersom han skrev dikterna på klassisk kinesiska och översättaren inte kunde det. Under arbetet med denna tolkning, hann Ho Chi Minh dö av sviterna från bland annat tiden i fängelse i Kina, där han var i 13 månader och förflyttades till fots iförd bojor mellan olika fängelser. Vietnam har en sårig historia som fransk koloni och slagfält. När diktsamlingen gavs ut på svenska första gången, 1970, pågick fortfarande Vietnamkriget. 

"Erkänner man krav på j ä m l i k h e t och r ä t t v i s a, måste man handla därefter.
I det privata livet.
På arbetsplatsen.
Inom Sveriges gränser och på det internationella planet.
Konkret, verklighetsnära.
Alla, tillsammans. 
Ingen borde längre ha råd att leva på bekostnad av andra." (Jan Kunicki).

24. Öckenvandrare av Elisabeth Rynell
Elisabeth Rynell har länge varit på min att läsa-lista och denna diktsamling gav mersmak.

Ut ur min kropp

Kulturskribenten Sara Meidells bok om dennes anorexi dök upp i e-boksappen. Jag minns att boken blev en snackis när den kom ut 2022, då den anklagades för att glorifiera ätstörningen i fråga. Jag var därför nyfiken men orolig, funderade på när det kunde passa att läsa, tänk om det skulle medföra ökat missnöje med den stackars kroppen jag innebor och som inte förtjänar något ont? Men till sist rycker jag plåstret och läser. Och förstår helt den debatt som uppstod.


Ut ur min kropp handlar alltså om den ätstörning som Sara Meidell dragits med sedan hon var barn. Om interventioner, om läkarbesök. Om situationer som försvårats av hennes ovilja att äta och hur hon hanterat dem. Insprängt i texten finns stycken om självsvältens historia, framförallt i förhållande till kreativitet och kultur. Mest får vi dock ta del av Saras tankar om allt detta.

Jag upplever att det finns ett genomgående fokus på det Meidell vunnit, vänta, fortfarande vinner på sin ätstörning. Att den kontroll hon utövar över sitt ätande ger henne en känsla av makt, av framgång, av superioritet. Hon skriver att hon och andra som svälter sig uppvisar "en inre styrka som förtjänar all beundran". Om hur hon vet att hon kommer att vara bra på att föda barn för att hon är så fantastisk på att lida i tysthet. Att icke-ätandet sedan på många sätt går stick i stäv med själva livet får liksom stå tillbaka. Det finns journalanteckningar från återkommande läkarbesök som Meidell själv tagit initiativ till och som rimligtvis innebär att hon oroat sig för sin hälsa. Samtidigt vet hon ju vad som är fel, även när hon söker för symtom hon tror kan bero på stress, eller cancer. Hon beskriver hur hon blir bättre och bättre på att återge hela sin ätstörningshistorik vid varje ny vårdkontakt. Hon skildrar däremot aldrig den lust att sluta svälta sig som väl måste finnas där någonstans i periferin. Jag frågar mig varför hon ens bryr sig om att söka vård. Finns det ett hopp, bara det att hon inte skriver om det? Är det underförstått?

När jag läser Ut ur min kropp undrar jag om det kan ses som ett  försvarstal för anorexin. Hur sjukt skulle inte det vara? I efterhand känns det dock inte så, jag kan zooma ut och läsa in någon sorts desperation i alla rader om hur svälten ger henne klarhet, ökat fokus, inte behöver hon ägna energi åt trivialiteter som mat. Alltid tid att lyssna ordentligt på barnens berättelser. 

Ska man se det med de positiva glasögonen kan man kanske säga att boken ger en bild av hur det kan se ut inne i huvudet på någon som är drabbad, hur den personen tänker, vad den vinner på sin sjukdom. Varför den vill stanna kvar där. Säkert är den nyttig läsning för de som inom sitt yrke möter personer med anorexi. Möjligen även för anhöriga. Men det inte finns något lyckligt slut. Meidell vägrar följa den utstakade mallen för den här sortens böcker (jag var sjuk, nu är jag frisk, oh så skönt, vänd dig hit om du lider av en ätstörning, det finns hjälp att få) och redan från start framstår hon som benhårt övertygad om att hon aldrig kan bli frisk, om hon ens betraktar sig själv som sjuk. Det inger en vag hopplöshet, blir till en bok som man inte vill se i "fel" händer. Och det var väl där den hetska debatten kring boken tog avstamp, antar jag.

"Det svåra att förklara för den som aldrig längtat efter fallen eller bara har vittnesmål från dem som skadat sig illa, är hur vackert det också är när man faller.

Varför vill vi som faller gång på gång inte berätta om allt detta? Är vi rädda för att lura någon, att råka vara så övertygande att människor som varken har behov av fallen eller någon egen dragning mot kanten ändå luras dit. Att vi sedan ska stå där med ansvar för att ha förstört andras liv än vårt eget, som för övrigt aldrig var annat än det enda rätta för oss."

Med det sagt känner jag själv ingen som helst lust att börja utöva självsvält efter att ha läst den här boken. Onödigt att boken innehåller handfasta tips på hur man gör för att undvika att äta, men de berör mig inte, jag står stadigt här på utsidan. Respekterar Meidells rätt att berätta sin historia. Respekterar kritikernas rätt att ifrågasätta utgivningen.

Love on the brain

Och så slänger vi in lite mer Romace i form av en klassisk enemies-to-lovers/small-and-tall/damsel-in-distress i klassisk Ali Hazelwood-akademisk miljö. Den kvinnliga huvudpersonen Bee är denna gång hjärnforskare varför de ständigt krystade kapitelnamnen (som jag snabbt lär mig att hoppa över helt och hållet) är kopplade till olika områden i hjärnan.

Jämfört med övriga Ali Hazelwood (vars hela bibliografi jag tydligen är på väg att gå igenom) skulle jag säga att Love on the brain har något färre/kortare sexscener och något mer fokus på intrigen (en astronauthjälm som de båda huvudpersonerna ska utveckla tillsammans trots att de är "fiender" sedan doktorandtiden). Tror jag. Annars var det ganska samma lika.

En fundering när jag läste denna bok: varför tror Hazelwood att hennes för evigt vrålmuskulösa manliga huvudpersoner ska gilla just långdistanslöpning? Har hon sett hur löpare brukar se ut?

För övrigt lyssnade jag efter tips av Stjärtmes på P1 Kropp&Själ om självhjälpslitteratur. Ett helt okej avsnitt. Där gjordes en intressant observation att självhjälp, liksom romance, främst läses av kvinnor och därmed har låg status inom litteraturen. Är det verkligen därför? Eller är det för att båda kategorierna tenderar att följa en bestämd mall, kännas som samma bok om och om igen? Det gäller väl i så fall även deckare, som väl är en mindre bespottad genre? Vad har egentligen hög status inom litteraturen?

The Sealey challenge (9-16)



Halvtid i The Sealey challenge. Någonting händer i mig när jag läser poesi. Jag vill börja lägga in långa pauser i mina meningar, betrakta världen lite på håll, långsammare. Ser jag skarpare eller blir allt suddigare? De tidigare omotiverade styckeindelningarna blir plötsligt inte konstiga längre. Blir det lättare att läsa poesi ju mer man exponeras för den? Kanske. 

→ Dag 1-8.

Dag 9-16


9. Broderier av Burcu Sahin

Mödrar, broderier, ett nytt land och arv. 

10. Hundstunden - kvinnlig bekännelselyrik av Kristina Lugn

"... När man är död / är man sannerligen död / och skiter i hur ledsen man var / medan man gick omkring här på jorden / och såg dum ut." Kristina Lugn <3


11. Välsignad dotter av Warsan Shire

Lättåtkomlig, blev berörd av många dikter som handlar om våld och flykt, livet som kvinna/mor/dotter. "Dikten kan börja med att han går baklänges in i rummet. / Han tar av sig jackan och sätter sig ner för resten av sitt liv, / det är så vi får pappa tillbaka."


12. Utan att du vet av Lena Sjöberg

Rim älskar man ju och Lena Sjöberg är en favorit. Tre tydliga teman: Vara ihop och kär, bli dumpad och världsfrågor som klimat och flykt. Lena Sjöberg har själv illustrerat. Lägger in en bonusbild från utställningen Berätta! Berätta! där det bland annat fanns en monter med skisser och utkast till det som sedan skulle bli omslag till diktsamlingen Brevet från mig, som blåmesen har skrivit om.


13.Vänligen bygg inga berg - betraktelser från kassan av Lina Arvidsson

Vad otacksamt att vara efter Lena Sjöberg, men någon måste vara det. Nu känns alla ord ogenomtänkta för  ingenting rimmar. Det är verkligen som undertiteln säger: betraktelser från kassan. PLU- och streckkoder, kunder som kommer och går, ganska likt ett diskpass på biblioteket. Tycker inte att dikterna ska läsas enskilda, utan som dagboksanteckningar kanske, snarare. Efter halva är det något som händer, men utåt måste diktjaget vara glad och det är där det är som mest sårbart som dikterna blir bäst.


14. Och när det blir ljust blir det helt fantastiskt av Kristin Berget

Klimatkris, ett barn som föds, en värld går under. "Det här är vårt sista minne:    Magma värmer upp jordkroppen inifrån / Graniten ger också ifrån sig kroppsvärme    Ett ben lossnar och djuret faller samman / Ingen kommer minnas det   ingen har sett det / det finns inte längre några vittnen"


15. Tulpaner av Agnes Gerner

Diktjaget förlorade sin mamma som ung och blir mamma själv några decennier senare. Om sorgen som alltid finns. Jag har ett minne av att jag har läst Gerners Skall men kan inte komma ihåg att jag förstod den då. Tulpaner är mer lättillgänglig.


16. Också fåglarna är fångar i sorgespelet av Bo Setterlind



Alla nattens älskare

Fuyuko Irie är något av ett original. Hon är 30+ och lever i stort sett ensam. Hon jobbar hemifrån som korrekturläsare av manuskript, sedan det sociala på förlaget där hon jobbade blev alltför påfrestande. Några hobbies har hon inte, föräldrarna får vi inte veta något om, några vänner verkar inte heller finnas.

Bara Hijiri som är hennes kontakt hos uppdragsgivaren, och som ringer ibland. Tydligen blir hon lätt ovän med folk, men eftersom fröken Irie (Irie-san, det är svårt med de japanska artighetsfraserna och deras motsvarighet på svenska. Jag finner att användningen av förnamn, Fuyuko, känns för intim eftersom läsaren liksom hålls på armlängds avstånd från henne) inte har några åsikter om något som hon inte har känslor inför, och känslor verkar vara något av en sällsynt företeelse, verkar det gå fint för dessa två att prata och till och med träffas.

Möjligen är det Hijiri som väcker något till liv hos fröken Irie. Genom att självmedicinera med alkohol tar hon sig utanför dörren och träffar som av en slump herr Mitsutsuka. Oväntat nog inleds någonting mellan dem båda, men vad ska det bli? Varför fortsätter herr Mitsutsuka att träffa fröken Irie trots att hon alltid dyker upp berusad (och i mina ögon lite pinsam)? Vem är han? Vad ser de hos varandra?

Tre original och ett oväntat slut. Inte direkt vad jag väntade mig; jag förväntade mig nog mer uttalade tankar kring ensamhet och att välja arbete före familj. Jag förväntade mig också karaktärsutveckling, att något liksom skulle ha ruckat på status quo om man jämförde bokens början med dess slut. Slutet var förövrigt en flerstegshistoria med lycka, oro, lättnad, sorg och besvikelse i en salig röra. Jag har funderat en del på det sedan dess men jag kan nog inte diskutera det utan att avslöja för mycket. 

Helhetsupplevelsen är dock ingen besvikelse, även om Alla nattens älskare inte heller kvalar in under mina favoriter. Annorlunda. Konstigt. Helt okej.


Mieko Kawakami är utöver författare även bloggerska och popsångerska. Så hon är typ... Sandra Beijer fast i Japan? Denna bok skulle ha varit Tranans prenumerationsbok tidigare i år, men blev ersatt av Efterklang av An Yu, som jag ännu inte lyckats läsa ut.

Vi har alltid bott på slottet

Läste denna helt och hållet på grund av denna text inne hos Sardellen. Jag gillar ju annars inte skräck, antingen är det menlöst eller också blir man livrädd... vad är poängen, typ?

Men nu blev jag i alla fall nyfiken. Tyvärr gjorde jag misstaget att googla om boken var läskig eller inte, varpå Google föreslog flera relaterade frågor som avslöjade avgörande detaljer i handlingen, så jag rekommenderar starkt att avstå från att alls googla när det kommer till däckare. Om du inte vill bli spoilad vill säga.

Liksom Doktor Glas innehåller Vi har alltid bott på slottet flera detaljer som inte förklaras eller motiveras, vilket ger romanen en mångtydighet som jag kan tänka mig lämpar sig utmärkt för diskussion.

Den kan nog också, likt Yellowface och Vikarien, sorteras in under böcker som har osympatiska huvudpersoner.

I Blackwoodhuset (som kanske möjligen en gång refereras till som slottet, om ens det, så romanen har en något oklar titel) bor Farbror Julian, som är förvirrad och sitter i rullstol, storasyster Constance som närmar sig 30 och lillasyster Mary Katherine, Merricat även kallad, som ska vara 18. Dessa åldrar gäller då i ramen till ramberättelsen, för ganska raskt kastas vi tillbaka till det som hände när Merricat var 12 och större delen av hennes familj dog av arsenikförgiftning. Sedan dess för den återstående Blackwoodfamiljen en mycket tillbakadragen tillvaro med låsta grindar och begränsade besök i byn.

