Web Analytics Bookbirds: Delirium

lördag 4 augusti 2012

Delirium

Det är amerikansk ungdomslitteratur i svensk översättning, likt Delirium skriven av Lauren Oliver, som innehåller både flera spänningsmoment och förbjuden kärlek, som tar mig tillbaka till en tid då jag var medlem i en tjejbokklubb, som en gång i månaden skickade ett paket som innehöll minst en bok och en massa annat krafs som jag gav bort till min lillasyster. Lägg därtill i handlingen en kvinnlig huvudperson med halvbra självförtroende som blir kär i en kille som hon tycker spelar i samma liga som hennes bästa kompis (i.e. snyggare, bättre, mer utåtriktad etc) och du får synopsen till böckerna jag fick hemskickade och älskade - och Delirium.

Det var knappt att jag hann reflektera över vad det var specifikt med Delirium som tog tag i mig och drog med mig, annat än av nostalgi, för att jag läste i den tills mina ögonlock var för tunga och återupptog läsningen så fort jag vaknade. Det enda jag hann göra var att komma på mig själv med att ha saknat det här: sträckläsningen, spänningen. Jag hann inte ens bli irriterad över (flera) tryckfel eller att det här var en översättning av något som jag hade kunnat läsa i original, som jag så ofta förespråkar att man ska göra - om man kan.

För att återanknyta till "förbjuden kärlek" som jag skrev början, så är det något som är elementärt i den här boken. Det här handlar inte om kärlek mellan, säg, en pappas nya flickväns son och huvudpersonen i fråga, som var en vanlig företeelse i tidigarenämnda tjejbokklubbsböcker, utan om alla sorters kärlek. I Lauren Olivers dystopi, förlagd i Portland/USA, har kärlek sedan cirkus ett halvsekel tillbaka betraktats som en sjukdom, allvarlig sådan som helt och hållet rubbar nervsystemet, och forskningen har kommit så långt att man har börjat "bota" människor, än så länge bara de som har fyllt arton. Forskningen är dock inte så långt framskriden att Amor Deliria Nervosa är helt utrotad. I vissa fall har behandlade människor inte svarat på botemedlet eller så har människor vägrat att genomgå behandlingen och dessa, speciellt de sistnämnda, försöker regeringen att dölja, eftersom de är regeringens största misstag. Det är knappt någon som pratar öppet om "de ogiltiga" längre. De finns inte, punkt.

Regeringen har också satt restriktioner och vidtagit förebyggande åtgärder för att inga tonårshjärtan ska drabbas av delirian, till exempel är fysisk kontakt mellan obotade av olika kön förbjudet och grupper av volontärer går runt och håller staden "säker". (Självklart) är det en regering som även reglerar över de heterosexuella äktenskap som de själva skapar. Innan människorna blir botade, det vill säga så fort som möjligt när de passerat åldersgränsen, blir de utvärderade och efteråt får en lista över "passande" framtida partners som de får välja mellan. Att Oliver inte någon gång nämner samkönade äktenskap/förhållanden, undrar jag om det är ett medvetet eller omedvetet val.

Vår hjältinna, Magdalena, kallas Lena, ser fram emot att bli botad, att bli stabil och få en framtid tilldelad sig av regeringen. Hon har bott hos sina släktingar ända sedan hennes föräldrar dog. Hennes pappa av cancer. Hennes mamma, säger de, dog av hjärtsorg och det vill hon inte ska hända henne själv, för att det har jagat henne sedan hon var liten, som ett spöke hon inte kan skaka av sig. Det är en släkt Hon är rädd för att hon ska ha "smittan" i sitt blod. Lenas äldre syster, Rachel, har redan genomgått behandlingen och säger sig vara lyckligare nu. Det är på grund av kärlek som det tidigare samhället hade så många skilsmässor och relationsproblem, det är åtminstone vad som har sagts och sägs, men det är bättre nu och kommer att bli ännu bättre efter en tid. Eller? Vad hände egentligen med ordspråket "Amor vincit omnia"?

Delirium är den första delen i en trilogi. Oliver tar fram trådar jag trodde var tappade, leker skickligt med tanken på en framtid som har potential att bli verklighet och avslutar allting med ett hejdundrande crescendo som är så medryckande att jag inte märker att jag hoppar över två sidor förrän jag har läst klart. De enda svagheterna som jag kan se, så här när stormen har lagt sig, är att vissa vändningar kanske gick för snabbt och att Lenas bästa vän, Hana, hade kunnat få mer plats. Men försmäkta icke! Enligt goodreads har Oliver skrivit en novell från just Hanas perspektiv och den finns tillgänglig som e-bok. Mer information finnes HÄR.

Jag håller alla tummar jag har för att inte uppföljarna (Pandemonium och Requiem, som släpps på svenska 2013) ska bli ett platt fall á la Suzanne Collins' Hungerspels-dito, vars båda uppföljare jag inte fann ens till hälften lika starka som den första.

1 kommentar:

  1. Jag läser "Delirium" just nu! Började läsa igår och har tagit mig fyra kapitel framåt ... Hoppas jag blir lika förälskad i boken som många verkar ha blivit ...

    SvaraRadera