Web Analytics Bookbirds: Vi är inte sådana som i slutet får varandra

tisdag 22 oktober 2013

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Bara för att titeln till en roman är ett direkt citat från en Håkan Hellström-låt (Nu kan du få mig så lätt), ska en inte förvillas att texten inuti består av kärleksförklaringar och nyponrosor och har en ton som andas tidig 2000-talspoesi från Sockerdricka.nu, för då är man inne på alldeles fel spår. Nej, Katarina Sandbergs debutroman är inte drömsk och romantiserar inte verkligheten, snarare tvärtom.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar endast om kärlek, trots att huvudrollsinnehavaren, Cassiopeija Svensson, inte tror på kärlek. För nitton år sedan hade hennes mamma den klyshigaste kärleksnatten (plats: Paris, sällskapet: Cassiopeijas pappa, en okänd fransman med mörka ögon), som resulterade i en dotter, hon, och allt sedan dess tror inte Cassiopeija på kärlek. Ja, fram tills hon träffar killen med stort K och faller handlöst. Helt plötsligt heter hennes universums mittpunkt Casper och det är Casper hit och Casper dit. Det är Casper, Casper, Casper.

Casper bor två våningar ovanför henne. De träffas genom att Casper annonserar i trappuppgången om pianolektioner och Cassiopeija tror att det är en farbror, men så visar det sig vara Casper. Han jobbar som bartender på kvällarna och är redan tagen av en som heter Natalie, av Cassiopeija kallad "skökan". I teorin är Casper förbjudet område för kyssar. Ändå kysser de varandra i smyg i hissar, på sängar och när Caspers förhållande tar slut kan de äntligen bli tillsammans och Cassiopeija kan bli världens lyckligaste. Den enda hon någonsin har önskat är Casper. Men verkligheten som verkligheten oftast är, visar sig vara en annan och även de största sagorna har ett slut.

Cassiopeija kan vara den mest osympatiska romankaraktär jag stött på, på väldigt länge. Hon är nitton år och har flytt sin hatälskade hemstad (men har den ändå tatuerad på ena armen) för att läsa juridik i Stockholm. Hon kallar sig själv cynikernas cyniker och är både motsägelsefull och fördomsfull, något som gör att jag ogillar henne. En annan irriterande sak är att hon ibland känns äldre än nitton år, en tredje: att hon kallar huvudstaden för "hufvudstaden"och en fjärde, det som får bägaren att rinna över: att hon är oansvarig (och så himla himla ung).

Vid Cassiopeijas sida har hon tre personer: 1) Agnes, en självsäker och modig tjej, som är helt olik hennes juridikvänner, 2) Beatrice, hennes mamma, och 3) Christer Fuglesang, som hon skriver brev till, får agera abstrakt fadersgestalt, för att hennes mammas pojkvän mest ser ut som Jan Björklund, och aldrig riktigt varit hennes pappa.

Jag ska vara ärlig och säga att jag trodde att det skulle vara en fin kärlekshistoria, en sådan man får ta del av på några av dagens mest kända bloggar och även om det inte skulle sluta lyckligt, så skulle det ändå vara.. ja, ni vet. Fint. Kanske är det därför jag blir irriterad av betongrealismen och tänker att det här är dåligt. Till slut blir det för mycket av långa meningar, där satserna binds ihop med "och", och korta meningar, av ofullständiga satser istället, och för mycket av Casper, trots att han inte är närvarande har han ändå en förmåga att alltid vara där.

Det är någonting i Sandbergs hårda huvudkaraktär som får mig att vilja följa henne fram till slutet. Inte för att det är speciellt svårt. När jag läser Vi är inte sådana som i slutet får varandra känns det som att jag läser en chick lit, med en alldeles för smart huvudkaraktär, för att tempot är så högt. Det går i en vända från att Cassiopeija är ateist vad gäller kärleken, för att sedan vara en fanatiker. Lika snabbt blir Agnes Cassiopeijas vän, trots deras förflute, och Casper Cassiopeijas livskärlek.

Den här kärlekshistorien är svärtsam, det kan jag inte ta ifrån den. Men det är någonting i den höga farten som gör att jag inte riktigt fäster mig vid romansen och romanen. Den började lovande, men höll på att gå utför redan efter andra halvan.

3 kommentarer:

  1. Jag tyckte att den här var hur bra som helst och speciellt språket. Jag tycker att språket hänger ihop med en nittonåring och jag tycker att de tvära vändningarna, kasten mellan lycklig och miserabel och frånvaron av ansvarstagandet också hör till. Dessutom kände jag igen mig så himla mycket i hennes tankar från när jag också var nitton. Så det kan ju också ha hjälpt upp betyget antar jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, igenkänningsfaktorn har nog en ganska stor betydelse när det gäller läsning, tror jag. Jag kände till exempel inte alls igen mig och tyckte dessutom att den där upptäckten hon gjorde på slutet var en för stor del av historien för att den skulle få plats. Det var ett lite för drömskt slut, för den här berättelsen.

      Radera
  2. Sent ska mesen vakna osv. Läste Vi är inte sådana... 2014 och mitt största intryck var att den gjorde ont att läsa p g a mycket stark igenkänningsfaktor. (Vill dock även minnas att jag tyckte sista kapitlen var sådär.) Slut på orelaterad kommentar.

    SvaraRadera