Sophie är föräldralös och bor på ett barnhem i London. En natt, när hon inte kan somna, går hon och ställer sig vid fönstret. Där ser hon en jätte med en lång trumpet, med vilken han blåser något okänt i ett annat barns sovrumsfönster.
Den här jätten, eller the BFG (Big Friendly Giant) som han kallas, har stora öron, så han hör när Sophie drar efter andan av förskräckelse. För att inte Sophie ska avslöja honom blir han tvungen att röva bort henne.
The BFG är en drömfångare. Han har hundratals drömmar i glasburkar på sina hyllor, och med hjälp av sin jättelånga trumpet blåser han dem in i barns sovande medvetande.
Han tar henne till jättarnas land, där ingenting, förutom äckliga snozzcumbers, växer.
Dessa jättar är groteska, inte bara utåt sett utan också på grund av det faktum att de äter människor. Och inte bara det, för dem smakar människor olika beroende på var de bor. Lever de i Wellington smakar de såklart som stövlar och kommer de från Panama så smakar de som hattar.
Detta går Sophie såklart inte med på, de måste komma på ett sätt att stoppa dem. Men hur? the BFG är inte ens hälften så stor som resten av jättarna och om de såg Sophie skulle de sluka henne i ett nafs. Hur, hur, hur?
Mmm.. Hela boken är som en liten godispåse. The BFG är den som gör boken rolig; han som aldrig gick i skolan har fått lära läsa och prata engelska själv, genom att läsa en bok av Charles Dickens (enligt honom: Dahl's chickens), tillför med grammatiska och semantiska fel. Jag tänker först på Douglas Adams och hans Liftarens guide till galaxen, men sen tänker jag att The BFG och Roald Dahl inte når upp till den nivån. Att de befinner sig på olika planer och egentligen inte borde bli jämförda med varandra. Men ändå.
p.s
1. På svenska finns The BFG under titeln SVJ (Stora Vänliga Jätten)
2. Boken är illustrerad av William Blake
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar