Web Analytics Bookbirds: Sen tar vi Berlin

fredag 10 augusti 2012

Sen tar vi Berlin

golden youth 
Lou lämnade Småland för den skånska huvudstaden för att få sina musikerdrömmar uppfyllda. Men Malmö  har inte gett henne mer än ett otillfredsställande liv på repeat och det går ingenstans med bandet. Det har blivit omöjligt för henne att stanna där, att stanna någonstans i Sverige överhuvudtaget. Efter att ha pratat med sin allra bästa vän, Julia, bestämmer hon sig för att ge sig av. Hon säger upp sin lägenhet och sig på Posten, tar en kort paus hemma hos föräldrarna, kramar lilla prinsessan hej då och packar bilen med nödvändigheter innan hon drar iväg. Julia som var olycklig på sin utbildning följer också med och de bosätter sig i ett kvinnokollektiv i ett ockuperat hus någonstans i Berlin - alla ungdomars drömmars stad - och planen är att införliva Leonard Cohens låt som går "FIRST WE TAKE MANHATTAN - THEN WE TAKE BERLIN", fast omvänt. Eller så stannar de i Berlin, för: Baby, Darling, Love, es ist sehr schön/wunderbar/unwirklich & nichts schmerzt. Sarah med den intensiva blicken finns där och fastän hon inte vet om det, så blir Lou upp över öronen kär.

Moa-Lina Croalls debutroman gör drömmar och förhoppningar till verklighet, men allt är inte rosenblad lagda längs en esplanad som det vid regnbågens slut finns en öppen famn att ramla in i. Lou har till exempel inte så bra självförtroende som jag kan ha målat upp, inte så modig på riktigt. När hon mår dåligt dränker hon hellre bekymren med alkohol än pratar om det. Även när Lous musikkarriär (väldigt hastigt) verkar ta fart är det någonting som saknas i livet. En famn att ramla in i kanske. Det händer saker på andra fronter, sanningar som stiger upp till ytan och vänskap som kolliderar, nej -

Och jag håller andan, hela tiden håller jag andan och hoppas att den här historien som Croall har byggt upp med stor potential att vara något stort ska räta ut sig, bli något större än vad som redan varit. Jag vet inte om jag har så mycket över för tillbakablickarna, som inte verkar visa något annat än att en människa kan bättra sig, växa upp och att kärleken övervinner allt och det är kanske det viktigaste av allt, men det räcker inte, når inte ända fram. Det är lite som att Lous hopplöshet i början - "Det är klart att det någonstans finns en längtan, men det är fan inte värt det om allt sen försvinner" - stannar kvar ända fram till slutet, som en eftersmak som inte går att skölja bort, hur det än går sedan.

2 kommentarer:

  1. I have been following your blog for a while now but have never commented. I really love reading your posts, and have started your 30 Days of books on my own blog (I did link to your blog). I look forward to reading more of your posts.
    htt://www.thenerdgirly.com

    SvaraRadera
  2. Sv: Det var ju en sådan himla härlig stämning på hoggy :D Jag tillhörde Ravenclaw.

    SvaraRadera