Web Analytics Bookbirds: Semesterstart: Narnia-serien

fredag 19 juni 2015

Semesterstart: Narnia-serien

Jag känner på mig att det här blir en riktig lässommar. Inte en sån där oförsiktiga läsare får sand och solkrämsfläckar mellan sidorna, utan snarare en sån där man lugnt kan ligga på soffan och se ut på skyfallen. Det är åtminstone så jag inlett årets semester, i sällskap med en gammal favorit i form av böckerna om Narnia. Följande text är ingen recension, utan bara en reflektion över två dagar i Aslans och de talande djurens rike.

Narnia-serien, som innehåller totalt sju böcker, har ofta omtalats som en allegori för kristendomen, men enligt förordet till min upplaga såg författaren C.S. Lewis det mer som en hypotes; hur hade Jesu liv gestaltat sig i en helt annan värld? Parallellerna till Bibeln var något som gick mig helt över huvudet när jag fick de här böckerna lästa för mig som barn, vilket nog inte är helt ovanligt. Som vuxen (om man nu någonsin kan kalla sig det) är de frapperande. Den första boken - Min morbror trollkarlen - innehåller en variant av skapelseberättelsen där lejonet Aslan sjunger fram världen Narnia: himlen och stjärnorna, landskapen, växterna och djuren. I den sista boken - Den sista striden - får vi istället bekanta oss med någon sorts himmelrike.

Däremellan verkar Aslan dyka upp när han behövs, för att trösta och leda de barn som agerar hjältar i serien. Allvetande och allvis ingjuter han både förundran och fruktan i dem han möter, och även om han inte är kapabel att utrota den ondska som härjar i Narnia, kan han alltid finna på råd för att hålla den stången. Den som inte tappar tron förefaller få ledning snabbare än övriga, men det stora lejonet ger alltid en andra chans (och låter sig även offras för ett av barnens synder, för att sedan återuppstå). Den som däremot vänder sig ifrån honom och bestämmer sig för att han inte är på riktigt kan han inte längre hjälpa.

Kanske borde jag reagera på det här, analysera, bryta ner*. Jämföra med Philip Pullmans Den mörka materian som jag nyligen läst om och som beskrivs som en introduktion till ateism för barn**. Ni som vet hur jag läser barndomsklassiker inser också att jag gladeligen avstår. Minns vilka tonfall som användes när samma fraser lästes högt för mig för många år sedan. Känner igen formuleringarna i Hästen och hans pojke efter att ha lyssnat på den som ljudbok ett otal gånger. Samtidigt förvånas jag över hur korta och koncisa böckerna är i många fall, och hur min yngre och mer fantasifulla hjärna fyllt på med detaljer som egentligen inte finns i berättelserna.

Onekligen blir jag också nyfiken. Vilka barndomsklassiker har ni läst om? Kanske de här? Upptäckte ni ytterligare lager i berättelsen? Finns det kanske någon som läst dessa "sagor" först som vuxna - och vad tyckte ni i så fall? Kvittra gärna!

* Något som är svårt att inte reagera på är dock kvinnosynen, men även att de "fria och stolta" Narnierna är ljusa medan länder som i högre utsträckning präglas av tveksamma värderingar har befolkning med mörkare hudton.

** Trots att jag var mycket äldre första gången jag läste Den mörka materian hittade jag betydligt fler vinklar som föreföll riktade till vuxna och som jag missat helt tidigare i denna serie än i Narniaböckerna

4 kommentarer:

  1. Jag har läst Häxan och lejonet två eller tre gånger, men jag har aldrig riktigt fastnat för Narnia-serien och aldrig kommit vidare med den. Nu tror jag att det är lite sent för att jag verkligen ska uppskatta den så som man skulle ha gjort om man hade läst den som barn. Vad det är som gör att jag inte fastnat för Narnia är svårt att säga, för det finns mycket som jag gillar. Jag tror det är språket och sättet böckerna är skrivna på, för mig känns det liksom lite opersonligt och tråkigt...

    Den mörka materian har jag dock läst och tyckte väldigt mycket om! Men jag läste den som sjutton- eller artonåring så det var inte riktigt tal om någon barndomsklassiker där, haha.

    Böcker som jag däremot läst om och hittat massor med nytt i är Michael Endes böcker - Den oändliga historien och Momo eller kampen om tiden. Båda de böckerna har massor med olika nivåer och fungerar på alla - som sagor, metaforer och filosofiska tankeexperiment. De är och förblir några av mina absoluta favoritböcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då har du säkert också sett C.S. Lewis förord till Häxan och Lejonet: "/.../ Följden har blivit att du redan är för gammal för sagor, och när den dagen kommer då boken äntligen är tryckt och inbunden är du ännu äldre. Men en gång kommer du att bli så gammal att du börjar läsa sagor igen /.../". Kanske bara är att invänta den dagen? Eller också får man acceptera att man inte kan gilla allt.

      Blev otroligt sugen att läsa om Momo nu. Om jag minns rätt känns det som att den bara blir mer och mer aktuell ju äldre den blir. Och det är ju lite magiskt i sig.

      Radera
  2. Narnia tillhör inte en av mina barndomsklassiker, jag läste möjligtvis Häxan och Lejonet någon gång under högstadiet, men det finns inte i mitt minne som ett favoritögonblick. Jag har dock läst HoL några gånger, så sent som i slutet av förra året, till en delkurs och kom fram till att den följde typiska strukturer som förekommer i t ex sagor, vilket kanske medförde till att jag tyckte att jag var för gammal för den. Blir det, liksom i Harry Potter, att berättandet anpassas efter hur tiden går? Dvs, att ju äldre karaktärerna blir, desto allvarligare blir tonen, eller hålls den på samma nivå?

    Sedan tycker jag att det är lite pinsamt att jag inte har läst Den mörka materian än. Även här har jag endast läst första boken. Jag är uppenbarligen ingen hejare på att läsa serier.

    Ps. Så fint att du har börjat blogga igen! Har saknat dina tankar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr låter Lewis inte barnen i berättelserna växa upp. Dels återgår de till sin ursprungliga ålder samma ögonblick som de återvänder till 'vår värld' (trots att de levt tiotals år i Narnia), dels går det inte att komma tillbaka till Narnia när man uppnått en viss ålder. Så det är inte alls samma utveckling av huvudpersonerna som i HP, istället byts de ut efter hand. Narnia-serien lämpar sig därför för sträck-högläsning bättre än HP (inbillar jag mig, men det är ju antagligen för att vi tillhör generationen som åldrats i takt med HP och inte kunnat 'springa i förväg' eftersom böckerna inte kommit ut).

      Jag brukar ju tycka att böckerna i serier blir sämre efter hand. Men i Narnia-fallet är böckerna skrivna i superickekronologisk följd så det är lite svårt att resonera på det sättet...

      Radera