Drömmen om ett liv

Jag gick in i mars med högt ställda förväntningar, men av dessa införlivades inga, även bokcirkelboken Drömmen om ett liv av Sun Axelsson lästes ut i all hast samma dag som träffen skulle vara, i början av april.

Jag visste ingenting på förhand om varken Sun eller boken. Den är första boken i en självbiografisk romantrilogi och handlar om Suns barndom fram till att hon tar studenten. Uppväxten är inte alltid lätt, med en sjuk mamma som dessutom var tyska, i efterkrigstidens värld och äldre avundsamma syskon.

Med Agneta Pleijels romantrilogi relativt färsk i minnet kunde inte tankarna undgå att ständigt dras ditåt, men Sun gav ut sina böcker 1978-89, många decennier före Pleijel. Båda är de skrivna på ett sätt där författaren är närvarande, ibland skriver de om att skriva en självbiografi. I Suns fall, så tidigt att det inte är självklart för kvinnor att få ge ut sina memoarer. 

Sun skriver så drömskt ibland att vissa meningar får mig att vilja stanna upp och hämta andan, men det blir ibland så mycket att jag istället irrar mig bort och, måste jag pinsamt erkänna, somnar med boken öppen. Hade jag inte haft en deadline skulle nog boken fortfarande vara outläst. Visst finns det något tilltalande med att läsa om ett liv som är långt ifrån ens eget i en tid som knappt går att föreställa sig längre, men den här gjorde mig sömnig. Kanske blir det mer spännande sen, till exempel var Sun under långa perioder både i Grekland och Chile under tiden då det var väldigt stökigt i landet (militärkuppen i Chile och när Grekland styrdes av en junta) som hon också skrev böcker om, men jag väljer att inte fortsätta med trilogin, åtminstone inte nu.

Sanningens kalas

En roman om medelålders kvinnor som är otrogna. Romanens huvudperson heter Isabel. Isabel har en man som jobbar utomlands, ett hus, två barn som hon bor med men som inte direkt deltar i handlingen, en mamma som hon har en något trasslig relation till, och ett jobb i receptionen på stadshuset i Stockholm.

I receptionen jobbar även Maggan, en jämnårig och färgstark kvinna. Maggan och Isabel har båda ihop det med folk de träffat på kontoret. Maggan använder Isabel som täckmantel var och varannan dag, medan Isabel håller sitt vänsterprassel hemligt. 

Denna roman, skriven av radioprogramledaren Marie Lundström, har ett Mycket Konstigt Tempo. Först händer ingenting, sedan faller folk bokstavligen som käglor åt höger och vänster. Eftersom Lundström i Lundströms bokradio brukar vara ganska rolig förväntade jag mig nog mer humor. Istället präglas min läsning av en genomgående känsla av att inte kunna relatera pga inte riktigt lika medelålders kvinna.

Typ okej roman ändå, tror jag.

You and me on vacation

Jag kör vidare med mitt Emily Henry-projekt och det tar sig. Denna romance checkar av följande boxar: liten/lång (small and tall), vresig/solig (grumpy and sunshine) och vänner till älskare (friends to lovers).

Alex och Poppy träffas för första gången när de börjar på universitetet, men lär känna varandra först när de ska åka hem för sommarlov. En oväntad vänskap och en tradition, sommarresan, uppstår.

Tio år senare är Poppy deprimerad. Hennes drömjobb som resejournalist är inte kul längre och hon vet inte vad hon ska göra av sitt liv. När var egentligen senaste gången hon var lycklig? ...Jo, visst var det på den senaste sommarresan. Några sms och vita lögner senare planeras ytterligare en sommarresa. Men är det egentligen resan som gör Poppy så uppåt, eller är det Alex?

Det bästa med den här boken är eventuellt att karaktärerna är välavvägt imperfekta. Poppy är ganska störig. Alex är verkligen vresig. De har, på pappret, olika ambitioner och önskemål för sina liv. De är ganska olika mig. Men den här gången lyckas Henry ändå få mig att bry mig om karaktärerna en smula, tillräckligt för att göra boken intressant i alla fall.

Sedan är det en romance, när allt kommer omkring, enligt genrens alla regler, och det är inte den bästa jag någonsin läst.

Where the crawdads sing

Den korta versionen: överskattad bästsäljare.

