Föräldrarnas födelse

Fascinerande exposé över vad det inneburit att vara förälder i Sverige från ca 1700 till nu. Det är verkligen superintressant, så varför tar det mig två lån (med en mellanliggande bibliotekskö) att läsa klart?

Maja Larsson förefaller ha gjort ett gediget researcharbete och berättar om allt från barn som dog av att få dricka sur komjölk, helt enkelt för att föräldrarna inte visste att det var farligt, via barnavårdsnämnderna som omhändertog barn på ytterst godtyckliga grunder, hemmafruarna som uppmanades knyta fast sina barn ute på gården så de kunde göra hushållsarbete i lugn och ro... fram till dagens curlingföräldrar. Om tendensen att vilja ge sitt barn en annan typ av uppfostran än den man själv utsattes för, och om skillnader mellan olika samhällsklasser.

 

Intressant nog visar det sig att de tankar och ideal kring föräldraskap vi haft sedan ca 1970 och tills nu egentligen är medelklassens föräldraskapsideal, då det är medelklassen som arbetar med att ta fram material kring hur man tar hand om barn, är sjuksköterskor på BVC, journalister etc.

 

Larsson avslutar det hela med att det finns ett råd som verkar vara bestående och det är att man ska älska sina barn. Gott så. 

Ran

Vad sägs om lite ungdoms-sci fi?

Ran Tronner är en artonåring som lever i Svealand, det vill säga den totalitära återstoden av Sverige, sedan Skåne hamnat under havsytan, Norrland fått permafrost på grund av upphörande Golfström, och demokratin övergivits. Numera är det systemet som gäller, med poängbaserade samhällsklasser (vit ring är bäst, röd ring är sämst; har man blivit avringad är man antingen fredlös eller träl), fullständig övervakning och så lite asatro på det.

Ran själv är på fritt fall genom systemet. Nyss var hon orangeringad, ledde gymnastiktruppen i Sveas unga, hade en rätt vanlig familj och en snygg gulringad kille. Nu har hennes pappa begått ett snedsteg som satt honom i fängelse och resten av familjen i den röda samhällsklassen. Inget mer Sveas unga, bara en evig kamp för att skrapa ihop poäng och återfå det tidigare livet. Men så dyker det upp en bil från Moralenheten och hämtar Rans lillebror Loge. Innan vi vet ordet av är Ran inte längre en vanlig tonåring som ibland bråkar med sin mamma utan fredlös, jagad och med ett enda halmstrå kvar att greppa efter: hon måste rädda sin lillebror.

 

Vad svårt det måste vara att skriva den här typen av dystopisk sci-fi, med tanke på att man alltid kommer att jämföras med de stora verken inom genren. Finns det 1984 i Ran? Japp, massor. Finns det Brave new world? Jodå, en hel del. Finns det referenser till Kallocain? Minst en. Hunger games? Ja det tror jag, fast jag har inte läst Hunger games så jag kan inte säga säkert. Lite Handmaid's tail? Jodå. Kort sagt kommer författarens originalitet att prövas hårt. Håller det? Blir det ett intressant världsbygge?

 

Nja.

 

Det blir okej. Först kommer en rätt cool karta över Svealand. Sedan ett transkriberat tal av en statsminister som låter mycket som ett veckobrev från förskolan. Och inledningen av Rans berättelse är... ja vad ska man säga. Jag får skamsköljningar, flashbacks till en uppsats jag skrev om pesten när jag gick i högstadiet - ungefär den litterära nivån upplever jag att inledningen håller. Klumpigt världsbyggande är det också, jag avundas ingen uppgiften att förmedla något helt annat i lagoma doser. Här funkar det okej, inte bra. Det blir absolut mer läsbart efter hand, men att dessa inledande kapitel ens släppts igenom signalerar ett högt förtroende för läsarens uthållighet. Och då är världsbygget i alla fall bättre än tonårskärleksskildringarna. Jag förstår inte hur det är meningen att jag som läsare ska förstå mig på pojkvännen Brage och hur viktig han är för Ran, då vi får så oerhört lite backstory (och jag inte kan sluta tänka på Bragokex)? Och inte heller hur det kommer sig att Ran blir omedelbart attraherad av den första kille som ställer sig på hennes sida sedan hennes värld vänts upp och ned?

Nästan lika intressant som intrigen är romanens författare. Vem är det egentligen som valt pseudonymen Estrid Klint (är inte Estrid ett tampongmärke? Nehej, de säljer visst rakhyvlar. Och kepsar med titeln "Hot. Horny. Scandi."). En som sålt sexsiffrigt i Sverige, enligt förlaget. Snälla säg att det inte är Läckberg? Det låter inte som hon, men vem vet, lite AI på det så...  Snälla säg också att det inte är någon författare som jag verkligen gillar... Mest rimligt är väl ändå att det är en snubbe eller gubbe som inte vill skrämma bort tonårstjejerna som väl ändå är den här bokens målgrupp. Flashbacks forum säger Arne Dahl, och honom vet jag inget om, så varför inte?

 

Sammanfattningsvis: det här behöver du inte direkt läsa, det finns mer intressant dystopisk sci-fi (även i en svensk kontext, men nu har jag tappat titeln på en roman av någon manlig journalist där två syskon springer runt och gömmer sig på landet bland björkar och rostiga bilar och tvättar sin enda återstående plastkasse om och om igen... Någon som vet?) och det finns kanske också mer intressant ungdomslitteratur. Icke desto mindre är det ett äventyr av typen som kan få dig att drömma riktigt skruvade drömmar om du läser innan läggdags, och vars fåniga detaljer absolut skulle vara kul att diskutera med någon annan som läser. 

 

Det ska komma ytterligare två böcker om Ran. I dessa förväntar jag mig att vi får veta mer om den mystiska motståndsrörelsen Sektionen, som vi ännu vet mycket lite om. 

Liken vi begravde

Jag har inte läst något av Lina Wolff förut. Möjligen har jag hört den mest läsande personen i min omgivning uttala sig negativt om något hon skrivit? Eller var det bara att jag tyckte så illa om titeln på De polyglotta älskarna att jag liksom avskrev Wolff på grund av det? (Polyglott, vilket äckligt ord på en fin sak? Intressant det där med ord man inte gillar. Krämig är ett annat för mig, usch.) Fast hon är så trevlig i Lundströms bokradio lite då och då?

Hur som haver, när Liken vi begravde kom ut blev jag nyfiken och lässugen. Boken lyser fortfarande med sin frånvaro på e-biblioteket, men så snubblade jag över Storytel och där fanns den som e-bok (och som ljudbok naturligtvis, men jag läser hellre med ögonen).

Jolly (berättaren) och hennes syster Peggy är föräldralösa och växer upp hos bonniga fosterföräldrar i en håla i Skåne (Hörby, typ). Familjen bor på en gård med grisstall och bilskrot, fostermor Jenni har också ett deltidsjobb på "Svinsemin". Flickorna går i skolan. Peggy läser, skriver och aspirerar på ett större liv än den lilla orten erbjuder. Samtidigt lever hon ut sina tonårskänslor på ett tämligen destruktivt sätt. Jolly verkar ha svårare att hitta sin plats i världen.

Jag tycker det är svårt att placera den här boken, genremässigt. Det är inte en deckare, det är inte en psykologisk thriller. Jag tror det är meningen att det ska vara mörkt komiskt, men ser sällan det roliga. Det ligger någon sorts orimlighet över det hela, och svängarna är så grovt tilltagna att det inte känns som att jag som läsare förväntas känna att något av detta skulle ha kunnat hända på riktigt. En saga. Jag tänker på begreppet Hillbilly Horror som använts för att beskriva John Ajvide Lindqvists senaste, men ser också Liken vi begravde beskrivas som en burlesk (vad betyder det ens)?

Oavsett vilket var det här nog inte direkt min genre. Inte så att det inte var... kul? att läsa, det var det väl. Absolut inte tråkigt i alla fall. Men för mig personligen kändes alltihop lite meningslöst. Vad är sensmoralen, budskapet, poängen?

Uppdatering: jag skrev den här texten innan boken Augustprisbelönats, men står fast vid mina åsikter. Antagligen är det alltså bara jag som inte ser storheten i verket. 

Heaven

Jag läste Mieko Kawakamis Alla nattens älskare och tyckte den var sval, lite distanserad i sin ton. Sedan fick jag hennes Heaven genom Tranans prenumerationstjänst, och den är allt annat än det. Snarare obehaglig i sin intensitet.

Heaven handlar om en högstadiekille som utsätts för brutal mobbing i skolan. Kanske på grund av att han har ett skelande öga. Alla i skolan - åtminstone barnen - känner till mobbingen men själv har pojken ingen att anförtro sig till. Han bor med sin pappa som sällan är hemma och en styvmamma som för all del verkar OK, men som han inte verkar ha mer än en ytlig relation till. Pojkens liv, i vilket han deltar tämligen passivt, rör sig sävligt framåt.

