Web Analytics Bookbirds: Pressa läpparna här

lördag 8 februari 2014

Pressa läpparna här

http://www.flickr.com/photos/sherbetone/3148923914/ 
Deras blickar möts en utekväll och likt motpoler dras de till varandra. Hon heter Iris. Han heter Frank. En kemisk reaktion uppstår. Det liknar något som vi skulle kalla kärlek. Jag vet inte hur jag annars ska formulera mig. Iris är sjutton år äldre än Frank, men det är han som är mannen. Hon är den undergivna kvinnan.

Det blir en minst sagt destruktiv relation: de har det bra när de är själva, men när de är ute bland andra händer det mer än sällan att Frank dricker för mycket och beter sig dumt. Han feltolkar, förvrider allt hon gör så att det är hon som gör fel, som om han är oskyldig. Varningssignalerna fanns där från början, Iris såg det. Hon såg att han var ett minfält som ingen röjt och hörde han säga "Ibland skapar jag situationer för att utmana döden" och "Dessutom är jag schizzig". Ändå stannar hon kvar.

Iris är kär, hon säger det till sin väninna Vera som varnar henne. Frågan är om Frank är kär? Det blir onekligen en obalans i detta porträtterande av den här relationen, när läsaren endast får följa ett trasigt hjärta. För visst måste det vara något trasigt i Frank, om han har en laddning tabletter hemma?

En Åsa skriver på Boktipset att historien är intetsägande, fylld av krograggande och vuxenknull, vars resultat blir ytterst genant och kladdigt. Och jag förstår henne på ett sätt. Jag förstår att det blir väldigt tjatigt att läsa om hur Iris slåss med sig själv, hur han gör henne illa och hur hon förlåter honom sedan, gång på gång. Jag ser Esters historia upprepa sig: Iris vill ha någon som inte vill ha henne på samma vis. Hugos nonchalans är bytt mot Franks avundsjuka och opålitlighet. Skillnaden är att Iris inte beundrar Frank likt en tonårstjej älskar en idol.

På något sätt fångar Agneta Klingspor mig. Jag läste Pressa läpparna här så fort jag hade tid över: i reklampauser, innan jag skulle gå och lägga mig och under frukosten. Det var som en feberyra som varade några dagar. Efteråt minns jag knappt någonting, mest detta: att det tar tid att driva ut ett gift som tagit sig in i kroppen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar