Beach read

Emily Henrys första vuxenbok trillade äntligen in som e-boksreservation. Jag hade enorma förväntningar... Och känner mig ärligt talat inte särskilt imponerad?

Januarys liv har just ställts på ända: hennes pappa har dött, det har uppdagats att han hade ett hemligt förhållande vid sidan av det med Januarys mamma, som nu vägrar prata om något djupare än vädret. Till råga på allt har det visat sig att drömpojkvännen inte var intresserad av ett förhållande med någon som inte går runt och tindrar med ögonen 24/7. January har slutat tro på de lyckliga slut hon arbetar med att hitta på - hon är nämligen romanceförfattare.

I en akt av desperation flyttar hon in i huset vid Lake Michigan som hennes pappa köpt för att kunna hänga med sin älskarinna, och så visar det sig att den snygga killen hon trånande efter på college - Augustus Everett, nu kritikerrosad författare - bor i huset bredvid. Snart har de båda ingått en pakt om att under sommaren försöka skriva i varandras genre. Inklusive "förstudielektioner" - intervjua avhoppade sektmedlemmar i hans fall, gå på tivoli och drive in-bio i hennes.

Naturligtvis blir de snart förälskade, men är båda osäkra både på om de är bra nog och om den andra har för mycket commitment issues för att det alls ska vara någon idé.

När jag sträckläser, men liksom inte känner speciellt mycket, tror jag först att det bara är jag som är trött på romaceförfattare som skriver om romaceförfattare för att kunna försvara sin genre. Eller jag som bara inte gillar när karaktärerna dricker alkohol konstant (och sen kör bil). Men sen inser jag, och det här ligger väl både hos boken och hos mig, att jag helt enkelt inte gillar January något särskilt. Kanske för det enda vi har gemensamt är att vi delar favoritungdomsserie (Veronica Mars). Hur som helst köper jag det liksom inte, och en romcom, eller kanske en bok , generellt, som inte lyckas engagera läsaren att bry sig om hur det ska gå för karaktärerna, hur det ska sluta eller hur de ska komma till det slutet eller både och... känns liksom lite dödsdömd.

Jaha, det här blev ju inte en speciellt rolig text. Säkert finns det många som tycker om January och Gus och följer deras resa med stort engagemang. I så fall är det säkert en underhållande bok.

En sista lös fundering: känns inte Augustus/Gus som ett utslitet romcomhjältenamn? (The fault in our stars, 2012). Eller är det bara Henry som gillar den typen av hommage - manliga huvudpersonen i The love that split the world hette ju Beau Wilkes vilket tydligen är samma som en karaktär i Borta med vinden.