"Eftersom det inte var någon skola, behövde jag inte träffa någon och det var inte heller någon som såg mig, så mitt liv var lugnt och stillsamt som en möbels."

Pojken är kort sagt ensam. Men så en dag får han en lapp från Kojima, den mobbade flickan i hans klass. Så småningom börjar de träffas utanför skolan, och någon sorts vänskap inleds. Samtidigt eskalerar mobbingen, till vilken Kojima och pojken med det skelande ögat (och en av mobbarna, vars sida av saken vi så småningom får ta del av) har väldigt olika förhållningssätt. Så småningom tvingas huvudpersonen ta ett viktigt beslut.

Den del av denna bok som gjorde det starkaste intrycket på mig var tyvärr en mycket obehaglig misshandelsscen. Det var omöjligt att lägga ifrån sig boken då, trots att jag läste sent på kvällen. Jag behövde liksom få veta om huvudpersonen ens skulle överleva. Därefter går boken i ett betydligt högre tempo.

Slutet kommer abrupt, men jag gillar det ändå. Lagom mycket stannar under ytan och många trådar lämnas lösa. Flera intressanta spår får jag helt enkelt själv fundera över, och själv välja hur jag tror att det gick. Samtidigt löser sig tillräckligt mycket för att det liksom ska kännas färdigt.

Kramar och ramar

Så lökig titel?

Petra Krantz Lindgrens variant av barnuppfostran, eller kanske snarare hur man hanterar konflikter i barnfamiljsvardagen. Krantz Lindgrens arbetssätt är baserat på självbestämmandeteorin, med tre grundpelare: samhörighet, kompetens, självbestämmande. (Är det ett kul sammanträffande att min gamla gymnasieskola hade mottot "Fest kompetens samhörighet", eller var det någon där som var väldigt inne på självbestämmandeteorin?)

Följaktligen: Krantz Lindgren menar att det finns fem mål de flesta föräldrar som söker hjälp hos henne (eller gjorde innan hon blev känd antar jag, numera föreläser hon bara) önskar uppnå. Typ att barnet ska 1) må bra, 2) ha en god relation till föräldrarna, 3) följa normer, 4) göra saker som är bra för dem långsiktigt, och 5) utforska och utöva sådant som de tycker är lustfyllt. För att uppnå dessa mål gäller det att jobba med fest, kompetens och samhörighet... jag menar samhörighet, kompetens och självbestämmande. Detta för att hjälpa barnet skapa en inre motivation för rätt saker.

Mycket av det hon skriver låter rimligt och intressant, men jag upplever att det ofta blir för mycket på en gång. Kanske har hon inte avsett att man ska läsa boken i ett svep (som man ju får göra om man lånat på biblioteket och vet att det är lång kö) utan snarare att man ska läsa, implementera, återkomma. En del känns också som upprepning från hennes tidigare bok, Med känsla för barns självkänsla.

Intressant nog nämner hon i efterordet att hon under arbetet med boken gick in i en depression. Jag säger inte att denna orsakades av att hennes metoder ställer väldigt höga krav på föräldrar... eller gör jag det?

En sak som irriterar mig är att barnen i Krantz Lindgrens böcker är så rimliga och rationella. Typ så fort du börjar anstränga dig för att vara gullig och lyssna och fråga vad de vill så löser sig det mesta. Min upplevelse från verkligheten är att det sällan är så det ser ut.

Tre av fem, men kanske läste jag den bara... för fort? 

Ett annat sätt att prenumerera på läsning: Storytel

För att få tillgång till en viss barnfilm tecknar jag en gratis provmånad på en strömningstjänst och får då en månad på ljudbokstjänsten Storytel på köpet.

Först tänker jag inte ens aktivera Storytel. Ljudboksströmning, bah. Vad hände med läskunnigheten hos befolkningen? Alternativt: vad hände med min koncentrationsförmåga, jag zonar ju bara ut om jag försöker lyssna istället för att läsa. Men sedan inser jag att de kanske har e-böcker också, och visst har de det. Kanske till och med Liken vi begravde som aldrig tycks dyka upp på e-bibblan? Absolut. Och så kom det sig att jag provade på Storytel.

Ur ett e-boksperspektiv skulle jag säga att Storytels mobilapp är sådär. Jag orkar i och för sig inte göra några specialinställningar av hur texten ska se ut, det blir sällan lysande resultat oavsett på en så liten skärm. Det irriterar mig att appen inte är mer intuitiv kring bokhylla och bokmärken - jag är väl allt för van vid Libby. Utbudet hos Storytel när det gäller nytt och svenskt är däremot bra. I princip allt jag sökt och kammat noll för, eller får stå i flera månader i kö för på e-biblioteket, finns.

En intressant funktion hos Storytel är "synced reading", alltså att vissa böcker låter dig kombinera läsning och lyssning. Du kan när du vill i e-boken trycka "Lyssna från här" för att starta ljudboken istället. Jag utgår från att e-boken också kommer att bläddra fram till rätt ställe efter avslutad lyssning. Man kan alltså välja samma bok när man plockar disk som när man eventuellt kraschar i soffan med en bok efteråt. Jag har inte provat, men nog är det en spännande tanke?

När jag läst ut min första bok, Liken vi begravde, dyker det upp något i stil med

"Du har avslutat din första story, bra jobbat 😍"

Usch?! Jag läser för att jag älskar det, jag vill inte bli infantiliserad och gejmifierad eller ens bedömd i det här sammanhanget.

Är jag frestad att fortsätta prenumerera? Lite. Det är inte så dyrt (flexvarianten ligger i nuläget på 50kr/månad, då med en begränsning på 20 timmar per månad men gäller den bara lyssning, eller även e-boksläsning?), särskilt inte jämfört med om jag skulle köpa alla e-böcker jag ville läsa. Plötsligt är massor av nya svenska romaner tillgängliga, nu direkt med detsamma. Å andra sidan har jag upptäckt en del intressanta böcker genom e-biblioteket genom att helt enkelt klicka runt när det jag ville ha inte fanns eller var utlånat, lite som på ett fysiskt bibliotek antar jag. Och det obegränsade utbudet ger mig viss beslutsångest.

 

Tyvärr är Storytel inte kompatibelt med min e-boksläsare (Kobo har en egen prenumerationstjänst och den innehåller garanterat ingenting som är nytt och svenskt) så den senare skulle då bli tämligen oanvändbar och jag skulle vara utelämnad till läsning på telefonen - inte lika trevligt.

 

Jag blir också fundersam kring själva strömningsekonomin. Vad ska jag välja för att författaren ska få betalt för sitt arbete? Vad tjänar en författare mest på? En såld tryckt bok? En såld e-bok? Hur mycket (eller lite) får de egentligen per utlån och per strömning? 

Funny story

 

Barnboksbibliotekarien Daphne blir dumpad av sin gymmande, filmstjärnesnygga fästman Peter. Han inser nämligen under sin egen svensexa att han visst är kär i sin bästa barndomsvän, ändå.

Eftersom Daphne framförallt är en pragmatisk person flyttar hon raskt in hos sagda barndomsväns expojkvän, som alltså blev dumpad exakt samtidigt och av samma anledning. Till exakt ingens förvåning är den nya rummisen, Miles Nowak (du vet att du kollat för mycket vintersport när det stör dig att den manliga huvudpersonen nästan heter Max Novak) mycket trevligare än Peter låtit påskina. När inbjudan till exens bröllop dimper ner i brevlådan råkar Daphne trassla in sig själv i en fejk-dejting-situation med Miles.

Sen går det som det går i romance-böcker.

Handlingen låter superlarvig, jag vet. Och det är den också. Men hantverket är hyfsat, det är relativt lätt att känna med Daphne och ryckas med i hoppet om ett oundvikligen lyckligt slut. Miles är sympatisk och den svårskrivna obligatoriska komplikationen som uppstår mellan det att intresse uppstår och relationen cementeras är... inte den värsta jag läst i alla fall. Samtidigt gör boken ett relativt ytligt intryck på mig. En romance som riktigt drar mig in i sitt universum kan jag läsa två gånger i rad, eller också läser jag om mina favoritscener i alla fall. Den går gången känner jag inget sådant behov. Trots att jag tycker mer om den än både Beach read (i Funny story glorifieras droganvändning i alla fall bara en gång) och You and me on vacation (störiga huvudpersoner). Likvärdig med Happy Place, som jag tydligen inte bloggat om (än)?

Med detta har jag betat av nästan hela Emily Henrys romaceproduktion. (Tyvärr utan att lyckas bli närmare kompis med den där respektive som rekommenderade henne från början.) Återstår endast den senaste, Great big beautiful life, som jag sett kärnfullt beskriven på en annan bokblogg som "ett magplask". Den får nog vänta ett tag.