Antiken

Sedan flera år är jag med i en bokcirkel bestående av mig och några kollegor. Vi läser cirka en bok i månaden, förutom under sommarsemestrarna. Det händer att jag inte hinner läsa ut boken i tid, men går ändå på träffarna, med risk för att få slutet förstört, inte bara på grund av fikat och det sociala sammanhanget, utan för att det alltid är något som sker med boken vi ska ha läst. Bokcirkelns magi är att den förvandlar texten från en isolerad och abstrakt upplevelse till att bli mer begriplig och bättre av samtalet, när man sätter ord på känslor och tillsammans slätar ut eventuella frågetecken. Det fascinerar mig alltid hur samma ord kan väcka olika känslor och tankar hos olika personer.

 

Till novembers bokcirkelträff läste vi Antiken, Hanna Johanssons debutroman. 

Som så många gånger läser jag ut den i sista sekunden, men den här gången vet jag inte om det beror på drivet i berättelsen, Hanna Johanssons språk eller för att det är knappt om tid. Jag rusar mig igenom de sista sidorna, kan inte/vill inte/får inte sluta.

Antiken utspelar sig under några månader i den grekiska staden Ermoupoli. I centrum finns ett diffust berättarjag som genom ett frilansjobb kommer i kontakt med konstnären Helena. Berättarjaget ska skriva ett porträtt och det slutar med att Helena avskyr utkastet och skriver ett nytt. De börjar ses fast de inte längre behöver det, när artikeln är klar och publicerad. Berättarjaget avbokar sina planer för att kunna träffa Helena, som frågar om de kan ses, inte sällan inom en timme. 

Ganska snart får vi veta att Helena, från ett tidigare förhållande, har en dotter med problem i skolan. Berättarjaget blir avundsjuk på dottern Olga, på relationen mellan mor och dotter, och hon tänker att hon hade varit en mycket bättre dotter än Olga. Avundsjukan växer sig än större, när Helena annonserar att hon och Olga ska spendera sommaren i deras sommarhus i Ermoupoli. Kanske kommer det göra gott för Olga att åka bort från Sverige ett tag. Det dröjer dock inte länge förrän Helena ringer berättarjaget och ber henne komma ner till dem. Och ingen annan fråga gör berättarjaget lyckligare.

Om Helena får vi veta mycket, om jaget nästan ingenting (i en passage uttrycker berättarjaget om lättnaden när en hårddisk från en förgången tid försvunnit, för då är bevisen för historien raderad och kan berättas om med egna ord: "[...] nu kunde jag skapa ett nytt liv åt mig själv"). Perspektivet är så centrerat att inga andra blickar, utom den läsaren får se genom berättarjaget, att det är svårt att få en helhetsbild av situationen. Hur ser egentligen Helena på deras relation? Är den ömsesidig eller känner Helena att hon är i maktposition? 

Miljöbeskrivningarna gör omgivningen tydlig, jag kan nästan känna saltvattenvindarna från stenstranden och se apelsinträden i trädgården framför mig, fast jag inte varit vid Medelhavet en enda gång i mitt liv. Allt kretsar kring Helena, som både kräver uppassning och att bli lämnad ifred för sina konstprojekt. Men där finns också Olga, som ofta håller sig för sig själv, på taket med en bok. 

Det är när berättarjagets fokus byts mot modern Helena till dottern Olga som det blir intressant, för då blir positionerna i spelet också annorlunda. Då byggs spänningen upp och jag håller andan i väntan på att något ska hända.

Avslutningsvis gav samtliga i bokklubben boken en stark 4, för spänningen och för språket, men slutet drog ner det. Vi var  allihop överens om att berättarjaget kändes mycket osympatisk, men övertygande. Jag besöker gärna Johanssons värld igen. 

Lite trött bara, annars bra

Det här är en bok om hur dess författare, journalisten Mirijam Geyerhofer, blev sjuk av småbarnsrelaterad sömnbrist. Innehållet har redan till stor del drunknat i en dimma av trötthet, men består bland annat i lite generell information om sömn (mest sånt du hört förut) och hur viktig den är (att jag kommer att bli sjuk och dö i förtid är ju verkligen vad jag vill höra när jag av valfri icke-påverkansbar anledning inte får sova), samt påminnelser om att man inte är ensam om problemet och uppmaningar om att dela på nätterna och be om avlastning samt söka hjälp eller vård.

Mest imponerad är jag av att Geyerhofer skrivit en bok som faktiskt går att ta sig igenom även om man är helt slut. Minst imponerad är jag över att jag inte hittade ett enda användbart tips på vad man faktiskt gör åt problemet. 

Sammanfattningsvis: en i stort sett menlös bok. 

Läs hellre: Må bra som förälder: psykologernas strategier för småbarnsåren av Helga Johnsson Wennerdal och Clara Zelleroth. Enligt den är ett par år eller så av sömnbrist inget som tar kål på en. 

Som pesten

Varning utfärdas härmed för denna bladvändare på 800s: påbörja den inte om du inte har tid att läsa, för då kan det komma att bli problem. Boken är nämligen fullkomligt omöjlig att lägga ifrån sig.

Danska Karoline Branner flyttar med man och son till Genève för att axla rollen som utbrottskoordinator inom WHO. Tillsammans med sina kollegor - sin besvärliga ryska chef, hans chef generaldirektören Rose Ochala, den byråkratiska brittiska kollegan som eventuellt också hade velat ha Karolines jobb, praktikanten Ana med flera med flera, ska hon hålla sitt vakande öga över världen. Medan kollegorna menar på att ökande antibiotikaresistens är det huvudsakliga hot de bör förhålla sig till, undrar hon själv vad som skulle hända om en ny stor influensapandemi bröt ut.

Ungefär samtidigt muterar ett influensavirus från bläsänder ihop med ett från svin någonstans i en politiskt osäker region i Ukraina. Av en olycklig slump tar sig viruset därifrån till Danmark, där det snabbt börjar sprida sig, och mer snart än man hade kunnat tro har Karolines farhågor besannats. Alle man till däck hos WHO, men att försöka hantera en pandemi visar sig vara en mycket större andel politiskt rävspel än Karoline kunnat räkna med. Och vad händer egentligen i Karolines familj när arbetslivet roffar åt sig en större och större del av kakan? En spänningsroman tar sin början.

Formatmässigt kan det vara värt att nämna att Holst istället för att använda regelrätta kapitel använder korta till medellånga avsnitt åtskiljda av endast en liten asterisk. Detta är antagligen en av anledningarna till att det är så fruktansvärt svårt att släppa boken ifrån sig. Man tänker "bara ett avsnitt till", men när det är läst har man redan ögnat igenom första meningarna i nästa av bara farten, och är fast igen. Avsnitten skildrar en mängd olika personer, vilket gör att man hela tiden har ett vidare perspektiv och lite mer kunskap än någon av de enskilda spelpjäserna i dramat. Flera av personerna har också intressanta problem av mer personlig karaktär, som vi ibland får ta del av; kanske inte så relevant för huvudintrigen, men gör mycket för djupet hos aktörerna i den.

Som pesten kom 2017 och författarinnan, danska Hanne-Vibeke Holst kunde naturligtvis inte se in i framtiden. Hennes fiktiva influensa, H7N9, är mer lik spanska sjukan och drabbar framförallt barn och unga hårt; genom att den tillhör samma stam som SARS och MERS är också vaccinframställning betydligt närmare förestående än vad som verkar sannolikt för vårt alldeles riktiga SARS-Cov-2-virus. Icke desto mindre känns det förstås både relevant och lite läskigt att läsa om den här påhittade influensan och vilka konsekvenser den får - somliga påfallande lika de konsekvenser vi håller i och håller ut med idag. Det är inte heller utan att man undrar vilka politiker som eventuellt läst den här romanen innan innevarande pandemi tog fart. Stängde Danmark och Norge ned just för att slippa bli som det fiktiva Danmark i Som pesten..?

Lycka till med resten av livet

För en massa år sedan när bloggar fortfarande var en grej snavade jag över en kul vardagsblogg. Hon som bloggade hette Isabel Boltenstern och var en skåning med sportintresse och humor. Av något oklara skäl började jag surfa in på hennes blogg lite då och då, för förströelse. Sedan försvann hon plötsligt; inga nya uppdateringar, bloggen glömdes bort. Ett par år senare kom jag att tänka på den igen (mitt centra för att komma ihåg fullständigt onödiga saker, som vad man åt till lunch i onsdags förra veckan eller vad en blogg man följde för ett par år sedan heter är något överutvecklat), surfade in och: hon var tillbaka. Anledningen till den fullständiga bloggtystnaden visade sig vara utbrändhet, och om den har hon nu knåpat ihop en bok.

Jag klassar den här boken som självhjälp eftersom både biblioteket och bokhandeln gör det, men jag läser den inte för att jag är, har varit eller tror att jag riskerar att bli utbränd (peppar peppar..?) utan mer för att jag är nyfiken på resultatet av Boltensterns ansträngningar. Jag gillar ju också hennes sätt att blogga, så varför inte kolla in hennes bok? Men jag tillhör alltså heller inte bokens målgrupp.

Utöver självhjälpsklassningen är boken även klassad som självbiografi, men den innehåller faktiskt befriande få detaljer om Boltensterns egen utmattning, åtminstone jämfört med vad jag redan känner till efter att ha läst hennes blogg. Istället får vi veta vilka strukturella problem som enligt Boltenstern är anledningen till att utbrändhet ökat så mycket, framförallt bland kvinnor. Hon tar också stöd i och refererar till gott om populärvetenskapliga böcker, typ av Siri Helle och Anders Hansen. Hon har gjort läxan, typ.

Ganska tidigt in i läsningen, när det fortfarande handlar om strukturella problem, om orimliga krav på sig själv och om att omfamna sin inre medelmåtta, får jag tankar om att det var synd att jag lånade på biblioteket, för den här skulle jag nog kunna skicka vidare till en eller annan kompis. Längre in blir den dock lite mer specifik och känns därmed mindre allmängiltig och kanske lite mindre intressant för den som inte är drabbad; inget jag tänker be folk läsa bara sådär.

Läsningen i sig är dock trevlig; Boltenstern skriver ungefär som hon bloggar och jobbar hårt på att blanda humor och allvar. I efterordet tackar hon Fredrik Backman och det känns som att det är hans stil hon eftersträvar, inte utan resultat. Generellt är boken lättläst, har ett bra budskap och innehåller flera rimliga saker att ta sig en funderare över. Som en lite mer fokuserad och strukturerad version av bloggen. Boken är också snygg (jag trodde den var vit i botten, men den är svagt rosa och textfärgen kontrasterar snyggt. Jag är också mycket förtjust i hur Boltenstern inte intagit någon klassiskt kvinnlig och/eller leende pose på författarporträttet, tack för det vem som än bestämde).

Titeln förstår jag mig dock inte på. Vaddå lycka till med resten av livet? Är den ett stöddigt "den här boken kommer att förändra ditt liv"? Eller är det resten som i allt som inte är jobb? Allt som inte är prestation? Eller hade hon bara idétorka när det var dags att bestämma?

Testamente

Visst snackades det, eller skrevs det, en del om Testamente när den kom ut förra året? Jag vill minnas att det gjorde det, även om jag inte minns exakt vad som sas (fast det står förstås en del glada adjektiv på omslaget, och en snabb googling visar att boken verkar ha Augustprisnominserats). I påskas fick jag i alla fall boken, i pocketformat, i present och eftersom givaren nu börjat uttrycka ett intresse för att låna boken var det dags att dra fram den i läsprioriteringen.

I Testamente får vi stifta bekantskap med familjen Toimi, ett efternamn som tydligen ironiskt nog betyder fungerande, från Tornedalen. Familjen består av Siri och Pentti, och deras tolv (fjorton om man räknar de som gått bort) barn. Tolv (fjorton) barn + två föräldrar = rätt många karaktärer för läsaren att hålla ordning på. Något av barnen har även smeknamn vilket gör det hela ännu värre. Visserligen finns det ett persongalleri i början av boken, så för den ambitiösa går det säkert att hålla ordning på alla ändå. För mig går det sådär.

Sexton+ karaktärer innebär också att det liksom inte riktigt går att berätta allas historia. Men nu går jag kanske händelserna i förväg. Premissen i boken är att Siris och Penttis äktenskap, som pågått i över trettiofem år, är tämligen dysfunktionellt. Möjligen huvudsakligen på grund av att Pentti verkar vara en tämligen dysfunktionell person. Nu börjar i alla fall de äldre barnen, med diverse olika agendor, tycka att det är dags att göra något åt situationen. Detta får både mindre och mer allvarliga konsekvenser, varav den värsta sannolikt är ett förmodat mord.

Eftersom boken marknadsförts som en mordgåta känns det inte som en spoiler att berätta att ett sådant förekommer. Det är dock inte så centralt som man skulle kunna tro. I första hand kommer familjen och dess medlemmar och deras små och stora bekymmer. Deras vardagsliv både i och på varierande avstånd från utgångsplatsen, familjegården Aapajärvi. Själva mördandet kommer lite i andra hand. Vilket inte hindrar Wähä från att, med sin trots allt rätt egna humor, titulera den sista delen av boken "Whodunnit".

För även om Testamente till stor del består av misär; fattigdom, elakhet, olika grader av oförmåga till mänsklighet, våld, onda uppsåt och annat otrevligt, så skildras berättelsen med både uttalad och underförstådd humor, och en berättarröst ger oss lite hjälp i början av varje kapitel genom att introducera det: "Annie (eller Esko?) försöker samla familjen. Brodern Lauri presenteras, och med honom mera drama, drama drama drama. Men ännu har ingenting hänt."

Mitt helhetsintryck av boken är att den är ganska lång, lite spretig och rättså ojämn. När jag börjar läsa drabbas jag snabbt av känslan att här har vi något, det här kommer att vara så. himla. bra. Men sen avtar entusiasmen (om det beror på boken, eller på att jag parallellt läser en annan och jobbigt usel bok, vet jag inte säkert) gradvis, och så fortsätter det upp och ner tills jag äntligen är ute på andra sidan. En del av syskonen kan jag då fortfarande knappt sätta rätt namn på. En del känns som att man fått en massa information om "helt i onödan", visst, jättespännande med plugghästbrorsan i Helsingfors eller syrran med sommarjobbet, men de tillför ju ingenting och deras historier får heller inte tillräckligt med plats för att det riktigt ska bli något?

Jag vet inte riktigt vad Wähä vill med den här romanen. Underhålla, möjligen? Prova sina vingar (trots att detta är den tredje bok hon får utgiven)? Utforska eller inspireras av sin släkthistoria? Studera psyket eller syskonrelationen? Utan att ha blivit klokare lämnar jag nu boken vidare, men ser fram emot att höra om någon annan tycker något!

Brevet från mig

Eventuella återkommande läsare sätter teet i vrångstrupen*: va, har blåmesen läst nyutgiven ungdomslitteratur? Men det är ju Stjärtmes som står för omvärldsbevakningen på det området? Tja, även en blind höna finner ibland ett korn. Av guld.**

Brevet från mig innehåller 26 rimmade dikter, enligt framsidan "för unga", enligt mig: för alla som ibland känner något, eller kanske har känt något. Känslorna försvinner ju inte bara för att man uppnår en ålder där man själv får ordna med ID-handlingar, bostad, betala av lån, ringa myndigheter och allt det där som gör att vuxenpoängen samlas på hög. Fast kanske är det bara i poesi märkt "för unga" som man slipper vara svår och subtil?

Sjöbergs dikter är mycket, de är nyanser och undertoner, de är humor, de är ett väl utfört hantverk, de är underbara små  avslutningsrader som sätter knorr på hela dikten. Svårt skulle jag dock inte säga att de är. Däremot önskar jag att de vore fler. Jag önskar att de inte skulle ta slut. Det måste finns bättre liknelser för samlingar av små skimrande, utsökt njutbara munsbitar än pralinask (jag har ju redan använt den liknelsen för Annika Norlins novellsamling) men i brist på bättre ord är det här just en sådan i bokform.

Bidragande till pralinaskkänslan är också bokens illustrationer och utformning, som även de är signerade Lena Sjöberg. Dessa gör möjligen att boken upplevs som mindre vuxen, men de tillför å andra sidan massor. Färger och sparsmakade bilder illustrerar känslorna i texterna, ibland på ett konkret sätt, ibland mer abstrakt. Och dessutom finns det ett gult tygband, ni vet ett sånt där inbyggt bokmärke som finns i Bibeln eller Rutiga kokboken, ett såntdär "klart du kommer att bli tvungen att markera nåt i den här boken, allt annat vore absurt"-band***. Och så finns det tomma uppslag, eller ja, uppslag med bara mönster, som dyker upp lite då och då, som en påminnelse om att ta lite luft och kanske inte hetsläsa alltihop på en gång, ändå. Och så är det omslaget, och den rundade ryggen. Pagineringen. Alltihop bildar en väl sammanhållen helhet.




När jag läst dikterna ett par gånger tyst får jag för mig att jag måste prova att läsa vissa sidor högt. När jag gör det upptäcker jag att jag ibland blir så känslosam att jag gråter lite. Det är också svårt, nej omöjligt, att välja ut en favorit, för det finns så mycket fint. Helst vill jag liksom klippa ut och klistra in hela boken här, men det vore ju kontraproduktivt, den här lilla boken vill man uppleva rent fysiskt. Spring och köp (eller låna, men varning för habegär utfärdas)! Och berätta sedan vad ni tyckte, kanske är det bara jag ändå?



Kuriosa: Lena Sjöberg är gift med Jakob Wegelius, författare till böckerna om Sally Jones. Båda verkar extremt sympatiska.

* Åh nej, inte bra att hosta just nu, då får man onda ögat av omgivningen!
** I alla fall om hönan i fråga lyssnar på Lundströms bokradio. Tack Sveriges radio för detta kvalitetsprogram. Avsnittet med Lena Sjöberg och Jakob Wegelius hittar ni just nu här (om länken slutar funka, prova att googla!)
*** Läsband, heter det tydligen.

Ett annat liv

För några veckor sedan hade jag tvättid, detta ständigt återkommande gissel. Jag upplevde min sedvanliga olust inför denna aktivitet, och insåg att jag skulle behöva någon typ av distraktion för att inte bli fullständigt uttråkad. Sagt och gjort knappade jag in i appen Sveriges Radio Play, hamnade i Radioföljetongen och plockade första bästa bok som hade bra "bäst före-datum". Det visade sig vara P O Enquists självbiografiska roman Ett annat liv.

Det tog ett par avsnitt (SR har delat in inläsningen, som gjorts av författaren själv, i 30 halvtimmeslånga avsnitt) innan jag började få grepp om boken, men därefter gick lyssnandet mer eller mindre av sig själv, under tvättider och en eller annan promenad eller matlagningsstund. Per Olof Enquist växer upp i ett grönt hus i Joggböle tillsammans med sin mor, som är lärarinna i byn. Han har en äldre bror, Per Ola, som dog vid födseln, och en far, n'Elof, som dog av sjukdom ett halvår efter P O:s egen födelse. Återstår alltså P O och modern.

Vi följer P O genom hans uppväxt, med det enda slagsmålet, det kyrkliga förbudet mot bland annat fotboll och dans, de veckoliga bekännelserna som orsakar så mycket vånda eftersom P O råkar vara rätt snäll, vidare till gymnasiet i Uppsala och så småningom ut i världen, till Berlin, Köpenhamn och Paris. Vissa episoder, som höjdhoppstävlingarna under realskolan, delar av gymnasietiden, flytten till Västberlin och den underliga grannen i Köpenhamn, beskrivs mycket ingående. Andra delar, som militärtjänstgöringen, hans första hustru och hans barns födelser, nämns i svepande ordalag eller inte alls. Och så småningom kommer vi in på den stora, viktiga fråga som boken söker besvara: hur kunde det som började så bra, sluta så dåligt? Hur kunde P O från Joggböle, född snäll och sedemera framgångsrik författare och dramatiker, trots allt ta till spriten?

Jag vet inte om jag hade några direkta förväntningar på den här boken, men hade jag det så överträffades de generellt. Kvaliteten är genomgående hög, berättelsen är medryckande och precis lagom sammanhängande, med någon tendens till upprepning av avgörande skeden vilket lämpar sig utmärkt för tvättstugelektyr. Det finns både humor och allvar, och Enquist bjuder frikostigt men lagom av sig själv och sitt liv; både han själv och omgivningen får behålla ett mått av personlig integritet, utan att jag för den skull känner att jag underhålls relevant information.

Generellt är jag skeptisk till att låta författare läsa in sina egna böcker, eftersom jag tycker att professionella skådespelare ofta gör det långt bättre. Men den här inläsningen gillar jag, och det trots att boken är skriven i tredje person vilket innebär att Enquist läser om sig själv som "han", kanske lite konstigt men man vänjer sig. Om du själv vill lyssna så finns boken tillgänglig hos Sveriges Radio fram till den 26 april 2021.

Hade jag vetat att jag skulle uppskatta den såpass mycket hade jag i och för sig valt att ge den en mer riktad uppmärksamhet än den som förunnas en tvättstugeljudbok. Jag får nog prova något mer av det Enquist skrivit ändå.

maj maj måne

Egentligen minns jag ingenting av maj. Det är måhända tragiskt att min kalender under denna månad endast har fyllts av en lista över lästa böcker och mina arbetstider, det senare för att jag är för lat för att fylla i dessa genast i exceldokumentet. Annars: en anteckning om en dag jag tog ledigt (-8 h) och "tårta 9.30" den 28 maj. Annars: Inget. 

Jag vill minnas maj som kall? Jag vill minnas att det haglade. Jag vill minnas att det också fanns dagar som glänste extra mycket, men allt har försvunnit in i den ökända grå massan. 

Nåja. Här är i alla fall någon slags sammanfattning av det jag läste under förra månaden.

Maj var en bra läsmånad, med några guldkorn.

Av sju böcker utlästa, är fem av dem skrivna för barn och unga. Det är en rätt representabel bild av hur fördelningen brukar se ut bland mina listor. Dels för att det är viktigt för min profession att jag är uppdaterad på barn- och ungdomsböcker och dels för att det är lättare att börja och fastna i en bok skriven för yngre.

Bäst av böckerna för barn och unga var Malamander och Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet, som jag otroligt nog har skrivit om på bloggen. Jag tyckte också mycket om Jordens största kalashatare om att vara ett barn som behöver vila från socialt umgänge emellanåt. Jag började läsa Det sextonde året med inställningen att den skulle vara en ny superbra dystopisk roman med en stark kvinnlig huvudkaraktär, men den föll platt och märklig. Jag läste dock ut den, så något visst måste den ha.

För en person som är lika disträ som jag är, har jag allt mer börjat uppskatta noveller. Förr har jag tänkt att de är för korta för att engagera mig, men det är en konst att kunna skriva koncist och ändå få fram sitt budskap. Under det senaste året har jag fått vara med i olika rekryteringsprocesser och tycker att det är en mycket märklig situation att vara i, från arbetsgivarhåll men mest för de arbetssökande. Hur märkligt (och modigt) är det inte att gå på arbetsintervju! Att lämna ut sig själv och sin historik för att på sätt och vis tävla mot personer man inte har någon aning om. Jag läste novellsamlingen Vi hör av oss för att ta reda på hur andra arbetsintervjuer går till och lärde mig ett och annat. Vissa noveller var såklart bättre än andra och vissa mer dragna åt det extrema än andra, men samlingen var i överlag en helt okej läsupplevelse. blåmesen skrev ett inlägg om hur hon uppfattade boken.

Den mest omtalade romanen i denna hög, är förmodligen den tredje och sista delen i trilogin om janakippo, Sen for jag hem. Jag har på bilden ritat ett litet hjärta bredvid den, men det var några petitesser som störde min läsupplevelse. Dels för att jag läste den i den inte helt felfria appen biblio som e-bok. Och dels var det för att det hade gått ett tag sedan jag läste del 1 och del 2, att jag inte riktigt hängde med i hela persongalleriet, som är ett av trilogins viktigaste fundament. Anledningen till att jag läste den på mobilen är för att jag ville ta en genväg i bibliotekskön, som i skrivande stund uppmäter 273 stycken. Om jag hade läst den som tryckt bok, hade jag läst den på en vecka istället för tre. Min första impuls när jag öppnar mobilen är tyvärr inte att gå in och läsa en bok, utan att gå in på en annan tidsslukande app som jag egentligen borde avinstallera, och det kunde dröja dagar innan jag fortsatte läsa. Men jag tycker ändå att det var fint att återförenas med smalånger, med det karga och med jana. Det var en fin avslutning.

Det var maj.

Nej och åter nej

Läste jag om Nej och åter nej någonstans på Internet redan innan den var översatt till svenska? Det kan också ha varit någon av Nina Lykkes tidigare böcker som av en glad bokbloggare (hallå, finns aktiva sådana ens längre?) eller möjligen journalist fick omdömet att det var värt besväret att läsa på norska, så bra var det. Med den inställningen, och även en vag uppfattning om att det skulle vara "en rolig bok", spontanlånar jag Nej och åter nej på biblioteket.

Ingrid (lärare) och Jan (chef på någon typ av juridikdepartement) har varit gifta i snart 25 år, och bor i ett brunt hus som de byggt själva. I huset bor även deras två vuxna söner, varav minst en fyllt 20 men som inte visar några tecken på att vara på väg att flytta hemifrån utan lugnt stannar och åtnjuter gratis helpension och full service. Ingrid har sedan en tid tillbaka helt tappat bort sin livsglädje; hon gör saker för att de ska göras. Går till jobbet, håller lektioner, sitter i möten, undviker de stökigaste eleverna och kollegorna, lider sig igenom dagen. Åker hem, tvättar kalsonger och lagar middag och går på bokcirkel, ligger med sin man en gång i veckan. Hon ser absolut ingen mening med någonting.

Kanske upplever Jan något liknande, eftersom han delvis på grund av en man med grodliknande mun, delvis på grund av ett par malplacerade händer, råkar inleda en relation med en 15 år yngre kollega som han dessutom råkar vara i chefsposition för. Kollegan heter Hanne, hon byter pojkvän och bostad som andra byter underkläder eftersom det aldrig känns helt rätt. Inte heller hon verkar se någon egentlig mening med något. Lever ensam, behöver lugnande tabletter för att stå ut med familjemiddagarna hemma hos föräldrarna om söndagarna, och känner sin biologiska klocka ticka.

Är det bara ett tillfälligt snedsteg, som när Ingrid vänslades med en av parets bekanta ett par år tidigare? Eller kommer det att leda till bestående förändringar i samtliga inblandade personers liv? Kommer någon att bli lyckligare, eller mindre lycklig? Jag kan avslöja så mycket som att svaret på någon av ovanstående frågor är ja.

Är detta då en rolig bok? Jag ställer mig tveksam. Ingen verkar som sagt vara speciellt lycklig, och inte blir det så mycket bättre efter hand. Visst är det dråpligt ibland, visst har framförallt Ingrid och Hanne ibland mycket underhållande tankar och iakttagelser som är sådär på pricken. Men alla är verkligen så ledsna jämnt? Är alla så dysfunktionella? Är jag, när jag hittar beröringspunkter med Lykkes karaktärer, så dysfunktionell? Kanske är det helt enkelt såhär livet är?

Happy food

blåmesen är alltså på't igen, jakten efter någon sorts quick fix för tillvaron. Kanske kan man äta sig glad? En före detta SVT-TV-kock kan väl inte ha skrivit en bok utan rimligt vetenskapligt underlag? Dessutom konsumerar jag just nu kokböcker i en osund takt*, och det finns visst lite recept insprängda här också. Vi kör!

Happy food, med undertiteln Om hur mat och lycka hänger ihop (visst låter det ändå lite lovande?) kom ut år 2017, men känns faktiskt redan relativt utdaterad. Inte så att allt som står i den har motbevisats, utan mest att det inte känns så rykande aktuellt: TV-kocken Niklas Ekstedt och journalisten Henrik Ennart sjunger tarmflorans lov, berättar vad vi borde äta mer av för att gynna denna och presenterar parallellt med detta en lång och inte så vansinnigt intressant tirad av latinska namn på olika tarmbakterier. Ett och annat recept får vi som sagt på köpet, men ytterst få ser så värst lockande ut för undertecknad; mycket faller under kategorin två korslagda morötter och ser helt enkelt inte ut som mat som man blir mätt på.

Antagligen hade jag tyckt att innehållet i den här boken var mer intressant om det inte vore för att jag läst lite av Food Pharmacys grejer, upplevt en viss tveksamhet, och gått vidare med att läsa en del kritiska artiklar (den här, till exempel) som raskt övertygade mig om att det faktiskt inte riktigt är så enkelt som att tarmfloran är svaret på allt (och även om den vore det, så är Food Pharmacys recept antagligen inte vägen dit). Min tveksamhet kan också bero på att yrkespersoner såsom Emma Frans, Agnes Wold och Amina Manzoor, som förespråkar rimlig källkritik och nyansering gällande allsköns forskningsrön (bara för att man kan visa att något gäller för bananflugor eller möss så gäller det till exempel inte nödvändigtvis för oss människor) vunnit mark sedan dess.

Kort sagt är jag lite skeptisk till att vägen till lycka faktiskt skulle gå via våra tarmfloror, även om det naturligtvis är en pusselbit i det hela. Och även om den gör det så tycker jag inte att en kvarts spetskål, en halv broccoli och en åttondels pumpa, med lite olja och frön på, låter som en rimlig middag.

Om man ska ta på sig ett par positiva glasögon så är Happy food, bortsett från uppräkning av bakterier, en mycket lättsmält och intresseväckande historia med en positiv underton; okej, stress, transfett och nudlar är kanske inte det bästa för våra kroppar, men du behöver inte kasta allt som är gott och späka dig i övrigt, även små förändringar gör skillnad. Det är också orättvist att nämna boken i samma andetag som Food Pharmacy eftersom författarna till Happy food faktiskt verkar ha ansträngt sig lite för att vara både rimliga ("vi tycker inte det låter så kul att äta grön, sträv banan eller att käka en tesked potatismjöl varenda morgon, vill du göra det så kör på, vi tycker det finns godare sätt") och skeptiska till diverse hypade livsmedel ("okej, gurkmeja ser kul ut, men visste du att om du inte hettar upp den med olja och svartpeppar så gör den ingen nytta ändå, faktiskt?"). Dessutom blev jag faktiskt inspirerad att prova korngrynsgröt, som var gott om än tidsineffektivt och inte lika krämigt som den vanliga hederliga havregrynsgröten.

Vad jag tar med mig av denna självhjälpsbok med kokboksinslag eller tvärtom? Mja, tja. Att oliv- och rapsolja är bra, att hel råg och helt korn är bra (om man nu kan övertyga resten av hushållet om att det är rimlig mat), att nötter och frön är bra (om man nu inte är allergisk) och att rödbetsjuice tydligen är oerhört revolutionerande.  Vänta nu, visste jag inte allt detta redan..? Om det är något av detta som jag tänkte låta påverka min vardag framöver låter vi vara osagt.

För information: Happy food har också fått en uppföljare, Happy food 2.0, som kom 2018 och om man får tro bokus reklamtext låter som ungefär mer av exakt samma sak, även om den också utlovar recept som ska vara lämpliga för exempelvis barnfamiljer.

* Tyvärr känns det kanske inte så relevant att recensera kokböcker, men exempelvis har Jamie Olivers Vego, Julia Tuvessons käka grönt och Caroline Wilbois och Johanna Anderssons Dietistens val (uh, tråkigt namn) har bjudit på en hel del gott hemma i fågelboet på sistone.

Ett system så magnifikt att det bländar

Det är inte så många författare som hos mig kan framkalla ett milt glädjerus genom att ge besked om att en ny roman är på väg. Med tanke på att Amanda Svensson är en av få, känns det som ett smärre tjänstefel att jag inte förrän nu, betydligt över året efter bokens utkomst, lyckats ta mig igenom hennes senaste roman, Ett system så magnifikt att det bländar.

Ett system så magnifikt att det bländar är förvisso något av en tegelsten, på över 500 sidor. Och den har kanske inte riktigt den lätthet som Svenssons tidigare och betydligt kortare romaner uppburit. Det här känns som ett försök att skriva fram någonting mer komplext. Det är fler parallella historier, fler trådar som löper in och ut och korsar och tvärsar varandra, i en intrikat väv - eller möjligen i ett kaosartat nystan, det är inte helt lätt att säga.

Matilda, Clara och Sebastian Isaksson är trillingar, uppvuxna i Lund med en pappa som är ekonom och en mamma som är präst. Det verkar ha gått ett par år sedan de gick ut gymnasiet. Sebastian jobbar nu med hjärnforskning på ett ytterst oklart forskningsinstitut i London, där det finns en kryptisk chef, en hel hög mer eller mindre märkliga kollegor samt en mycket moralisk apa, för att bara nämna några. Matilda bor i Berlin, där hon blivit sambo med en svensk kille och samtidigt bonusmamma till hans typ åttaåriga dotter. Clara är frilandsjournalist och konfronterar sina rädslor genom att åka till Påskön - med svepskälet att skriva ett reportage men egentligen utan större förhoppning om att det alls ska bli något sådant.

De tre syskonen, som alltså är tämligen olika varandra, tillika deras föräldrar, befinner sig alltså på skilda platser både rumsligen och livsskedesmässigt, när en mindre bomb briserar i familjen. Och sedan en till.

Trots detta fortsätter de i möjligaste mån att köra sitt eget race, på ett sätt som gör att jag upplever romanen som spretig, börjar undra vad tanken bakom det hela kan vara, och på något sätt tvivla på att det hela ens hänger ihop.

Och frågan är om det gör det. Vad är det som är ett system så magnifikt att det bländar? Är det familjen Isaksson? Är det den mänskliga hjärnan? Är det Sebastians jobb? Eller är det den lilla gruppen av apokalypsinväntare som Clara blir en del av? Eller finns det alls inget system, utan bara vår egen fåfänga önskan om att det ska göra det?

Men så plötsligt händer allt, på en och samma gång. Eftersom jag inte vill förstöra någons läsupplevelse ska jag naturligtvis inte avslöja hur det hela slutar, men Svensson knyter i alla fall i sista ögonblicket ihop en hel del av de många trådar hon slängt in i boken. Som jag såhär i efterhand inte riktigt vet om jag gillar. Den bjöd på oväntat motstånd, låg på nattduksbordet i flera veckor, och jag vet inte om det var värt belöningen, eller om det fortfarande vilar en lätt känsla av "jaha, eller, men va?" över det hela.

Detta innebär dock inte att jag kommer att sluta följa Amanda Svensson. Det är något med hur hon skriver som talar till mig. Och dessutom finns det inte så många andra författare som plötsligt slänger in en PollyPocket mitt i en beskrivning som om det, vilket det också är för folk som är i ungefär min ålder, vore självklart vad det ens var för något. Det är något trivsamt i det.

Familjen Knyckertz och Ismans hemlighet

Äntligen en ny del om familjen Knyckertz! Jag har tidigare skrivit om del 1 och jag tycker inte att det behövs någon större presentation av uppföljarna. Detta är den fjärde delen och man bör ha läst åtminstone andra delen innan man läser den här.

Familjen Knyckertz är en familj som består av tjuvar och en hund vid namn Snuten. De bor granne med en snäll polis som heter Paul Isman och som i denna delen har en stor roll tillsammans med familjens dotter, Kriminellen, som upptäcker Ismans hemlighet.

I den här boken är det mesta bekant från tidigare böcker. Det är samma humor och samma personer som återkommer. Det som är roligt i just den här boken är att Kriminellen får ta större plats och visa vilken bra tjuv hon är och att polisen också visar sig vara människa.

Jag hoppas alltid att det kommer fler delar om familjen Knyckertz från radarparet Anders Sparring (text) och Per Gustavsson (bild) och förutom den tredje delen, som trots vändpunkten inte riktigt höll samma nivå som de andra, så har jag njutit av hela serien, som om de var ett surt godis (obs, mitt favoritgodis) från Hollie Tenders godisbutik.

Om du ännu inte har blivit övertygad, kan du läsa inlägget om den första delen.

Smartare än din telefon

Mitt självhjälpsfria år är över, och hela bibliotekets tillgång på denna tveksamma vara står mig åter till buds. Så jag lånar en bok till, i förhoppningen att jag ska bli gladare, eller kanske mer effektiv, eller att jag lättare ska kunna hantera livet i största allmänhet: Siri Helles Smartare än din telefon.

Smartare än din telefon är en relativt teknikoptimistisk bok om hur vi förhåller oss till framförallt telefoner. Helle framhåller att all telefonanvändning verkligen inte behöver vara av ondo; att spendera ett par timmar dagligen med sin telefon behöver inte vara ett problem, om det tillför oss någonting meningsfullt eller åtminstone inte hindrar och hämmar oss.

För den som känner att tekniken ändå blivit något som just hindrar och hämmar ger hon en bunt konkreta tips i stil med att rensa hemskärmen, ta bort pushnotiser, avinstallera appar som man inte vill lägga sin tid på, komma överens inom familjen om hur man använder telefoner så att ingen behöver känna att den prioriteras lägre än den andres telefon, och en liten snutt om värderingar och att fundera över vad som är viktigt för en själv och hur man borde prioritera.

Helle är slagfärdig och kommer ofta med snudd på putslustiga uttalanden, som hon i de fall det behövs backar upp med relevant fakta och studier. Hon utgör också vad jag kan tänka mig är en bra motpol till typ Skärmhjärnan, som om jag förstått det hela rätt svartmålar telefoner, skärmar och sociala medier på relativt lösa vetenskapliga grunder (jaha, att använda telefonen förändrar hur vår hjärna utvecklas. Men, har inte exempelvis böcker haft samma påverkan tidigare? Måste annorlunda vara dåligt?).

Faktum kvarstår dock att hon inte verkar ha så himla mycket att säga, och att boken inleds roligt och fängslande men sedan tappar rätt mycket fart längs vägen. Vi får varken särskilt mycket bredd eller något särskilt djup. För någon är boken kanske ett hjälpmedel för att ifrågasätta och reflektera över sitt eget teknikanvändande. För andra säkerligen en ögonöppnare gällande att allt man gör på telefonen inte behöver vara skadligt eller dåligt. För mig: meh.

Sen for jag hem

Här kommer ett snabbt inlägg i affekt, utan beskrivning av bokens handling. Jag misstänker att det är fler än jag som verkligen sett fram emot den avslutande delen i Karin Smirnoffs triologi om janakippo och Smalånger (här kan ni läsa vad Stjärtmes skrev om Jag for ner till bror. Vi for upp med mor verkar det inte som att någon av oss lyckades få ihop och publicera någon text om), och helt ärligt är det svårt att skriva någonting alls om Sen for jag hem utan att avslöja för mycket.

Sammanfattningsvis var min inledande känsla
!
och den höll i sig.

Det är samma janakippo. Det är samma outtömliga mörker och elände, samma humör. Samma samtidiga sympati och men kan du aldrig bara ta hand om dig själv och göra något som är bra för dig?!-känsla. Samma, om inte mer, konstanta närvaro av döden. Samma bild av ett litet samhälle i Norrland (nota bene: jag har mycket begränsad erfarenhet av sådana och vet ingenting om hur autentiskt det är, men det känns verkligt och det måste ändå räknas för något), samma dialektala uttryck som jag ibland inte alls förstår. Samma svårighet att lägga boken ifrån sig, samma känsla av att karaktärerna är på riktigt.

Det är samma, men det är ingen upprepning. Vi får veta mer, vi får besöka nya platser och träffa nya personer. Utforska fler av janas minst sagt många fasetter. Och allt händer, samtidigt som inget händer.

Så småningom måste jag ge mig på projekt läsa om hela trilogin. Kanske med lite mindre måste veta vad som händer måste veta hur det går snubbla över orden-iver, men helst utan skeptiska glasögon. Kanhända blir detta någon sorts klassiker? Vem vet. Men om du tänkt läsa boken tycker jag absolut att du ska göra det. Jag kan inte tänka mig att du kommer att bli besviken.

Malamander

Jag har inte kunnat sätta ord på en av mina sedan länge favoritgenrer, men det har på senare tid kristalliserats till detta (på ett ungefär): platsen är fiktiv och ganska ofta har den inslag av något overkligt, men den är omisskännlig brittisk. Tidpunkten är även den oklar, men tydligt innan betongen, skyskraporna och internet intog världen. Det handlar inte sällan om barn som ska utföra något äventyrligt, som till exempel att de ska hitta sina försvunna föräldrar eller fly från de onda. Språket är lekfullt, karaktärerna är lite udda och använder påhittade svärord, etc. etc.

Förstår ni vad jag menar? Som exempel på böcker som mer eller mindre lever upp till detta: Harry Potter, Roald Dahls alla böcker, Alice i Underlandet... Från de senaste åren kan jag även lägga till Morrigan Crows magiska förbannelse (och uppföljaren!) och så denna, som egentligen är detta inläggs huvudperson: Malamander.

Malamander utspelar sig i staden Eerie-on-Sea, vid Avgrundens havsbad, som ligger någonstans på den engelska kusten. Huvudpersonen är tolvårige Herbert Lemon, som jobbar med att ta hand om hittegodset på Hotell Pärlbåten. Han är starkt impopulär på hotellet av hotelldirektören herr Mollusk, som endast ser Herbie som en utgift som inte drar in några pengar, men det är något han är tvungen att bortse för att hotellets ägare, Lady Kraken, är av en annan åsikt.

En vinternatt ramlar Violet Parma bokstavligt och bildligt talat in i Herbies liv, genom ett av hans sovrumsfönster. Violet Parma glömdes kvar som spädbarn på hotellet och nu vill hon, med Herbies hjälp, hitta sina föräldrar. Men, som ni säkert har listat ut, är det inte helt lätt. Det enda som fanns kvar av hennes föräldrar var två par skor vid stranden och bredvid dessa spår i sanden efter något som liknade fenor. Men den där legenden som berättar om en .. fiskman? (det i folkmun kallade malamandermonstet eller rätt och slätt malamander) kan väl inte vara sann? Det blir inte heller lättare av att Violet jagas av en man med en båtshake istället för ena handen och som har en högst otydlig agenda. 

Detta sökande efter Violets försvunna föräldrar förvandlas ganska snart till ett klurigt och hisnande äventyr som är helt perfekt för att få långa tågresor att kännas kortare. Omslaget i gult och blått tilltalar mig något oerhört. Förutom det estetiska är det något med detaljer, vars innebörd endast blir tydliga först när man har läst den, som får mig att le hemlighetsfullt. Målgruppen är 9-12 år men passar även för sådana som är närmare trettio! Tips på liknande böcker mottages tacksamt. 

Väggen

En namnlös berättarinna befinner sig på besök i sin kusins och dennes makes jaktstuga. På kvällen går de båda ner till byn för att gå på restaurang, medan berättarinnan stannar hemma. När hon vaknar på morgonen har de ännu inte kommit hem, och när hon tillsammans med parets hund ska gå in till byn för att se vad som står på, stöter hon på en genomskinlig, hård vägg. Väggen har dykt upp helt plötsligt, kanske under gårdagens kväll, och på andra sidan verkar ingenting längre vara vid liv. På den levande sidan finns nu bara berättarinnan och hunden Lo.

Där börjar Väggen av Marlen Haushofer, en berättelse som på samma gång är lite av en modern och kvinnlig Robinson Crusoe, och en liten reflektion över det liv vi lever idag (boken gavs visserligen ut 1963, men jag upplever den som aktuell ändå). Berättarinnan har som av en lycklig slump spenderat flera somrar på landet som barn och kan trots att hon numera är stadsbo litegrann om lantbruk, jordskötsel och jakt. Dessutom är stugan välutrustad då kusinens make hade någon sorts prepperinstinkt. Kvinnan skrider raskt till verket och börjar arbeta hårt för att skapa sig en dräglig tillvaro, men hur ska hon förhålla sig till sitt nya liv? Till den oförklarliga väggen och till den fullständiga ensamheten?

Väggen är ingen spänningsroman precis, men det är mycket intressant att följa vad som händer, framförallt inne i berättarinnans huvud. Vem är hon, egentligen? Vem blir hon när inget mänskligt sällskap längre finns att tillgå? Hur ser hon på sin gamla tillvaro? Vad tror hon om väggen? Boken ger generellt fler frågor än svar, och med risk att avslöja för mycket får vi aldrig någon förklaring till vad väggen egentligen är för något. Inte heller har boken något egentligt slut.

Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare av att läsa den här boken. Om man ska försöka hitta någon sorts sensmoral eller läxa så är den möjligen att vi ytterst sällan stannar upp och ifrågasätter vår tillvaro, frågar oss vad vi egentligen skulle vilja göra, om vi egentligen är lyckliga, utan bara tröskar på utifrån vad som förväntas av oss. Den lärdomen är ju dock inte helt lätt att förhålla sig till. Men så behöver man ju heller inte bli klok av att läsa, det kan räcka att man fick en stunds förströelse, och till det fungerar Väggen, trots sin allvarliga framtoning, utmärkt.

Liten kommentar till hur denna bok konsumerades: i form av ljudbok, via SR Play, i inläsning av  Anna Lyons. Jag har lite svårt att hålla fokus när jag lyssnar på böcker istället för att läsa dem; helt plötsligt kan jag inse att jag tänker på det jag har i händerna i stället för det i öronen. Till en början lyssnar jag uppmärksamt, och sessionerna är reserverade för promenader. Det dåliga med att lyssna på ljudbok via Sveriges Radio är dock att de generellt sett har ett bäst före-datum, och även denna gång får jag hetslyssna sista dagarna för att inte snöpligen berövas slutet.

Jag ser allt du gör

En av mina favoritartister (Annika Norlin, för vissa av oss mer känd som Säkert! eller Hello Saferide) släpper sin första skönlitterära bok, och jag är naturligtvis taggad till tänderna. Läs alltså nedan betraktelse med vetskap om att undertecknad kan vara lite partisk.

Jag ser allt du gör är Annika Norlins första skönlitterära bok, men det känns ändå inte som ett helt nytt forum. Dels har hon givit ut en bok med sina texter och några kommentarer till dessa, som har den lämpliga titeln Texter, är ljuvlig och som verkligen lämnade mig med en känsla av att vilja läsa mer. Dels är hennes låtar ofta små berättelser i sig. Hennes andra engelskspråkiga album heter till och med "More modern short stories from Hello Saferide". Och så har hon vunnit Sveriges Radios novellpris 2019 med novellen Mattan. Den får jag erkänna att jag ännu inte lyssnat på.

Det är också just en novellsamling vi får i Jag ser allt du gör. 9 fint paketerade små berättelser. Jag, som ju inte ens gillar noveller?, avnjuter dem varsamt, en i taget, lite som en fin pralinask. Försöker att inte ta mer än en om dagen, och vill inte att de ska ta slut.

Annika Norlin har en väldigt underfundig, lite mörk humor, och om det var något jag förväntade mig av den här boken var det att den skulle lysa igenom. Där blev jag heller inte besviken. Men det ska också erkännas att även om humorn finns där i alla noveller, så är även vissa av dem riktigt mörka (varning för den sista, till exempel. Jättefin! Men väldigt sorglig).

Språket och temat känns i brist på bättre beskrivning lite norrländskt. Det verkar som att novellerna undantagslöst utspelar sig i just norra Sverige, och många av karaktärerna är lite lakoniska eller talar med viss dialekt. I övrigt spretar det lite lagom, från mer eller mindre avspänt bandhäng med Siri och Mikael som trots sin dåliga självkänsla givit sitt band namnet Personligt Varumärke, till att följa hon i hemtjänsten som blir stalkad av sitt läskiga ex, eller den mystiska yrkespersonen bekräftaren.

Jag hade köpt den här novellsamlingen i stort sett oavsett vad jag hört eller trott, för att stötta ett konstnärskap som jag uppskattar. För att inte bli spoilad har jag noga undvikit recensioner och väntat med det avsnitt av Lundströms bokradio som gästas av just Norlin, men vad jag förstått av DN:s recensionsrubrik och placeringen på Adlibris topplista är jag inte den enda som gillar det här.

Tack Annika, det här var fint! Jag hoppas innerligt att det kommer mer längre fram, men vet faktiskt inte om jag hoppas på en roman eller om det faktiskt är så att noveller och Norlin är en oslagbar kombination.

Maresi: krönikor från Röda klostret

Det är mycket man inte får göra just nu. Som väl är är det fortfarande tillåtet att öppna en bok och för en stund försvinna från allt som har med Corona att göra. Tur det! Även blåmesens iRL-bokcirkel är liten nog för att fortfarande kunna sammanträda. Förra månaden tog vi oss an den finska ungdomsfantasyromanen Maresi: krönikor från Röda klostret av Maria Turtschaninoff.

Det första, och kanske största, problemet med Maresi: krönikor från Röda klostret, var att den ingår i

en serie om tre fristående böcker och att det var mycket svårt att identifiera vilken av dessa böcker som var den första. Googling gav tämligen motstridiga resultat, men vi kom till slut fram till att Maresi: krönikor från Röda klostret var den första i läsordningen, vilket också verkar stämma. Delar av bokcirkeln gick vidare med att plöja även del två, Naondel (kronologiskt utspelar sig den först, men i läsordningen är den alltså nummer två) och del tre, Breven från Maresi, vilket i vissa fall gjorde diskussionen om boken något förvirrad. Förtydligande för den som Googlat och kanske hamnat här:
1. Maresi: krönikor från Röda klostret
2. Naondel
3. Breven från Maresi

När nu detta är utrett kan vi fokusera på del ett i lugn och ro. Maresi: krönikor från Röda klostret handlar om en tjej i tidiga tonåren som bor i ett kloster på en ö befolkad endast av kvinnor. Livet i klostret följer tydliga rutiner både dag för dag och säsong för säsong. Mycket möda läggs på utbildning för de flickor som bor där, och det ges även i någon mån utrymme att själv välja sina sysslor efter personlighet. Även om det snabbt blir tydligt att romanen inte utspelar sig i vår värld, är det heller inga alltför spektakulära ändringar i världsordningen som presenteras. Lagom mycket fantasy, om jag får säga det själv.

En dag kommer en båt av ovanligt slag till ön, och den för med sig en ny adept, Jai, med något oklart förflutet. Detta visar sig snart få stora konsekvenser för livets gilla gång i klostret.

Maresi: krönikor från Röda klostret är i mina ögon en riktig bokslukarbok. Den är slut på dryga timmen och innehåller en spännande intrig, men inte alltför mycket djup hos karaktärerna. Ett plus från bokcirkelns perspektiv är att i princip samtliga karaktärer är kvinnor, men utan att det är "en bok om kvinnor/tjejer", det råkar bara vara så helt enkelt.

Flera deltagare gick som sagt direkt vidare på uppföljarna vilket också tyder på att man kanske inte hunnit mättna efter bara denna munsbit av Maresi-berättelsen. I mitt eget fall tyckte jag dock att den stod sig bra även på egen hand. Inte en dålig bok, men heller inget som satt några djupare avtryck.

Hypnotisören

Årets första utlästa bok, var också den första deckaren som jag läste på länge! Jag var i ett avgrundsdjupt mörker med min läsning i slutet på förra året, då jag abrupt proklamerade att jag skulle sluta läsa. Min läsning är mycket bättre nu, tackar som frågar, och det är inte endast för att jag började året med Lars Kepler, som vid sin debut gav upphov till spekulationer till vem eller vilka som låg bakom pseudonymen. Nu när det är känt vilka som ligger bakom Lars Kepler, som efter Hypnotisören har hunnit ge ut sex böcker till i serien, undrar jag om det gör någon skillnad i min läsning huruvida det är ett mysterium kring en pseudonym eller inte. Det är tyvärr inget jag kan ta reda på, när det gäller Kepler, eller ska jag istället referera till författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril?

Det var faktiskt på grund av att Hypnotisören var den första romanen i en serie som jag har varit nyfiken på, som jag tog med mig den ner till Skåne över jul och nyår. Och att det var en deckare. Det finns något tryggt över deckargenren tycker jag. Visst kan handlingen vara blodig och/eller pulshöjande i stunden, men den dramaturgiska kurvan är oftast densamma hos de flesta deckarna. När jag plockar upp en deckare vet jag att inom dessa sidor kommer jag att få ett fall serverat och detta fall kommer efter mycket om och men att få en lösning, däri ligger det trygga. Sedan är det naturligtvis en massa saker som skiljer en bra deckare åt från en annan, precis som vilken roman som helst, och nog måste det vara svårt att skriva en deckare som sticker ut i mängden och dessutom göra det bra.

I Hypnotisören har en familj hittats brutalt mördad, pappan i ett omklädningsrum och resten av familjen i deras bostad. Bara pojken i familjen överlever. Det visar sig att det finns ännu en dotter vid liv och polisen får brått i att finna henne, för de tror att mördaren har försökt få bort hela familjen. Den som leder fallet är kriminalkommissarien Joona Linna, en korthuggen man som vet bäst. Han tror att pojken har sett mördaren, men han är för svag efter olyckan för att kunna förhöras. Till sin hjälp frågar Linna om läkaren Erik Maria Bark kan hypnotisera pojken för att få fram några svar och på så sätt skynda deras arbete. Erik Maria Bark har i sitt förflutna arbetat med hypnotisering, men en händelse fick honom att lova att sluta. Och att bryta löftet, visar det sig, gör inte saker lättare.

Bitvis var Hypnotisören svår att släppa, men annars kände jag mest att den var lite för lång för sitt eget bästa. Alla vändningar och olika perspektiv hit och dit, gjorde det svårt för mig att behålla fokus, men bidrog till att det inte var förutsägbart. Huvudpersonen Joona Linna kändes också som en typisk kommissarie som har den där omisskännliga fingertoppskänslan när han löser olika brott. Med det sagt, så är det inte helt otroligt att jag också kommer att läsa tvåan, som ligger i min bokhög och väntar!

Stjärtmes 2019

Att 2019 inte skulle bli det bokslukarår som jag hade tänkt mig det, kunde anas redan i februari när jag köpte mitt första stickmönster och slutligen gav mig hän för den besatthet jag tidigare bara hade på distans. Det var ett stort steg för mig att ta. Mina tidigare intressen har aldrig konkretiserats förut utan bara beundrats av mig på avstånd. Men 2019 gick jag all-in med stickningen och den tog mig så långt ifrån min bekvämlighetszon att jag är imponerad av mig själv. Jag anmälde mig och gick på stickhelg utan att känna någon! Jag gick själv på garnmarknad!

Den främsta orsaken till att jag började sticka var att jag inte längre kunde läsa. Allt jag läste bara försvann i ett töcken och jag behövde någonting att sysselsätta mig på pendlingen till och från jobbet. Nu förstår jag att min kropp försökte säga ifrån, att jag skulle sluta gå och lägga mig halv tolv fastän jag visste att jag skulle gå upp sex timmar senare.

Trots att jag inte mådde hundra procent mentalt och fysiskt, kommer jag nog ändå se 2019 som ett bra år. Jag gick på flera konserter (dodie, Florence Valentin, The Sounds+The Hives+Mando Diao och Lars Winnerbäck), reste utomlands och spenderade nog mer pengar på garn än vad jag gjort på böcker de senaste tio åren.

När jag listar de bästa böckerna jag läste, ser det ut som att jag läst mer än en OK-mängd böcker, men det är inte att jag inte läste bra böcker, utan mer att jag inte mindes vad jag hade läst eller kände något. Tröttheten vann. Summan av förra årets läsning är fler påbörjade men inte avslutade böcker, än de som blev utlästa.

De bästa böckerna jag läste, utan inbördes ordning:

• Jag for ner till bror av Karin Smirnoff.

• Den japanske älskaren av Isabell Allende. En bokcirkelbok, på samma gång magisk som tragisk.

• Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Även denna en bok jag läste till bokcirkeln. Det är något vilsamt med de episka berättelserna som spänner över en längre tid, när man under en lång tid läst (eller i mitt fall försökt läsa) samtida poetisk prosa som mestadels består av fragment.

• Home fire (på svenska Vår älskade) av Kamila Shamsie. En skakig inledning men ett starkt slut. När jag läste den här, insåg jag också att jag överskattat mina kunskaper i engelska :--) 

• Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist. (!!!) Så rolig och intressant läsning. 

• Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter. :'( och mycket fin.

• Saga-serien (1-9) av Brian K. Vaughan och Fiona Staples. Science fiction, kärlek, monster, krig mellan raser, rappa repliker och sex. Det behövs egentligen inte mer.

I somras reste jag i husbil med några i USA. Från Los Angeles till Baltimore via Seattle och en rad andra ställen. Verkligen. Livets. Resa. Jag läste sex böcker på tre veckor. Alla böcker har fått fyra-fem stjärnor av fem i betyg. Mitt läsflow liknade min första bokslukarålder, för så fort jag hade wi-fi laddade jag ner en ny bok via biblioteksappen och var otroligt glad över tekniken som lät mig läsa böcker jag inte hade med mig på resande fot. Jag blev också mer ödmjuk inför alla böcker som hajpas, de blir ju faktiskt uppmärksammade av en anledning och det kan inte vara för att de är dåliga. Nå. Dessa böcker läste jag:

• Americanah av Chimamanda Ngozie Adichie. 
• Allt jag fått lära mig av Tara Westover. 
• The Kite runner av Khaled Hosseini. Den här läste jag inte som e-bok utan det var en som hade med sig denna på resan. Jag grät.
• Flickorna av Emma Cline.
• Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera. Den här boken hade jag med mig själv!  Att jag befann mig i samma land som romanen utspelade sig, lyfte den (och ovanstående) högre. Lite Murakami-vibbar.
• Pow wow av Tommy Orange. Wow. 

År 2020 är året då jag: 

 - börjar med bullet journal och därmed återvänder till dagboksskrivandet! Jag har varit pepp på det här sedan november, då vi skulle beställa kalendrar till jobbet och jag valde två prickade anteckningsböcker. 

- tar hand om mig själv. Med goda vanor som att äta nyttigt och sova tillräckligt, samt är förberedd för att stressa mindre

- lär mig virka!!! och kanske steekar första gången? 

- återerövrar bloggandet? Idag var första gången på många månader som jag satte igång datorn med både skräck och förväntan. Jag var rädd för att den inte skulle fungera och att alla lösenord var raderade, men jag kom in. Och det gick ju bra. 

2020 har börjat bra. Ses snart. 

Surr. 

blåmesens 2019

2019, ännu ett lågvattenmärke i läsningsstatistiken. För att inte tala om bloggstatistiken; ett par halvfärdiga utkast har vi knappat ner, men i princip ingenting kom till publiceringsstadiet. Om det ändå skulle vara någon som kikar in här ibland: hej hej! Vi lever och har det bra, men det verkar som att bloggdöden kanske drabbat även oss.

Så vad hände då 2019 i ett blåmesperspektiv? Mja, bortsett från januari 2019 (hade läst mycket under julen och så rullade det bara på) samt sommarsemestern blev ytterst lite läst, och detta ytterst lilla var oftast till den där gamla goda fysiska bokcirkeln. Det finns dock även en baksida av myntet fysiska bokcirkeln; många böcker som jag verkligen vill läsa blir liggande på nattduksbordet för att de helt enkelt inte är prioritet just nu. (Ja, Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och Matilda Gustavssons Klubben, jag tittar på er. Och alla er andra som ligger där och trängs på nattduksbordet eller instuvade i bokhyllan.)

Stjärtmes och jag försökte ta oss an en ny triologi för mesbokcirkel: Rachel Cusks kritikerrosade böcker Outline,  Transit och Kudos. Tyvärr föll vi på startlinjen genom att ingen av oss tyckte sig riktigt ha fått grepp om Outline, och att vi av någon anledning fick ställa in vår första bokdiskussion. Därmed rann det hela ut i sanden, för den här gången. Bättre lycka nästa gång.

På semestern läste jag bland annat om de 7 böckerna i Harry Potter-serien, då det 2019 var 20 år sedan den första boken publicerades i svensk översättning. Även detta gjordes ihop med fysiska bokcirkeln, som logiskt nog valde att läsa om serien på engelska. Detta visade sig oväntat kul då Rowling har en del ordlekar och liknande för sig som inte riktigt hänger med in i den svenska översättningen, även om jag tycker att denna ofta är relativt välgjord. (Exempel för dig som är HP-nörd: ordlekarna i Diagon Alley, Nocturn Alley och Grimmauld Place, till exempel. Och hur mycket bättre låter inte apparition och disapparition än den svenska varianten spöktransferans?)

Den enda ambition jag minns att jag hade inför 2019 var att skrota självhjälpslitteraturen. Det har jag också gjort, men i ärlighetens namn kan jag inte säga att det gjort varken till eller från. Jag har varken varit mer eller mindre nöjd med min tillvaro än jag brukar vara, och inte hittat några nya strategier för att lösa problem eller hantera upplevda tillkortakommanden (nuvarande: gå en kurs eller läs en bok, då ordnar sig säkert allt). Jag har därför på känn att de åter kommer att smyga sig in i läsningen under 2020. Om inte annat är de ju så lättlästa.

Okej, så 2019 i korthet:
 27 böcker lästes inalles, varav 15 på engelska. (Kommentar: borde läsa mer på svenska.)
De bästa:

•  Jag for ner till bror och Vi for upp med mor av Karin Smirnoff. Precis som Stjärtmes skrev om den första boken har de något väldigt speciellt, man stannar liksom kvar i berättelsen när man läser och kanske även några dagar därefter. Ser fram emot den tredje och avslutande delen som släpps i år.
• Aniara av Harry Martinson (som säsongsavslutning med fysiska bokcirkeln valde vi även att gå och se den nya svenska filmatiseringen på bio. Bra film om man vill bli knäckt.)
•  Harry Potter-böckerna av J.K. Rowling. Se ovan. Minst lika bra som jag mindes dem från förra omläsningen.
•  Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk, vilken intogs i form av Sveriges Radios radioföljetong (i appformat naturligtvis). Utmärkt inläsning och en mycket underhållande roman.

Bubblare:

•  The Shining av Stephen King, som lästes för en alternativ fysisk bokcirkel som jag blivit bjuden till men hittills inte lyckats medverka i (ej heller med denna bok, träffen blev flyttad i sista minut). Jobbig bok att läsa för mig som är en riktig mes och helst ville hålla en hand för ögonen under läsningen, men om man bortser från att det är så oerhört obehagligt hela tiden, så skriver King bitvis riktigt, riktigt bra.

Jaha, klart slut då, vi ses kanske nästa år igen..?