Kafka på stranden

Man ska inte ropa hej innan man börjat läsa, men jag kan härmed meddela att en ny upplaga av Mesbokcirkeln är på gång. Det är dags att avsluta 1Q84-serien.

För att bättre kunna sätta den i perspektiv läser jag Haruki Murakamis tidigare roman Kafka på stranden (tidigare som i före IQ84, dock senare än Fågeln som vrider upp världen). Romanen har två huvudpersoner: den femtonåriga pojke som då han rymmer hemifrån väljer förnamnet Kafka, och en äldre man som på grund av en underlig händelse i sin barndom förlorat förmågan att läsa, skriva och förstå komplexa företeelser.

Kafka, som ibland delar upp sitt medvetande i ett jag och i en pojke som kallas Kråkan, blev övergiven av sin mor och sin äldre syster vid fyra års ålder. Hans möjligen inte helt sympatiske far har inpräntat en profetia, mycket lik den som uttalades om Oidipus, hos honom. Nakata, som den äldre mannen heter, är dum och ytterst medveten om detta faktum. Däremot kan han prata med katter och drygar därför ut det bidrag för äldre, mentalt handikappade som han lever på med att leta efter katter.

Samtliga huvudpersoner hamnar på ett eller annat sätt i kontakt med Komurabiblioteket på ön Shikoku, ett litet privat bibliotek där Kafka finner både tak över huvudet och hjälpande händer. Att vara femton år och på rymmen är inte helt lätt, och inte blir det lättare när ens far hittas mördad i sitt hem...

Mitt första intryck är att jag känner igen mig. Jag är tillbaka i det klassiska Murakami-universat. Gränsen till medvetandet är inte längre skarp. Medvetandet kan lämna kroppen och agera och påverka verkligheten. Minst en huvudpersons regelbundna träning beskrivs mer eller mindre detaljerat. Minst en huvudperson har ingen koll på sina familjemedlemmars vistelseorter. Tvivelaktiga sexuella relationer. Karaktärerna lyssnar på musik - både klassiskt och mer modernt, typ Prince. Övernaturliga inslag förekommer (det pratas med katter och stenar, för att bara nämna något). Till och med matlagningen får vara med på ett hörn.

Även om det är intressant läsning och väl genomtänkta formuleringar tror jag att jag, naivt nog, hoppats på något lite mindre Murakamiskt. Att läsa samma berättelse igen, fast med en djup skog istället för en djup brunn att frivilligt begrava sig i för att hitta sig själv, känns möjligen lite onödigt. Å andra sidan ger Murakami onekligen läsaren en del att fundera över.

"Han mindes den tiden som bekymmersfri. Han tog bara varje dag som den kom. Så länge han levde var han något. Så var det bara. Men någonstans längs vägen hade det där förändrats. Att leva hade förvandlat mig till ingenting. Underligt... Människor föds ju för att leva, inte sant? Men ju längre jag levde, desto mer förlorade jag det jag hade inuti mig - och blev tom. Och jag slår vad om att ju längre jag lever, desto tommare och värdelösare blir jag. Det är något underligt med et. Det är inte tänkt att livet ska vara så här! Är det inte möjligt att ändra riktning i livet, att ändra destination?"

"Men jag fattar fortfarande inte. Du berättar att min mamma älskade mig väldigt mycket. Jag vill gärna tro dig, men om det nu skulle vara sant så fattar jag inte det här. Varför måste det faktum att man älskar någon innebära att man sårar den personen så mycket? Om det nu är så, vad är det då för vits med att älska nån? Vad i helvete måste det vara så för?"

Jag tycker också instinktivt bättre om Kafka på stranden än om Fågeln... och de två första delarna av IQ84 (att jämföra med Vad jag talar om när jag talar om löpning känns inte relevant). Det finns färre lösa trådar och de utförliga beskrivningarna av våld är betydligt färre. Det finns ett driv, och det finns faktiskt en början och ett slut åtminstone på huvudintrigen. Det kan också vara så att Murakami gynnas av sträckläsning.

Vi kom över havet

"Ett skepp kommer lastat! Med vaddå? Med japanska postorderfruar." Det är tidigt 1900-tal och ett skepp lämnar Japan. En grupp kvinnor lämnar sitt hemland för att gifta sig med redan utvandrade landsmän och söka lyckan i Förenta Staterna.

Väl på plats går det raskt upp för dem att de brev och de fotografier de fått från sina tillkommande sällan talat sanning, och att den funktion kvinnorna främst kommer att fylla är som arbetskraft på åkrarna, som hushållerskor eller som butiksbiträden.

Men inte nog med det. När andra världskriget kriget kommer spelar det ingen roll hur duktiga dina barn är i engelska, eller hur många år du hållit din matmors hem fläckfritt. Plötsligt är alla potentiella fiender, och en dag kommer anslag som manar samtliga med japansk härkomst att samlas för avfärd till okänd ort.

Vi kom över havet är en kort, men fin, roman av Julie Otsuka från 2011. Vi kom över havet, och försvann inåt land hade möjligen beskrivit handlingen ännu bättre. Två saker tar jag med mig från boken. Den första är att mina kunskaper i historia bäst beskrivs som undermåliga. Den andra är den stilistiska fingertoppskänsla Otsuka använder för att skapa ett verk som handlar om en grupp. Ordet jag förekommer endast i direkta citat. I övrigt används uteslutande vi. Effekten är makalös. Otsuka förefaller berätta en hel folkgrupps historia, och kommer ändå nära inpå individens känslor:

"På båten hade vi inte kunnat veta att då vi för första gången fick syn på våra makar skulle vi inte ha en aning om vilka de var. Att skaran av män i stickade mössor och slitna svarta rockar som stod och väntade på oss där nere på kajen inte skulle ha några som helst likheter med de stiliga unga männen på fotografierna. Att fotografierna som skickats till oss var tjugo år gamla. Att breven som skrivits till oss hade skrivits av andra personer än våra makar, yrkesmänniskor med vacker handstil som hade till uppgift att berätta lögner och vinna hjärtan. Att när vi för första gången hörde våra namn ropas ut över vattnet skulle en av oss hålla för ögonen och vända sig bort - Jag vill åka hem - medan resten av oss skulle lyfta våra huvuden, rätta till fallet på våra kimonor, gå nerför landgången och stiga ut i den ännu varma dagen. Det här är Amerika, skulle vi intala oss. Det finns ingenting att oroa sig för. Och vi skulle ha fel."

Är det något jag saknar så är det möjligen längd. Jag vill veta vad som händer, och slutet känns inte riktigt som ett slut. Otsuka kommer att vara ett namn jag spanar efter på tidningens kultursidor framöver.

Ofeliaetyderna

Sökes en liten roman om en författare som försöker undersöka vem Ofelia i Shakespeares tragiska drama Hamlet var och vad som föranledde hennes död, samtidigt som han återfinner en gammal kärlek, som råkar vara skådespelerska och spelar just Ofelia i pjäsen han går och ser på, och river upp gamla sår och frågor? Här är den.



Berättarjaget, Rickard Enhörning, skriver på ett nytt manus. Den här gången handlar det om Ofelia. Det handlar om lösa trådar att knyta ihop, hål att fylla igen och berätta Ofelias historia. Ofelia har, i Hamlet, ingen stor roll men är inte desto mindre betydelsefull för historien om prinsen som blev galen. Han skriver något som han kallar för etyder, övningar, och försöker frammana levande bilder av fiktioner. Till slut går han och ser en uppsättning av Hamlet i Stockholm och där blir han fångad av en skådespelerska, hans livs Ofelia, som spelar just Ofelia. Hon är från en tid för längesedan, någon han trodde att han hade förlorat, men som nu uppenbarar sig. Enhörning blir som besatt, av både Ofelia och denna skådespelerska, och blandar nog ihop dem båda efter ett tag.

Ofeliaetyderna är skriven av Rose Lagercrantz. Omslaget pryds av en närbild på en statys sargade ansikte och är egentligen inte mycket för världen i jämförelse med hur framsidorna ser ut idag, men låt inte detta skrämma bort er från en ljuv läsupplevelse. Är ni, liksom jag, svag för tragiska kärlekshistorier ska ni stanna vid denna ett litet tag. Att den sedan även handlar om en författare och dennes skrivprocess samt utvecklande av tankar kring en av Shakespeares verk? Det ser jag som bonus.

Själv läste jag Hamlet under en varm sommardag i Stockholm förra året. Det var ett lånat exemplar och min väns många kommentarer i marginalerna ömsom hjälpte och ömsom stjälpte läsningen, men jag skulle aldrig kunna läsa den såsom Enhörning eller min vän läst den, hur många gånger jag än gjorde det. Eftersom jag inte kan säga hur det är att läsa Ofeliaetyderna, utan att ha läst Hamlet, bör jag inte uttala mig om det här, men jag kan föreställa mig att det inte skulle uppstå några problem att läsa den här först.

Bild av Sarah Ryhanen

Semesterstart: Narnia-serien

Jag känner på mig att det här blir en riktig lässommar. Inte en sån där oförsiktiga läsare får sand och solkrämsfläckar mellan sidorna, utan snarare en sån där man lugnt kan ligga på soffan och se ut på skyfallen. Det är åtminstone så jag inlett årets semester, i sällskap med en gammal favorit i form av böckerna om Narnia. Följande text är ingen recension, utan bara en reflektion över två dagar i Aslans och de talande djurens rike.

Narnia-serien, som innehåller totalt sju böcker, har ofta omtalats som en allegori för kristendomen, men enligt förordet till min upplaga såg författaren C.S. Lewis det mer som en hypotes; hur hade Jesu liv gestaltat sig i en helt annan värld? Parallellerna till Bibeln var något som gick mig helt över huvudet när jag fick de här böckerna lästa för mig som barn, vilket nog inte är helt ovanligt. Som vuxen (om man nu någonsin kan kalla sig det) är de frapperande. Den första boken - Min morbror trollkarlen - innehåller en variant av skapelseberättelsen där lejonet Aslan sjunger fram världen Narnia: himlen och stjärnorna, landskapen, växterna och djuren. I den sista boken - Den sista striden - får vi istället bekanta oss med någon sorts himmelrike.

Däremellan verkar Aslan dyka upp när han behövs, för att trösta och leda de barn som agerar hjältar i serien. Allvetande och allvis ingjuter han både förundran och fruktan i dem han möter, och även om han inte är kapabel att utrota den ondska som härjar i Narnia, kan han alltid finna på råd för att hålla den stången. Den som inte tappar tron förefaller få ledning snabbare än övriga, men det stora lejonet ger alltid en andra chans (och låter sig även offras för ett av barnens synder, för att sedan återuppstå). Den som däremot vänder sig ifrån honom och bestämmer sig för att han inte är på riktigt kan han inte längre hjälpa.

Kanske borde jag reagera på det här, analysera, bryta ner*. Jämföra med Philip Pullmans Den mörka materian som jag nyligen läst om och som beskrivs som en introduktion till ateism för barn**. Ni som vet hur jag läser barndomsklassiker inser också att jag gladeligen avstår. Minns vilka tonfall som användes när samma fraser lästes högt för mig för många år sedan. Känner igen formuleringarna i Hästen och hans pojke efter att ha lyssnat på den som ljudbok ett otal gånger. Samtidigt förvånas jag över hur korta och koncisa böckerna är i många fall, och hur min yngre och mer fantasifulla hjärna fyllt på med detaljer som egentligen inte finns i berättelserna.

Onekligen blir jag också nyfiken. Vilka barndomsklassiker har ni läst om? Kanske de här? Upptäckte ni ytterligare lager i berättelsen? Finns det kanske någon som läst dessa "sagor" först som vuxna - och vad tyckte ni i så fall? Kvittra gärna!

* Något som är svårt att inte reagera på är dock kvinnosynen, men även att de "fria och stolta" Narnierna är ljusa medan länder som i högre utsträckning präglas av tveksamma värderingar har befolkning med mörkare hudton.

** Trots att jag var mycket äldre första gången jag läste Den mörka materian hittade jag betydligt fler vinklar som föreföll riktade till vuxna och som jag missat helt tidigare i denna serie än i Narniaböckerna

Rosa Candida

Lobbi är en ung kille, knappt 25 år, från Island, som åker till södra Europa för att bli trädgårdsmästare på ett kloster. Bakom sig lämnar han en orolig pappa, en utvecklingsstörd tvillingbror, en död mamma och en dotter som kom till efter en onykter natt i växthuset. Hans pappa förstår honom inte, ska han inte studera något? Biologi? Men hans mamma skulle förstå, för det hade alltid varit de två. Deras händer i den mjuka jorden, rosdrömmarna. På Island är det svårt för någonting att gro. Lobbis mamma dog för ung, det säger Lobbis pappa, sexton år äldre än modern.

Så flyger han iväg, till en helt annan del av Europa, med ett exemplar av en åttabladig ros i sitt bagage. Flygresan går bra, men när han är framme blir hans blindtarm inflammerad och han måste genomgå en operation. Mycket annat hinner hända från landning till Lobbis slutmål: klostret. Han kommer fram senare än beräknat och får som granne en mycket filmälskande munk. Lobbi tar sig långsamt an vardagen på klostret, ägnar hela dagar åt att skaka liv i en förfallen och bortglömd trädgård. Tack vare sitt arbete får han maten lagad och serverad på ett värdshus i byn, emellanåt ringer han också till sin far, som ger honom en uppdatering av livet på Island och undrar om Lobbi minns hur hans mamma gjorde den och den maträtten, tills en dag då en annan ringer till honom som från ingenstans.



Mamman till barnet är genetikstudent och har sedan skapandet av dottern varit sparsam med kontakten med Lobbi. Nu undrar hon om han kan ta hand om Flóra Sól medan hon skriver på ett arbete.

Under tiden som jag läste Rosa Candida, ramlade jag över en recension på Goodreads där skribenten jämförde Auður Ava Ólafsdóttirs Rosa Candida med Haruki Murakamis sedvanliga innehåll och jag kan se likheterna. Båda har en manlig protagonist som är både eftertänksam och känslig, denne är även matlagningsintresserad och vill ha sex med alla kvinnor han ser. Nå. Sedan har vi kvinnan som inte passar i sin roll (i det här fallet den "omhändertagande mamman" som lämnar ifrån sitt barn åt en man hon inte vet någonting om). Jämförelsen med Murakami stannade kvar hos mig genom resten av läsningen, som ett envist myggbett. Långsamheten och de detaljrika tankeförloppen, matlagningen och miljöbeskrivningarna. Men där Murakami har en tät och fantasifull handling, har Ólafsdóttir istället en tunn och blek. Det är inte mycket som utvecklar sig i Rosa Candida, inte ens relationen mellan protagonisten och dennes barns mamma rör sig nämnvärt framåt. Men det var ändå någonting i Rosa Candida som gjorde att jag sträckläste den. Så här i efterhand kan jag inte förstå varför, men för ett kort ögonblick trodde jag att läsgnistan kom tillbaka. Den försvann sedan, när jag inte fick några svar på frågorna romanen väckte.

Bild av Eliza Bradatian

Läsläget 5 juni 2015

Hej! Jag har rest söderut över helgen för att lapa sol, känna sommarvindar, krama saknade personer och packa ner lite av det lilla livet i flyttlådor. Definitionen av ordet "hem" blir skevt ju mer jag tänker på det, speciellt i sådana här temporära övergångar och det är svårt att känna vad som egentligen är ens riktiga hem. I alla fall. Innan jag åkte hit, hade jag tjugo sidor kvar i en bok som jag hade hoppats hinna läsa ut, men valde inte att ta med den, vilket jag ångrar nu. Eftersom jag är världens sämsta på att utnyttja restiden till läsning, för att jag alltid antingen blir åksjuk eller jättetrött, hade det kanske varit lagom med tjugo sidor ändå. Det är i alla fall förklaringen till varför jag inte befinner mig i världens bästa läge för att fylla i denna lista, men jag gör det ändå! Samtidigt som jag funderar på huruvida det är värt att ta med böcker till stället där jag bor eller inte, när jag inte har tagit mig tiden att läsa dem innan (och förmodligen inte kommer att göra det sen). Listan är hämtad från A deo a libertate.

Läser just nu:  
A Guide to the Birds of East Africa av Nicholas Drayson. Jag valde den här för att den 1) handlar om fåglar, 2) är skriven på ett annat språk än svenska och 3) varje kapitel inleds med en illustration på en fågel och dess engelska namn. Jag har bara läst ett kapitel av den, eftersom jag är jättedålig på att resa och läsa samtidigt (se ovan).

Läste just ut:
Hade kunnat vara Rosa Candida av Auður Ava Ólafsdóttir, men är istället två bilderböcker enligt Goodreads:
Dunderlunds bästa bokstav av Anna Höglund (illustrationer av Sara Lundberg)
Elefantens undran av Leen Van Den Berg (illustrationer av Kaatje Vermeire)
Jag rekommenderar båda två, men mest den sistnämnda! Fina illustrationer och fint budskap. En elefant undrar vad kärlek är och djuren, träden och solen svarar. Jag kanske skriver ett inlägg om den, så fort jag får tag i en kamera som kan ge illustrationerna rättvisa.

Läser snart:  
Rosa Candida. När denna är utläst kommer jag att fortsätta läsa A Guide to the Birds of East Africa, sedan kanske Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten - En bok om kärnkraft av Åsa Moberg eller vilken annan litteratur jag kommer över! Böcker är bäst, ingen protest!

Män förklarar saker för mig

Män förklarar saker för mig är en samling essäer, skrivna mellan 2008 och 2014, där Rebecca Solnit bland annat skriver om mäns våld mot kvinnor och hur det är ett uttryck för kontroll och ägande av kvinnans kropp. Essäsamlingen belyser också hur kvinnan alltid har osynliggjorts, i princip från begynnelsen av det civila samhället, till exempel genom att när kvinnan gifter sig, får hon sin mans namn. I många släktträd finns inte ens kvinnans släkt nämnd och samma sak är det i Bibeln. Eftersom Solnit skriver utifrån ett amerikanskt perspektiv, läggs också väldigt mycket fokus på just vad det är som händer i landet i väst och när det gäller historik, är det framförallt den engelska som berörs. I essän med samma namn som bokens titel, Män förklarar saker för mig, skriver hon om hur en man började prata med henne om en bok som han hyllade och hur han förklarade för henne, som om hon inte hade en aning, vem denna person var. När han sedan fick höra att det var hon som hade skrivit boken, blev han alldeles paff, som om det inte gick att tro på.

Solnit tar egentligen inte upp någonting världsomvälvande, utan tydliggör istället vad som länge har varit känt. Inte desto mindre väcker texterna ilska hos mig och det blir allt mer uppenbart att en förändring måste ske, nu. I en recension av denna bok, i Göteborgsposten (2015-02-15), använder Hanna Jedvik ordet "maktspel" för att förklara relationen mellan män och kvinnor och det är ett väldigt bra ord. När män våldför sig på kvinnor, gör de det för att de har fått en bild av att det är de som har kontroll över kvinnan - de äger henne. Solnit skriver att det absolut finns kvinnor som våldför sig på män, men att det inte är lika vanligt som när fallet är det motsatta. Solnit skriver också att det är problematiskt att "anklaga" personer som fallit offer för våldtäkt, på grund av deras klädsel och/eller beteende och att det är de som borde ändra på sig, när det istället borde vara förövaren (ofta en eller flera män) som borde göra en omställning.

Just det Solnit skriver om gruppvåldtäkter, i det här fallet när fler män ger sig på en kvinna, har fastnat hos mig, eftersom jag ungefär samtidigt som när jag läste det, hörde på radion om personer som har vittnat om hur hemskt livet är för flyktingarna i båtarna som kommer över Medelhavet. Det är framför allt kvinnor som har det värst, enligt Amnesty International som har samlat in vittnesmål i en rapport. "En 17-årig pojke beskriver hur kvinnorna i hans tältläger lockades till sex mot löfte om att de skulle få gå förbi kön och slippa betala för båtresan. Men om de vägrade våldtogs de," står det i artikeln på Sveriges Radio (2015-05-11). Solnit skriver att man behandlar gruppvåldtäkter som om de vore isolerade händelser, när det egentligen är någonting globalt och visst sker det just internationellt.

Att läsa Solnits Män förklarar saker för mig, var ingen trevlig upplevelse, men det innebär inte att den inte är bra. Vill man ha en "lättviktig" bok om förtryckandet av kvinnor, är det här en bra bok. Jag vill dock uppmärksamma att Män förklarar saker för mig är väldigt binär vad gäller kön, då Solnit inte nämner andra grupper förutom just män och kvinnor.

Solnit har en förkärlek till författaren Virginia Woolf, som bland annat skrev Ett eget rum, där hon skrev om hur kvinnan inte hade ett eget offentligt rum, t ex var kvinnorna knappt välkomna på universiteten. I alla fall, finns en förkortad version av en essä i Män förklarar saker för mig, publicerad på The New Yorker, från april 2014. Den är på engelska och går att hitta här: Woolf's Darkness: Embracing the Inexplicable

Ytterligare en essä finns publicerad, denna från 2013, i vilken Solnit skriver att det anmäls en våldtäkt var 6.2:e minut i USA och att var femte kvinna kommer att bli våldtagna under deras livstid. Denna är essä är även den på engelska: The Longest War 

Läs den.

Läs också:
Vad bör göras? - Jämställdhet och politik under femtio år av Yvonne Hirdman. Den har ett mer svenskt perspektiv och behandlar jämställdhetssynen i politiken under femtio år.