*

Jag börjar om och börjar om, men ingenting vill stanna kvar.
Inte ens böcker med fint språk vill bita sig fast, läs bara:

De som stannade kvar kommer att få se bilderna av våra förkolnade lik i ett hyreshus i det fjärran landet, tack vare parabolerna som sprider dem över hela världen. De kommer att tänka att alla har sin egen väg att vandra. Också de kommer att korsa öknen i sina försök att finna en livslinje De kommer att glömma att de hade linjen i sin hand och att den inte sade något om att fly.

(från Konturer av den dag som nalkas av Léonora Miano, läs den gärna och berätta sen om den var bra.)

Jag vill ju inte säga att jag ger upp, att jag inte har orken att hålla mig kvar i en och samma roman, men lite så är det just nu.