Men så en dag dyker det upp en kusin Charles med oklar agenda. Han försöker väcka något till liv hos Constance och huset, men istället är det någonting som triggas hos Mary Katherine och sedemera byborna. Mer än så är svårt att säga utan att ge er hela berättelsen.

Läsvärt? Ja. Min kopp te? Njae. Har jag fortsatt tänka på boken en hel del sedan jag läste den? Jodå.
"Merricat, sade Connie, får det vara en kopp te? O nej, sade Merricat, det är gift i det."

The Sealey challenge (1-8)

31 poesiböcker på 31 dagar! Vem är jag om jag inte antar en poesiutmaning när den ges? När jag läste om The Sealey Challenge på instagram blev jag genast taggad och plockade snabbt ihop en hög från poesihyllan på bibblan. Det blev en blandning av poeter jag velat läsa ett tag och poeter som jag inte vet något om. Poesi har hamnat lite i skymundan i mitt läsliv på sistone, men ett reportage i senaste numret av Vi Läser (nr 4/2024) om dagens unga poeter påminde mig om att jag måste göra plats åt mer lyrik. Och om jag skriver om det här kanske jag inte ger upp efter halva tiden. 

Dag 1-8

1. Snart kommer nog fasanerna av Barbro Lindgren

Betraktelser från en trädgård, tiden som går och saknaden efter en mor.


2. Året runt av Jockum Nordström

Kollage och poesi. Gillade bilderna, vet inte riktigt vad jag ska säga om texterna. Några rim och något osammanhängande. "De ljumma timmarna är över / kölden fryser ros och klöver. / Utan lykta, ingen syn / bara mun och ögonbryn."

3. Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl

En sonett är uppbyggd efter en rad olika regler kring rim och takt. En sonettkrans består av femton sonetter där den avslutande sonetten består av de första raderna från de andra fjorton. Jag lärde mig detta först efter att jag läst Olivia Bergdahls Barnet som är just en sonettkrans. Olivia Bergdahl kände jag till sedan innan som poetryslam-poet och författare och är därför inte förvånad över att just hon klarade av att skriva en sonettkrans, men ändå mycket imponerad av detta diktverk som handlar om barnet som ska få drömma om vad det ska bli när det blir stor och få skor att växa i och barnet som inte får de möjligheterna. 

Jag har också läst och skrivit om debutromanen Efter Ekot av Olivia Bergdahl som jag tyckte mycket om.

4. Sitta lugnt med ordentliga skor av Maria Seisenbacher

Om att ha en mor som får alzheimer och Seisenbacher ska tydligen ha försökt förmedla detta. Här hade jag svårt att hänga med. 

5. Den svarta enhörningen av Audre Lorde

Otrolig diktsamling om sexism, rasism, kolonialism och homofobi med inslag av afrikansk mytologi. Tyckte framförallt om kärleksdikterna, men allt annat var också bra. Visste inget om Lorde förut, men hon verkar ha varit en otrolig person som jag gärna läser mer av. Trots en gedigen bibliografi finns bara tre verk översatta till svenska. "När jag rör dig fångar jag midnatt / medan måneldar flammar upp i min strupe / jag älskar dig kött till blomning / jag gjorde dig / och tog det gjorda / in i mig." 

6. Kärleksfanskapet av Elin Johansson

Ska handla om att lämna en destruktiv relation, men jag tyckte att den var rörig, om man kan säga så om en diktsamling. Tyckte tilltalet var förvirrande, vem är denna du, är det den våldsamma pojkvännen eller är det barnet.

7. Kontaktreliker av Johan Attfors

Fattade noll. Det är någon enhörningstapet i fokus. På omslaget: en detalj ur The Unicorn Surrenders to a Maiden som finns på The Met Cloisters museum. 

8. Slutdikt av Maria Tsvetajeva

Fick i förordet reda på att den handlar om när Maria blev dumpad av hennes kille i Prag, en stad som är högst närvarande i denna slutdikt. Många referenser till Gamla testamentet. Skulle nog behöva läsa den en gång till. "Där längs kajens rand, längst ut. / Slut. Var för sig och ej i hand, / som grannar håller sitt stängsel / vandrar vi - och från flodens strand - / gråt. Det fallande kvicksilvrets / sälta slickar jag som så, / men nte skickade himlen / Salomos måne i gråt."


Sammanfattning 

Alla fördomar om att poesi är svårt att förstå är nästan sanna. Det är lätt att tro att lyrik ska gå fort att läsa, men det gör det inte, poesi kräver plats och tar tid. Många gånger måste jag läsa från pärm till pärm mer än en gång. Höjdpunkterna var Barnet av Olivia Bergdahl och Den svarta enhörningen av Audre Lorde.