Älskarinnorna

När förlaget Brombergs väljer att ge ut en serie nobelklassiker så ges Elfriede Jelineks bok från 1975, Älskarinnorna, ut som sjunde bok.

Nu tror ni säkert att följande text om boken är skriven med kritiska ögon bara för att

1) boken är skriven av Elfriede Jelinek, som ju är känd för sina provocerande samhällskritiska texter, och
2) för att boken handlar om två kvinnor som måste jobba hårt för att kunna bli någon genom en annan man.
Och 3) för att hela boken genomsyras av en väldigt synlig pessimism som den här:

"paula skulle säkert utnyttja erichs arbetskraft för sina egna smutsiga syften, ett litet hus, ett litet barn, ett par små barn och en bil. den fördel paula skulle få genom erich kan aldrig uppväga det stryk som erich ger paula. stryk kan aldrig uppväga pengar. pengar väger tyngre än stryk.
paula däremot har bara kärlek och sig själv att ge bort.
det är för lite."

Men, boken handlar också om kärlek mellan människor. Paula och Brigitte kommer från olika ställen men söker efter samma öde. Att bli älskad och att älska. Att gifta sig, skaffa familj och bygga upp någonting eget.

Paula växte upp på landet och hade familj medans Brigitte kom från stan och inte hade någon. Båda är runt femton år när boken börjar sin handling. Brigittes mamma var bysthållarsömmerska och därför blev Brigitte det också. Paula hade från början en dröm om att utbilda sig till sömmerska men gav upp den när hon blev gravid. Men Brigitte har alltid vetat att hon måste gifta sig med någon som har en framtid för att kunna bli någon. Annars skulle hon för alltid vara ingen (här kan man höra berättarens hånfulla skratt: ha ha ha).

Berättaren berättar i ett enda andetag hur hårt de båda kvinnorna måste kämpa och hånskrattar, med alla andra, när de misslyckas och slår sig och blir slagna om och om igen. Med "ett enda andetag" menar jag att meningarna är långa, ofta alldeles för långa, som om det är meningen att man ska säga alla ord i meningen utan att dra ett nytt andetag innan den är slut. Eller som om berättaren har bråttom, vilket också märks när den går händelserna i förväg.

Från början är det svårt att hänga med, mycket på grund av utformningen utan stor bokstav efter punkt och vid namn och alla dessa kommatecken, men man vänjer sig. Det tillhör charmen med att läsa en ovanlig bok.

En nackdel var att det blev väldigt långrandigt i längden och de 171 sidorna kändes dubbelt så många. Nästan som om man redan visste hur det skulle sluta och att det var okej att lägga undan boken redan efter lite mer än halva.

Sidan Bok.nu kategoriserade boken under bland annat "lesbisk kärlek", men läser man boken vet man att Brigitte älskar Heinz och att Paula älskar, eller ja.., Erich. Det finns ingen lesbisk kärlek här inte. Inte ens när Susi dyker upp. Susi som är den välutbildade, smarta, snygga tjejen som har en far som älskar henne. Susi som är helt olik Paula och Brigitte, hon har inte bråttom men en framtid. Hon väntar på den rätta.

Det är min första läsupplevelse med Elfriede Jelinek som jag faktiskt orkar läsa ut. Jag har tidigare försökt läsa hennes debutbok, Michael, men den var ännu svårare att läsa än den här. Den här boken kändes i slutändan ändå helt okej, eller mer som en befrielse av att ha klarat av den här tunna tegelstenen.