blåmesens 2024

Gott nytt 2025!

Låt oss prata lite snabbt om 2024. Oj, vad jag läste 2024. Läste och läste och läste och stannade på cirka exakt 80 unika titlar (plus 3 påbörjade/pågående). Och bloggen, den har hängt med; jag har bloggat om i stort sett allt. Ni vet alltså redan vad jag läst, med undantag för ett par titlar som jag ska skriva klart om snart.

Hur såg trenderna ut i mitt läsande då? Mja, för att säga det med tre tårtdiagram, ungefär såhär:

Mycket e-böcker i år också. Jag vet inte om jag borde längta efter den fysiska boken? Jag har börjat se den som osmidig; måste vara på rätt plats vid rätt tid för att jag ska kunna läsa. Så mycket enklare att hala fram den förhatliga(?) telefonen och köra igång. Problemet är väl att utbudet, åtminstone om man väljer att läsa mest bibliotekslånad litteratur, blir något begränsat.

Mitt i sommaren gick mitt e-biblioteks avtal för ny svensk litteratur ut och det verkar som att de inte skaffat något nytt sådant värt namnet. Istället uppmanar de mig att läsa klassiker, för dem behöver de väl inte betala för. Alternativet är att läsa på engelska, och därför har det också blivit mer och mer engelska under hösten.

I mars någongång "upptäckte" (jag har ju läst typ Grottbjörnens folk och Marian Keyes och säkert annat som möjligen skulle kvala in... samt den moderna urmodern Twilight, tidigare) genren romance och totalt blev det ett femtontal böcker inom denna. Skräp eller inte skräp? Jag vet inte. Mattias Ribbing skrev i sin allroundsjälvhjälpsbok Skärmsmart ungefär att en varierad kost är inte det bästa för i den ingår godis och chips och det ska man ju såklart helst inte äta alls, då är stenhård lågkolhydratkost mycket bättre. Ett intressant sätt att missförstå begreppet varierad kost, om du frågar mig. För att dra en parallell till läsning, hade det varit "bättre" att läsa 17 böcker färre och utesluta det lättsmälta? Oklart. Det är en utmärkt genre för att komma igång med läsandet igen när man tappat farten. Men det är också ett utmärkt sätt att fly verkligheten och huruvida detta är något som ska uppmuntras, därom tvista de lärde.

Någon linjegraf kan jag inte åstadkomma då jag inte så noga skrivit upp när jag läst ut vilken bok. För 2025 har jag ambitionen att fylla i läsdagboken vid varje månadsslut. Vi får se hur det går med det.

Några minnesvärda titlar från detta år:
Slöseri
Jag sjunger och bergen dansar
Gone girl
Det jag läst av Ali Hazelwood och Christina Lauren
I'm glad my mom died
Vikarien
Doktor Glas
Hoppas det smakar bra
Bokstavstro (blogginlägg kommer)

Sämst från 2024:
De kallar oss influencers
Orbital

Spretigt, måhända. Ibland funderar jag över om jag borde ha en plan för mitt läsande, använda det för... bildning? Breddning? Oftast landar jag i att jag trivs med att läsa för förströelsen, att grabba tag i vadhelst förefaller tilltalande just i ögonblicket. Så lär det väl alltså fortsätta. Och bloggandet har blivit någon sorts vana igen, så förhoppningsvis kan även den fortsätta under året.

Två ord om övrig kultur: jag såg nästan inga filmer, däribland Truman show som var väldigt sevärd. Och musikmässigt försökte jag förstå hypen kring Taylor Swift men lyckades inte direkt.

Orbital

200 mobilsidor är inte mycket, men när varje sida är en kamp mot uttråkningen känns det som att de aldrig ska ta slut. Lika fort som ISS (där kortromanen utspelar sig) susar runt jorden, lika långsamt går de små inblickarna i personalens respektive tankevärld och liv, insprängda mellan oändliga uppräkningar av vilka länder, kontinenter, landmärken som de kan se genom sina fönster.

Redan från början känner jag typ: tala inte med mig om rymden om du inte är Marcus Wandt. Ett tråkigt inlägg i debatten om huruvida författare måste bottna i det de skriver i, kan jag inte ge Samantha Harvey lite konstnärlig frihet, tack? Sen skriver hon nåt halvkul om hur astronauterna längtar efter nåt meningslöst, typ en matta, och jag ger henne att hon möjligen uttrycker sig vackrare och liksom litterärt smartare än Wandt. Men sen återupptas snoozefesten. Det hade kunnat bli så himla bra, det vardagliga och det existentiella, de små glimtarna ur olika liv. Det hade kunnat bli så bra fast det inte händer så mycket under de 16 snurren (=dygnet) runt jorden som vi följer med ISS.

Istället är det så fruktansvärt långtråkigt att jag håller på att smälla av. Hur fick den här boken årets Bookerpris? Uppenbarligen fattar jag ingenting. Efter att ha stämt av med Goodreads (som tydligen är mitt facit kring hur andra tänker om böcker) konstaterar jag att vi är flera som inte tyckte detta var så intressant. Vissa skyller sig själva ("jag var nog lite trött", "jag förstår att detta är bra men det är inte för mig"), vissa på författaren. Vissa vill bara sprida hat för att två av rymdfararna är ryssar. 

Kanske är det inte en slump att jag på kort tid lyckas få boken på sjudagarslån två gånger för att ingen av de 20+ personer som står i kö på den vill ha den just nu? När jag inte lyckats läsa mer än halva boken under den första sjudagarsperioden tänkte jag att detta skulle bli en övning i den ädla konsten DNF, att lämna något halvfärdigt, att överge ett projekt, att tänka "äh, jag gillar den inte, jag struntar i att läsa klart". Men när den dök upp en andra gång ville jag ändå ge den en andra chans. Det hjälpte inte.

Jag kan rekommendera denna bok till alla som misstänker att de har saker de tänkt göra eller kolla upp, men glömt bort dem. Så fort jag börjar läsa poppar det upp något annat i huvudet, något som är mer intressant än texten framför mig. Hur var det nu med den där födelsedagspresenten? Är det inte dags att göra rent filtret i spisfläkten nu, förresten? Kanske skulle gå igenom strumplådan och rensa ut dem med hål. Och hur gick det egentligen med den där historien jag läste om i nyheterna för ett halvår sedan, vad är senaste nytt där? Här får du något som är så tråkigt att läsa att alternativen plötsligt framstår som lockande.