Web Analytics Bookbirds: Kafka på stranden

måndag 29 juni 2015

Kafka på stranden

Man ska inte ropa hej innan man börjat läsa, men jag kan härmed meddela att en ny upplaga av Mesbokcirkeln är på gång. Det är dags att avsluta 1Q84-serien.

För att bättre kunna sätta den i perspektiv läser jag Haruki Murakamis tidigare roman Kafka på stranden (tidigare som i före IQ84, dock senare än Fågeln som vrider upp världen). Romanen har två huvudpersoner: den femtonåriga pojke som då han rymmer hemifrån väljer förnamnet Kafka, och en äldre man som på grund av en underlig händelse i sin barndom förlorat förmågan att läsa, skriva och förstå komplexa företeelser.

Kafka, som ibland delar upp sitt medvetande i ett jag och i en pojke som kallas Kråkan, blev övergiven av sin mor och sin äldre syster vid fyra års ålder. Hans möjligen inte helt sympatiske far har inpräntat en profetia, mycket lik den som uttalades om Oidipus, hos honom. Nakata, som den äldre mannen heter, är dum och ytterst medveten om detta faktum. Däremot kan han prata med katter och drygar därför ut det bidrag för äldre, mentalt handikappade som han lever på med att leta efter katter.

Samtliga huvudpersoner hamnar på ett eller annat sätt i kontakt med Komurabiblioteket på ön Shikoku, ett litet privat bibliotek där Kafka finner både tak över huvudet och hjälpande händer. Att vara femton år och på rymmen är inte helt lätt, och inte blir det lättare när ens far hittas mördad i sitt hem...

Mitt första intryck är att jag känner igen mig. Jag är tillbaka i det klassiska Murakami-universat. Gränsen till medvetandet är inte längre skarp. Medvetandet kan lämna kroppen och agera och påverka verkligheten. Minst en huvudpersons regelbundna träning beskrivs mer eller mindre detaljerat. Minst en huvudperson har ingen koll på sina familjemedlemmars vistelseorter. Tvivelaktiga sexuella relationer. Karaktärerna lyssnar på musik - både klassiskt och mer modernt, typ Prince. Övernaturliga inslag förekommer (det pratas med katter och stenar, för att bara nämna något). Till och med matlagningen får vara med på ett hörn.

Även om det är intressant läsning och väl genomtänkta formuleringar tror jag att jag, naivt nog, hoppats på något lite mindre Murakamiskt. Att läsa samma berättelse igen, fast med en djup skog istället för en djup brunn att frivilligt begrava sig i för att hitta sig själv, känns möjligen lite onödigt. Å andra sidan ger Murakami onekligen läsaren en del att fundera över.

"Han mindes den tiden som bekymmersfri. Han tog bara varje dag som den kom. Så länge han levde var han något. Så var det bara. Men någonstans längs vägen hade det där förändrats. Att leva hade förvandlat mig till ingenting. Underligt... Människor föds ju för att leva, inte sant? Men ju längre jag levde, desto mer förlorade jag det jag hade inuti mig - och blev tom. Och jag slår vad om att ju längre jag lever, desto tommare och värdelösare blir jag. Det är något underligt med et. Det är inte tänkt att livet ska vara så här! Är det inte möjligt att ändra riktning i livet, att ändra destination?"

"Men jag fattar fortfarande inte. Du berättar att min mamma älskade mig väldigt mycket. Jag vill gärna tro dig, men om det nu skulle vara sant så fattar jag inte det här. Varför måste det faktum att man älskar någon innebära att man sårar den personen så mycket? Om det nu är så, vad är det då för vits med att älska nån? Vad i helvete måste det vara så för?"

Jag tycker också instinktivt bättre om Kafka på stranden än om Fågeln... och de två första delarna av IQ84 (att jämföra med Vad jag talar om när jag talar om löpning känns inte relevant). Det finns färre lösa trådar och de utförliga beskrivningarna av våld är betydligt färre. Det finns ett driv, och det finns faktiskt en början och ett slut åtminstone på huvudintrigen. Det kan också vara så att Murakami gynnas av sträckläsning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar