Egalias döttrar

Hur skulle samhället se ut om det var helt tvärtemot det som vi har idag? Gerd Brantenberg hade en gissning på 70-talet som hon berättar för oss i Egalias döttrar, som lite grann har blivit bortglömda.



I landet Egalia är allting tvärtom. Det är tillexempel kvinnorna styr och försörjer familjen medan männen är hemma med papiljotter i skägget och passar barnen, ordet människa är utbytt till kvinniska, man skriver aldrig "man" utan man skriver och säger "dam" istället, och männen bär pehå och äter ppiller.

Egalias döttrar är, som märkbart, humoristiskt skriven, även om det blir lite tråkigt i längden. Vissa partier är extra roliga, som deras skapelsehistoria om när Gud (också en kvinna) skapade mannen. Gud ska ha tagit en lem från kvinnan och satt den på mannen. Kvinnan ska sedan dess ha varit den starkare för att hon inte behövde bära på den där lemmen som mannen har. Ett annat roligt inslag är att männen inte ska vara smala och ha stora bröst, som kvinnor i dagens samhälle, utan tjocka och ha små penisar.

Men, precis som i alla andra tider, skapar männen en motståndsrörelse och gör olika aktioner för att synas och märkas. De håller tal om jämnställdhet och bränner pehåar. Det anses vulgärt och perverst av kvinnorna.

I efterordet skriver Ebba Witt-Brattström att det inte finns läsare som inte kan känna sympati med Petronius, som är en av dem som leder motståndsrörelsen och som en gång blir våldtagen av tre kvinnor men håller det inne. Petronius har en dröm om jämnställdhet och att det ska bli acceptabelt för män att arbeta. Landet Egalia har många brister och kvinnorna dåliga argument när det gäller förbud mot männen att arbeta, till exempel: vem ska ta hand om barnen när både mamman och pappan är ute och arbetar? "För det är ju trots allt männen som avlar."

Egalias döttrar är en parodi på ett samhälle som fanns för cirkus 30 år sedan, för mig blev den tråkig redan efter första halvan och jag förlorade nästan lusten att fortsätta. Det var en otrolig lättnad när jag reflekterade och upptäckte att det inte ser ut som det gör i Egalia i den här delen av jordklotet, som det gjorde för inte så längesedan för kvinnor. Det finns fortfarande problem dock, därför tycker jag att det är synd att böcker som den här har glömts bort.

Mesarnas lördag

Hej, fina fåglar och bokvänner! Visste ni att det är vårkänslorna som får fåglarna att sjunga? Jag tänkte att det skulle vara fint att veta.






I lördags hade jag och blåmesen en eftermiddag över för att umgås. Vi gick i den varma solen till sjön, där vi låg en stund på en filt och lyssnade på pianomusik och försökte läsa svåra böcker. När vi kom hem försökte vi följa ett recept för jappmuffins som innehöll bland annat två teskedar bakpulver och muscovadosocker.
Nu är det måndag igen, det fina vädret verkar hålla i sig. Ta chansen att ligga ute i solen med en bra bok och samtidigt få lite frisk luft, det behövs efter en lång kall vinter inomhus.

Auf wiedersehen,
Stjärtmes

Take a look at dig själv

Take a look at dig själv handlar om att inse vilka omedvetna fördomar man har och bli medveten om att det oftast inte är okej utan kan leda till riktigt konstiga situationer. Våra fördomar, stereotyper och vårt civilkurage granskas.

Boken är lättsamt upplagd med testa dig själv-sidor, enorma rubriker och, naturligtvis, svengelska. En bra fackbok för den som egentligen inte orkar tillgodogöra sig fakta i bokform. Kanske är det just det som kännetecknar populärvetenskapliga böcker. Det är dock synd att den inte är i färg, det hade den antagligen tjänat på.

Lena Victorins bok går inte speciellt djupt men å andra sidan är den tillräckligt upprörande ändå. Som berättelsen om Kitty som blev ihjälslagen utanför sin egen port. 38 grannar hörde hennes rop på hjälp samt gick till fönstret och såg efter vad som hände. Men ingen ingrep - ingen ringde ens till polisen. Alla tog förgivet att någon annan skulle göra något. Obehagliga sanningar finns det gott om i boken; det jag saknar är råd om hur man ska tänka för att ändra dessa omedvetna och konstiga beteendemönster.

Svenska författare

De är unga och de är gamla. Vissa verkar vanliga och andra mer originella. Ödmjuka och självsäkra. Glada och svårmodiga. Låg-, medel- och överklass. Maskrosbarn och räkmacksglidare. Färgglada och svartvita. Utåtriktade och introverta. Ensamma och storfamiljsmedlemmar. Debutanter och vana. Lydiga och rebelliska. Och med en otroligt varierande inställning till det skrivna ordet.

Att intervjua en författare och sedan skriva en berättelse i jag-form utifrån detta känns lite som att vingklippa den stackars skribenten. Det är ju trots allt i det skrivna, inte i det talade, som de flesta av dem känner sig hemma. Men det fanns säkerligen en tanke bakom Ewa Rudlings arbetssätt och effekten blir en känsla av att faktiskt ha samtalat med flera av de 100 porträtterade.

Boken är delvis spretig - vissa av författarna pratar villigt på om det som Rudling uppenbarligen frågat alla om: deras ursprung samt deras inställning till att skriva. Andra svävar ut i helt egna banor. Porträtten är gjorda under en tioårsperiod och varje författare presenteras med en vacker färgbild och max en sida text. Bilderna och det lättillgängliga formatet gör mig sugen, så sugen, på att äga ett eget ex. Fotoböcker är mumsiga och författare ännu mumsigare. Det känns dessutom spännande att få en större övergripande kännedom om författare som skriver på svenska. Jag har helt enkelt inte mycket att invända. Det är en jättefin bok.

Drömfakulteten

År 2007 fick Drömfakulteten Nordiska rådets litteraturpris med motiveringen:
Drömfakulteten är en brinnande roman med många bottnar. Berättelsens nav
utgörs av den extrem-feministiska ikonen Valeri Solanas och hennes på många
sätt tragiska livsöde. Stridsberg blandar dokumentärt material och fri
fiktion i en febrigt vibrerande prosa. Drömfakulteten bär underrubriken
’’tillägg till sexualteorin’’, och romanen är en svidande uppgörelse med de
olika förtryckarmekanismer som verkar i samhället. Sitt allvarliga ämne till
trots, är Drömfakulteten en roman som bärs fram av en enorm energi och
språklig lusta.

Egentligen önskar jag att någon annan kunde skriva det här inlägget åt mig, så att jag själv slipper förklara hur bra den här boken egentligen är. Jag har inga riktiga ord och inte heller några fastställda känslor än. Det lutar nog mer åt hatkärlek just nu. Eller, mest kärlek.

Sara Stridsbergs fiktiva Valerie Solanas hallucinerar och konverserar med de döda och människor som aldrig existerat. Hon är bland annat ett geni, som studerar på universitet, ett våldtaget barn, en schizofren kvinna, en som nästan är en mördare, en prostituerad som hatar sex samt den som skrev SCUM-manifestet. Uppvuxen i öknen jagar Valerie sig själv, lyckan, drömmarna och livet samtidigt som hon springer ifrån dem. Hon blir åtalad för att hon försökte mörda Andy Warhol och åker sedan in och ut från mentalsjukhus. Hon är varm, kall och dödssjuk. Hon är uppkäftig och impulsiv.

Hennes mamma, Dorothy, är en naiv person som alltid tror det bästa om män som bara utnyttjar henne och Valerie. Hennes bästa väninna kallar sig för Cosmogirl och hon går på universitetet bara för att magistrarna älskar henne. Berättaren finns inte och Silkespojken är en sjöhästforskare.

Om den riktiga Valerie Solanas finns det inte så mycket fakta, mer än att hon var den som försökte mörda Andy Warhol och hon var den som skrev SCUM-manifestet, som finns översatt till svenska av Sara Stridsberg. Hon föddes 1936 och dog 1988. Den fakta som finns nerskriven på wikipedia stämmer rätt bra överens med den Valerie som vi får ta del av i boken. Sara Stridsberg vill dock poängtera att boken ska betraktas som en fiktiv roman, att allt i den är fiktiv och då även Valerie Solanas.

Även om jag bara har läst en bok av Sara Stridsberg vill jag nästan påstå att hon är helt fantastisk. Meningsuppbyggnaderna och orden i Drömfakulteten är, jag vet inte, fantastiska? Geniala? Jag blir förundrad varje gång, trots att det är så mycket som man måste läsa mellan raderna.

Drömfakulteten känns ändå en aning för hackig och för spretig ibland. Den hoppar mellan årtal och platser och man glömmer bort, men om man inte tänker för mycket på det blir det ganska bra även om det känns lite osammanhängande. Konversationerna är skrivna som en manustext med tystnad och prassel inom parentes. Det blir lite som en film eller ett drama som spelas upp för en. Någon har sagt att den lägger ut Valeries liv som mosaik, små delar som krävs för att man ska förstå helheten. Och jag håller med. Det är så många trådar som dras och som dras igen fast på andra ställen i boken, ibland blir jag tvungen att gå tillbaka för att komma ihåg i vilket sammanhang vissa saker först togs upp för att kunna knyta ihop med det som sägs i ett annat.

Skriv om den, bränn den, hata den eller vad som helst, bara du läser den först innan du gör någonting annat med den.

Bonjour tristesse

Den är liten, tunn och har inte en speciellt svår handling, vilket gör den perfekt för varma sommardagar eller bara lediga dagar då man vill ta det lugnt och fördriva tiden med en bok som inte kräver så mycket koncentration.

Sjuttonåriga Cécile ska bo i ett sommarhus tillsammans med sin pappa, som hon älskar mer än något annat, och hans nuvarande flickvän. Men, så dyker det upp en person som vänder allting upp och ner och ett tag verkar det faktiskt gå åt rätt håll. Tills allting är helt fel och helt enkelt måste förhindras. Det är så här som jag tänker mig franska dagar, de är dramatiskt laddade och slutar alltid med mord eller någon som dör.

Kärlek, avundsjuka och dramatik. Bonjour tristesse skriven av Françoise Sagan är annat än tråkig. Mums. Nu saknas bara den riktiga värmen och en filt att ligga på i gräset.

Jag väljer livet

28 mars 2006: Sabine, tolv år, är på väg till skolan. I ena sekunden en vanlig liten belgisk tjej på cykel, i nästa ett offer för "Belgiens monster", Marc Dutroux. Utkastad ur barndomen och normaliteten och instängd i en mardröm.

Hade den här boken inte varit sann hade jag avfärdat den som alltför osannolik. Nu går inte det. Sabine Dardenne är ingen författarinna, eller ens någorlunda hygglig skribent. Även om hon varit en fullfjädrad skribent hade hon kanske inte kunnat formulera sin historia på ett sätt som gjort det möjligt att leva sig in i hennes situation. Hon håller läsaren på armlängds avstånd hela boken igenom i ett förståeligt försök att få behålla en gnutta av sig själv. Jag grämer mig lite för att hon inte tagit hjälp av en professionell författare, resultatet hade kunnat bli häpnandsväckande otäckt, men förstår också att detta gjort arbetet med boken tusen gånger svårare för henne.

Det är trots allt otroligt modigt och starkt av henne att, åtta år senare, återuppleva de 80 dagar i fångenskap hos en pervers psykopat som antagligen kommit att prägla hennes liv. Man kommer henne inte riktigt in på livet men det lyser igeom att hon är en riktig överlevare som på ett beundradsvärt sätt höll sig vid liv och tog sig på fötter igen. Det faktum att det obehagliga händelseförloppet i boken en gång ägde rum på riktigt, och Sabines överlevnadsinstinkt gör att sträckläsningsvarning utfärdas för den här lättlästa, slarviga boken.

Något litterärt mästerverk är det inte, och den bristfälliga textkvalitéen skiner ofta igenom. Jag vet inte om jag är inne i ett negativt synsätt i min läsning för tillfället, men jag tänker inte rekommendera boken. Det fasansfulla och sjuka är visserligen på något sätt intressant, men det här är knappt en bok. Snarare en hög med bokstäver.

Resan som började med ett slut

När bosniske Nino är tolv år gammal tar hans liv slut. Ja, inte bokstavligt talat. Men livet så som han och hans familj känt det. Jugoslavienkriget tvingar familjen att fly från allt det gamla och välkända och söka en tillvaro i det okända, avlägsna Sverige.

Efter en lång, ångestfylld bussresa anländer familjen till en flyktingförläggning i Göteborg. Mer eller mindre motvilligt börjar familjen anpassa sig till det nya landet - något som leder till motsättningar och splittring inom familjen. Nino sätts i klassen FK ("Förberedelseklassen")1, och på barns vis suger han snabbt upp språket och skaffar sig flera kompisar. Vi följer hans första tid i Sverige, innehållande båda vanliga och mer ovanliga situationer. Det laddade första året, innan familjen fått permanent uppehållstillstånd. Då börjar en ny resa, in i framtiden.

Jag antar att det här är en viktig bok på många sätt; hur flyktingar känner sig i ett nytt land etc. Hela situationen gestaltas ur ett barns perspektiv på ett hyfsat träffande sätt. Om huvudpersonen och berättaren i boken, Nino, hade burit författaren Zulmar Becevics namn hade jag antagligen svalt hela historien med hull och hår. Nu gör han inte det, och jag blir lite tveksam - är inte Nino lite väl brådmogen? Lite väl fånig och pseudopoetisk? Är kanske allt lite överdrivet?

En typisk sådär-bok. Den är kanske dålig. Jag kan bara inte komma på några bra argument.

Allt är upplyst

Det här är Jonathan Safran Foers debutbok om ukrainaren Alexander Perchov som får i uppdrag av sin far att hjälpa en amerikansk författare, vid namn Jonathan, att hitta till staden Trachimbrod. På resan följer också Alexanders farfar och hyndan Sammie Davies Junior, Junior med.

Resan återberättas av Alexander, som med hjälp av en föråldrad ordbok guidar oss bakom kulisserna på resan. Det uppstår missförstånd och problem, som det kanske alltid gör när man är utomlands och har en guide med sig som inte alltid, med sanning, säger vad saker och ting har blivit sagda. De letar efter Augustine, en kvinna som ska ha räddat Jonathans morfar undan nazisterna, och det enda som de har kvar av henne är ett namn samt ett foto. Det de inte vet är att allting som en gång varit Trachimbrod är borta. Just de delarna är humoristiska medan de andra är en aning förvirrade:

Jonathan berättar en påhittad historia, eller flera påhittade historier, om människor som funnits i hans släkt och de runt omkring dem, om kärlek och den icke-existerande kärleken. Om änglar och drömmar. Och så har vi breven, skickade från Ukraina till andra sidan Atlanten där drömmarna finns, från Alexander som kommenterar familjekrönikan och som ställer frågor om varför de gjorde si och så. Svaren från Jonathan får vi aldrig ta del av.
Just den här delen känns som en salig blandning av Jonas Hassen Khemiris böcker Ett öga rött samt Montecore - en svensk tiger men är ändå inte riktigt i samma klass, det är säkert inte ens i samma genre, och jag tänker mig att det är så här de skulle ha varit om de hade blivit översatta till engelska.

Jag måste säga att jag säkert hade tusen förväntningar på den här boken eftersom jag förra året läste Extremely loud and incredibly close, som är Jonathans andra bok, och fann den fantastisk. Det är inte ofta som jag klagar på översatta böcker men den här gången tror jag, eller jag vet ganska säkert, att boken Everything is illuminated (Allt är upplyst), som numera också kan ses på film, ska läsas på originalspråk. Speciellt om man vill ta del av de riktiga felvalda orden som Alexander använder sig av, och om man vill förstå vad såga timmerstockar har med att sova att göra.

