Web Analytics Bookbirds: The history of love/Kärlekens historia (5 år senare)

tisdag 18 mars 2014

The history of love/Kärlekens historia (5 år senare)

http://www.flickr.com/photos/margaret_van_patten/3716460059/
Margaret van Patten
Tid är något jag har svårt att förhålla mig till. Man behöver inte vara vetenskapsman för att veta att tiden är en konstant och kontinuerlig faktor i alla ekvationer som rör livet; konstant i den bemärkelse att tiden alltid måste tas i beaktning och kontinuerlig, därför att den aldrig står still, och således torde inte heller jag göra, i viss mån. Därför har jag insett att det är nödvändigt att läsa om gamla favoriter, inte bara för att de är bra, utan för att testa dem och se huruvida de fortfarande platsar bland listan över älsklingar i litteraturen. Om det går för lång tid mellan gångerna, tror jag att man blir rädd för att man ska bli besviken för att den inte är lika magisk som man minns den. När det händer, ska det inte ses som att man "förlorar" någonting man har tyckt väldigt mycket om, utan se det hellre som att den här romanen passade dig en gång, men inte längre. Det handlar mycket om att komma över den där eländiga tröskeln av romantiserade bilder och känslor och se om texten fortfarande fängslar hjärtat eller om det är dags att släppa taget om den. Människor förändras och det är okej. Nu menar jag inte att man ska släppa taget om den förr älskade boken helt, bara för att den inte passar en just nu. En vän till mig skrev nyligen att man inte ska tappa kontakten med sig själv, vare sig det är sitt 2009 års-jag eller den du är idag. Det är något som är viktigt att komma ihåg, speciellt när allt runt omkring en handlar om att komma framåt.

När jag följaktligen läser The History of Love, ungefär fem år efter att jag läste Kärlekens historia för första gången, och dessutom på ett annat språk, är det som att jag läser den för första gången, trots att jag vet att det är andra gången. Mycket av det jag skrev 2009, stämmer fortfarande, till exempel "[d]en här boken har tre berättelser, och så småningom även fyra, som allihopa har en koppling till en bok med titeln Kärlekens historia" och "[d]en här boken väcker alla sorters känslor under tiden som man läser den: lycka, sorg, ilska, saknad men också förvirring om man inte är tillräckligt uppmärksam för här spelar detaljerna roll". Men den är så mycket mer, än det jag skrivit. Det är så mycket i texten från 2009 som jag känner att jag har missat och som jag vill lägga till. Jag är äldre nu, hela fem år äldre. Jag vill inte se det här inlägget som en separat text om Nicole Krauss Kärlekens historia/The history of love (hädanefter THoL), utan som ett tillägg till den text som författades 2009. Det här är ytterligare ett lager:

Författaren Nicole Krauss har en mjuk berättarröst, en sådan man önskar att alla historier ska ha. Jag vill vila i hennes språk när jag läser om Alma, flickan som var döpt efter universums centrum för författaren av The History of love (observera bok-i-bok-formatet), om Almas lillebror, vars smeknamn kom ifrån att han alltid trodde att han kunde flyga, om Almas mor, som får i uppdrag att översätta The History of love åt en, visar det sig, mycket viktig person, om Zvi Litvinoff, som, utan att avslöja för mycket, faktiskt är den som förlorar, och slutligen om Leopold Gursky, vars roll är mycket större än vad man först anar. Det här är en trasslig historia; Krauss ger oss en historia, som senare visar sig vara tre, men egentligen är en enda? Det är en näckros som vecklar ut sig, långsamt och mjukt. Berättelsen i THoL står aldrig still, ständigt kommer nya överraskningar fram. Jag slås av att jag blir överrumplad nästan vartannat kapitel. I Almas sökande på sanningen, vecklas en ny historia fram, en vars pusselbitar ständigt har funnits i periferin men som ingen  någonsin har orkat pusslat ihop. Jag lägger märke till andra saker. Som hur väl Krauss har tagit fram de olika rösterna, så att var och en låter autentisk och hur THoL egentligen är två böcker, hur jag önskar att The History of love (boken i boken) också var en egen. Och hur de olika kapitlena är markerade med olika symboler, för att man lättare ska kunna urskilja dem: Almas med en kompass och Leopolds med ett människohjärta, till exempel. Det är en babusjka (jag kan ha använt den här liknelsen innan, jag är inte säker), där den allra sista dockan också är den allra viktigaste ingrediensen (hjärtat), nämligen kärleken.

På frågan om THoL/Kärlekens historia fortfarande har en kär plats på listan över mina favoritböcker, måste jag svara ja. Den kanske inte slår mig som lika storslagen, som första gången jag läste den, eftersom jag på förhand redan visste hur fantastisk den var (och fortfarande är). Men jag blev ändå överraskad. Det beror väl mest på att det enda jag hade memorerat var att den var fantastisk, men inte varför. Nu vet jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar