The girls are all so nice here

Enligt omslaget en blandning av Den hemliga historien och Gone girl, och jag måste erkänna att det är en utmärkt beskrivning. Inklusive det faktum att den originalitet som präglar de nämnda verken därmed saknas i The girls are all so nice here.

Ambrosia Wellington har ett jobb, en man, en stökig lägenhet och minst ett skelett i garderoben. Hon har gjort allt för att distansera sig från sitt första, dramatiska år på universitetet men när alltmer påträngande inbjudningar till tioårsåterträffen för hennes klass dyker upp känner hon sig ändå tvungen att åka dit. (Detta är också ett av bokens stora problem enligt mig; att hon inte bara kan ta ett vuxet beslut och säga: "nej, jag har faktiskt ingen lust att åka dit / stanna kvar". Det blir liksom ett falskt slutet rum, där hon i själva verket skulle kunna avstå / dra exakt när hon vill, men ändå väljer att stanna kvar på sitt universitet, Wesleyan, där fler och fler obehagliga saker inträffar.

Om man bortser från detta att jag inte kan förstå varför hon inte bara åker hem, är boken obehagligt nervig. Dock inte i samma klass som Gone Girl. Huvudpersonerna får inte tillräckligt med personlighet eller motiv. Ambrosia är på tok för anonym, och även om vissa av de andra karaktärerna framkallar starka obehagskänslor så är vi ju aldrig i deras huvuden och den mycket otäcka effekten vi får av att befinna oss i Richard Papen (Hemliga historien) eller Amy Dunnes (Gone girl) huvud uteblir.

Slutet är inte helt oförutsägbart, men det levereras heller inte tillräckligt med ledtrådar efter hand för att man ska se det komma.

Slutomdöme: det här var väl okej antar jag, men känns mest som en blek kopia.

The girls are all so nice here är skriven av Laurie Elizabeth Flynn och utgiven år 2022. Den verkar inte finnas i svensk översättning.

Spoiler: jag gillar verkligen inte deckare, i bok- eller tv-format, där upplösningen inkluderar ett psykfall till sidokaraktär som knappt omnämnts tidigare i boken. Jag tycker det är oschysst mot konsumenten. Det finns någon sorts regler för deckare, bland annat att förekomst av icke presenterade identiska tvillingar är fusk, men jag minns inte varifrån de kommer (Google ger flera svar på den frågan, om någon är nyfiken). Detta är väl mer av en psykologisk thriller än en deckare, men jag upplever ändå att den bryter mot de grundläggande reglerna och känner mig lite lurad.

How to keep house while drowning

KC Davies, leg terapeuts, från början egenpublicerade manual kring att göra hushållsarbete vid besvärliga omständigheter (i hennes fall: pandemi, nyfödd bebis, treåring samt obehandlad ADHD).

Bokens budskap involverar exempelvis:

att kalla hushållssysslor omvårdnadsuppgifter

att se dessa som moraliskt neutrala (dvs du är inte en dålig person för att du har ett stökigt hem)

att ytor och regler ska tjäna dig, inte tvärtom

Jag kan inte säga att jag lärde mig särskilt mycket nytt, det är en klassisk sänk din standard-bok, men den är oerhört vänligt skriven, och innehåller färre generella klyschor än en genomsnittlig självhjälpsbok. Det känns också lite skönt att känna att den kanske riktar sig till någon som har det ännu värre.

Heart the Lover

Den här boken tyckte jag mycket om. Från första sidan sitter jag som i ett järngrepp medan historien oväntat nog aldrig tappar farten, trots sin intensiva melankoli.

"You knew I'd write a book about you some day. You said once I'd dredged up the whole hit parade minus you.

I never knew how you'd tell it.

For me it begins here. Like this."

När vi först träffar bokens huvudperson är hon i tjugoårsåldern och går på college. När läraren läser hennes inlämningsuppgift högt blir hon helt plötsligt intressant för killarna som brukar sitta längst fram. Hon blir inbjuden i en ny värld, en med Sam och Yash som bor gratis i en bortrest lärares hus, och deras kompis Ivan. De tar sina studier på ett helt annat allvar än hon tidigare kunnat föreställa sig, men har å andra sidan aldrig gått någon kurs i kreativt skrivande. Ingen av de författare de beundrar hade väl någonsin gått någon sådan kurs. De kallar henne Jordan, för det tycker de passar bättre än hennes riktiga namn. Relationer inleds och avslutas, eller gör de?

Åh, äntligen en bildningsroman som jag gillar, tänker jag, men så tar college plötsligt slut och när vi följt Jordans första stapplande steg ut i världen kommer så plötsligt ett tidshopp på 15-20 år, och därefter ytterligare ett. Knappast en bildningsroman om huvudpersonen hinner nå medelåldern innan vi säger hejdå, va?

 

Jag vill inte berätta för mycket om vad som händer, för det här var en av de större läsupplevelserna jag hade under 2025 och jag vill inte sabotera den för någon annan. För trots att det rör sig om ett i stort sett vanligt liv, som jag för en gångs skull upplever som trovärdigt, håller King mig på halster. Jag anar ofta vad som komma skall, men kan aldrig pricka det helt i förväg, blir ofta överaskad. Vad gäller trovärdigheten finns det absolut element som känns lite för mycket, men samtidigt känns de viktigaste karaktärerna verkligen som riktiga personer. Tanken om att någon bara har hittat på de här figurerna (ständigt närvarande i Solen skiner alltid på Tjurkö) är helt frånvarande när jag läser.

I romanen förekommer två olika typsnitt. Så fort det andra typsnittsbytet äger rum och jag förstår att det inte bara är en e-boksbugg  börjar jag fundera över varför. Spännande, ska det rentav visa sig att det blir två olika berättelser beroende på vilket av typsnitten man läser? Men nej, det flödar sömlöst från det ena till det andra. Är det ena typsnittet sådant som huvudpersonen varit med om, och annat sådant som hon hittat på - hon är ju trots allt en skrivande person? Nja, det verkar inte så. Min bästa gissning efter denna första genomläsning av boken är att det har att göra med när texten är skriven, i förhållande till när den utspelar sig.

 

En annan fråga som jag gärna skulle diskutera med någon annan som läst boken är... vilken är den verkliga, stora kärlekshistorien här? Jag tror att författaren tänker sig en, medan jag inte riktigt kan släppa tanken på att det kanske är en annan, mer undanskymd.

Slutligen blir jag uppriktigt förvånad över att King är 60+, jag förväntade mig någon i min ålder, kanske lite yngre, trots att skrivmaskiner och avsaknad av e-post är bärande delar i romanen. Hon verkar minnas exakt hur det var att vara ung student (eller exakt hur man minns det att vara ung student tio år efteråt i alla fall). Det här blir nog inte min sista Lily King, men kan det andra hon skrivit verkligen vara lika bra?

 

Min största invändning mot Heart the Lover är att jag tycker omslaget är så fult att jag faktiskt inte har lust att köpa den fysiska boken. Kanske en pocket, så småningom? 

Resten av allt är vårt

Emma Hamberg skriver om sitt liv efter skilsmässan, och om hur hon så småningom träffar en ny. Enligt henne själv beskriver hon sitt liv som om det vore en säsong av TV-serien Seinfeld. Den har jag inte sett. Jag har heller inte gått igenom någon skilsmässa, och kan på så vis inte riktigt relatera.Däremot har jag läst Emma Hamberg förut, eller i alla fall hennes ungdomsböcker. Faktum är att jag  fortfarande är lite ledsen över att mina pocketexemplar av Linas Kvällsbok och Linas Kvällsbok 2 kommit bort i någon flytt någon gång. De var en stor läsupplevelse då för många år sedan och vissa scener och budskap ur dessa tonårsbiblar kommer aldrig att lämna mig.

Jämfört med Linas kvällsböckerna är detta ännu mera autofiktivt. Känslan är att det är hennes faktiska liv vi får ta del av, inklusive romanlånga sms till och från mannen som blir hennes nya flirt, beskrivningar av döttrarnas första pojkvänner och bästa vännen Anettes problem med svampinfektioner. Om det faktiskt är sant väcker det en del frågor om vänners och barns integritet och vad man egentligen får dela. Men det är klart, jag vet ju inte om episoden med dotterns kyssvullna läppar är påhittad eller inte och på så vis finns det förstås någon sorts inbyggt skydd.

Det är lätt att tycka om Emma Hamberg, kanske ännu lättare när man också får höra döttrarna himla med ögonen "mamma nu ska du vara så där käck och frisläppt igen...". Det är också: en fascinerande inblick i att dejta i medelåldern. Hamberg beskriver hur hon går på Tinderdejt efter Tinderdejt och allihop följer samma mönster, där man ska avhandla sin barndom och sin skilsmässa och så vidare och så vidare. Bästa kompisarna Anette och Per verkar ha exakt samma problem.

Det är också lätt att störa sig på just de romanlånga sms:en och hur de återges ord för ord med en känsla av "åh kolla vad roliga och smarta vi är när vi messar. Nu måste alla få läsa det så de ser hur kul vi är."

Jag förväntade mig ärligt talat att det här skulle handla mer om Hambergs skilsmässa (sårig på så vis att exmannen blev jättesjuk och inte längre var eller kunde bli den man/pappa han var före sjukdomen), även om den figurerar i bokens inledning upplevde jag att hon ganska snabbt släppte den sorg, skuld och skam som hon bar på kring detta och att det sedan handlar mer om det där med att... hitta ett nytt liv, kombinera Tinderdejtandet med att vara ensamstående tonårsförälder, livet livet, typ.

Huvudsakligen blev det väl ändå istället Hambergs bästa genre... feel good. För visst känns det ändå bra att läsa den här!

Solen skiner alltid på Tjurkö

Det är synd om människorna, skrev August Strindberg och sjöng Markus Krunegård.

Det är verkligen Synd om människorna i Emma Bouvins romandebut Solen skiner alltid på Tjurkö. Kanske inte längre Synd om farmor Mirijam, hon är ju trots allt död... Fast å andra sidan fick hon en uppväxt utan kärlek och omsorg, och satte i sin tur sin make före sina barn. Och av barnen favoriserade hon två så att det stackars mellanbarnet kände sig helt åsidosatt.

Därför Synd om Kenneth, som i sin tur favoriserar sin son och det därför blir Synd om dottern Hanna som blir bortglömd. Också Synd om Hanna för att hon har dåliga arbetstider, för att hennes förhållande går knackigt och för att hon inte lyckas åstadkomma någon lillasyster till sin son. Inte är hon särskilt sympatisk heller. Faktiskt verkar det inte särskilt Synd om Hannas bror Nils, när jag tänker efter.

Kanske inte heller så synd om Mirijams övriga två söner, Tom och Niklas. Men desto mer Synd om Toms äldsta son Simon som har ekonomiska problem modell större, om Niklas äldsta dotter Isabelle som har en partner som jobbar hela tiden och som glidit ifrån sin lillasyster Millan på grund av den senares störiga nya partner. Är det till och med Synd om Millan, är hennes Fredrik egentligen kontrollerande och hemsk?

Kort sagt, det är så många att tycka synd om i den här relativt korta boken att jag ärligt talat blir lite matt. Det är väl meningen att det ska vara familjedrama, uppskruvat så att allt blir lite, lite mer och värre än det hade varit i verkligheten. Möjligen med en ambition att fortfarande vara relaterbart, i hur man liksom faller in i olika roller när man träffar släkten och i hur irriterad man kan bli på sina näras särdrag.

Det är svårt att lägga ifrån sig Solen skiner alltid på Tjurkö. Bouvin har lyckats göra denna i stort sett världsliga sak såpass intressant att jag, trots att det är så Synd om alla hela tiden, liksom måste läsa vidare och klart. Känslan efter avslutad läsning är väl typ att det här var en okej bok, 3/5? 

blåmesens 2025

 Gott nytt år!

Här kommer 2025 års bokslut. Tvärtemot vad jag förutsatt mig var jag under 2025 usel på att skriva upp vad jag läst, så något kan ha slunkit mellan maskorna när jag nu gick igenom Libby, minnet samt titlarna jag bloggat om här. Eventuellt blir det bättring nästa år.

Lästa böcker 2025: 61st (varav 3 omläsningar)
    Varav på svenska: 31st
    Och på engelska: 30st
    Varav skrivna av män: cirka 10st 

    Skönlitteratur: 45st
        Varav romance av varierande trashighetsgrad: 17st
        Självhjälp: 9st
        Övriga/romaner: 33st

    Facklitteratur: 15st
        Varav självhjälp (enligt egen bedömning): 9st
        Övriga/sakprosa: 6st

    Poesi: 1st

Men vem räknar precis.

Kanske är det mer intressant att titta på årets största alternativt mest intressanta läsupplevelser? I så fall:
Kvinnorna (Kristin Hannah)
Heart the Lover (Lily King)
Bubblare: Vitön (Bea Uusma) 

Intressanta aktuella snackisar som jag inte nödvändigtvis tyckte om:
All fours (Miranda July)
En magisk man (Maria Maunsbach)

Årets sämsta:
Otvivelaktigt om än inte utan konkurrens: The mountain is you (Brianna Wiest)

Nästa år då? Mer substans kanske? Jag vet faktiskt inte. Jag är hyfsat nöjd med det läsår jag haft. På våren var det trashig romance eller ingenting och då tycker jag kanske ändå det är okej med romancen. I övrigt har jag haft en hyfsad blandning mellan högt och lågt. Kanske lite mycket självhjälp (kom igen, ingen bok kommer att lösa alla dina problem åt dig), kanske något för kvinnodominerat? Men: orka ha en läsplan, orka läsa enligt schema och efter kvoter. Jag fortsätter nog gå på känn.