Stjärtmes påskrapport

Kära älskade fåglar och fågelvänner, påsken är snart över och det är sorg jag känner när jag tänker på att vardagen snart åter ska bli rutin, skolarbeten som jag med vilje skjutit upp och inte alls har tagit tag i fast jag många gånger innan har sagt att jag skulle och på alla förlorade morgnar. Sorg, sorg och åter sorg för det är nog första gången på väldigt länge som jag faktiskt har fått saker och ting gjorda när jag har varit ledig.

Jag har bland annat hunnit avverka inte mindre än sju böcker på elva lediga dagar och det är något av rekord tror jag. Jag är en långsam läsare som kräver koncentration för att kunna förstå sammanhang. Fågelfröna gror och har sig i den lila krukan, de blir större och längre för varje dag som går! I sommar hoppas jag att de blommar ut i vackra och enastående solrosor som kommer att bli platser för festliga tillfällen, för mig och mina övervintrande fågelvänner, när allt är som svårast.

Men livet går vidare och så gör vardagen. Det är ju ledigheten som gör att man orkar med vardagen och vardagen som gör att man uppskattar ledigheten ännu mer.

Vi ses väl snart igen?
Med kärlek,
Stjärtmes

Alkemisten

Den har blivit översatt över hela världen och blivit älskad och hamnat på listor över böcker som är viktiga, men för mig fastnar den inte. Den fastnar inte alls.

Den här boken, skriven av Paulo Coelho, handlar kort och gott om att följa sina drömmar och gör man inte det så kommer man att vara miserabel för resten av sitt liv. Den handlar också om att tro på gud, för tror man bara på gud så kommer allting att ordna sig.

Vi får följa Santiago som ska följa sitt levnadsöde och därför säljer han sina får och korsar öknen fast inte utan problem. Därför får han hjälp av bland annat en glasförsäljare, som inte vågar jaga drömmen med rädsla för att inte ha någon dröm kvar, och en alkemist, som är allt för ivrig för sitt eget bästa.

Överlag tycker jag att det känns mer som en saga, som man kan berätta för sina barn om, än en historia skriven för äldre. Den är tillräckligt naiv och pedagogisk för att barn ska skrämmas till att inte göra dåliga saker, som att ljuga och säga dumma saker om andra. Men kanske är det också det som är charmen, att man dras till böcker som handlar om att nå sina drömmar och om att finna sin kärlek för livet för att man själv inte kommer att orka göra det. Hur som helst så är det inget för cyniker, de som lagt undan sin naiva inställning till livet för att de tror att inte sagor finns, och mig.

Jonathan Safran Foer, Allt är upplyst

* En sak som stjärtmesar gör under lovdagarna

(Klär alla Harry Potter-böcker i presentpapper av guld)

Glaskupan

Sylvia Plaths The Bell Jar har länge stått på min läslista - döm om min förvåning när jag fann en ljuvlig svensk pocketupplaga från 1978 i en släktings bokhylla. En äntligen!-upplevelse som höll i sig boken igenom.

USA, 1950-tal. Esther Greenwood är en begåvad ung flicka från New England, som med hjälp av ett stipendium studerar ett specialprogram på college. Sommaren 1953 har hon vunnit en månads arbete på en damtidning i New York, som inte riktigt blir som hon tänkt sig. Vid hemkomsten väntar beskedet att hon inte kommit in på den skrivarkurs hon sökt. Någonstans i skarven går det snett. Esther befinner sig plötsligt som under en glaskupa, under vilken luften är förtätad, tryckande, och intrycken förvrängda. Hon kan inte längre läsa, skriva eller äta - livslusten har gått förlorad. Så sugs hon med på en omtumlande färd på mentalsjukvårdskarusellen. Psykiatriker, elchocker, sjukhus, privatkliniker, självmordsförsök...

Jag tycker att Sylvia Plaths skildring av Esthers depression gör ett trovärdigt och insiktsfullt intryck. Det är lätt att leva sig in i hennes känslor. Utöver detta är boken också en träffsäker skildring av världen ur en fyndig tonårstjejs perspektiv. Översättningen verkar ibland tveksam - kossig, menar hon cozy då? - men det får man väl stå ut med om man inte orkar läsa boken på originalspråk.

En bok att kastas in i, skakas runt av och slutligen tumla ut ur, lite hoppfullare.

Tove Jansson x två

Först, en saga om ett litet knytt
som ingen i världen om sig brytt,
som varit ensam och rädd
för att alla av honom blivit sedd
men aldrig har setts.

"Vem ska trösta Knyttet?"

Sedan en lek om vad som hände sen
och vad som hände sist innan allt blir trist
och vi hittar genom hålen ut till ett lyckligt slut

"Vad hände sen? - boken om Mymlan, Mumintrollet och Lilla My "

Med snirklig skrift, fina bilder och ett språk med rim
fastnar man som om det vore lim
och det är bara några av Tove Janssons underbara verk

Sanna historier om första världskriget

I denna tunna bok bjuds det på blandade snittar från ett blodbad. Författaren Paul Dowswell försöker förmedla den känsla av hopplöshet och onödighet som soldaterna i skyttegravarna kände, och som senare hela världen känt inför detta krig. Ett krig där det inte fanns några vinnare, bara förlorare.

Inledningen består i en kort sammanfattning av det första världskriget, som sedan följs av nio små, medryckande berättelser om olika personligheters upplevelser av kriget. En bra bok att börja med för den som tänker förkovra sig i första världskriget - här har författaren gjort ett bra jobb med att behandla mängder av källor och göra en koncentrerad och lättläst introduktion till det hela.

Fokus ligger som sagt ofta på det förfärliga i hela situationen, och författaren kommer också in på militära planer som sällan fungerar, tidningars propaganda och den påverkan som kriget gjorde på hela mänskligheten (nåja, Europa i alla fall). Nationaliteten hos de personer som skildras varierar främst mellan britter, fransmän och amerikaner. Några tyskar förekommer knappt och Dowswells perspektiv gynnar ententen (Storbritannien, Frankrike, senare USA). Det verkar märkligt att även en så insatt person rationaliserar och underförstått ger Tyskland skulden för nästan hela händelseförloppet.

Detta ger visserligen också inblick i hur de slutliga segrarna i kriget upplevde saken, en uppfattning som mer eller mindre ledde direkt till andra världskriget. Kanske är boken lite för perspektivfattig. Men för den som vill läsa något nästan skönlitterärt men samtidigt bli lite mer allmänbildad spelar det knappast någon roll.

Stjärtmes om att ha ledigt

Finaste och käraste fåglar och fågelvänner, jag har påsklov nu. Jag tar ut mitt en dag före alla andra för att jag inte har några lektioner imorgon. Jag har fyllt på mitt lager med biblioteksböcker hela veckan, så att jag ska slippa åka in till stan och ödsla tid på att leta efter böcker, och är nu redo för ett lov som kommer att sträcka sig över elva fina dagar.



Det bästa med att ha ledigt är att man inte har någon tidspress på sig, man får vakna och somna hur sent som helst och det är okej! För att man har förtjänat det, för att man har kämpat och slitit fem dagar i veckan, i så många veckor att man trodde att de inte hade något slut.



Det andra bästa med att ha ledigt är att man kan koncentrera sig bättre på världar och historier som inte existerar någonannanstans än i den fiktiva världen, om man inte heter Stjärtmes och ständigt skjuter upp viktiga saker och måste ta tag i dem under sina lediga dagar.

Äsch, det har varit nog med kvittrande från mig den här veckan. Nu vill jag bara lägga mig i aprilsolen och försvinna ett tag, knapra på några fågelfrön och vissla glada melodier.
Vi ses om ett tag, fåglar och fågelvänner.

Tserr-tserr!