The Midnight Library

På temat bibliotek hittade jag bästsäljaren The Midnight Library av Matt Haig. Precis som What you're looking for is in the library (som det för övrigt visar sig att en väninna älskar; hon hävdar att något gått förlorat i översättningen och det är därför alla karaktärer låter så töntiga) faller den under banal feelgood. Samtidigt finns här något som jag uppskattar.

Nora Seed är 35 och efter en dålig dag (katten dog/fick sparken) bestämmer hon sig för att ta sitt liv. Hon hamnar i ett nattbibliotek där hennes gamla skolbibliotekarie tar emot henne och ber henne prova alternativa liv; livet hon fått om hon valt att fortsätta tävlingssimma, livet hon fått om hon satsat på musiken, livet hon fått om hon följt exets dröm om att starta pub. Alla dessa liv finns i böckerna på hyllorna och när Nora öppnar dem hamnar hon i dessa liv, ända tills känslan av skav blir för stor och hon återvänder till biblioteket.

Problemet är bara att Nora kastas in i dessa liv utan förberedelse. Plötsligt står hon på en stor scen och ska uppträda, men kan inte låten. Plötsligt ska hon intervjuas, men har inte varit med om det liv frågorna handlar om. Inte konstigt att man inte trivs i ett liv man inte själv fått vara med och bygga upp? Alltså kastar Nora bort liv efter liv på godtyckliga grunder; är min bror död i det här livet? Glöm det! Är min kompis död i det här livet? Glöm det! Låg jag med en random kille i det här i övrigt spännande livet? Glöm det!

Slutet är oändligt förutsägbart (spoiler: hon väljer såklart att återvända till sitt gamla liv) och ändå blir jag faktiskt glad och hade till och med kunnat tänka mig att läsa mer happily ever after. Det blir en påminnelse om att uppskatta alla de små saker i livet som faktiskt betyder något, och att vara snäll mot den version av en själv som fattade besluten man kanske i efterhand hade velat ändra på.

The mountain is you

Brianna Wiest* menar att det är oss själva vi behöver överkomma för att bli lyckligare. Om vi kan överkomma det berg som uppstås när undanträngda behov krockar med öh vad var det nu igen, andra undanträngda behov? De behov vi tror att vi har? Vår vardag? Minns inte ens, så den metaforen kan inte ha varit så väldigt klockren,  så ska allt bli bra. Låter det klyschigt? Bra. För The mountain is you är sex timmar klyschor staplade på varandra. Jag hade ingen aning om att det ens gick att lista så här många tomma ord på ett och samma ställe.

De råd hon ger är av typen "om du är orolig över din ekonomi, se till att buffertspara" eller "om du har svårt att knyta nära band till andra kan det vara för att du blivit sviken och då ska du släppa det." eller "ingen tänker på dig, alla tänker på sig själva precis som du" eller "ha meningsfulla relationer" eller "det är inte hur man har det, det är hur man tar det".

Jag förstår inte varför jag inte bara slutade lyssna efter de första 5, 10, 60 minuterna. Jag väntade väl på att det skulle komma något som kändes värt, antar jag. Det gjorde det aldrig. De här 6 timmarna av mitt liv (som visserligen kombinerades med att hänga tvätt, plocka disk och sånt) får jag aldrig tillbaka. Gör inte om mitt misstag.

Kan jag redan ha läst 2025 års sämsta bok? Nu känns det som att den enda vägen att gå bär uppåt.

* Efter att ha läst och skrivit detta inlägg googlar jag Brianna Wiest och det visar sig att hon är en 30-årig Instagramkändis utan någon som helst relevant utbildning eller erfarenhet. Inte så konstigt att detta inte gav mig något. Herregud nu måste jag VERKLIGEN sluta läsa böcker utan att kolla upp dem ordentligt i förväg. (Till mitt försvar hade den här boken skyhögt betyg på Goodreads. Note to self: sluta läsa saker som trendar på Goodreads och Tiktok.)

Pojke av trä

Om någon kommer med en rekommendation för alla PAX-fans hugger jag direkt. Nu var det en kollega som beskrev Martin Olczaks nya serie för mellanåldern exakt så och det tog inte mer än 2 timmar totalt för mig att läsa ut den första boken i en planerad serie om sex delar. 

För kontext: jag läste PAX-serien, av Åsa Larsson och Ingela Korsell, illustrerad av Henrik Jonsson, första gången 2018 och den hamnade snabbt på listan över favoriter of all time. Sedan läste jag den igen 2020 inför en resa till Strängnäs/Mariefred, där serien utspelar sig. Vad PAX har: spänning, intriger, barn som far illa, vuxna som hjälper och stjälper, uråldrig ondska som vaknat till liv, barn som är hjältar och cliffhangers som får en att vilja fortsätta. PAX genialitet ligger också i att det egentligen är en lång bok som är uppdelad i 10 delar, så man måste läsa alla böcker och man måste läsa dem i ordning. 

Martin Olczak är populär bland barn, inte minst för serierna om Jack som står huller om buller på bibliotekets bokhyllor för att de är så många och ingen har koll på vilken del som tillhör vilken serie. Nu gör han en serie som Lina Blixt har illustrerat, för barn i slukaråldern, 9-12 år, och 30-plussare som mig. 

I baksidetexten står det väldigt lite om handlingen och jag tyckte att det var bra, men för att ändå berätta lite, utan att avslöja för mycket har vi två huvudpersoner: Hedda och Max. Hedda är tjejen som det viskas om bakom ryggen. Hon har bara svarta kläder och måste smussla med sin läsning för hennes mamma tycker att hon läser för mycket. Hennes favoritplats på skolan är det övergivna biblioteket. Max är med i klassens populära gäng som inte är snäll mot Hedda. Något händer som gör att Max måste fråga Hedda om hjälp och det blir början på serien "Fruktansvärda grejer som ingen får veta".

Om jag ska säga någonting negativt om första boken så är det kanske att illustrationerna inte tillför något för mig? Lina Blixt är en duktig illustratör, men jag hade kunnat vara utan dem. 

Hög på adrenalin lånade jag snabbt del 2 och 3 som fanns inne. Jag har ingen aning om hur den här berg- och dalbanan ska sluta, men är gärna med till sista sidan.

The Secret History

En omtalad bok, inte sant? Jag vill till och med minnas att jag sett någon (författare? Eller kanske bara någon kändis) nämna den som sin favoritbok. Och att jag hört att den ska vara speciell, på något sätt. Jag minns också att den gamla svenska pocketutgåvan, den med grönt omslag, fanns i mitt barndomshem. Nu har jag äntligen läst boken och mitt omdöme blir följande: fattar inte riktigt hypen.

The Secret History av Donna Tartt, först utgiven 1992, kretsar kring en grupp ungdomar som studerar Klassiska studier (gammelgrekiska, latin, antik historia och kultur) på Hampden University i Vermont: fem med härkomst från överklassen och så berättaren, Richard Papen, som vuxit upp i Plano, Texas, och vars pappa jobbar på en bensinmack. Richard börjar nu låtsas att han är från Californien (där han gått på college) och att även han kommer från förmögna omständigheter trots att han egentligen fått stipendium för att ens kunna studera. Han vill gärna läsa grekiska och efter att ha assisterat några av de fem i järngänget med en grekiskaläxa tar läraren, den karismatiska men underliga Julian Morrow, även honom under sina vingar.

De sex eleverna för en isolerad tillvaro på universitetet, de umgås enbart med varandra och har alla föreläsningar tillsammans utom en. Alla har sina bördor att bära; Richard som ljuger om sin bakgrund och uppväxt och gärna lite annat också ("jag har en talang för det", konstaterar han tidigt), tvillingarna Charles och Camilla som är föräldralösa och verkar ha ett närmast osunt starkt band till varandra, Henry som har allvarlig migrän och är helt oförmögen att bry sig om något annat än sina studier, Francis som är homosexuell, Bunny som trots sin flotta inramning är ständigt luspank. När fyra av de sex är med om något som till varje pris måste hållas hemligt, bildas explosiva spänningar i gruppen.

Jag tycker att Tartt gör ett bra jobb med att hålla spänningen uppe i denna roman. Hon inleder med att beskriva ett mord, som vi sedan steg för steg får lära känna motivet till. En tredjedel in i boken är vi tillbaka där vi startade och kastas in i efterdyningarna, också de högst intressanta och bitvis nagelbitande. En psykologisk thriller, med extra många beskrivningar av väder, miljö och plugg, ungefär. Jag har absolut inte tråkigt när jag läser, och har inga svårigheter med att läsa färdigt. Jag kan också tänka mig att boken skulle lämpa sig utmärkt för diskussion då karaktärerna defintivt inte är svartvita, inte ens när de filtreras genom Richards ögon, och framförallt inte Richard själv.

Så varför fattar jag inte hypen? Det låter väl som en bra bok?

Ja, jo. En bra bok, absolut. Men inget sådär särskilt, inte något jag längtar efter att läsa igen, inte något jag kommer att gå och fundera över när jag vilar huvudet (tror jag). Ingenting jag kommer att rekommendera vidare. Det var liksom ingenting som... utmärkte sig?

Kanske var den bättre för 30 år sedan?

Kärlekens idioter

Simona, Jean-Paul och Gertrud är alla tre kärlekens idioter.

Simona för att hon en gång blev bedragen av sin sons pappa som flyttade till Bollnäs och nu försöker kontrollera sina känslor och sitt liv med sin son genom listor och rutiner. Jean-Paul är en idiot för att han är gjord och uppvuxen i ett antikvariat och inte kan stanna länge i ett förhållande innan han känner sig kvävd och måste fly. Och Gertrud är en idiot för att hon inte vill släppa in någon, det är bara slöseri med tid.

Deras liv korsas när kastanjeträdet, tillika Gertruds enda förtrogna, Alice, en natt försvinner spårlöst. Kvar finns bara en grop där Alices rötter en gång hållit henne kvar. Så förändras den rigida vardagen i grunden, Gertruds kalla hjärta fryser till is, men mat måste fortsätta lagas och ätas och det är mer trösterikt att göra det tillsammans än ensam. Alice B. Toklas kokbok går som en röd tråd genom livet. 

Kärlekens idioter är en omfattande roman på mer än 470 sidor. Många kan invända att den är för lång och lite för babblig för sitt eget bästa. Det är absolut en Emma Hamberg-roman om en medelålderskvinna i kris och många som har läst hennes tidigare romaner kan tycka att detta bara är en upprepning, men för en som sällan läser Emma Hamberg ska en inte bli rädd för sidantalet, för den är fjäderlätt i jämförelse både bildligt och bokstavligt. 

Jag tycker att den är rolig och att det märks att Hamberg har kul när hon skriver. Språket liksom flödar av liv. Karaktärerna är härliga på sina egendomliga vis och de litterära referenserna är inte bara för de som känner till Simone de Beauvoir, Jean-Paul Sartre, Gertrude Stein och Alice B. Toklas. 

Det här är en roman om kärlek till livets mest väsentliga ingredienser: mat, litteratur och människor. Den är livsbejakande, den påminner om att livet finns, även om man är en kärlekens idiot. 

Min mormor hälsar och säger förlåt

Fredrik Backman... han har typ en egen genre, va? Eller är det feelgood? Vuxensagor befolkade av karikatyrer med stråk av humor och antydningar till djup som liksom förblir grunda. Jag ska villigt erkänna att jag dömer de som nämner Backman som sin favoritförfattare som... lite basic i sin smak? Ni är välkomna att döma mig tillbaka för allt tveksamt jag själv läser.

Hur som helst ville jag rensa i bokhyllan och där stod Min mormor hälsar och säger förlåt. Det bär mig emot att lämna bort något jag inte läst, så bara att sätta igång och läsa då. Den här boken är nästan myndig vid det här laget så jag kommer att spoila friskt. 

Elsa bor i ett dårhus inrättat av hennes mormor, som arbetat som läkare i krigs- och krisdrabbade områden och tagit med sig diverse behövande/PTSD-drabbade tillbaka till huset. Alla verkar veta ungefär var de har varandra, utom Elsa som ändå ska föreställa en särbegåvad men störig unge som bott i huset hela sitt liv. Samtidigt verkar ingen ha förstått att mormorn äger huset. Det kan tilläggas att mormorn är en person helt utan spärrar (verkligen inte enbart på ett bra sätt).

När mormorn, som varit Elsas bästa vän och vapendragare, dör i cancer skickar hon ut Elsa på en skattjakt för att hon ska lära känna grannarna bättre. Skattjakten går ut på att lämna en massa brev där mormorn säger förlåt för lite allt möjligt, och ber dem ta hand om Elsa och skydda henne och huset mot ett yttre hot.

När jag börjar läsa är jag helt säker på att jag inte kommer att gilla det. En tuff start för vilken bok som helst. Det finns mycket som jag stör mig på hos Backman, bland annat att han skriver emfas med bindesstreck så det ser ut som att orden bokstaveras, s-å-h-ä-r, och att tvångsmässigt pepprar texten med pappaskämt även där de inte tillför något. Men kanske ännu mer detta att allas egenskaper dras till sin spets, tills de inte längre skulle kunna tillhöra en riktig människa längre, inte ens ett riktigt original. Kanske kan man beskriva en karaktär som tycker om kaffe utan att det vid varje tillfälle ska skojas om att han sitter och dricker termoskaffe medan han väntar på att kaffebryggaren ska bli klar? Eller att en annan är en fitnessbro utan att det ska joggas och stekas ägg var tionde sida?

Det finns dock, på samma sätt som hos Grimwalkers, en tydlig berättarglädje. Jag får känslan att Backman suttit vid sin dator med en tydlig känsla av att ha världens bästa jobb. Hos Backman uppfattar jag att det handlar om att vara rolig, och att försöka beröra i första hand, men också om språket och att hitta kreativa sätt att använda det. 

