The year of magical thinking

"Life changes fast.

Life changes in the instant.

You sit down to dinner and life as you know it ends.

The question of self-pity."

Så inleds Joan Didions The year of magical thinking, som börjar med att hennes make, författaren John Gregory Dunne, avlider i en hjärtinfarkt en kväll mellan jul och nyår år 2003. Samtidigt ligger deras vuxna dotter på sjukhus och svävar mellan liv och död. 

Didion vrider och vänder på dagarna före, dagarna efter, dagen. Snirklar fram och tillbaka mellan då och nu. Vågar upprepa sig, vara tjatig, klart hon ältar, vem hade inte gjort det. Hon undersöker också vad andra (forskare, psykologer, författare, poeter) skrivit om sorg. Söker förklaringar, söker svar.

Det där magiska tänkandet i boktiteln är hennes omskrivning för hennes så kallade galenskap, att hon inte vill slänga hans skor för han behöver ju dem när han kommer tillbaka.

När jag insåg att den här boken handlade om sorg (lånade den som ett blankt blad, visste absolut ingenting) trodde jag att den skulle drabba mig på ett annat sätt. Även om vissa formuleringar och känslor slår an något hos mig, så kryper boken aldrig under skinnet. De vackraste och mest träffande citaten kring sorg är de som Didion hämtat från någon annan (det från CS Lewis om hur vägarna som ledde till hans avlidna hustru blivit återvändsgränder, till exempel).

Det här är min första bekantskap med Joan Didion. Det känns som att hon ingår i allmänbildningen? Eller är det bara något jag fått för mig för att Markus Krunegård nämnt henne i någon låt? Oavsett vilket verkar hon vara en intressant person. Kanske hade det varit mer "rättvist" mot hennes författarskap att börja med en roman och inte med det självbiografiska? (Spoiler alert: Stjärtmes och jag gör exakt samma grej med Agneta Pleijel just nu.)

Midnight Sun

"Jag är inget Twilight-fan, men..." Love, theoretically drog mig rakt ner i Twilightträsket, och där har jag nu beredvilligt klafsat runt i säkert två veckor. Först skulle jag bara läsa om Twilight (som står fullt synlig i min bokhylla trots att jag faktiskt fått gliringar för det). Kolla hur stort Twilightavtrycket i Love, theoretically egentligen var (inte så kraftigt ändå). Sedan upptäckte jag att Midnight Sun faktiskt publicerats till slut (för fyra år sedan, i samband med 15-årsjubileet för första boken). Efter den fortsatte jag med resten av serien - se nedan.

Jag antar att eventuella läsare av denna blogg kanske inte känner till Midnight Sun? Det är alltså Stephenie Meyers omskrivning av Twilight ur Edwards perspektiv. Jag tror att den började som någon sorts skrivövning, att Meyer skrev vissa scener från Edwards håll för att se till att de liksom funkade från båda hållen, för att sätta sig in i hur Edward reagerar på det Bella säger och gör. Sedan kom hon väl på att hon skulle kunna publicera något så småningom, och började från början. Hon hann dock inte mer än något tiotal kapitel innan manuskriptet läckte till Internet och hon tappade sugen. Så långt var jag med, och hade till och med öppnat dokumentet (som hon lagt upp på sin egen hemsida i någon sorts försök att äga läckan). Det jag såg var inte direkt imponerande och sedan tänkte jag inte mer på det.

Nu visade det sig alltså att hon hade skrivit färdigt och boken hade kommit ut. Den fanns inte i min e-boks-biblioteksapp, så jag letade upp den i den vanliga bibliotekskatalogen och den såg så ful ut att jag bara måste läsa (fråga mig inte hur min hjärna funkar). Innan jag skrider till verket och lånar Googlar jag förstås. Jag vill kolla vad folk tycker, är det någon idé att gå igenom omaket med att hämta upp boken på fysiska biblioteket eller är den för dålig? Det visar sig att folk tycker den är helt ok, vissa tycker till och med att det är Meyers bästa bok, och att den ska visa hur mycket hennes författarskap mognat på 15 år. 

Okej, då kör vi då. Ursäkta den långa och omständiga bakgrundshistorian.

Midnight Sun är alltså i stort sett en spegelvänd kopia av Twilight: från den första scenen där Bellas intåg i den lilla dystra hålan Forks ställer Edwards vardag över ända, till den sista där de sitter på en bänk utanför skolbalen och är oense kring huruvida Bella ska göras om till vampyr eller förbli mänsklig, men nu ackompanjerade av Edwards (och många andras, eftersom han kan höra även deras) tankar och reflektioner istället för Bellas. 

Man skulle kunna tänka sig att denna bok huvudsakligen skulle fungera som komplementerande karaktärsbygge för Edward, och det gör den förstås i någon mån. Vi får höra all hans ångest kring huruvida han kommer att döda Bella och vad som i så fall kommer att hända. Vi får höra honom fundera igenom exakt allt han säger innan det kommer ut ur hans mun (eftersom han tänker så fort hinner han med en halv novell per mening talade ord). Helt ärligt tycker jag dock inte att det är så mycket nytt som framkommer här. Meyer la tillräckligt mycket tid på att beskriva plågade ansiktsuttryck och tonfall i originalboken för att jag skulle fatta att Edward hade det jobbigt... När han inte skrattade. Herregud vad han skrattar i den här boken, ofta högt för sig själv som en galning. Vem gör ens det?

 

Istället upplever jag detta som en bok som kompletterar världbygget Meyer gjort i denna serie. Vi får höra ett par mer eller mindre relevanta berättelser om Edwards liv som vampyr. Vi får veta hur alla andra karaktärer i boken tänker kring Bella och Edward och deras relation - eftersom Edward hör deras tankar. Just i tankeläsandet finns en liten diskrepans gentemot originalserien. Tankarna är ord, prat, vilket stämmer med beskrivningen i Twilight. Där säger Edward att det är som att stå i en stor sal och höra alla mumla i bakgrunden. Med möjlighet att zooma in och lyssna på valfri person. I Breaking Dawn, däremot, beskrivs tankarna som något mer visuellt, typ bilder med vidhäftade känslor. Kanske finns ingen motsättning där, kanske finns bara flera typer av tankar. Oavsett vilket hade det varit ganska krångligt att skriva den här boken om Meyer skulle ha skrivit ut alla tankar Edward läser som bilder och känlsor. Lättare med ord.

 

Intressant nog gör detta att man får veta vad folk tänker vissa av karaktärerna, typ Edwards "mamma" och Bellas klasskompisar, mindre intressanta snarare än motsatsen. De blir så platta när ingenting lämnas åt fantasin. Möjligen blir några ur Edwards vampyrfamilj mer intressanta, vi får veta mer om Alice framtidsvisioner, mer om Rosalies initiala motvilja mot Bella. En del av detta tycker jag är intressant. En del bryr jag mig helt enkelt inte om. Jag har svårt för fantasy som lägger för stort fokus på världen och för litet på intrigen, och den här serien är väl egentligen mer romance i en fantasyvärld än ren fantasy; det behövs helt enkelt inte så mycket detaljer kring världen som byggs, den agerar ändå bara bakgrund till en tonårsromans. Alla detaljer och all Edward-ångest gör också att det blir en rejäl lunta, 756 sidor (att jämföra med 498 för Twilight, och då har ändå Midnight sun både mindre typsnitt och tätare typsättning). Midnight Sun är helt enkelt lång. Längre än den hade behövt vara.

På Meyers hemsida finns en Q/A-sektion kring Midnight Sun och där står det att det var en trälig bok att skriva; att hon kände sig bakbunden av att historien redan var fixerad. Det märks när jag läser. Både genom den tvångsmässiga fastklamringen vid att ingen enda Edward/Bella-scen från Twilightboken får utelämnas och genom någon sorts... skoluppgifts-känsla i skrivandet. Det är inte samma uppenbara skrivlust som finns i originalserien. Trots att jag läst Twilight fler gånger än jag vill erkänna och uppskattar konsekventa serier, önskar jag att Meyer tagit sig större konstnärliga friheter, att hon åtminstone kunde ha hoppat över några scener, strukit några "growl" och "snarl", lämnat något litet kvar till läsarens fantasi och inte behövt hamra in det som faktiskt var uppenbart även ur Bellas perspektiv lika hårt.

Är Midnight Sun "bättre" än Twilight? Jag vet inte. Den är för lång. Den är för detaljerad. Den utelämnar för lite. Jag upplever faktiskt ingen jätteskillnad i hur hon skriver, eftersom jag inte läser någon av böckerna med mina kritiska glasögon på. Men sedan är den väl heller inte tänkt att konkurrera med originalboken, utan att komplettera den (och författarkassan...?). En bok för fansen:

Om du är ett fan är det helt okej underhållning... Men du får antagligen lika mycket ut av att bara läsa om de första böckerna igen. På tal om det börjar det här inlägget nu anta Midnight Sun-lika proportioner, så jag återkommer till omläsningen av hela serien år 2024 vid ett senare tillfälle.

Vemod undercover

Nöjesjournalisten Jan Gradvall har skrivit en icke-kronologisk biografi över Abba, genom att ta upp en mängd olika ämnen från ljudproduktion till dansbandskultur till politik till abbornas respektive bakgrund. Formatet ska vara inspirerat av en liknande bok om Beatles (One, two, three, four åker rakt in på min läslista); en gäng fristående kapitel om sådant som intresserar Gradvall (och oftast även mig) som tillsammans ger en översiktlig bild av Abbas musik, bandets tillkomst och sönderfall och den omvärld bandet var verksamt i. 

Jag, som tillhör A-teens generationen och på min höjd hade ytliga förkunskaper om bandet, tyckte att boken var superintressant och en riktig bladvändare. Det för en biografi okonventionella formatet fungerar toppen och det märks att Gradvall har kunnat hålla sig till det som han kunnat eller genuint önskat förkovra sig om. Vissa avsnitt upplever jag som mindre relevanta (det om den australiensiska hjärnkirurgi-stjärnan som endast lyssnar på Abba under sina operationer) men jag kan tänka mig att andra tycker detsamma om avsnitt som jag verkligen gillade (det om när Björn och Benny hade en stor fest för att fira att de varit vänner i 50 år).

En rekommendation till den som är intresserad av Abba, musik eller allmänbildning. Ett utdrag ur innehållsförteckningen:

Love, theoretically

I biblioteksappen som jag använder (Libby) kan man reservera böcker.* Till följd av detta finns en "Gå före i kön"-hylla som man kan klicka in på i förhoppning om att få tag i något nytt och populärt utan att behöva vänta. På denna hylla hittade jag Love, theoretically som beskrivs som "STEM romance". Va, STEM? Enligt Google står akronymen för Science, Technology, Engineering, Mathematics. Stod det verkligen "STEM romance", vilken märklig kombination. Men eftersom jag ändå tänkt att jag skulle läsa något åt chicklit-hållet bestämmer jag mig för att ge det en chans.

"STEM romance" visar sig helt enkelt vara författaren (tillika doktorn i neurovetenskap) Ali Hazelwoods egen etikett på chicklit/romance i en akademisk miljö. Och en ursäkt för att namnge alla kapitel efter något vagt relaterat fysikbegrepp, typ impedans eller oelastisk stöt. Ska jag vara helt ärlig tycker jag inte att fysikreferenserna riktigt flyger, jag är själv ingen specialist men de känns lite off. Meningen "...he grabbed my chin and studied me like I'm something unique. My own Cartesian coordinates." känns till exempel inte som att den kommer från någon som vet vad ett kartesiskt koordinatsystem är.

Den som blir studerad såsom ett koordinatsystem är bokens huvudperson, Elsie Hannaway, doktor i teoretisk fysik. Utöver det dåligt betalda och allmänt stressiga jobbet som professorsadjunkt extraknäcker hon som fejkflickvän genom en app, Faux (borde den inte heta Fausse, om man ska vara grammatiskt korrekt?), som tillhandahåller en +1 för tillställningar där kunderna inte kan tänka sig att visa sig utan sådan.

Inte konstigt att hon blir glad när hon är en av två som blir kallade till intervju för en tjänst som professor på MIT. Men vem sitter i anställningskommittén om inte Jack Smith: bror till en fuskflickvänskund! Tror att Elsie är bibliotekarie!  Stor som en ladugårdsdörr! Har alltid betett sig lite skumt kring henne! Doktor i experimentell fysik med en välkänd motvilja mot teoretiker! En man Elsie av akademiska skäl avskytt i över 15 år! Svällande biceps! Mystiska tatueringar! Rik! Mäktig! Jättesnygg! Sa jag stor? Och dessutom är han den enda som verkar genomskåda hennes utarbetade strategi för att få andra att gilla henne...

Efter kanske 30 sidor är det helt klart vartåt detta barkar ("sluta vara så kär då" skriver jag i den digitala marginalen när Elsie klagar på Jack på ett sätt som gör det tydligt att hon redan är helt betuttad). Vi följer vägen från antagonister till par, under ständiga påminnelser om hur fattig Elsie är och hur stor Jack är. Stor, stor, stor, snett leende med en smilgrop, stor, stor. Jack är stor ungefär som Twilight-Edward är perfekt (men visst har Edward också ett skevt leende? Är det någon som känner nån som faktiskt har ett skevt eller snett leende? Hand upp i så fall). Man blir liksom lite trött på det efter en stund (formuleringen "towering over me like a towering tower" är lite fyndig första gången, men andra gången är den inte lika kul). På tal om karaktärsegenskaper har Elsie praktiskt nog diabetes vilket gör att hon i bästa Austen-anda svimmar i närheten av Jack lite då och då.

För övrigt är Love, Theoretically tydligt Twilightinspirerad i det att Jack är den enda person som Elsie inte kan "läsa av" (cf Bella är den enda vars tankar Edward inte kan läsa). Denna inspiration har placerats rakt framför läsarens ögon (hidden in plain sight) i och med att Elsie är ett stort Twilightfan. Sidospår: det känns som att alla sådana här romaner bara är omskrivningar av Twilight, för oss som därigenom fick vår första kontakt med romance-genren? (Och här dyker jag ner i kaninhålet 'vad är romance'. En mycket intressant Wikipediaartikel upplyser mig om att det absolut inkluderar kiosklitteratur/tantsnusk, men att det också kan handla om mer kyska kärleksrelationer. Tydligen är det utmärkande för genren att huvudpersonerna ska träffas i precis början, att det ska vara uppenbart att det kommer att sluta med giftermål eller dylikt, och att det ska vara ett lyckligt slut. Check, check och check.) (Nästa kaninhål: läser om Twilight, hoppsan, den stod kanske inte på att läsa-listan och så himla bra är den visst inte heller. Kanske får bli ett eget inlägg om det.)

Eftersom jag påbörjade den här strax efter att ha avslutat Gone Girl tyckte jag också att det var intressant att dra paralleller till den. Elsie är som Amy: så inställd på att göra andra nöjda att hon liksom inte har någon egen personlighet, och medveten om detta faktum, medan Jack är som Desi (alltså Amys ex, inte hennes man): vill rädda och ta hand om tjejen på ett sätt som balanserar mellan omtänksam och kontrollerande. Är det föresten en normal amerikansk raggningsreplik att säga att man vill gifta sig med någon för att hon ska få tillgång till ens sjukförsäkring? Inte så hett tycker jag. Eftersom varken Elsie eller Jack är en manipulerande psykopat får de dock ett oändligt mycket ljusare slut än sina "motsvarigheter" i Gone Girl.

När jag slukar första halvan, vet jag precis vartåt det barkar, men det är roligt ändå. Gott om orimliga men dråpliga situationer, till exempel har Elsie och Jack sitt första möte mellan fyra ögon inne på ett toalettbås på herrarnas, där han (med sina jättelika händer) måste lyfta upp henne på toaletten eftersom de gömmer sig. Det är väl lite som Bridget Jones antar jag, det var evighter sedan jag läste Bridget Jones. Men sedan följer den utförliga skildringen av hur de ligger med varandra en hel helg, och den är förvånansvärt långtråkig. Mycket detaljerade beskrivningar av olika kroppsdelars storlek, tillstånd och läge relativt andra (detta med min förskönande omskrivning, i boken är det väldigt grafiskt och språket gränsar till grovt). Jack som säger "Fuck" precis hela tiden. Snark. Tillför liksom ingenting till handlingen.

Ännu ett sidospår: en av många fördelar jag upptäckt med att läsa digitalt är att det blir mycket lättare att göra nån sorts hobby-kvantitativ analys av texten. En enkel sökning ger vid hand att ordet "fuck" förekommer 87 gånger på ca 500 elektroniska små sidor. Ett annat ord som snart känns utnött, "frown" förekommer endast 33 gånger. 

Som ni förstår läste jag på engelska. Det är egentligen inte ett givet val att läsa engelskspråkig litteratur på originalspråk för så bra behärskar jag egentligen inte engelska, jag tror att jag missar en hel del av det mer subtila. Men för den här typen av massproduktion / romaner som inte har språket i fokus, är det ett aktivt val. Jag stör mig inte alls lika mycket på en stel prosa på engelska som på svenska. Kärlek i teorin, alltså samma bok fast översatt till svenska (avundas inte den som ska göra det jobbet) kommer för övrigt ut senare i år. 

Men vad jag klagar. Varför läser jag då? Varför läser jag på ett nästan besatt vis, så att jag faktiskt nästan blev påkörd för att jag hade näsan för djupt nere i telefonen (=boken)? För att Elsie är rolig och trevlig och jag vill att det ska gå bra för henne. Och vet att det kommer att göra det. Det är helt enkelt så underhållande. Och som ni ser, intressant att skriva och spekulera kring. Kanske är det för att hjärnan får vila som den associerar och tankarna svävar ut i alla möjliga och omöjliga sidospår. Precis som med kvalitetslitteraturen blir jag dock mätt. Kanske att jag läser något mer ur Kärlekshypotesen-trilogin (som detta tydligen är den sista, fristående delen i), men jag behöver nog en ganska lång paus först. Är det pretentiöst att fundera över vad det är den här typen av bok inte ger mig? Kandidater till svar: språkglädje, nya perspektiv, en utmaning, nåt att prata om kring fikabordet (för pinsamt)? Den där imponerat upprymda känslan av att läsa något nytt?

* Är det inte helt idiotiskt att detta system bygger på att det finns ett begränsat antal av varje bok? De är ju digitala. Alla som vill läsa det som är på tapeten just nu skulle ju kunna göra det samtidigt. Men så är det alltså inte i Libby, utan här får man köa som på ett vanligt bibliotek.

Gone girl

Varför, varför, varför väljer jag att läsa en psykologisk thriller? Jag hatar att läsa psykologiska thrillers. Att man (jag) inte kan lägga dem ifrån sig. Att man (jag) mår illa när man läser. Att man (jag) inte kan sova på natten antingen för att boken är läskig eller för att man (jag) ligger vaken och grunnar över hur det ska gå.

Möjligen är baksidan av lättillgängligheten i att läsa digitalt att jag lånar lite väl spontant. Möjligen söker på Britneys självbiografi och så tycker appen att woman och girl är sak samma och så kommer Gone Girl, Gillian Flynns storsäljare från 2012 (just nu går den visst att köpa för 19kr plus frakt på kända nätbokhandlar) upp. Visst blev den väldigt stor när den kom? Jag kände åtminstone igen titeln och hade ett vagt minne av att den skulle ha en osympatisk kvinnlig huvudperson? Och att jag hört något om att Flynns berättelser skulle vara originella? Blev nyfiken, klickade låna, resten är historia. 12 timmar ner i ett slukhål till bok.

Amy försvinner samma dag som hon och Nick ska fira femårig bröllopsdag. Nick är en otrogen mansgris och ganska outhärdlig att läsa om (här ska erkännas att jag ett par hundra sidor in googlar vem som är skurken i boken, för att Nick är så störig att det liksom inte kan vara han, eller kan det, varför ska jag då fortsätta läsa). Så småningom uppdagas emellertid att Amy är snäppet värre. 

Ett par reflektioner:

* Jag blir mycket imponerad av stilgreppet Amys dagbok, som inleds med att Amy poängterar att hon är skribent och dagboken ett sätt för henne att öva sina färdigheter. Aha det är så hon gör för att det inte ska kännas krystat i sin utförlighet, tänker jag nöjd. Det visade sig dock vara ännu finurligare än så.

* Romanen innehåller den tydligaste, mest utförliga beskrivningen av begreppet cool girl jag stött på (nu är frågan bara vad som skiljer en sådan från en pick me girl). Men jag blir lite tveksam, inte ens amerikanska män för 10 år sedan kan ha trott att sådana tjejer faktiskt finns?

* Är det inte lite komiskt att en roman som åtminstone delvis är av typen whodunnit har två huvudpersoner med efternamnet Dunne?

* Den utgåva jag läste innehöll ett par tidigare opublicerade avsnitt (meningslösa) men också en uppsättning frågor att använda om man vill diskutera boken i en bokcirkel eller liknande. Frågorna tyckte jag var jätteintressanta och jag tror verkligen att de hade kunnat funka och berika samtalet i min bokcirkel.

* Det kan inte vara en slump att Flocken och Gone girl har mycket liknande mysteriet startar-scener (man kommer hem från jobbet, dörren på vid gavel, kvinnan borta sedan helt nyligen (maten/strykjärnet fortfarande varmt), mannen bestört men blir genast huvudmisstänkt). Absolut inte identiska, men jag har svårt att tro att Grimwalkers inte gjort läxan och läst Flynn, och inspirerats.

Nähä. För den som gillar den här typen av psykologisk spänning och mot förmodan inte redan läst denna bok är det en rekommendation. Personligen ska jag hålla mig borta från den här genren ett tag nu.

Annie John

Kort men stark uppväxtskildring om Annie John, en någotsånär välbärgad flicka som växer upp på ön Antigua i Västindien. Vi får följa Annies dagliga göromål såväl som intressen, kort- och långvariga passioner. I centrum finns relationen mellan Annie och hennes mor, till en början varm och kärleksfull men så småningom krånglig, sårig och svart. Däromkring prunkar Antigua, det äts gröna fikon och brödfrukt, och det är inte självklart om en läkare eller en vis kvinna ska tillkallas när någon blir sjuk.

Annie John är Jamaica Kincaids första roman, från 1985. Jag lyssnade på ljudboken, i svensk översättning, och hade väldigt svårt för uppläsningen. Jag undrar om inte hon som läser sålt sin röst till Google eller liknande, för hon låter som kvinnorösten i GPS:en i en bil. Inklusive en lite platt, märklig satsmelodi. Jag undrade många gånger om det verkligen inte var någon sorts AI-röst.

Därför skulle jag rekommendera den som är intresserad att läsa boken istället för att lyssna. Kincaid skriver målande, skimrande, utan att bli långrandig. Hon målar upp ett dammigt Antigua där det nästan aldrig regnar, där det äts brödfrukt och gröna fikon. Hon målar upp Annies inre liv, även det på ett träffsäkert sätt, även om jag aldrig riktigt får grepp om henne eller om hennes mor. Det känns som att det finns mycket undertext, mycket att spekulera kring.

Absolut en läsvärd bok.

Liv & Isbjörn

Det är oår. Alla inklusive barnen i byn måste hjälpa till för att det ska finnas mat på bordet. Men Liv som är både disträ och nyfiken på allt hon inte känner till, misslyckas med alla uppgifter hon blir tilldelade och ser som enda utväg att ge sig av för att familjen och byn ska få en mun mindre att mätta. Hon slår följe med en isbjörn som hon stötte på i skogen. Ja, hon är vän med alla djur i skogen och denne isbjörn kan till och med prata, så det är inget konstigt. Men isbjörnen är egentligen en prins med en förbannelse: på dagen är han en isbjörn och på natten är han sitt vanliga jag, och ingen får någonsin se honom i sin mänskliga gestalt för annars förblir han en isbjörn. Liv blir förstås varse, men kan hon hålla nyfikenheten i schack? 

Dramaturgin, tecknarstilen och karaktärerna påminner mycket om en Disneyfilm, som ju tar inspiration från alla sagor. Det är färgglatt och magiskt och slutar lyckligt. Karaktärerna är endimensionella. Liv är för nyfiken för sitt eget bästa men det gör inget, för vad skulle hända om man slutade vara nyfiken på livet och slutade lära sig nya saker? Endast den onda drottningen är den som förändras i grunden, från att vara god till att bli ond av svartsjuka och för många förluster, till att ångra allt hon gjort. 

Maja Lunde har bearbetat en norsk folksaga som tillsammans med illustratören Hans Jørgen Sandnes blivit en tecknad serieroman om hur svartsjuka kan förvandla en prinsessa till en ond drottning och om att godheten och kärleken segrar över allt. Det finns inte mycket mer man kan begära av en saga. 

Rent hus

"Jag berättar bara om livet som det är: en droppe som faller och sedan en till, en till, en till, ända tills vi överraskat undrar hur det gick till att vi blev så blöta."

Om ett chilenskt hembiträde som slavar år efter år. Om en olycka, nej flera. Om en bägare som till slut svämmar över.

Var det hur de var, herrn, frun, flickan, hembiträdet Estela? Var det deras personligheter som ledde fram till det oundvikliga slutet? Rent av något onormalt, sjukligt, något som kunnat sättas en diagnos på? Eller var det omständigheterna, klasskillnaderna, hade det kunnat hända vem som helst som inte såg någon, respektive blev sedd som en människa på flera år? Hade det räckt att mötas med respekt, med vänliga ord, att bli lyssnad och trodd på?

Alia Trabucco Zérans roman Rent hus har fått mycket uppmärksamhet, någon kritiker har utnämnt den till 2024 års bästa. Det vet jag inte just, men jag vet att jag tycker om formatet, ramberättelsen om man kan kalla den så, medvetandeströmmarna. Jag tycker om Estelas röst. Jag tycker om hur Trabucco Zéran gör henne både älskvärd och vedervärdig (övriga karaktärer mest det senare). Det är absolut en bok som jag inte kommer att glömma i första taget.

"Tycker ni kanske att jag låter som en receptbok? Ja, det var så mitt liv såg ut: kyckling, brosk, se till att potatisen inte brände fast i ugnsformen, att vansinnet inte fastnade på skallens insida, att ögonen inte trängde ur sina hålor."

Hjortronlandet

Jag hade slut på saker att lyssna på. För att råda bot på det problemet tog jag mig an Sara Lidmans Hjortronlandet från 1955, för att därefter kunna avnjuta tre avsnitt av Lundströms bokradio där denna skulle diskuteras.

Sara Lidman ger oss berättelsen om Ön, en samling om fyra torp ute på en eländig myr, under mellankrigstiden. Torpen ägs av staten och bebos av så kallade krontorpare som får en liten ersättning för att bebygga och göra marken brukbar. I en av stugorna bor Franz som kämpar och stretar, med drömmen att bli en riktig torpare som äger sin egen gård. Intill bor hans pappa Stefan, som egentligen inte uppfyller kriterierna för att bli krontorpare då han redan sjabblat bort ett eget välstånd, men fått undantag då Franz anses så särskilt lämpad. Sedan är det Skrattars, en stor bullrig familj som tar en dag i sänder. Jämfört med Franz stretar de med mindre ambition men mer glädje. Och slutligen Nordmarks som förefaller helt sakna födgeni.

Dialekten som förekommer i boken är till en början så bred att jag har svårt att hänga med. Jag hör Olof Wretlings inläsning av Torgny Lindgrens Ormens väg på hälleberget i mitt huvud, läser högt fast inuti huvudet och oftast hör jag då hur ljuden låter, förstår vad som menas. Långsamt som vore det franska eller engelska läser jag. Men efter ett tag, snabbare än jag först hade trott, släpper det faktiskt och flyter bra ändå.

Helt oaktat detta lilla dialektproblem fångar boken mig redan från första sidan. Med ett par till synes enkla men skickligt valda meningar målar Lidman upp Ön och dess tillkomst i grova drag. Inom ett par sidor har vi både hunnit begrava Franz första hustru och fnissa åt namnet hans nya väljer åt deras barn: Claudette, hustrun förklarar efter dopet att prästen (som uttalat på franska, Klådett) "las fel förstå du å ja tortes int rätta till han. Klaodätte het hon. Kvinnan i romanboka ja las hette Klaodätte."

Om Hjortronlandet har en huvudperson, så är det antagligen Claudette. Eller möjligen Ön. Men fokus flackar än hit, än dit. Jag har ingen lust att beskriva handlingen i detalj. Kanske räcker det att säga att Lidman har en otrolig förmåga att formulera sig, beskriva både folk, miljö och situationer. Hon skriver med värme och med stor humor om det eländiga krontorparlivet, jag drar på munnen titt som tätt och tråkigt har jag aldrig. Otroliga oneliners har hon också.

Jag har nog faktiskt ännu roligare när jag läser boken än när jag därefter lyssnar på Lundströms bokradio-avsnitten, men Bokradion tillför definitivt en extra diemnsion när den sätter ord på mycket av det jag själv tänkt och tyckt, plockar upp många av de vackraste och mest pregnanta styckena. Naturligtvis hittar de också vinklar som jag inte tänkt på, och sådana som jag inte direkt håller med om. Precis som i en riktig bokcirkel, antar jag.