The Sealey challenge (1-8)

31 poesiböcker på 31 dagar! Vem är jag om jag inte antar en poesiutmaning när den ges? När jag läste om The Sealey Challenge på instagram blev jag genast taggad och plockade snabbt ihop en hög från poesihyllan på bibblan. Det blev en blandning av poeter jag velat läsa ett tag och poeter som jag inte vet något om. Poesi har hamnat lite i skymundan i mitt läsliv på sistone, men ett reportage i senaste numret av Vi Läser (nr 4/2024) om dagens unga poeter påminde mig om att jag måste göra plats åt mer lyrik. Och om jag skriver om det här kanske jag inte ger upp efter halva tiden. 

Dag 1-8

1. Snart kommer nog fasanerna av Barbro Lindgren

Betraktelser från en trädgård, tiden som går och saknaden efter en mor.

2. Året runt av Jockum Nordström

Kollage och poesi. Gillade bilderna, vet inte riktigt vad jag ska säga om texterna. Några rim och något osammanhängande. "De ljumma timmarna är över / kölden fryser ros och klöver. / Utan lykta, ingen syn / bara mun och ögonbryn."

3. Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl

En sonett är uppbyggd efter en rad olika regler kring rim och takt. En sonettkrans består av femton sonetter där den avslutande sonetten består av de första raderna från de andra fjorton. Jag lärde mig detta först efter att jag läst Olivia Bergdahls Barnet som är just en sonettkrans. Olivia Bergdahl kände jag till sedan innan som poetryslam-poet och författare och är därför inte förvånad över att just hon klarade av att skriva en sonettkrans, men ändå mycket imponerad av detta diktverk som handlar om barnet som ska få drömma om vad det ska bli när det blir stor och få skor att växa i och barnet som inte får de möjligheterna. 

Jag har också läst och skrivit om debutromanen Efter Ekot av Olivia Bergdahl som jag tyckte mycket om.

4. Sitta lugnt med ordentliga skor av Maria Seisenbacher

Om att ha en mor som får alzheimer och Seisenbacher ska tydligen ha försökt förmedla detta. Här hade jag svårt att hänga med. 

5. Den svarta enhörningen av Audre Lorde

Otrolig diktsamling om sexism, rasism, kolonialism och homofobi med inslag av afrikansk mytologi. Tyckte framförallt om kärleksdikterna, men allt annat var också bra. Visste inget om Lorde förut, men hon verkar ha varit en otrolig person som jag gärna läser mer av. Trots en gedigen bibliografi finns bara tre verk översatta till svenska. "När jag rör dig fångar jag midnatt / medan måneldar flammar upp i min strupe / jag älskar dig kött till blomning / jag gjorde dig / och tog det gjorda / in i mig." 

6. Kärleksfanskapet av Elin Johansson

Ska handla om att lämna en destruktiv relation, men jag tyckte att den var rörig, om man kan säga så om en diktsamling. Tyckte tilltalet var förvirrande, vem är denna du, är det den våldsamma pojkvännen eller är det barnet.

7. Kontaktreliker av Johan Attfors

Fattade noll. Det är någon enhörningstapet i fokus. På omslaget: en detalj ur The Unicorn Surrenders to a Maiden som finns på The Met Cloisters museum. 

8. Slutdikt av Maria Tsvetajeva

Fick i förordet reda på att den handlar om när Maria blev dumpad av hennes kille i Prag, en stad som är högst närvarande i denna slutdikt. Många referenser till Gamla testamentet. Skulle nog behöva läsa den en gång till. "Där längs kajens rand, längst ut. / Slut. Var för sig och ej i hand, / som grannar håller sitt stängsel / vandrar vi - och från flodens strand - / gråt. Det fallande kvicksilvrets / sälta slickar jag som så, / men nte skickade himlen / Salomos måne i gråt."

Sammanfattning 

Alla fördomar om att poesi är svårt att förstå är nästan sanna. Det är lätt att tro att lyrik ska gå fort att läsa, men det gör det inte, poesi kräver plats och tar tid. Många gånger måste jag läsa från pärm till pärm mer än en gång. Höjdpunkterna var Barnet av Olivia Bergdahl och Den svarta enhörningen av Audre Lorde.

Bortbytingen och Gömstället [Döden i December spoilers]

Häromkvällen såg jag en dålig, orealistisk deckare på TV (tydigt sommartecken för övrigt) och jag kom att tänka på en annan dålig, orealistisk deckare: Flocken, del 1 i Döden i December av Caroline och Leffe Grimwalker. Ända sedan jag läste den har jag nämligen varit vagt nyfiken på lösningen till den stora gåtan som inleder Flocken, alltså att huvudpersonen John Wagners familj försvinner.

Förgäves har jag googlat efter spoilers, men kammat noll. Så jag bestämde mig för att luska ut i vilken bok i serien det hela avslöjas och slösa nån timme av mitt liv på att ta reda på svaret, och sedan skriva det här med förhoppning att eventuella andra som läst första boken i serien och inte vill läsa mer, men ändå veta, ska hitta hit. Tyvärr blev jag tvungen att läsa två delar, nämligen del 10 Bortbytingen och del 11 Gömstället, för att få svar. Del 2-9 har jag alltså hoppat över. Spoilers i vitt på vitt nedan; bara att markera texten och läsa. Varsågod.

I övrigt har jag samma invändningar mot Bortbytingen och Gömstället som mot Flocken. För många karaktärer, orealistiska karaktärer med orealistiska personligheter och oetiska, orealistiska motiv, för mycket grafiskt våld, för mycket fluff, för mycket svordomar, tråkigt språk. För många offer; folk dör som flugor. Precis som i Flocken skiner det dock igenom att påhittandet och nedskrivandet av denna vuxensaga är typ det bästa Grimwalkers vet. Sedan vet jag ju att detta är skrivet under tidspress och hafsverkskänslan är påtaglig.

Spoilers

Döden i December

Grimwalker

Hur gick det med John Wagners familj?

Var var Sara och Mattias?

Vem var egentligen Sara?

Var Sara och Mattias döda?

Vem är skyldig Döden i December?

Sara och Mattias hade kidnappats av Johns nuvarande kollega, rättsläkaren René Hoffman. Han ville forska på dem för att hitta botemedlet till den sjukdom hans lillebror led av och behövde personer med vissa gener för att kunna smitta dem med samma sjukdom och sedan försöka bota dem. Sara hölls såldes inlåst i ett hemligt labb i en källare i närheten av Soltempelfolket. Hon dör i organsvikt i Johns armar strax efter att han hittat henne där. Det visar sig då att hennes riktiga namn var Viola Bratt (syster till Kim Cordells exfru Nils Bratt) och att hon stulit Sara Barkes identitet när den senare blev ihjälslagen av sin pappa.

Renés bror Jonathan dör för övrigt i bok 11 och René själv tar sitt liv i fängelset i bok 12 med hjälp av polischefen Mona Ott Öster som vill mörka att René gav henne en giftspruta för att kunna ge sin ME-sjuka man dödshjälp. (Återigen, research tack? Menar ni inte typ MS? ME är väl en funktionsnedsättning men inte livshotande..?)

Mattias visade sig inte ha rätt DNA och hade därför getts bort till ett par, Folke och Amanda, som tidigare varit med i Soltempelfolket (som alltså är en sekt som bland annat ägnar sig åt kannibalism). Där har han tvingats kalla sig Elias, parets avlidna sons namn. Man har sagt till honom att hans gamla mamma och pappa inte vill ha honom längre. Under tiden där utsätts han för otaliga övergrepp av både fysisk, psykisk och sexuell natur. När John hittar honom precis i slutet av bok 12 skjuter han Amanda. Folke stack redan i bok 11 då Amanda vägrade lämna tillbaka Elias till sektledaren Balthazar som möjligen planerade att döda honom.

Inte utan att man undrar hur den våldsamma ensamstående pappan John Wagner som saknar impulskontroll och sunt förnuft ska hjälpa sitt traumatiserade barn tillbaka till någon sorts fungerande liv. Något säger mig att han kanske inte kommer ta ett års tjänstledighet för att återuppbygga sonens förtroende och få honom att känna sig trygg. Antagligen kommer han väl lämpa över Mattias på sin nya förälskelse, psykologen Kim, som redan börjat fantisera om sin nya bonusmammaroll. Känns sådär. Detta är alltså bara spekulationer; har inte läst vidare och planerar inte att göra det.

Övrigt:

Seriemördaren som härjat i del 2?-9 var en polis som hette Frank

Faduma bor med Kim Cordell nu så hon klarade sig (såhär långt)

Lukten på polisstationen kom sig av att det låg fyra mumifierade lik ovanför innertaket (hand upp alla som inte gissat att det berodde på ett lik! Nähä, ingen). En vattenläcka fick dem att börja stinka och till slut rasade hela innertaket in och täcker hela polisstationen inklusive anställda med "liksoppa". Två av offren är Eva Anckarmanns bror med fru. Lösningen kommer senare i serien.

Gender queer

På tal om förbjudna böcker, läste jag om Gender queer på Goodreads och blev nyfiken. Sedan 2021 har den toppat listan över de mest utmanade och förbjudna böckerna i USA enligt American Library Association, på grund av teman som HBTQIA+ och sex. Den kom ut i svensk översättning i slutet av maj i år, översatt av My Bergström. men jag läste den på engelska. 

Gender queer är Maia Kobabes grafiska självbiografi om hur hen som barn och under hela uppväxten aldrig passade in i någon av de mallar som tillskrivs de två könskategorierna man/kvinna. I den får man bland annat ta del av första gången hen inte fick vara med och leka för att hen var en tjej och hade baciller, den traumatiska upplevelsen när hen fick sin första mens och försökte dölja det i tre dagar, hur hen upptäckte David Bowie genom att tjuvlyssna på dennes crush och hur hen klippte håret som då var midjelångt kort i en "pojk-frisyr" och älskade när alla trodde att hen var en kille, ända upp till vuxen ålder och hen skulle gå på sin första dejt (i undersökningssyfte, hen skulle skriva en fanfiction och behövde ta reda på hur man hånglade) och senare även ta cellprov hos gynekologen. Men med alla motgångar kommer också positiva erfarenheter. Hon får stöd av både familj och vänner och lär sig om andra queer-personers sätt att hantera normer och problem på.

Det är första gången jag stöter på Spivakpronomen, e/em/eir. Tecknarstilen är tydlig och lätt att läsa.

Det är Kobabes egen historia, men det är säkert många som känner igen sig. Inte bara i känslorna som man får när man inte passar in, utan också bristen på information i sitt sökande efter andra som har varit eller är i samma situation. Som en svensk läsare är det svårt att förstå att något så här öppet, ärligt och sårbart kan vara så upprörande i USA. Floridas guvernör har kallat den för pornografisk, men som översättaren My Bergström säger i en intervju på SVT, så är det inte en bok som riktar sig till de allra yngsta utan mer övre tonåren. Och kanske är det just att den skildrar hbtq-erfarenheter på ett positivt sätt som gör att den sticker så många i ögonen? Det är åtminstone Bergströms teori. Jag är mest glad över att jag inte bor i USA.

Djupa Ro

(Jag fick för mig att kolla bland alla mina utkast som samlats på hög under åren som gått. Det här inlägget är ett utkast som skrevs 21 december 2015, men som av någon anledning inte publicerades, fast det var färdigskrivet. Det enda som jag lagt till är länkarna sist i inlägget.)

Av erfarenhet vet jag att jag egentligen borde vänta med att skriva det här inlägget, åtminstone tills jag har samlat ihop tankarna till en förståndig hög, därför att inlägg skrivna i affekt tenderar att vara just obegripliga. Ytterligare en erfarenhet säger att jag borde skriva inlägg direkt efter att jag läst en text som drabbat mig, för att det annars kommer ta så lång tid att jag kommer att glömma. Så, hallå och hej, här sitter jag ändå, bara några timmar efter att jag har läst Djupa Ro av Lisa Bjärbo, utan att veta vad jag egentligen ska skriva.

Jag kan börja med att tala om att, i motsats till blåmesen, är Djupa Ro inte min första bok av Bjärbo som jag läser, men jag tror inte att det gör någon större skillnad. Bjärbos förra bok, Allt jag säger är sant, är en helt annan bok med andra karaktärer och går inte att jämföra med Djupa Ro. I Djupa Ro är premisserna nästan helt klara: Tre barndomsvänner har återvänt till sitt lilla uppväxtsamhälle Ingelstad, utanför Växjö i Småland, och återförenats med en fjärde, för att gå på en femtes, Jonathans, begravning. Stämningen är på förhand rätt tung och skakig. Det är endast på begravningen som de allihop kommer att vara samlade en gång till, den här gången är den ena av dem död och kommer aldrig mer att komma tillbaka. Hur bearbetar man en sådan sak egentligen? Och hur förändrar det här de efterlevandes relation med varandra?

Liksom blåmesen skriver, handlar Djupa Ro, också bland annat om att återvända till ett ställe som man förut kallade "sitt hem" men som nu är något annat, ett minnesmärke snarare. Genom Davids ögon får vi följa gruppens sorgearbete. Minnen från förr attackerar honom utan att han kan kontrollera dem. När de tar reda på Jonathans dödsorsak är det som att en bomb briserar. Någonstans har de fyra vetat det, men de har omedvetet förnekat sanningen och begravt skuldkänslorna.

Det händer inte så mycket under den vecka de är samlade, men det är inte heller tråkigt. När de rör sig i Växjö-miljö kan jag inte låta bli att le, för att jag känner igen platserna de är på och det är alltid speciellt. I motsats till blåmesen, gråter jag. Inte överdrivet mycket, men en ansenlig mängd tårar. Jag gråter som mest när de ska skiljas ifrån varandra, för att jag hatar avsked. Men Djupa ro lämnar mig ändå med en sorts lättnad. Dels för att vänskapsrelationerna har fördjupats och förbättrats och dels för att David tror att det kommer att bli okej förr eller senare. Nya minnen kommer att förknippas med Djupa Ro, platsen där allt hände, och de kommer att glömma, men de kommer aldrig att glömma Jonathan.

Andra böcker av Lisa Bjärbo på Bookbirds:
Blåmesens inlägg om Djupa ro

Allt jag säger är sant

En förbjuden bok

En förbjuden bok är en bok om två pojkar. Den ene är Gideon, som älskar att leta nya ord i namn och meningar, till exempel Alexander Hamilton: dominant lax / renad nalle / tom axelled. Gideon samlar på sköldpaddor. Han har 84 sköldpaddor i sin samling, varav en är en levande som heter Samson. Den andre är Roberto, som börjar i Gideons klass och som har en dragningskraft som ingen annan haft på Gideon.

En förbjuden bok är en bok om en bok. Det börjar med att Donovans mamma hittar boken som han har fått som skoluppgift att läsa och läser de sista sidorna. Sedan brakar helvetet lös. Hon stämmer träff med rektorn och vill att boken ska förbjudas att läsa på grund av att den innehåller en homosexuell relation och det vill hon inte att hennes son ska ta del av. Att slutet, där karaktärerna förkunnar att de älskar varandra, också kan tolkas som vänskapligt, och att Donovans lärare själv är öppet homosexuell är ingenting hon verkar ta hänsyn till. 

En förbjuden bok är en bok om en bok som man också får läsa delar ur. Den handlar om tre barn, två pojkar och en tjej, varav de två pojkarna är Äventyrare, som är en slags klubb? och som ska förhindra fienden McAllister från att få tag på en domedagskod. Kanske? 

En förbjuden bok är en bok med en agenda. Den handlar om en bok som vissa anser borde förbjudas och varför. Den handlar också om varför det är viktigt att sådana böcker finns. David Levithan är själv homosexuell och har skrivit ett gäng romaner för ungdomar med HBTQI+-karaktärer, men den här är nog en av dem sämre. Det blir alldeles för tydligt vad han vill säga med boken, på ett sätt som jag inte kan förklara på ett annat sätt än "amerikanskt". Det är elever som sluter upp bakom läraren. Det är ett stort föräldramöte i aulan. Det är brandtal och tårar! Samtidigt är den något rörig. Jag hade nog uppskattat att jag på förhand fick veta att boken hade tre berättarplan som hänger ihop. De kapitel från den förbjudna boken som är insprängda med allt annat är inte sammanhängande och anledningen till att de är med är kanske för att visa att boken inte bara är en bok om homosexualitet? 

Jag förstår vad David Levithan vill säga. USA är det land jag främst tänker på när termen "banned books" nämns. I USA blev 1477 böcker bannlysta under hösten 2022.  I sitt efterord tackar Levithan de författare som gått före och de som har möjliggjort att hans kunnat bli utgivna. Det är en rad amerikanska författare som jag inte har någon aning om vilka de är och så är det Alex Gino vars böcker legat i topp på listan över de mest ifrågasatta och bannlysta böckerna flera år i rad.

Nej, det blir inget högt betyg. Jag skulle istället rekommendera att läsa en bok som blivit bannlyst på riktigt eller någon annan av David Levithan. 

---

Andra böcker av David Levithan på Bookbirds

Dash & Lily's book of dares (med Rachel Cohn)

En annan

Nick & Norah's infinite playlist (med Rachel Cohn)

Will Grayson, Will Grayson (med John Green)

Lista över förbjuden litteratur på Svenska PEN

Doktor Glas

Läs en klassiker i sommar! sa e-bibblan (som är mellan avtal och därför saknar det mesta som är nytt och svenskt). Okej, sa jag och valde Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905.

Tyko Gabriel Glas, vars fullständiga namn nämns exakt en gång då han i övrigt går under (doktor) Glas alternativt jag, då romanen är hans dagboksanteckningar, är en ensam man som driver runt i Stockholm. Av olika anledningar är hans familj, bortsett från brodern Ernst som emigrerat, tillika hans ungdomskärlek alla döda. Kvar är ett par bekanta och jobbet som läkare, som känns motigt och meningslöst.

Entré för den unga, vackra pastorsfrun Helga Gregorius, som söker upp doktor Glas på hans mottagning och undrar om han i makt av sitt yrke kan förmå hennes make att avstå samliv med henne, helt enkelt för att han äcklar henne. Till saken hör också att Helga har en älskare, och att doktor Glas har en grej för förälskade tjejer - oavsett om det är han som är objektet för förälskelsen. Eftersom doktor Glas alltså fattar tyckte för Helga går han henne till mötes, men när rådgivningen inte får önskad effekt börjar han fundera över mer drastiska metoder för att hjälpa Helga.

Att läsa den här boken ger mig mild dödsångest. Doktor Glas lägger så lite värde i ett människoliv,  även sitt eget. Sättet han slänger sig med möjligheten att dö och döda gör mig obekvämt medveten om att vi inte vet när vår tid är ute, att vi bara har de här ynka dagarna på jorden och sen är det slut och allt är meningslöst och ja... det är inte direkt några positiva känslor som väcks, helt enkelt.

Icke desto mindre förstår jag att boken fått klassikerstatus då den väcker just sådana frågor och dessutom lämnar en del utrymme för spekulation kring doktor Glas psykiska hälsa, agerande och motiven där bakom, samt de eviga frågorna om vad som hade hänt om bara, och huruvida efterspelet till hans "stora handling" är rimligt. Vad borde ha hänt? Hur hade du agerat?

Bröd & mjölk

Bröd & mjölk är en kvinnas berättelse om hennes relation till mat och minnen kopplade till olika maträtter. Det är allt ifrån mandariner, som hon hetsåt en gång när hon var liten, risgrynsgröt som hennes mormor gjorde och som hon försökte göra om för att ge sin dotter samma omvälvande upplevelse, till hennes mammas ointresse för mat i hennes barndom. Det känns lite som att hon skriver detta för att ta reda på varför hon har en sådan problematisk relation till mat, där hon ibland hetsäter och lämnas med tomhet.

Bröd & mjölk var behaglig att läsa, språket flyter på väldigt lätt, men det var kanske lite för repetitivt ibland. Det kändes lite samma samma, men det gör den inte dålig. Det är en kort och naggande god roman som jag tyckte om. Jag sträckläste Karolina Ramqvists roman Alltings början för tio år sedan. Hoppas det inte dröjer ännu ett decennium innan jag läser något mer av henne igen.