Web Analytics Bookbirds: Vi kom över havet

onsdag 24 juni 2015

Vi kom över havet

"Ett skepp kommer lastat! Med vaddå? Med japanska postorderfruar." Det är tidigt 1900-tal och ett skepp lämnar Japan. En grupp kvinnor lämnar sitt hemland för att gifta sig med redan utvandrade landsmän och söka lyckan i Förenta Staterna.

Väl på plats går det raskt upp för dem att de brev och de fotografier de fått från sina tillkommande sällan talat sanning, och att den funktion kvinnorna främst kommer att fylla är som arbetskraft på åkrarna, som hushållerskor eller som butiksbiträden.

Men inte nog med det. När andra världskriget kriget kommer spelar det ingen roll hur duktiga dina barn är i engelska, eller hur många år du hållit din matmors hem fläckfritt. Plötsligt är alla potentiella fiender, och en dag kommer anslag som manar samtliga med japansk härkomst att samlas för avfärd till okänd ort.

Vi kom över havet är en kort, men fin, roman av Julie Otsuka från 2011. Vi kom över havet, och försvann inåt land hade möjligen beskrivit handlingen ännu bättre. Två saker tar jag med mig från boken. Den första är att mina kunskaper i historia bäst beskrivs som undermåliga. Den andra är den stilistiska fingertoppskänsla Otsuka använder för att skapa ett verk som handlar om en grupp. Ordet jag förekommer endast i direkta citat. I övrigt används uteslutande vi. Effekten är makalös. Otsuka förefaller berätta en hel folkgrupps historia, och kommer ändå nära inpå individens känslor:

"På båten hade vi inte kunnat veta att då vi för första gången fick syn på våra makar skulle vi inte ha en aning om vilka de var. Att skaran av män i stickade mössor och slitna svarta rockar som stod och väntade på oss där nere på kajen inte skulle ha några som helst likheter med de stiliga unga männen på fotografierna. Att fotografierna som skickats till oss var tjugo år gamla. Att breven som skrivits till oss hade skrivits av andra personer än våra makar, yrkesmänniskor med vacker handstil som hade till uppgift att berätta lögner och vinna hjärtan. Att när vi för första gången hörde våra namn ropas ut över vattnet skulle en av oss hålla för ögonen och vända sig bort - Jag vill åka hem - medan resten av oss skulle lyfta våra huvuden, rätta till fallet på våra kimonor, gå nerför landgången och stiga ut i den ännu varma dagen. Det här är Amerika, skulle vi intala oss. Det finns ingenting att oroa sig för. Och vi skulle ha fel."

Är det något jag saknar så är det möjligen längd. Jag vill veta vad som händer, och slutet känns inte riktigt som ett slut. Otsuka kommer att vara ett namn jag spanar efter på tidningens kultursidor framöver.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar