Min mormor hälsar och säger förlåt

Fredrik Backman... han har typ en egen genre, va? Eller är det feelgood? Vuxensagor befolkade av karikatyrer med stråk av humor och antydningar till djup som liksom förblir grunda. Jag ska villigt erkänna att jag dömer de som nämner Backman som sin favoritförfattare som... lite basic i sin smak? Ni är välkomna att döma mig tillbaka för allt tveksamt jag själv läser.

Hur som helst ville jag rensa i bokhyllan och där stod Min mormor hälsar och säger förlåt. Det bär mig emot att lämna bort något jag inte läst, så bara att sätta igång och läsa då. Den här boken är nästan myndig vid det här laget så jag kommer att spoila friskt. 

Elsa bor i ett dårhus inrättat av hennes mormor, som arbetat som läkare i krigs- och krisdrabbade områden och tagit med sig diverse behövande/PTSD-drabbade tillbaka till huset. Alla verkar veta ungefär var de har varandra, utom Elsa som ändå ska föreställa en särbegåvad men störig unge som bott i huset hela sitt liv. Samtidigt verkar ingen ha förstått att mormorn äger huset. Det kan tilläggas att mormorn är en person helt utan spärrar (verkligen inte enbart på ett bra sätt).

När mormorn, som varit Elsas bästa vän och vapendragare, dör i cancer skickar hon ut Elsa på en skattjakt för att hon ska lära känna grannarna bättre. Skattjakten går ut på att lämna en massa brev där mormorn säger förlåt för lite allt möjligt, och ber dem ta hand om Elsa och skydda henne och huset mot ett yttre hot.

När jag börjar läsa är jag helt säker på att jag inte kommer att gilla det. En tuff start för vilken bok som helst. Det finns mycket som jag stör mig på hos Backman, bland annat att han skriver emfas med bindesstreck så det ser ut som att orden bokstaveras, s-å-h-ä-r, och att tvångsmässigt pepprar texten med pappaskämt även där de inte tillför något. Men kanske ännu mer detta att allas egenskaper dras till sin spets, tills de inte längre skulle kunna tillhöra en riktig människa längre, inte ens ett riktigt original. Kanske kan man beskriva en karaktär som tycker om kaffe utan att det vid varje tillfälle ska skojas om att han sitter och dricker termoskaffe medan han väntar på att kaffebryggaren ska bli klar? Eller att en annan är en fitnessbro utan att det ska joggas och stekas ägg var tionde sida?

Det finns dock, på samma sätt som hos Grimwalkers, en tydlig berättarglädje. Jag får känslan att Backman suttit vid sin dator med en tydlig känsla av att ha världens bästa jobb. Hos Backman uppfattar jag att det handlar om att vara rolig, och att försöka beröra i första hand, men också om språket och att hitta kreativa sätt att använda det. 

Slutprodukten är inte dålig, det är jättefint att Backman får jobba som författare och att folk hittar skratt och tröst i hans berättelser. Det är bara inte riktigt min grej.

Tillägg: jag sa det tydligen kortare och kanske bättre för sju år sen när jag läst En man som heter Ove: här.