♥ Modernista ♥ Marguerite Duras ♥

55.6005298, 12.994144

Du har tappat ditt ord

Du har tappat ditt ord och din papperslapp/du barfotabarn i livet börjar en av få dikter jag kan utantill.
Inte visste jag när jag satt där på en skrivarkurs för flera år sedan och präntade in de få, rimmade raderna i huvudet (eller, som man skulle ha sagt på engelska, i hjärtat) att Nils Ferlins dikt skulle komma att beteckna den känsla jag känner precis just nu.

Att göra val, stora eller små, har aldrig varit min starka sida. För lite drygt ett år sedan valde jag att ge mitt liv en riktning som leder bort från det språkliga och litterära. Det visade sig passa mig som hand i handske.

Samtidigt kan jag inte skaka av mig känslan av att jag förlorar något på vägen. När orden inte längre flödar naturligt genom hjärnbarken via händerna ut på tangenternas blankslitna yta, då undrar jag hur lång tid det kommer att ta innan jag hittar tillbaka till böckernas, ordens och poesins värld. Jag hoppas att den dagen kommer. Tills dess kan jag inte göra annat än att försöka förtränga att Ferlin avslutar sin dikt med de föga uppmuntrande orden Tänk efter nu - förrn vi föser dig bort/du barfotabarn i livet.

Vinter är allt jag vet

Rubriken hade kunnat vara titeln på mitt tonårshjärtas självbiografi, men är istället namnet på Helena Loofts tredje roman som handlar om Claras evinnerliga försök att få allt att passa ihop. Hon är illustratör, gift med Sebastian och ängslig. Tillsammans med Sebastian bor hon i en risig lägenhet med växter och tavlor. I badrummet börjar det spricka på golvet och väggarna, och när jag tänker att det måste betyda någonting mer, ser jag tvetydigheten i allt annat. I möglet som Ray och Clara odlar i hemlighet på städjobbet, i faktan om de utdöda mammutarna, i tankarna om Gud och kärleken och livet och döden. Jag tänker att allt kan ledas till Clara och Sebastian, för hon säger någonstans att hon berättar det här, pusslar ihop Guds kastade fragment, för att få honom att stanna. Språket är lättläst men svårtydd. Ibland är det genialiskt och träffsäkert, andra gånger är det som att vissa textpassager är överflödiga. Men det är som med livet: att allt har en plats, även sådant som inte går att förstå.

✩ ❀ ❄ ♦ ♘ ☂ ✂

Hej, Internet. Det känns som att det är dags att vi börjar lära känna varandra, så här efter några år villandes och trillandes i skymundan. Jag kan börja.

Jag är en ovig ordakrobat av kaotisk karaktär med affektioner för allitterationer. När jag var yngre trodde jag att jag kunde rädda Laika från ensamheten. Ibland skriver jag om böcker på en annan sida för ungdomar, men för det mesta läser jag biblioteksrelaterade ämnen på universitet. Om jag får välja vill jag i framtiden helst bli antingen lejontämjare eller eldslukare, dessutom vara trevligare och mer sammanhängande än vad jag är nu.

Mina favoritblommor: magnolia, orkidé och vallmo. Favoritfärg: glitter. Favoritplatser: bibliotek och festival. Andra saker jag tycker om: brev, cykelturer, dialekter,  Ponton och vår.

Jag är fascinerad av många saker, bland annat av symmetri, paradoxkollisioner, konstruktioner (biologiskt, geologiskt, lingvistiskt etc.), djuphavsliv och dirigentskap.

Listan över mina sju mest spelade artister/band på Spotify de tre senaste månaderna ser ut som följer: 7. David & the Citizens, 6. Lars Winnerbäck, 5. The National, 4. Marble Sounds, 3. Love Antell, 2. Kent, och 1. Linnea Henriksson (hämtad från last.fm). Annars lyssnar jag mest på Sveriges radio och spellistor på 8tracks och youtube.

På min flickr samlar jag mina favoritbilder, till exempel på hav. Här är tre stycken:

Okej, nu är det din tur. Jag har egentligen tusen frågor, men det jag mest av allt undrar är:
Vem är du? Vilka är dina favoritljud? Och hur slutar den bästa historien?  ⋆

Sen tar vi Berlin

 

Lou lämnade Småland för den skånska huvudstaden för att få sina musikerdrömmar uppfyllda. Men Malmö  har inte gett henne mer än ett otillfredsställande liv på repeat och det går ingenstans med bandet. Det har blivit omöjligt för henne att stanna där, att stanna någonstans i Sverige överhuvudtaget. Efter att ha pratat med sin allra bästa vän, Julia, bestämmer hon sig för att ge sig av. Hon säger upp sin lägenhet och sig på Posten, tar en kort paus hemma hos föräldrarna, kramar lilla prinsessan hej då och packar bilen med nödvändigheter innan hon drar iväg. Julia som var olycklig på sin utbildning följer också med och de bosätter sig i ett kvinnokollektiv i ett ockuperat hus någonstans i Berlin - alla ungdomars drömmars stad - och planen är att införliva Leonard Cohens låt som går "FIRST WE TAKE MANHATTAN - THEN WE TAKE BERLIN", fast omvänt. Eller så stannar de i Berlin, för: Baby, Darling, Love, es ist sehr schön/wunderbar/unwirklich & nichts schmerzt. Sarah med den intensiva blicken finns där och fastän hon inte vet om det, så blir Lou upp över öronen kär.

Moa-Lina Croalls debutroman gör drömmar och förhoppningar till verklighet, men allt är inte rosenblad lagda längs en esplanad som det vid regnbågens slut finns en öppen famn att ramla in i. Lou har till exempel inte så bra självförtroende som jag kan ha målat upp, inte så modig på riktigt. När hon mår dåligt dränker hon hellre bekymren med alkohol än pratar om det. Även när Lous musikkarriär (väldigt hastigt) verkar ta fart är det någonting som saknas i livet. En famn att ramla in i kanske. Det händer saker på andra fronter, sanningar som stiger upp till ytan och vänskap som kolliderar, nej -

Och jag håller andan, hela tiden håller jag andan och hoppas att den här historien som Croall har byggt upp med stor potential att vara något stort ska räta ut sig, bli något större än vad som redan varit. Jag vet inte om jag har så mycket över för tillbakablickarna, som inte verkar visa något annat än att en människa kan bättra sig, växa upp och att kärleken övervinner allt och det är kanske det viktigaste av allt, men det räcker inte, når inte ända fram. Det är lite som att Lous hopplöshet i början - "Det är klart att det någonstans finns en längtan, men det är fan inte värt det om allt sen försvinner" - stannar kvar ända fram till slutet, som en eftersmak som inte går att skölja bort, hur det än går sedan.

Delirium

Det är amerikansk ungdomslitteratur i svensk översättning, likt Delirium skriven av Lauren Oliver, som innehåller både flera spänningsmoment och förbjuden kärlek, som tar mig tillbaka till en tid då jag var medlem i en tjejbokklubb, som en gång i månaden skickade ett paket som innehöll minst en bok och en massa annat krafs som jag gav bort till min lillasyster. Lägg därtill i handlingen en kvinnlig huvudperson med halvbra självförtroende som blir kär i en kille som hon tycker spelar i samma liga som hennes bästa kompis (i.e. snyggare, bättre, mer utåtriktad etc) och du får synopsen till böckerna jag fick hemskickade och älskade - och Delirium.

Det var knappt att jag hann reflektera över vad det var specifikt med Delirium som tog tag i mig och drog med mig, annat än av nostalgi, för att jag läste i den tills mina ögonlock var för tunga och återupptog läsningen så fort jag vaknade. Det enda jag hann göra var att komma på mig själv med att ha saknat det här: sträckläsningen, spänningen. Jag hann inte ens bli irriterad över (flera) tryckfel eller att det här var en översättning av något som jag hade kunnat läsa i original, som jag så ofta förespråkar att man ska göra - om man kan.

För att återanknyta till "förbjuden kärlek" som jag skrev början, så är det något som är elementärt i den här boken. Det här handlar inte om kärlek mellan, säg, en pappas nya flickväns son och huvudpersonen i fråga, som var en vanlig företeelse i tidigarenämnda tjejbokklubbsböcker, utan om alla sorters kärlek. I Lauren Olivers dystopi, förlagd i Portland/USA, har kärlek sedan cirkus ett halvsekel tillbaka betraktats som en sjukdom, allvarlig sådan som helt och hållet rubbar nervsystemet, och forskningen har kommit så långt att man har börjat "bota" människor, än så länge bara de som har fyllt arton. Forskningen är dock inte så långt framskriden att Amor Deliria Nervosa är helt utrotad. I vissa fall har behandlade människor inte svarat på botemedlet eller så har människor vägrat att genomgå behandlingen och dessa, speciellt de sistnämnda, försöker regeringen att dölja, eftersom de är regeringens största misstag. Det är knappt någon som pratar öppet om "de ogiltiga" längre. De finns inte, punkt.

Regeringen har också satt restriktioner och vidtagit förebyggande åtgärder för att inga tonårshjärtan ska drabbas av delirian, till exempel är fysisk kontakt mellan obotade av olika kön förbjudet och grupper av volontärer går runt och håller staden "säker". (Självklart) är det en regering som även reglerar över de heterosexuella äktenskap som de själva skapar. Innan människorna blir botade, det vill säga så fort som möjligt när de passerat åldersgränsen, blir de utvärderade och efteråt får en lista över "passande" framtida partners som de får välja mellan. Att Oliver inte någon gång nämner samkönade äktenskap/förhållanden, undrar jag om det är ett medvetet eller omedvetet val.

Vår hjältinna, Magdalena, kallas Lena, ser fram emot att bli botad, att bli stabil och få en framtid tilldelad sig av regeringen. Hon har bott hos sina släktingar ända sedan hennes föräldrar dog. Hennes pappa av cancer. Hennes mamma, säger de, dog av hjärtsorg och det vill hon inte ska hända henne själv, för att det har jagat henne sedan hon var liten, som ett spöke hon inte kan skaka av sig. Det är en släkt Hon är rädd för att hon ska ha "smittan" i sitt blod. Lenas äldre syster, Rachel, har redan genomgått behandlingen och säger sig vara lyckligare nu. Det är på grund av kärlek som det tidigare samhället hade så många skilsmässor och relationsproblem, det är åtminstone vad som har sagts och sägs, men det är bättre nu och kommer att bli ännu bättre efter en tid. Eller? Vad hände egentligen med ordspråket "Amor vincit omnia"?

Delirium är den första delen i en trilogi. Oliver tar fram trådar jag trodde var tappade, leker skickligt med tanken på en framtid som har potential att bli verklighet och avslutar allting med ett hejdundrande crescendo som är så medryckande att jag inte märker att jag hoppar över två sidor förrän jag har läst klart. De enda svagheterna som jag kan se, så här när stormen har lagt sig, är att vissa vändningar kanske gick för snabbt och att Lenas bästa vän, Hana, hade kunnat få mer plats. Men försmäkta icke! Enligt goodreads har Oliver skrivit en novell från just Hanas perspektiv och den finns tillgänglig som e-bok. Mer information finnes HÄR.

Jag håller alla tummar jag har för att inte uppföljarna (Pandemonium och Requiem, som släpps på svenska 2013) ska bli ett platt fall á la Suzanne Collins' Hungerspels-dito, vars båda uppföljare jag inte fann ens till hälften lika starka som den första.