Web Analytics Bookbirds: Jag lever, tror jag

onsdag 11 maj 2016

Jag lever, tror jag

Jag har inte belägg för att säga att det är en trend, men de två senaste nyligen utgivna ungdomsromaner jag har läst den senaste tiden har behandlat ämnet "sorgen efter en bästa väns död". Först var det Lisa Bjärbos Djupa Ro (2015), som blåmesen skrivit om {här} och i april läste jag Christine Lundgrens debut Jag lever, tror jag (2016), en av de efterlängtade släppen från den här våren. Men det är nog den enda gemensamma nämnaren mellan de båda.

Jag lever, tror jag handlar om Kim och dagarna efter det hemska. Varje dag får läsaren veta en liten bit av vad som händer i hennes huvud och vad hon gör för att hantera förlusten. Det är sista terminen innan studenten och Kim vet inte vad hon ska göra sen. Hon och Moa hade tänkt åka till London och bli au pairer men nu när Moa aldrig mer kommer att få uppleva en höst, är de planerna inte längre möjliga. Någon gång efter begravningen sticker Kim ut mitt i natten för att hälsa på graven. På kyrkogården träffar hon på Stig, en gammal änkling som brukar sitta vid sin hustrus grav. Stig säger alla de rätta sakerna och blir en ny vän, trots deras åldersskillnad. Det var inte bara Kim och Moa i bästisgruppen, utan även förnuftiga Amanda. Efter Moas död glider de isär, blir ovänner, slutar prata.

I Lundgrens Jag lever, tror jag hänger frågan om huruvida Moa medvetet körde in i ett träd eller inte tung över Kims huvud. Det verkar som att hennes handling är gjord impulsivt och ses därför som en olycka, men å andra sidan kan man aldrig vara helt säker. Huvudpersonen Kim blir nästan besatt av att hitta Moas dagbok, som inte verkar finnas någonstans, för visst borde svaret finnas i den? Studenten kommer och går. Efter en incident blir Kim "landsförvisad" till sin pappa som hon knappt har träffat sedan hennes föräldrar skiljde sig. Där ska "idiot-Johan" från klassen vara hela sommaren och han blir svår att undvika. Men allt eftersom visar sig Johan vara en helt annan person än den han var i skolan och dessutom helt okej.

Romanens upplägg, sättet Moa dog på och den betydelse Moa hade för sin omgivning, leder mina tankar per automatik till John Greens Var är Alaska?/Efter Alaska, men jag tänker inte jämföra dem med varandra. Språket i Jag lever, tror jag flyter inte riktigt för mig. Både Kim och hennes kamrater blandar svenskan med engelska, vilket är väldigt vanligt nuförtiden inte minst bland ungdomar och det är väl på den här punkten det märks att jag inte längre tillhör den tilltänkta målgruppen. Jag är inte heller riktigt nöjd med slutet. Min första tanke var att berättelsen inte kunde sluta här, väl? Det finns ju fler dagar, Kims liv fortsätter ju. Det är som att romanen börjar och slutar på samma sätt - plötsligt. Som det kan vara med livet. Jag tycker ändå att det är en stark debut, även om läsaren kunde lista ut ett och annat långt innan Kim gjorde vilket gjorde hennes sökande efter svar lite ointressant, men jag ska inte säga att jag inte sträckläste stora delar av romanen, så någonting måste det finnas som gör att jag vill läsa vidare. Hur som helst ser jag fram emot att läsa mer av Lundgren i framtiden.

1 kommentar:

  1. Vilken lämplig titel för ett första-inlägget-på-ett-tag! (Jag ska ta tag i att försöka få iväg nåt snart också...)

    SvaraRadera