Ett liv värt att leva

Augustprisbelönad (2024) sakprosa av psykiatriläkaren Christian Rück om självmord. Rück skisserar självmordets historia, funderar över eutanasi/dödshjälp/assisterat självmord, och belyser viss forskning kring suicidprevention.

Det är intressant, men lite spretigt. Vissa ämnen berörs på vad jag upplever vara ett ytligt sätt (varför självmord begås t ex), andra får mer utrymme (dödshjälp mm). Jag saknar också en tydlig röd tråd från början till slut.

Ett par saker fastnar för mig. Som att självmord kräver hög intellektuell kapacitet, varför djur inte ägnar sig åt det (lämmeltåg är tydligen en bluff) och intellektuell funktionsnedsättning är en skyddsfaktor. Att Nederländerna tillåter dödshjälp för den som mår psykiskt dåligt, något både jag och Rück har lite svårt att acceptera. Att suicid ofta är en impulsiv handling och att suicidprevention kan vara så enkelt som att sätta upp ett staket som hindrar någon från att hoppa; forskning visar att den som övervägt att hoppa faktiskt inte bara kommer att gå till ett annat ställe. Ett gräsligt citat från ett larmsamtal från en 20-nånting-åring som tagit gift men ångrat sig "jag är bara 23, jag vill inte dö såhär". Hen klarade sig inte och trots den fullständiga anonymiseringen känns det på något sätt integritetskränkande att publicera samtalet? Eller också vill jag bara inte höra, för att det är för hemskt.

Rück diskuterar själv i slutet av boken huruvida det är etiskt korrekt att skriva en sådan här bok, då medial uppmärksamhet kring suicid har visat sig tillfälligt öka risken att fler tar detta oåterkalleliga beslut. Han menar dock att så länge man inte beskriver några konkreta tillvägagångssätt överväger nyttan risken.

Sakprosa är en intressant genre. Kanske en jag borde utforska ytterligare framöver.

Margo's got money trouble

Jag vet inte riktigt varför jag valde att läsa den här boken, trots att den verkligen låter som en såndär BookTok-bok som jag inte gillar? Någonstans måste jag ha läst en positiv recension, eller också blev jag helt enkelt nyfiken på premissen: ung tjej som nyss fått barn startar OnlyFans-karriär för att försörja sig och får hjälp av sin pappa som hållit på med wrestling. För det låter som något som jag tror att jag skulle gilla? (Obs, sarkasm.) Ja, jag vet inte. Läste gjorde jag i alla fall.

Rufi Thorpe är en amerikansk författarinna som inte verkar ha någon egen Wikipediasida men enligt nätet i övrigt verkar hon i alla fall ha publicerat ett par romaner före denna, som i sin tur tydligen ska bli TV-serie.

Åter till handlingen, då. Huvudpersonen Margo har en affär med sin universitetsprofessor, inte för att hon gillar honom utan för att... hon inte har något bättre för sig? Känner sig smickrad? Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det hela. Hon blir oplanerat gravid och bestämmer sig för att behålla barnet, på något oklara grunder typ "det är bättre att inte göra abort än att göra abort" och "jag vill ha barnet". Hon verkar därmot inte ha tänkt längre än näsan räcker kring typ att de hon delar lägenhet med kanske inte har lust att höra en bebis skrika halva nätterna eller att man inte kan ta med sig en bebis till sitt dåligt betalda extrajobb. Jag antar att hon ska framstå som naiv, men helt ärligt känns det inte supertrovärdigt.

När barnet som får namnet Bodhi (som i Bodhisatva, utan att det någonstans framkommer varför Margo tycker att det känns som ett rimligt ord att välja) föds får hon alltså problem, bland annat med pengar.

Lösningarna kommer i form av att hennes frånvarande pappa med förflutet inom wrestlingbranschen flyttar in, och ett OnlyFans-konto. Nu är problemet "bara" att samhället tycker att det inte låter toppen för ett barn att växa upp med en mamma som är sexarbetare och en morfar som hållit på med wrestling, och gör sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för Margo.

Romanen växlar mellan första och tredje person, Margo berättar men menar att vissa delar är för jobbiga att skriva i första person. Något oväntat innehåller romanen också en del litteraturtekniska utvikningar som ibland passar perfekt in och ibland sticker i ögonen. I en passage nämner Margo att alla berättelser vilar på någon sorts underliggande sanning och vad i hela världen kan det egentligen vara som ligger till grund för den här märkliga sagan?

Thorpe gör ett riktigt bra jobb med att faktiskt få mig att tro att allt kommer att gå åt skogen för Margo, men, spoiler alert, alltihop slutar lyckligt. För man kan vara sexarbetare och psykiskt frisk, vilket är ett av de tydliga budskapen i boken.

Twilight, igen, och ett nytt poddtips på temat

Inlägget ingen efterfrågat någonsin: det är mörkt, det regnar, det är en bra tid på året för snuttefiltsläsning. Så jag läser om Twilight (eller OK, jag läser bara om bok 2-4 i serien eftersom det är dem som ligger blott alltför lättillgängligt i min e-boksläsare). Igen. Patetiskt, jag vet... Men på ett sätt också skönt att det liksom fortfarande funkar, att det fortfarande är mysigt att läsa trots att jag läst dem så många gånger förut. Jaja, min hjärna krymper säkert för varje omläsning; jag bryr mig bara inte just nu.

Snuttefiltsläsningen triggades eventuellt av att jag påbörjat en ny Twilightpodd: Three books one plot. En podd där de två värdarna och en inbjuden gäst tillsammans läser tre böcker med samma handling (Twilight, Life and Death och Midnight Sun) kapitel för kapitel. Mycket trams utlovas, framför allt är det ofta hysteriskt knäppa detaljer som ändrats när Twilight (originalet) jämförs med Life and Death (samma bok, fast nästan alla karaktärer har bytt kön - huvudpersonerna heter nu Beau Swan och Edythe Cullen). Perfekt för en trött hjärna.

All fours

Så hade jag äntligen köat färdigt till vårens stora snackis, Miranda Julys klimakterieroman All fours. Jag var helt inställd på att jag inte skulle tycka om den, eftersom jag visste att huvudpersonen skulle go loco och lämna sin man och sitt barn för att istället inreda ett hotellrum och ligga runt, typ, och insåg under läsningens gång att det är mindre själva liggandet och mer otroheten och försummandet av föräldraskapet som jag har instinktivt svårt för. Otrohet är ju extremt osexigt? Eller är det bara jag?

När jag kommit förbi den puckeln (mässandes "kör vidare bara kör vidare bara" när hon börjar ens fundera på att avbryta sin planerade road trip och istället hänga i en håla en halvtimme hemifrån i två veckor - fast att jag redan vet att det kommer att hända) tycker jag ändå att det är rätt okej läsning. Okej, huvudpersonen är cringe när hon förälskar sig i en yngre muskulös man och hela hennes liv plötsligt handlar om honom. Möjligen en följd av att hon inte var så tillfreds i sitt liv pre urballning heller, vilket i sin tur möjligen då ska bero på klimakteriet. Men det är också lite... roligt? När hon helt plötsligt börjar träna flera gånger i veckan för att hon ska få snyggare rumpa till nåt hon ska posta på Instagram. Jag vill minnas att jag markerat ett gäng dråpligt roliga formuleringar boken igenom, men har visst hunnit återlämna den innan det här skrivs.

Det jag tycker allra mest om i den här boken är för övrigt huvudpersonens kompis Jordi och deras nästintill gränslösa vänskap. Inget är hemligt, allt är tillåtet och Jordi har en så underbar balans mellan att acceptera huvudpersonens nycker och infall och samtidigt försöka varsamt guida henne och se till att hon inte river upp hela sin tillvaro utan att först ha tänkt igenom det hela. Jag vill vara någons Jordi. Och ha en Jordi själv.

Utöver det gör väl boken det den i någon mån syftar till: väcker en tidigare vag skräck för klimakteriet till liv och amplifierar den rejält. Tänk om jag också en dag kommer att vakna upp och ha blivit en knäpp tant som lägger upp videos där jag dansar i trosor på nätet? Kanske inte. Kanske har jag ett lugnare grundtillstånd och kommer därför inte att spåra ur lika fullständigt? Oavsett vad som händer, kommer det ju att hända mig med.

Jag ger All fours en stark trea. Glad att jag läst, även om det kanske varit värt att betala för att läsa den redan när alla fortfarande pratade om den. 

Songs for other people's weddings

Jag har dragit mig för att skriva om den här boken, som är ett samarbetsprojekt mellan den amerikanska författaren David Levithan och den svenska singer-songwritern Jens Lekman. Eftersom jag gillar båda, kanske framförallt den senare, såg så mycket fram emot släppet av boken och den relaterade skivan... och sen tyckte att båda var typ "helt okej". Jag ville så gärna att det skulle vara så bra!

J, en fiktiv artist löst baserad på Jens Lekman, sjunger på bröllop. För att få in pengar, men också på grund av någon sorts ömhet gentemot sina medmänniskor. I denna bok får vi hänga med på 11 olika bröllop, samtidigt som vi får följa Js eget vemodiga kärleksliv. Till varje bröllop finns minst en låt som man kan lyssna på om man scannar en QR-kod i början av boken. Dessa är: också helt okej. Vissa av dem återfinns också på skivan Songs for other people's weddings, som dock innehåller en massa spår som inte framförs i boken utan mer beskriver bokens handling.

Romanens text flyter bra, men berättelsen är lite spretig. Den röda tråden är relationen mellan J och flickvännen V, och den når inte riktigt hela vägen in för mig. Sen känns det också lite konstigt med en bok som till stor del utspelar sig i Sverige men är på engelska - men det är ju likadant med Jens Lekmans låtar.

Egentligen kan man nog skippa den här boken och bara lyssna på den (enligt mig) bästa, episka låten Wedding in Leipzig. Jag önskar att boken var mer som den. Å andra sidan önskar jag mig någon att prata om boken med: vilka kapitel kan ha börjat som text, och vilka kan ha börjat som låt? Vilka scener tror vi att Jens har snott från verkligheten och vilka är ren fiktion? Vilket bröllop hade du valt om du var tvungen att gifta dig med boken som förlaga? Och vilka av relationerna i boken träffar dig hårdast?

Möjligen en bokcirkelbok, således. Min egen sådan är dock vilande för tillfället. 

Jag är ledsen, David och Jens, jag ville att det här skulle vara årets läsupplevelse. Kanske kan Jens Lekman åka på skrivhelg med Annika Norlin och utforska sitt eget eventuella författarskap? Jag vill så gärna tro att Lekman precis som Norlin skulle kunna använda samma lysande kreativitet som i musiken för att skriva briljant prosa.

The wedding people

Phoebe är deprimerad (hennes man stack med hennes enda kompis, hennes jobb är sådär, hennes katt dog just) och åker till ett flådigt hotell för att ta sitt liv. Naturligtvis råkar ett sexdagarsbröllop just ha påbörjats på nämnda hotell, och självklart råkar Phoebe hamna i hissen med den blivande bruden, och självklart blir det inget självmord utan oväntad vänskap och bröllopsfest istället.

Vänta, sa jag bröllopsfest? Jag menade klyschfest. Nästan 600 (digitala) sidor fyllda upp och ned med klokskaper i stil med

"/.../ she spent the last few years overwhelmed by the things she could not do /.../. It's time, she knows, to imagine the things she can do." eller

"She can feel herself wanting to hide things /.../ because total honesty is terrifying."

Är det bara jag (som är för gammal, som läst detta förut, som borde inse någon gång att jag inte kommer att gilla det som trendar på BookTook) eller är alltihop bara banalt, förutsägbart och ooriginellt?

Det finns en del intressanta element, typ den ganska osköna bruden Lila och hennes ganska obefintliga karaktärsutveckling. En del av bifigurerna är också spännande, men ges liksom för mycket utrymme för att vara bifigurer.

Men nä, usch, läs nåt annat.

The wedding people (Bröllopsgästerna i svensk översättning) är skriven av Alison Espach, som tydligen är 40+ och professor i engelska.

En magisk man

Denna bok faller, kanske inte oväntat med tanke på omslagsbilden, under kategorin NSFW, alltså not safe for work. Antagligen inte safe för kollektivtrafiken heller, åtminstone inte om du är av det pryda och/eller lättgenerade slaget. Stjärtmes och jag messade såhär om Miranda Julys All fours häromdagen:

Kanske är det istället denna bok, Maria Maunsbachs En magisk man, som är 50 shades för kulturtanter? Vi följer relationen mellan en till en början namnlös berättare och hennes magiska man, flyttgubben tillika den tidigare thaiboxaren Mikael, mannen med lår så extraordinära att de omnämns över 100 gånger på 400 sidor, från dess början till dess oundvikliga slut. Relationen är minst sagt fysisk och det är svårt att komma ifrån att jag bitvis faktiskt tycker romanen går över gränsen och blir äcklig. Fattar inte poängen med att läsa alla de här sexfantasierna, varför skulle det vara intressant för mig? Jag överväger till och med att ge upp.

Men mot slutet av boken, sista femtedelen kanske, så händer ändå något. Kanske särskilt när vi plötsligt får Mikaels perspektiv och den tidigare namnlösa hon får ett namn och en utsida. Jag ser plötsligt relationen som mejslats ut med sådan omsorg. Försöker alltså Maunsbach skildra en relation genom att beskriva det sexuella umgänget? Som en motpol mot allt meningslöst sex som inte driver handling? Måste det vara så onödigt explicit, äckligt och långrandigt.

Jag har inte läst Maunsbach tidigare och lägger raskt märke till att hon skriver som någon ur sin (min) generation vilket känns... hemtamt och oväntat på samma gång. Jag förväntar mig liksom inte att i en bok som recenseras i de stora dagstidningarna få läsa att en av huvudpersonerna "dör för" en viss sorts korv. Bitvis är hon också rolig, när hon till exempel väljer att beskriva en person som en rälig aladåb eller en genmanipulerad tomat. Och ibland så väldigt relaterbar, som när hon berättar om Mikaels ex att "hon var dansare (jävla as)".

 

Här kommer ett par liknelser, en visdom och ett typexempel på hur Maunsbachs prosa kan se ut:

"Begäret var mycket likt en puttrande kola, en långsamt tjocknande knäcksmet - söt, het, seg och oemotståndlig."

"Det är bara lyckliga familjer som döper sitt husdjur efter en köttprodukt."