Kya växer upp i ett skjul i ett träsk (marsh, inte swamp, hur man nu skiljer på dessa på svenska) med sin familj. Då denna inkluderar en supande, misshandlande far droppar familjemedlemmarna av en efter en: först de mycket äldre syskonen, sedan mamma, sedan närmsta brorsan Jodie. Till sist kommer inte heller pappan tillbaka. Kya är då typ sju och lämnas att klara sig själv, med lite hjälp från butiksinnehavaren Jumpin'. Till skolan går hon inte eftersom hon på sin första dag där blev utskrattad av de andra barnen. Nej, hon gräver upp musslor, odlar kålrötter, äter majsgröt och håller sig för sig själv.

Av en lycklig slump träffar hon en dag fiskarsonen Tate när hon är ute med båten och efter några år blir de vänner. Tate har en instinktiv förståelse för och kärlek till Kya och när han inser att hon inte kan läsa tar han på sig uppgiften att lära henne det. I flera år han han hennes enda sällskap... Tills han drar till universitetet och upplever att han måste välja mellan livet som akademiker och livet med Kya i träsket. Han väljer det förra, och Kya står återigen ensam kvar.

I ren desperation inleder hon en relation med traktens player, Chase Andrews. Huruvida Chase till en början mest söker en utmaning eller faktiskt är intresserad av "träsktjejen" som hon kallas i byn, är oklart. Hur som helst kommer han tillbaka till Kya om och om igen, med ljuva ord om giftermål och hus. Tills hon en dag ser hans förlovningsannons i tidningen. Snart är de istället bittra fiender.

I ett parallellt spår får vi följa utredningen av Andrews död, ett par år senare. Han hittas nedanför ett gammalt torn och det finns inga spår däromkring - inte ens hans egna fotspår i leran - vilket väcker den lokala polisens intresse...

Delia Owens roman är någon sorts mix av extrem Misery Lit, Robinson Kruse och en deckare. Jag gillar den inget särskilt, men ska villigt erkänna att den är svår att lägga ifrån sig, innan den är slut. Den hade varit betydligt bättre utan slutet, och ännu bättre utan (spoiler i vitt) scenen där hon får ångest av tanken på att dö när och för att någon annan bestämt det: höjden av höjden av hypokrisi av någon som överlagt mördat en annan person.

Kompisen som rekommenderade den tyckte särskilt om naturbeskrivningarna, samt skildringen av den extrema ensamhet Kya drabbas av. Själv tror jag den kan passa bra som bokcirkelbok.

Bortfall

Nästa bok i projekt bokhyllerensning. En deckare kan väl passa när man är sjuk och inte orkar anstränga sig?

Jag blir omedelbart påmind om varför jag inte är något deckarfan. Det är något med hela formatet som känns trött, glåmigt. Det hjälper inte att Ingrid Hedström hittat på en spännande berättelse med många trådar att nysta i och lagom många karaktärer att misstänka. Det känns så hopplöst osannolikt alltihop, skådespelardiplomatpowerkvinnan Astrid, hennes före detta skolkamrat värsting-Carina, granntants-Hildur, rättrådiga läkar-Gabriela.

Allt utspelar sig så som man hade kunnat föreställa sig. Jag förstår att man kan gilla det, visst är det lite som att läsa kombinerat med att lösa korsord, man försöker lista ut hur allt hänger ihop. I slutändan ändå utlämnad till Hedströms godtycke; strax före upplösningen utelämnas medvetet information för att det liksom ska bli en tillräckligt spännande scen.

En annan bok på rensningslistan, också av Ingrid Hedström, är Gick obemärkt förbi som handlar om den typ av "sinnesslöanstalter" som avvikande människor hamnade på förr. Den kom med av misstag en gång när jag beställde böcker och kundtjänst sa att jag fick behålla den. Antagligen är den boken en direkt följd av hennes research inför den här deckaren. Jag har hört att den ska vara Mycket Deppig, så jag avvaktar nog med den tills ljuset kommer åter.

Under tiden kan jag ju fundera på vad jag ska göra med Bortfall nu när jag läst den. Biblioteket verkar ha skrotat den utgallringshylla som förr kommit väl till pass.

Love and other words

Dags för hjärnavkoppling i form av Christina Lauren igen. Denna gång i form av en gullig men mycket osannolik berättelse om två boknördiga personer som blivit vänner som barn och ett par i tonåren, men sedan kommit ifrån varandra. Elva år senare möts de igen av en slump och inser att de helt enkelt inte har förmågan att älska någon annan person. Återstår att montera ner de tillfälliga, mentalt avstängda liv de tillbringat ett årtionde i och lösa upp den knut som från början skiljde dem åt.

Den kvinnliga huvudpersonen i Love and other words heter Macy. Jag kan knappt tänka mig ett mindre spännande namn? Det låter som ett barn för mig. Lite som namnet Linus. Något som skaver än värre är dock att Macys pappa ska föreställa dansk och de små och felaktiga markörerna för detta. Han heter Duncan (inte danskt, väl?), han kallar Macy för min lille blomst vilket inte känns så sannolikt, och det görs en stor grej av tända sitt danska kalenderlys på julen. Alltihop känns mycket ansträngt. Skärpning på Danmarksresearchen.

Jämfört med till exempel The True Love Experiment är Love and other words inte lika rolig. Den har också ett lägre tempo och en något mer vardaglig bakgrundsmiljö. Jag föredrar nog den lite mer urballade TTLE ändå. Ursäkta akronymen.

Utgåvan jag lånar från e-bibblan har både en extra epilog (som mest innehåller extra sexscener och ett utbroderande av det lyckliga slutet) och en guide för bokcirklar som jag inte ens brydde mig om att gå igenom då jag knappast kan tänka mig en bok jag mindre gärna läst i grupp. Lite väl stora skor att fylla för en sådan här bok, tycker jag.

Den stora skrivboken, Beviset, Den tredje lögnen

Efter att den omtalats i SVT:s Kontrapunkt (som jag nyligen upptäckt och inte bestämt om jag gillar ännu) fick jag äntligen tummen ur att läsa Agota Kristofs Den stora skrivboken. Inte förrän efter avslutad läsning inser jag att den är skriven på franska och att jag alltså hade kunnat välja originalspråk... om den varianten nu funnits i e-biblioteket. Det som finns i e-biblioteket är istället den ganska nya svenska översättningen, i form av en flerpack med alla tre böckerna i serien i en och samma e-bok.

Jag önskar att de inte hade kommit i trepack. Vad hade jag hunnit tänka om jag fått en liten paus mellan verken? Hur mycket lättare hade det inte varit att skriva ett blogginlägg om jag inte behövt bekymra mig över att vad jag än säger om del två och tre kommer att avslöja mer än jag vill om del ett och dess slut?

Första delen således, Den stora skrivboken. Två tvillingpojkar, Lucas och Claus, 11 år gamla, skickas hem till sin mormor på landet. Pappan är inkallad; mamman kan inte längre hitta tillräckligt med mat i den stora staden. Mormodern tar sig motvilligt an pojkarna och ger dem visserligen mat och husrum men absolut ingen kärlek. Pojkarna får klara sig själva och istället för att leka övar de sig i alla färdigheter de som krigsbarn behöver kunna: tåla våld, ovett, hunger, grymhet med mera. Pojkarna har ett otvivelaktigt födgeni men de lär sig mycket som man önskar att inget barn kände till. Kriget tar verkligen fram det sämsta både hos dem och de vuxna som förekommer i deras nya miljö.

Tvillingarna lever i en total symbios, allt berättas i vi- form, i form av de texter de författar när de övar sig i uppsatsskrivning. Två timmar på ett givet ämne, inget subjektivt tyckande. Bara de godkända versionerna hamnar i pojkarnas stora skrivbok.

Att krig är vidrigt vet vi, men sällan har det varit så vidrigt skildrat som i Den stora skrivboken. Det känns lite som The shining, att jag liksom läser samtidigt som jag vill titta bort eller sätta handen framför ögonen. Kanske är det också därför jag blir så chockad av det som händer i slutet av Den stora skrivboken, och ytterligare chockad av det som uppdagas i Beviset och Den tredje lögnen. Jag vill inte skriva om det, för jag vill inte att någon mot sin vilja ska få veta vad som händer, jag vill att fler ska få den vavavavavavava?!-upplevelse som jag själv drabbades av.

Den här tragiska trilogin var verkligen något i hästväg. Med mycket att säga både om krig, flykt, exil och själva skrivandet som ett sätt att hantera livet.