Det är december, och det närmar sig jul. Anna Neshov har fått slag och ligger på sjukhus i Trondheim. Mer eller mindre motvilligt samlas resterna av hennes familj kring hennes dödsbädd. Sonen Tor är förtvivlad, efter nästan ett helt liv med modern på släktens gård. Gården har nu förfallit, och Tors enda glädjeämne är grisarna han föder upp för att sända till slakt. Hans i princip okända medelålders dotter Torunn kommer också för att hälsa på den farmor hon knappt visste fanns.
Tors bror Margido arbetar på en begravningsbyrå och torde alltså vara van vid döden. Även den yngsta brodern Erlend, "fjollan", sedan länge utflugen och bosatt i Köpenhamn tillsammans med en annan man, flyger dit. Även Annas man finns med i bilden, även om bröderna inte verkar låtsas om sin far. Sjävklart blir det tafatt och onaturligt då denna lösryckta familj strålar samman på nytt. Sakta men säkert dras familjebanden åt, och det visar sig inte bli enbart obehagligt...
Jag hade tänkt skriva att jag inte direkt föll pladask för Anne B. Ragdes bok, men att jag kunde förstå varför så många (framförallt tanter) verkar ha gjort det. Den är fin, varm på något sätt. Även om det berör mig illa att ta Expressens ord i mun, är det nog just "ömsint" boken är. Hade jag vetat att jag skulle bli så fascinerad av detta familjedrama hade jag inte låtit Berlinerpopplarna ligga oläst i nattduktsbordet så länge. Jag blir till och med sugen på att läsa fortsättningen.
Realistiskt, även om det är långt ifrån den värld som jag lever i, fint utan att bli gulligt och med bitvis spännande partier. Den här boken passar inte bara mor- och farmödrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar