Solen skiner alltid på Tjurkö

Det är synd om människorna, skrev August Strindberg och sjöng Markus Krunegård.

Det är verkligen Synd om människorna i Emma Bouvins romandebut Solen skiner alltid på Tjurkö. Kanske inte längre Synd om farmor Mirijam, hon är ju trots allt död... Fast å andra sidan fick hon en uppväxt utan kärlek och omsorg, och satte i sin tur sin make före sina barn. Och av barnen favoriserade hon två så att det stackars mellanbarnet kände sig helt åsidosatt.

Därför Synd om Kenneth, som i sin tur favoriserar sin son och det därför blir Synd om dottern Hanna som blir bortglömd. Också Synd om Hanna för att hon har dåliga arbetstider, för att hennes förhållande går knackigt och för att hon inte lyckas åstadkomma någon lillasyster till sin son. Inte är hon särskilt sympatisk heller. Faktiskt verkar det inte särskilt Synd om Hannas bror Nils, när jag tänker efter.

Kanske inte heller så synd om Mirijams övriga två söner, Tom och Niklas. Men desto mer Synd om Toms äldsta son Simon som har ekonomiska problem modell större, om Niklas äldsta dotter Isabelle som har en partner som jobbar hela tiden och som glidit ifrån sin lillasyster Millan på grund av den senares störiga nya partner. Är det till och med Synd om Millan, är hennes Fredrik egentligen kontrollerande och hemsk?

Kort sagt, det är så många att tycka synd om i den här relativt korta boken att jag ärligt talat blir lite matt. Det är väl meningen att det ska vara familjedrama, uppskruvat så att allt blir lite, lite mer och värre än det hade varit i verkligheten. Möjligen med en ambition att fortfarande vara relaterbart, i hur man liksom faller in i olika roller när man träffar släkten och i hur irriterad man kan bli på sina näras särdrag.

Det är svårt att lägga ifrån sig Solen skiner alltid på Tjurkö. Bouvin har lyckats göra denna i stort sett världsliga sak såpass intressant att jag, trots att det är så Synd om alla hela tiden, liksom måste läsa vidare och klart. Känslan efter avslutad läsning är väl typ att det här var en okej bok, 3/5?