Inte bara ordet

One reason why we should take literature very seriously indeed is that it refreshes and renews our vision of reality; it resurrects not just 'the word', but the world.

Michael O'Toole

(The Routledge companion to Russian literature, Cornwell, Neil (red) (2001); Russian literary theory: From the Formalists to Lotman)

La consolante

Anna Gavalda. I svensk översättning: Lyckan är en sällsam fågel


Charles Balanda: en tunnhårig blivande femtioåring som arbetar för mycket och, om jag ska vara uppriktig, en ganska tråkig huvudperson. Vardagen, fylld av flygresor och delad med en kvinna som han inte älskar längre och hennes Mathilde som han älskar så mycket som någon kan älska sitt barn, får ett abrupt slut när han får ett brev från en före detta vän med beskedet att hans första stora kärlek, nämnde väns mamma (Oidipusvarning?) är död.

Konsekvenserna låter dock vänta på sig; den direkta följen av beskedet blir snarare en ännu intensivare inaktivitet än tidigare. Insikten om vilket meningslöst liv som pågått runt omkring Charles kommer tidigt men det tar desto längre tid för honom att bryta sig ut och starta något nytt.

Den uppmärksamme läsaren har kanske lagt märke till att jag för tillfället genomför ett, hmm, litet projekt, som innebär att jag mest läser franska romaner. Detta går av naturliga skäl, typ att franska inte är mitt modersmål, oerhört långsamt och mången finess går mig förbi då jag kämpar för att hänga med. När början av den här boken var fruktansvärt svårtuggad tänkte jag alltså att det kanske var språkbarriären som ställde till det istället.

Dock känner jag flera som tycker att inledningen på denna roman är seg, och när jag malt mig igenom de första cirka 300 sidorna lossnar det så tillslut och blir Anna Gavalda när hon är som bäst: 100% feelgood. Charles liv får en nytändning och det är bara för läsaren att läsa med. Lite som Mamma Mia! i bokform.

Frågan är dock om det verkligen är värt att ta sig igenom den träiga första halvan av romanen bara för att få flyta med i lyckoruset en allt för kort tid (det hela blir ju inte bättre av att det är omöjligt att lägga boken ifrån sig när man väl kommit in i den, med följden att den tar slut snabbt). Och inte har Gavalda nått upp till sin egen superba TÄMME-kvalitet.

Mästaren och Margarita

Vilken fantastisk uppsättning karaktärer, säger jag bara, och om bildspråket därtill: mmm.

Satan (under namnet Woland) och hans tre kumpaner kommer till Moskva, förklädda såklart. Poeten Bezdomnyj och redaktören Berlioz möter honom personligen i en park (utan att veta om det) och inleder en diskussion om huruvida Jesus existerat eller inte. Bezdomnyj hävdar att han aldrig har funnits, medan främlingen påstår att han var med när Jesus avlivades. Främlingen förutser också Berlioz död. Samma kväll omkommer Berlioz i en spårvagnsolycka, precis som främlingen sagt. Sedan följer en rad oförklarliga händelser ...

Titeln syftar på två av bokens många karaktärer; Mästaren har skrivit manuset till en historia om prokuratorn Pilatus (den är en omskrivning av evangeliernas "Passionshistorien", om Jesus död, lidande och uppståndelse), vilken man också får läsa delar ur; Margarita är kvinnan som är obotligt förälskad i Mästaren och som är villig att ge sin själ åt satan, för att återse sin kärlek.

Det var många författare som blev offer under Sovjetstyrets hårda disciplin. En av dem var Michail Bulgakov. Många av hans texter blev aldrig publicerade och det var inte förrän tjugosex år efter hans död som manuset till Mästaren och Margarita, offentliggjordes, inte ens då i sin fullständiga form.
Det är inte underligt varför det tog så lång tid för att få publicera texten. Samhällskritiken må vara dold och inbäddad, men den finns där, om man tittar noga. (Till exempel det faktum att man anger någon annan för att få förmåner och att ekonomin är stadskontrollerad.)

Vid en första anblick verkar Mästaren och Margarita vara en spänningsroman med övernaturliga inslag och en kärlekshistoria, men den har så många bottnar att en ovan läsare lätt kan missa dem. Jag har redan nämnt några (frågan om tro och kritik mot Sovjet) och då har jag inte ens kommit till Faust...

I början var jag kanske inte lika entusiastisk som blåmesen, men boken är helt klart rafflande och underhållande. Den är definitivt värd all den tid som det tar att reda ut alla namn.

(Tryck här för att komma till blåmesens reaktioner.)

Vintergatan går genom magen

I det här fallet är det inte kvantiteten av uttagna citat som avgör huruvida romanen ska vara en favorit eller inte, om det ens kan finnas sådana fall. Jag tog ut massvis med citat som fyllde flera sidor i min skrivbok, ändå kan jag inte tycka att den i sin helhet är lite mer än okej. Det måste bero på det upprörande, platta slutet. Så dumt.

Annars tycker jag bland annat om att den känns genomtänkt. Till exempel:
Alla kapitel, förutom prologen, har fått namn efter tarotkort, vars respektive betydelser säkert ger berättelsen en helt annan dimension om man tog reda på innebörden av dessa.


Berättelsen har tre huvudpersoner: Alice, Stella och Jove. Det är ett triangeldrama utan dess like; en älskar en annan, samtidigt som två av dem är gifta med varandra.

På baksidetexten (och i prologen) står det att den handlar om "tid, universum, kärleksförhållande och New York. Dårarnas skepp, en jude, en diamant, en dröm. En pojke från arbetarklassen, ett spädbarn, en flod, det subatomära skämtet om den obeständiga materien." Jag vill tillägga att den även handlar om ett universellt identitetssökande, på jakt efter en förklaring till vilka vi är. Kanske är det så att vi letar, för att det saknas någonting någonstans inom oss, någonting som försvann vid Big Bang, när allting delades och hamnade hos någon annan.

Efter två utlästa böcker av Jeanette Winterson får jag känslan av att hon tycker om att blanda ihop två raka motsatser med varandra. I både Tyngd och Vintergatan går genom magen blandas vetenskap med tro och gemensamt har de ett genomgående tema, där frågan om vad som finns inuti oss tas upp. Eftersom Vintergatan går genom magen är ett tidigare verk är också frågeställningen inte lika fullt utvecklad som i den senare Tyngd. Dessa är mina enda referensramar och jag vet inte om frågan har funnits med i Wintersons andra böcker, det är kanske en slump, men det är en intressant iakttagelse.

Och jag vill ha mer av det här:

7

1 jag tycker om undervattensdokumentärer
2 jag är högerhänt
3 mina favorithimlar är septembereftermiddagarnas och vårens
4 fina ord: silhuett och kalejdoskop och de flesta som slutar på -i
5 jag kan nästan hela alfabetet på teckenspråk
6 (du är så) yeah yeah wow wow är en av få låtar som jag kan utantill
7 min bok skulle handla om det här (ungefär):






(apropå det här)

L'homme aux cercles bleus

(svensk översättning saknas)

En mystisk man roar sig med att om nätterna dekorera Paris gator med stora cirklar målade med blå krita och med inskriptionen "Victor, mauvais sort, que fais-tu dehors?" (ung. "Victor, din sate, vad gör du ute?") runt kanten och ett till synes slumpmässigt valt objekt - en cigarettändare, en fickspegel, ett gem - i mitten.

Antihjälten Jean-Baptiste Adamsberg, poliskommisarie som nyligen flyttat till huvudstaden, anar att någonting allvarligt kommer att inträffa i samband med mannen med de blå cirklarna. Och även om han är långsam, ständigt försenad, klädd i trasor och rent allmänt smått osympatisk på ett lite lamt, passivt sätt, får han naturligtvis rätt. En natt hittas en kvinna med avskuren hals i mitten av en cirkel. Undersökningarna intensifieras...

På vägen mot mannen med de blå cirklarna stöter Adamsberg på forskaren Mathilde Forestier som brukar roa sig med att vardagsfilosofera och förfölja folk på stan samt hennes två hyresgäster: den kontaktannonsfixerade Clémence och den blinde, elake och vackre Charles. Utan att riktigt vara medveten om det börjar Adamsberg lägga ett komplicerat pussel för att finna mördaren. Varifrån kommer egentligen den svaga doften av ruttet äpple?

Fred Vargas eller Frédérique Audoin-Rouzeau som hon egentligen heter är en fransk författarinna som har skrivit ett tiotal deckare. Några av de senare finns i svensk översättning.

"I've always said about Harry Potter that it's rather like the mafia. Once you're in, you're never out" (Daniel Radcliffe)

Jag läser valda delar ur sista boken om och om igen
och gråter på samma ställen varje gång.

#Väntandet