Slutprodukten är inte dålig, det är jättefint att Backman får jobba som författare och att folk hittar skratt och tröst i hans berättelser. Det är bara inte riktigt min grej.

Tillägg: jag sa det tydligen kortare och kanske bättre för sju år sen när jag läst En man som heter Ove: här.

Ingen början inget slut

Det är sommar. Det är stekhett, jag känner hur solen gassar från boksidorna fastän det är januari hos mig. Benjamin måste spendera lovet i skärgården, i en liten stuga på en campingplats långt från sin bästis, för att hans pappa ska jobba vid en utgrävning på en av öarna. Hans mamma är borta sedan några år, så det är bara Benjamin och hans pappa, men om hon hade levt hade de inte spenderat sommaren här, det är Benjamin säker på. 

Så dyker en hemlighetsfull kille i Benjamins ålder upp. Dragningskraften är stor till Tristan, kanske är det en tonårsförälskelse som pirrar till i magen? Det är något som är annorlunda med honom, som att han vore äldre än vad han är, eller från en annan tid. Det är mycket som är mystiskt med Tristan och Benjamin har många frågor. Varför tycker så många invånare illa om Tristan? Har han något med den utgrävda labyrinten att göra? Och vad är det hippie-grannarna letar efter egentligen?

Ellen Strömbergs ungdomsroman Ingen början inget slut fick mig att återvända till mina egna sommarlov, då allt var oändligt och möjligt, och påminner även om några av böckerna jag läste då. Det är en ganska trivsam berättelse, med inslag av magisk realism, spänning och faror som lurar i vassen. 

Jag såg samtalet mellan Ellen, Johan Ehn och Johanna Lundin på Bokmässan förra året och kommer naturligtvis inte ihåg ett dyft nu. Efter att ha följt Ellen både genom blogg och på Instagram under en lång tid var det roligt att få se henne i realtid och jag är glad över att till slut kunna bocka av Ellen Strömberg på min att läsa-lista, men eftersom jag inte blev riktigt tillfredsställd så måste jag nog läsa någon mer roman av henne.

Beach read

Emily Henrys första vuxenbok trillade äntligen in som e-boksreservation. Jag hade enorma förväntningar... Och känner mig ärligt talat inte särskilt imponerad?

Januarys liv har just ställts på ända: hennes pappa har dött, det har uppdagats att han hade ett hemligt förhållande vid sidan av det med Januarys mamma, som nu vägrar prata om något djupare än vädret. Till råga på allt har det visat sig att drömpojkvännen inte var intresserad av ett förhållande med någon som inte går runt och tindrar med ögonen 24/7. January har slutat tro på de lyckliga slut hon arbetar med att hitta på - hon är nämligen romanceförfattare.

I en akt av desperation flyttar hon in i huset vid Lake Michigan som hennes pappa köpt för att kunna hänga med sin älskarinna, och så visar det sig att den snygga killen hon trånande efter på college - Augustus Everett, nu kritikerrosad författare - bor i huset bredvid. Snart har de båda ingått en pakt om att under sommaren försöka skriva i varandras genre. Inklusive "förstudielektioner" - intervjua avhoppade sektmedlemmar i hans fall, gå på tivoli och drive in-bio i hennes.

Naturligtvis blir de snart förälskade, men är båda osäkra både på om de är bra nog och om den andra har för mycket commitment issues för att det alls ska vara någon idé.

När jag sträckläser, men liksom inte känner speciellt mycket, tror jag först att det bara är jag som är trött på romaceförfattare som skriver om romaceförfattare för att kunna försvara sin genre. Eller jag som bara inte gillar när karaktärerna dricker alkohol konstant (och sen kör bil). Men sen inser jag, och det här ligger väl både hos boken och hos mig, att jag helt enkelt inte gillar January något särskilt. Kanske för det enda vi har gemensamt är att vi delar favoritungdomsserie (Veronica Mars). Hur som helst köper jag det liksom inte, och en romcom, eller kanske en bok , generellt, som inte lyckas engagera läsaren att bry sig om hur det ska gå för karaktärerna, hur det ska sluta eller hur de ska komma till det slutet eller både och... känns liksom lite dödsdömd.

Jaha, det här blev ju inte en speciellt rolig text. Säkert finns det många som tycker om January och Gus och följer deras resa med stort engagemang. I så fall är det säkert en underhållande bok.

En sista lös fundering: känns inte Augustus/Gus som ett utslitet romcomhjältenamn? (The fault in our stars, 2012). Eller är det bara Henry som gillar den typen av hommage - manliga huvudpersonen i The love that split the world hette ju Beau Wilkes vilket tydligen är samma som en karaktär i Borta med vinden.